Spinnpremiär, om än blygsam

Idag var det äntligen dags för lite spinnfiske. Vansinnigt efterlängtat efter ett uppehåll på 2,5 månader. Jag visste att det fanns ett trångt sund i Östhammarstrakten med öppet vatten och slängde därför upp gummijollen på släpet och körde de fem milen österut.

 

IMG_2764

Åbåten – denna bild från ett annat tillfälle.

 

När jag kom fram visade sig den kalla natten ha begränsat fiskeområdet lite väl mycket. Jag hoppade ur bilen och gick för att spana längs vattnet då två andra gäddfiskare dök upp. De hade inte fått något och efter lite allmänt fiskesnack visade det sig att åtminstone en av dem (Christoffer) brukade läsa min blogg. Kul! Alltid trevligt att träffa likasinnade. Christoffer berättade att han var med i Uppsala Pike Brigade – en fiskeförening jag upptäckte på Facebook nyligen som verkade vara ett intressant gäng. Jag sa att jag gärna gick med och så har det nu blivit. Kul, igen!

Killarna åkte hem och jag kastade i jollen och drog ut i den smala och grunda strömfåra som var isfri. Det var strålande sol och helt vindstilla, inga toppenförutsättningar med andra ord men det kändes som det kvittade. Jag stod i en båt med ett spinnspö i handen – det räckte bra så.

 

Först ut på beteslåset hamnade en Big McManus Tail från Caesarlures. Mycket guldglitter i solen och grumlet.

 

Jag bytte runt en hel del till en början, mest för att testa nya beten som jag aldrig sett simma förut. Ingenting lockade till hugg, hur snyggt de än rörde sig. Jag satte mig en stund i båten istället och bara njöt av vårvärmande sol och kokkaffe.

 

img_5212

 

Efter att, i vanlig ordning, ha låtit en mängd olika färgvalsteorier rusa genom skallen under kafferasten så bestämde jag mig för att fortsätta med guldglitter och mörk rygg. Det blev en CV Shad från CV-Lures.

 

IMG_4579

Den högra av dessa godbitar fick glittra vidare.

 

Efter kanske fem kast fick jag ett stenhårt hugg. Ibland när jag fiskar så är jag mest ute för att vara ute. Förutsättningarna är kanske värdelösa men man har passat på när tillfälle ges (eller när syndromet slitit iväg en). Vid de tillfällena hoppas jag förstås på hugg men räknar inte alltid med det vilket ibland kan innebära att jag kanske inte alltid är hundra procent beredd när hugget väl kommer. Det här var en sådan dag men mothugget satt ändå blixtsnabbt och resolut. Tyvärr hade gäddan tagit mer över ryggen än på sidorna av jiggen och den var borta lika fort som den kommit. Trist, åtminstone med tanke på att det var det enda hugg som bjöds under denna korta spinnpremiär.

Jag nötte vidare men efter tre timmar på vattnet var det dags för det tråkiga; att packa ihop. Ett helt företag att bära utrustning och båt i omgångar mellan sundet och bilen. För att sedan köra de fem milen hem igen. Allt detta för ett enda, bommat gäddhugg. Men det var det så värt! Är det spinnfiskepremiär så är det.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *