Imorgon kommer äntligen Freddan på besök från Misterhult. Vi har tagit ledigt från respektive jobb för två dagars gäddfiske på mitt hemmavatten. Och det var i rättan tid – på onsdag ser det ut att bli snö och till helgen otäcka minusgrader. Med 5-6 grader i det grunda vattnet fryser det fort när temperaturen sjunker under nollan. Men det kan förstås vända igen, vilket jag hoppas på. Förra året fiskade jag ju trots allt från båt på juldagen…
Idag var jag ut på ett kortare rek-pass innan Freddans ankomst. För att få en känsla av var fisken står men också för att bygga upp ett sargat höstsjälvförtroende. Ni som orkat läsa mina inlägg under oktober vet mycket väl att jag haft det vansinnigt trögt. Det var dags att ändra på det nu, tyckte jag.
En god nordlig vind huserade över sjön och den ihärdiga solen hade hunnit värma upp vattnet när jag åkte ut strax innan 13.00. Det var guld och glitter som fick inleda på beteslåsen. Jag körde syndromtail och större hemgjord tail (utan namn) men lyckades bara locka några tailstjälande snipor.
En guldglittrig knorr och en baggepaddel fattigare…
Istället slängde jag på en Mcrubber i grön/guld och den fick anledning att stanna kvar på beteslåset. Efter mindre än tio kast högg det på ordentligt. Efter några kraftiga huvudskakningar kunde fisken snabbt drillas in och säkras i håven.
En ganska stadig skalle på en ganska lång men väldigt tanig kropp. 101,5 cm och uppskattad till strax över 6 kilo.
Trots att fisken drillades mycket snabbt, var ytligt krokad i vänster mungipa utan blodutgjutelse samt att den vistades mycket kort tid ovanför vatten var den ändå kraftigt medtagen och fick hållas stilla mot vågorna länge innan den till slut återfick sina krafter.
Jag drog upp ankaret och fortsatte driften och det dröjde inte många kast förrän det small på igen.
En pigg och välmatad fisk på ca 94-95 cm och runt 5 kilo. Trevligt!
Mcrubbern fick förstås fortsatt förtroende men den korta huggperioden verkade över för ett tag. Jag tog om ett par drifter men plötsligt hade fiskarna blivit tjuriga och ville bara knuffa eller nafsa lätt på betet. Det blev en snipa så småningom och strax därefter ett riktigt jädra karatehugg som dessvärre bommades. Jag kastade i ankaret med planen att nöta av det området ordentligt. Några kast senare blev det bara tungt helt plötsligt. Konstiga men kraftiga ryck i linan följde och en märklig drillning inleddes. En kort stund trodde jag att det var en stadig gädda på andra änden min insåg snart att något inte stämde.
En felkrokad brax – lurigt och samtidigt strålande tecken på att man fiskar höstgädda på rätt ställe.
Jag uppsizeade direkt och tänkte att nu jädrar ska det tas en stor braxätare. Jag lade en god stund på detta område men utan resultat. Mattiden verkade vara över för denna dag och lika bra var kanske det. Freddan ska ju dra dem imorgon istället, är tanken.
Solen sjönk nästan överrumplande snabbt på eftermiddagen, så här första dagen med vintertid när kroppens egna klocka inte hunnit ställa om ännu. Jag styrde hemåt över dunkla vatten med en god känsla i kroppen. Två dagars fiske. Med Freddan. Och större gäddor verkar äntligen visa sig. God känsla, helt klart.
Skitfiske på er, så länge!