Den förlorade fisken

Den förlorade fisken eller den tappade fisken kanske man säger. Den där fisken som var så grymt jäkla stor men som du aldrig fick upp. Tafsen gick av eller kanske kroken rätades ut. Säkerligen kan de flesta relatera till att man tappar en fisk, ofta är ju de fiskar som man tappar eller aldrig se lite extra stora också. Man hinner tänka att den här känns bra för att sedan i nästa sekund bli helt tom då fisken har släppt. Jag brukar sällan bli så besviken om jag tappar en fisk, självklart lite surt men inget som jag går vanligtvis går och grämer mig över. Jag brukar försöka tänka att då gjorde jag ändå rätt, fisken högg och det är ju en bekräftelse på att man gör just rätt.

Dock så finns det en anledning till att jag skriver om detta nu. Det är nog en form av terapi för just en tappad fisk, en riktig stor drömfisk. En fisk jag förmodligen aldrig kommer stöta på igen och det värsta är att jag inte kan bevisa det med mer än min berättelse som jag kommer bjuda på här.

Denna vårdagen i mars tappade jag mitt livs fisk.
Fiskesuget var enormt och den tänkta turen till ett fint put and take vatten blev inställd pga dåligt väder. Riktigt kylig natt gjorde att det låg tunn is och i vindbyarna nådde vinden 18 m/s. Inte optimalt för reportage och fiske så vi fick skjuta fram det. Jag kände dock att jag måste ut och fiska, med tanke på rådande fiskeförbud i Kalmarsund så gick gäddfisket bort. Det fick bli en tur till kusten och ett försök till att lura någon havsöring. Det är svårt i vanliga fall och mina hemmavatten är inte kända för att vara några bra havsöringsvatten. Men några enstaka fångas varje år så hoppet fanns och om inte annat så får man ju lite kastträning.

Det skulle dock visa sig att jag fick värsta tänkbara start på fisket då jag vid bilen efter hoppat i vadarbyxorna upptäcker att jag glömt väskan hemma med flugorna. Några svordomar och väl valda ord åt min egen dumhet och tankspriddhet så satte jag mig i bilen igen och körde hem i vadarna. Tjugo minuter senare står jag där igen vid parkeringsplatsen. Väl framme vid mitt ”spot” så ser jag att det går vita gäss på sjön, de blåser med andra ord ordentligt. Detta hade jag på känn men kanske inte att det skulle blåsa så mycket. Men ingen minns en fegis, ut i vågorna och kasta bara. Jag nöter på mot ett rev som jag vet kan hålla fisk men utan resultat.

Jag förflyttar mig till en annan spot som jag fiskat på många gånger tidigare. Längs den här sträckan är jag nästan uppväxt, jag känner till de flesta stenarna och här har de nog blivit minst 10-20 st bompass efter havsöring. Många näbbgäddor och id har de fångats här men havsöring har lyst med sin frånvaro för min del.

Öringen är en fisk som mitt hjärta klappar lite extra för, brunöring eller stationär öring som man också kan kalla den har jag fångat många av och den största på ca 5 kg. Havsöring har jag fångat också men endast vid vårfiske i åar, längs kusten har de alltid undgått mina flugor. Jag har ändå gjort ett flertal tappra försök på Öland och tappade (såklart) faktiskt en där förra året. Det har blivit min ”akilleshäl” och något som gäckat mig i flera år. När skall jag ta min första havsöring på kusten med fluga, hur jäkla svårt skall de vara.

Jag lägger ut ett bra kast i medvinden in mot land. Här är det fin bottenstruktur och det blir relativt djupt snabbt. Det blåser ordentligt in och jag balanserar för att hålla mig på fötter i de stora vågorna. När flugan nästan är framme vid mig smäller det till. Tvärstopp och sen börjar det röra sig på, jag känner direkt att det är en riktigt bra fisk. Det måste vara en gädda vet jag att jag hinner tänka, det kan ju inte vara en havsöring. Men snart ser jag stjärtfenan och fisken som plaskar i ytan. En enorm havsöring, jag tror inte det är sant och tänker att denna måste jag bara landa. Fisken kommer snabbt in mot mig och av någon förbannad anledning har jag bara med mig min lilla trähåv. Jag hade ju liksom inte räknat med att få någon öring och absolut inte en i denna storleken. Fisken glider i alla fall in mot håven men den får inte plats. Jag försöker lirka med håven för att fösa in fisken men det går inte, den får helt enkelt inte plats. Nu är goda råd dyra och eftersom jag är själv så bestämmer jag mig för att försöka ta mig in mot land och grundare vatten. Fisken följer med bra till en början men sedan gör den en rusning och denna spända spöbågen kroknar. Tafsen small, tomhet och ilska. Det är nästan så man fäller en tår när jag vevar in linan och den fluglösa tafsen.

Jag kan bara uppskatta storleken men med håvens mått i åtanke så skulle jag tro att fisken var någonstans runt 80 cm och runt 5-6 kg. En sådan havsöring i mina hemmavatten är helt galet. En drömfisk som jag säkerligen aldrig kommer i kontakt med här igen. Tomhet och många tankar far omkring i huvudet. Varför hade jag den lilla håven, varför tailade jag inte den, de hade inte varit några problem med den stjärtfenan. Fisket kan vara grymt ibland och denna fisken har dykt upp i mina tankar många gånger sista tiden. Många gånger så kommer jag på mig själv ligga och grubbla över varför jag inte gjorde si eller så. Min fru och mina vänner försöker ändå med att jag tog den, den räknas jag hade den. Jag hade den men ändå inte, jag har inga bevis mer än mitt ord. Åh vad gärna jag velat ha ett foto på denna fisken, den där förbannade havsöringen.
Värt att nämna är att jag efter denna tappade fisken så tappade jag en till men den gick av ganska tidigt och den fick jag aldrig se. Väder och vind måste varit optimalt denna dag då det som sagt är sällsynt med havsöring här, men de finns här. Nu håller jag koll på vindarna och nästa gång det blir samma förutsättningar kommer jag stå där igen i hopp om att den där havsöringen simmar kvar där.


En reaktion på “Den förlorade fisken

  1. Pingback: Flugfiskaren i Småland - Den förlorade fisken! | FishEco

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.