Goda tecken inför hösten

 

Under veckan som gått har jag besökt hemmavattnet ett par gånger efter jobbet. Det är en lyx i vardagen det där; att kunna stanna förbi ett par timmar, koppla av och bort allting, innan det är dags att återgå till verkligheten. Dessa pass gav ett gäng smågäddor, ett par abborrar och en tappad 90+fisk. Men framförallt gav den en förhoppning inför hösten. Förra året gick det knappt att fiska under hela hösten. Den varma sommaren och lite regn gjorde att växtlighet och klet aldrig sjönk undan, inte ens när vattnet var riktigt kallt i november.

I år däremot kom det något positivt ur den tråkiga och kalla sommaren; växtligheten under ytkletet är betydligt glesare. Jag kommer faktiskt att kunna fiska där i höst, fantastiskt. Vattennivån är dock oroande låg, men det säger jag varje år vid denna tid. Det visar sig vad hösten ger i form av regnmängder.

 

Båtplatsviken…

 

…och båtplatsstenen. Denna ”vattenmätare” brukar vara precis under ytan på våren. Under sommar och höst brukar vattenlinjen gå vid den gula randen. Nu är det lågt på riktigt.

 

Idag inleddes hösten på hemmavattnet med det första längre passet för säsongen. Barndomskamrat Johan kom på besök och på menyn stod gädda i det mulna och blåsiga söndagsvädret. Vi for ut i de klippta rännorna och lät gummin och tailbeten vina i luften. Gäddorna var med på noterna redan från start och ett gäng mindre fiskar krokades mellan näckrosorna. Jag fiskade med en Mcrubber i färgen ”Skymningen” som brukar kunna vara het hos mig när det är mulet. Plötsligt sög det tag duktigt i betet och jag förkunnade: ”Bättre fisk! Håvläge!” Johan vevade snabbt in och greppade håven. Fisken kändes tung och gjorde flera kraftiga rusningar innan hon gled in i håvnätet.

 

Äntligen en bättre fisk i håven – första på länge. Den som är observant ser att gäddan har halva huvudet ut genom ett sprillans nytt hål i nätet som hon precis rivit upp med krokarna. Jag upptäckte det efter att ha tagit bilden och det var nära att hon smet innan vägning och mätning.

 

Jag trodde att det var min första metersfisk på galet länge men icke. 98 cm…

 

…och 6,9 kilo. Fin fisk!

 

Den gäddan var ett mycket trevligt tecken på att hösten stundar. De större fiskarna letar sig äntligen ut i rännorna.

Vi fiskade oss vidare längs de klippta gatorna och krokade ett antal mindre fiskar längs vägen.

 

Johan drillar…

 

…en arg offset-snipa. 

 

Vid lunchtid tittade solen fram och fisket dog helt. Det fick bli lite ärtsoppa istället.

 

Jag har sagt det förut men säger det igen: varm mat är guld värt på fisketuren.

 

Efter lunch lös solen obönhörligt. Några enstaka moln skymde korta stunder men det hjälpte inte mycket. Fisket var överlag avstängt, även om vi lyckades lura ett par stycken gäddor till innan passet var över.

 

Guldglittrig syndromtail funkade som alltid i solskenet.

 

Med tretton avkrokade gäddor, ett gäng bommade samt en bra toppfisk styrde vi nöjda och belåtna hemåt. Det var en supertrevlig dag på sjön som (precis som alltid) gav ordentlig mersmak. Lite extra mycket denna gång efter att ha fått känna den nästan helt bortglömda känslan av tyngd i andra änden av linan. Nu kan man i vanlig ordning knappt vänta till nästa helg och det längre pass som då stundar. Då får jag väl sticka ut mitt i veckan igen då, antar jag…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *