Under påskhelgen har spinnpremiärerna haglat i landets södra delar. Jag tror inte att någon av er har missat det. Strömmen av bilder på stora och större gäddor sköljde över Facebook och Instagram i helgen som gick. Det var PB:n, 10+, 13+ och 15+. Riktigt vackra och stora fiskar till höger och vänster.

Mest glädje på bild stod Cristoffer ”Anchorbaits” Sääw för. Här med sitt nya PB på 108 cm och 9,6 kilo, tagen på hans egna Dofftail. Stort grattis!

Själv satt jag hemma i norduppland, förkyld, med is på både sjöar och kust, utan trailerbar båt och började känna lätt panik. Det är en märklig företeelse det där. Jag är en rationellt tänkande vuxen person som vet att våren kommer först i söder och sist i norr. Det är ju på samma sätt varje år, eller hur? Jag vet också att det gårdsliv vi lever inte tillåter ett båtlån för tillfället. All har sin tid – brukar det heta och snart nog blir tiden också min att kunna spinnfiska från båt. Allt detta vet jag, men vad hjälper det när storfiskrapporterna rasar in söderifrån. Samtidigt som jag gläds med de som lyckats i sitt vårfiske så stegrar abstinensen och paniken tar över.

Jag önskar att jag kunde ta det hela med ro, att den bittra gubben i mig kunde somna om. Att jag med moget tålamod enbart kunde glädja mig åt andras fångster utan att känna avundsjukan. Utan att känna; – Men, vad fan! Ni får ju inte börja utan mig! Jag vill också vara med!

Samtidigt var faktiskt även jag och spinnfiskade i måndags, dock inte från båt. Aleksander och jag drog till Fyrisån, norr om Uppsala och fiskade av några hundra meter lätt översvämmade och fina åsträckor i vårsolen.

Vi höll på i ett par timmar och drog sedan norrut till andra, mindre åar. Jag skulle gissa att vi hade en effektiv fisketid på ca 4,5 timme utan ett enda pet eller följe som resultat. Årets första spinngädda lyser alltså fortfarande med sin frånvaro för min del. Nu hoppas jag innerligt att isen snart brister, innan jag gör det…

Skitfiske på er, så länge!