Under issäsongen blir fiskepassen färre, för min del. De där korta eftermiddagsturerna efter jobbet uteblir och fisket får förläggas enbart till helgen då mer tid ges. Tid att borra femton hål, rigga spön med deadbait och framför allt tid till att sedan vänta på huggen. Inget man gör i en handvändning. Dessutom sätter ibland kylan käppar i hjulet. Som den ser ut att göra nu till helgen. Jag fiskar nämligen enbart gädda från isen och alla släpps tillbaka levande. Är det kallare än -5 tar gäddans slemskikt och ögon fort stryk när den hanteras ovan vattnet. Vid sådana temperaturer stannar jag hemma och längtar. Kanske det istället skrivs några rader, likt dessa?
En vacker dag på sjön tar oundvikligen slut. -1 vid detta tillfälle och gäddorna klarade sig bra.
Mindre fiske = färre bloggrapporter. Färre bloggrapporter = tråkigt, åtminstone för personer som precis flyttat sina bloggar till nya, spännande ställen. De vill förmodligen ha något att skriva om. Kanske också lägga ut något läsbart på ett någorlunda frekvent sätt. En återkommande utfyllnad, men på ett bra sätt. Ungefär som vaniljsåsen i en bulle.
Därmed uppkom tanken om KK. En krönika eller ett kåseri, aktuella ämnen eller gammal skåpmat – oavsett vilket så blir det naturligtvis fiskerelaterat och återkommande i slutet av varje vecka. Blir då denna utfyllnad lika god som i vaniljbullen? Det återstår att se… Här bjuder jag på den första.
Väntat besök, men ändå inte
Det står ett nytt sportfiskeår i farstun. Snön drogs in genom dörren och ligger i smältande kakor på golvet, formade efter sulornas mönster.
-Tjena, sa den nyinkomna och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Det kändes fel att bjuda på kaffe och dessutom var sportfiskeåret 2016 lite suddig i konturerna i sin begynnelse. Svår att greppa på ett sätt som bara framtider kan vara.
Det blev kaffe ändå och likt alla andra förklarade jag de förväntningar som fanns. PB på gädda, både från is och på spinn, abborre över kilot igen samt framgång i expeditionen ”hitta-nya-schyssta-vatten.” Sportfiskeåret 2016 rynkade på ögonbryn som inte fanns och sa:
-Sakta i backen!
Istället ställde gästen krav. Obekväma frågor likaså. Undrade hur jag skulle försöka förbättra mig. Det sades något om att anstränga sig mer men då hade jag slutat att lyssna. Jag satt plötsligt förminskad i kökssoffan. Som ett barn igen, uppläxad.
Till slut lämnade besökaren köket och ytterdörren smällde igen. Omtumlad satt jag kvar och stirrade på min halvfulla kopp med fisljummet kaffe.
-En tydlig målbild och uttänkt väg dit – visst! Men fiskerelaterade förväntningar som gränsar till krav… skulle inte tro det, hade 2016 sagt.
-Gör sån´t som får dig att må bra! Ha kul så blir det som det blir!
Orden rullar nu som ett mantra i huvudet och resignerat inser jag att hon inte var så dum ändå, det där nya året. Trots att hon aldrig ens rörde fikabrödet.
Skitfiske på er, så länge!
