Med barnasinnet närvarande

Oavsett om du fiskar från båt, kajak eller flytring så är dessa farkoster ofta helt avgörande för ett lyckat fiske. Kanske är vattnet du fiskar omgett av vass och våtmark? Eller gillar bara fisken att hänga i sjöns mitt? Då behövs något flytande för att komma både ut och åt. Men det är inte alltid på detta vis. Nu är landfiskets tid här.

 

 

Isen ligger fortfarande på sjöarna i norra uppland. Den är förrädisk och tunn men täcker likväl vattenytorna som hindrande lock. Då är det en välsignelse för spinnfiskeabstinensen att det finns så många fina åar.

Gäddorna vandrar snabbt upp i vattendragen när leklusten börjar att styra deras beteende. Vissa är förstås också stationära och har valt ett helt liv i åmiljön. Vårfloden höjer vattennivåerna och flödet ökar i samma takt. Vattnet är ofta mycket grumligt då jord från närliggande åkrar följer med i smältvattnet. Det är en svårfiskad tid men samtidigt en balsam för själen. Dels för att man bara får kasta med spinnspö igen men också för charmen i att gå längs en vacker åsträcka, bland förra årets vissna vasstrån och dagsgamla tussilago, i vårsolens behagliga värme. När man minst anar det dyker en extra stor vasstuva upp som man bara måste sätta sig på och ta en kåsa kaffe. Landfisket på våren fungerar som en återkoppling till barndomens fiske för min del. Det okomplicerade, opretentiösa och kravlösa fisket. Fisket som enbart bjuder glädje och lugn.

Men det är som sagt en svårfiskad tid. Vattnet rinner på kraftigt samtidigt som det är kallt. Gäddorna vill inte ödsla energi i onödan och står därför mycket sällan i strömmen denna årstid. Det gäller att hitta bakvatten, lugna fickor i strandkanten eller känna till djuphålor för att locka till hugg. Dessutom behöver betet synas (och kanske höras) i det ofta grumliga vårvattnet.

 

En ärrad, gammal McMy med rassel och grönglittrig svans i solskenet.

 

Under gårdagen var jag och Aleksander iväg en sväng till en fin åsträcka. Då fick betet på bilden inleda och inom fem minuter var årets första spinnfiskade gädda ett faktum.

 

Liten…

 

…men tjock.

 

Trots vetskapen att det kan gå upp riktigt stora fiskar i åarna vid denna årstid så var storleken på denna gädda av mindre betydelse. Bara att få känna ett hårt hugg igen fyllde hela mig med glädje. Vi fiskade oss vidare längs ån men det blev inga fler gäddor. Vi tappade varsin fisk, Aleksander sumpade ett gummibete i en förmodad stock på botten och vevskruven på min rulle flög av och ligger nu för alltid begravd i en hög med vissen vass. Men vi var lika glada för det. Det hade ju spinnfiskats igen. Från land, i vårsol och med barnasinnet närvarande. Det räcker så.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *