Ni som följt mina ord ett tag vet vem Freddan är – barndomskamraten och fiskebrodern från förr. Vi träffas ju ungefär två helger per år för fiske och umgänge och turas om att resa de 45 milen som skiljer oss åt. Under helgen som gick blev det äntligen dags för Freddan att komma upp till mina trakter igen. Och som grädde på moset har konstellationen, från och med i år, ändrats och ökats på. Även barndomskamrat Johan ingår nu i de årliga träffarna och paret har därmed blivit trio. Det föll sig då naturligt att det var Johans nya fiskebåt som gällde och vatten i hans närhet, dvs Nolsterby, en bit utanför Östhammar.
Men Freddan kom redan på fredagens eftermiddag (då Johan satt i en bil på väg nedåt från Helags) så vi körde ett litet kortpass på ”min” sjö som aptitretare. Gäddorna var verkligen i stöten och vi krokade nio fiskar på två timmar.
Med hösten kommer kvällsmörkret överrumplande snabbt och skoningslöst. Vi bröt det korta passet, inhandlade proviant och mötte upp Johan i Nolsterby vid hans svärföräldrars sommarstuga som de, generöst nog, lånat ut över helgen. Kvällen blev tidig trots trevligt umgänge, vedeldad bastu och badtunna. Vi var för taggade inför lördagens fiske och kände kanske som barnet inför sin födelsedag; ”ju fortare jag somnar desto snabbare blir det morgon”.
När solen precis hade gått upp på lördagen stod så tre peppade gäddfiskare och trailade i Johans Linder i den lilla småbåtshamnen. Med ivrig snabbhet riggades och packades allt iordning och det dröjde inte länge förrän en lätt krusning på vattenytan mellan bryggorna var enda bevis på att det nyligen varit någon där överhuvudtaget.
Marer och inlopp och utlopp till dessa stod på schemat till en början. Men först stannade vi på ett stort gräsflak på vägen.
Det hela började mycket segt trots tacksamt gråväder och en lätt krusning på ytan. Vi fiskade oss vidare in i första maren och krokade några mindre gäddor. Därinne var det fart på betesfisken och tydlig abborrjakt så vi bytte till de små spöna en liten stund.
Gäddnerven gjorde sig dock påmind och vi fortsatte resten av dagen på det spåret. Men det var svårt. Inne i marerna var det vindstilla och trots det mulna vädret lät sig gäddorna inte luras därinne. Vi for utåt, till vinden och djupvassarna och det var först då det lossnade lite.
Vi krokade ett gäng mindre fiskar och jag lyckades knipa en snäppet bättre.
Vi nötte vidare och bombarderade vasskanterna med våra beten. Samtliga krokade fiskar denna dag stod inne i vassen och följde med ut. Inte en enda tog på frivattnet, oavsett hur mycket gräs det än fanns på botten. Märkligt.
Kvällen närmade sig med stormsteg och det var dags för ett sista stopp; en ytterst liten vassvik i anslutning till en djup farled där jag och Johan haft hyfsat fiske förr. Freddan satte på ett litet swimbait från Brunnberg som han knappt fiskat med förut. På andra eller tredje kastet small det på ordentligt. Fisken bröt direkt ytan, så som de större ofta gör. Jag vevade snabbt in och greppade håven. Freddan drillade och fisken rusade. Den var på väg in under motorn ett tag men Freddan lyckades avvärja den manövern och snart nog låg fisken i håven.
Det var årsbästa med råge för Freddans del.
Det var den perfekta avslutningen (åtminstone fiskemässigt) på en oerhört trevlig men ganska trög fiskedag. Den egentliga avslutningen kom senare med lättstekt entrecote, karl-johansvampspuré, parmesangratinerad färskpotatis, smörstekta kantareller och rödvinssås på hemkokt kalvfond. Kvällskaffe framför braskaminen var pricken över i och satte även punkt för lördagen.
Söndag gryning stod vi där igen i hamnen. Även gårdagen handlade om gädda men denna gång ytterst tidsbegränsat. Freddan var tvungen att komma iväg tidigt så planen var att bryta vid tio-tiden. Till skillnad från lördagens morgon så var denna oförskämt moln- och vindfri.
Fisket var fullständigt avstängt med ett fåtal nafs och endast en landad fisk.
Ivriga försök med olika betestyper och platser till trots så blev vi klart besegrade under den korta söndagsturen. Passet var som över innan den ens börjat kändes det som. Lite snopet och med svansen-mellan-benen-känsla åkte vi tillbaka till hamnen och trailade upp. En supertrevlig helg var till ända. Freddan styrde hemåt efter att vi lovat varandra att göra detta oftare. Det talades om Misterhult senare i höst och jag hoppas verkligen att vi lyckas planera in det i våra respektive familjescheman. Tills dess vankas fiske på hemmavatten. Vatten som känns hetare än de gjort på flera år. Jag hoppas.
Skitfiske på er, så länge!