Igår kväll publicerades senaste numret av +Magazinefisheco. Har ni inte redan läst det är det närmast ett måste. En utav artiklarna handlade om ismete med deadbait. Den skrevs av Jan O, efter att han varit och besökt mig på ett utav mina hemmavatten en solig lördag i februari.

Jan O i väntan på fäll.

Spöhållare av rang.

Det var en tuff dag, vilket framgår av artikeln. Jag har nog aldrig tidigare varit med om liknande isåska. Strax efter att solen började gassa small det oupphörligt runt oss ända tills molnen skymde värmelampan. Det var också först då som gäddorna vågade sig fram till våra sillar. Utdelningen var mager den dagen med en handfull fäll men endast en landad fisk. Dock en välmatad och fin gädda strax under metern och något över 6-kilosstrecket.

Foto: Jan O

Foto: Jan O

Foto: Jan O

Det var en frustrerad guide som äntligen lyckades pilla upp en fisk för foto till artikeln. Som värd vill jag förstås kunna leverera bra fiske till mina gäster men som ni alla vet fungerar det ju inte riktigt så när det kommer till fiske. Nåväl, det blev fisk, en riktigt trevlig dag på sjön och en bra artikel likaså. Jag har dock ytterligare några tips när det kommer till ismete med dött agn.

• Det första och viktigaste; tålamodet. Fällen kommer att bli färre än med levande mört. Men samtidigt större (oftast).
• Agna med fet fisk. Sill, strömming eller makrill luktar mycket och fungerar mycket bättre än naturlig betesfisk, såsom mört, björkna, brax mm.
• Skär några skåror i sidorna på betesfisken för mer lukt och lockelse under ytan.
• Efter ett par timmar i vattnet kan betesfisken bli ganska mjuk och lossnar lättare från kroken vid försiktiga hugg. Trä en gummisnodd runt tacklet mellan de två krokarna för att hindra silltjuvarna.

Foto: Jan O

• Ett bete som inte rör sig måste synas. Fiskar man i grunda och vegetationsrika sjöar som jag gör placeras sillarna bäst en tafslängd under isen för maximal synlighet och doftspridning.
• Vid passets slut kan sillarna sparas om plats finns hemma i frysen. De duger inte till att agna med igen (då de tappat för mycket lukt) men kan med fördel skäras ned och mäskas med i hålen vid nästa pass.

Trots att säsongen nästan är slut kanske någon av er därute blir sugen att prova dött agn. Det finns nackdelar men fördelarna är fler. Med deadbait blir det inget pyssel med mäsk, mörtstugor, sumpar eller vattenpumpar. Inte heller någon stor och tung hink som tar plats vare sig i bilen eller i pulkan. Det räcker med ett besök till den lokala matbutiken och en mindre plastpåse med sig på isen. Med deadbait får man inga ”mörtfäll” och behöver heller inte oroa sig att mörten skall dö och ”sluta fiska” under passets gång. Snittvikten på gäddorna ökar också, icke att förglömma. Men nackdelarna då? Ja, fällen blir färre. Ibland kan det var segt något så bedrövligt, till och med. Kanske framförallt om man får för sig att köra deadbait när kompisen har levande mört i hålen bredvid (ett pass som dock visar på motsatsen kan man läsa om här). Jag har mer än väl fått erfara trögheten med deadbaitmete denna issäsong. Det har dock mer med val av vatten än med val av betesfisk att göra. Därför kommer jag alldeles säkert att sitta även nästa vinter och blicka ut över mina julgranskuleprydda vippor, djupt bugandes under tyngden av stora, feta sillar.

Ses på mässan snart och skitfiske på er, så länge!