Jag är ganska duktig på att skriva om fiske, det ger jag mig själv. Men att fiska… Det är inte alls min grej för tillfället. 2017 var ett tufft gäddår för min del. Efter höstens tröga spinnfiske kom kraftiga regn och fyllde på de grunda, uppländska slättlandssjöarna väl inför vintern. Förutsättningarna såg goda ut inför ismetesäsongen. Men nu är den halvvägs gången och jag fortsätter att misslyckas kapitalt med mitt fiske. På fem och ett halvt pass (ca 35 istimmar) har jag hittills landat en gädda. Ja, ni läste rätt – 1 gädda. Det är ett mycket magert resultat efter ett pass, och helt jävla vansinnigt dåligt efter fem.

Nu kanske ni tänker att jag endast fortsatt på syndromigt sätt att tjurskalligt nöta på samma vatten med mina döda sillar? Så är inte fallet. Tre olika sjöar, både död sill och levande mört om vartannat. Ett pass lades på en av upplands största och kanske bästa ismetevatten. Där körde jag enbart med levande mört och nollade. Tre pass på hemmavattnet, ett med mört och två med sill = 1 gädda (för min del).

Det femte passet lades under gårdagen. Efter en hel månad utan fiske var jag bra sugen och tänkte även passa på att testa ett helt nytt vatten. Det är en liten, grund sjö som ligger mellan två något större sjöar, sammanlänkade av en å med så kraftig bottenström att den aldrig fryser. Denna å går rakt igenom sjön som skulle testas och skapar även där en öppen ränna i isen. Perfekt för syresättningen och naturligt tillhåll för betesfisk, tänkte jag. Dessutom fungerar denna lilla sjö som en riktig lekmar då den är helt omgiven av våtmark. Kanske hade större fiskar letat sig in dit redan nu? Jag har varit sugen på att testa detta vatten ett tag och lyckades lura med mig en något tveksam Aleksander.

Vi tog lite sovmorgon denna söndag så klockan hann bli närmare 09:00 innan alla arton spön var riggade och färdiga. Aleksander körde med nio levande mörtar och en död sill. Jag körde död sill på mina samtliga åtta spön. Dels för att jag inte fått tag på levande agn men också för att en leverans sill dykt upp i veckan. Leveransen av en beställning jag helt hade glömt bort att jag ens lagt.

11,8 kilo prima sill i frysen nu…

Vi satt i baslägret och eldade och snackade skit som vanligt. Himlen låg tungt grå och ett lätt snöfall byggde på ett redan tillräckligt tjockt täcke som prydde isen.

Aleksander fick tre fäll till slut och landade tre snipor. Samtliga på levande mört.

Riktiga svartgäddor…

…med vackert tecknade bukar.

Det var trettiofem cm tjock is även vid detta hål trots att den öppna rännan bara var trettio meter bort.

Hur gick det för mig då med mitt deadbaitmete? Ja, ni vet ju redan svaret. Jag bommade ännu en gång och packade slutligen ihop utan att ha fått ett enda fäll. Igen!

Milt sagt uppgiven sitter jag nu och funderar på resterande ismetesäsong. Vad gör jag för fel? Gårdagens pass väger inte så tungt då det var på helt nytt vatten men det märkliga är ju skillnaden på fisket i de sjöar jag är väl bekant med. Varför hade jag så bra deadbaitmete för bara ett par år sedan men misslyckas så totalt nu? Jag har ingen aning och det är det som bekymrar mig. Men det finns glädjeämnen i det hela. Jag behärskar verkligen både bitterheten och konsten i att vara (tillfälligt) sämst på deadbaitmete. Dessutom skulle en försäljning av all ismeteutrustning inbringa en rejäl slant. Tusenlappar som kan investeras i mer spinnprylar istället, kanske? 11,8 kilo sill, någon?

Skitfiske på er, så länge!