Vad är egentligen tjusningen med sportfiske? Är det kamratgemenskapen i båten? Eller kanske naturupplevelsen? Kan det vara avkopplingen, att varva ned och lämna alla ansvar och måsten på bryggan för en stund? Eller handlar det om jakten och dess spänning, om adrenalinet?

Å-båten!

Frågar man olika sportfiskare får man givetvis olika svar. Men de flesta skulle nog instämma att man med lätthet kan svara ja på samtliga frågor ovan. Frågan som intresserar mig är vad som drar mest. Vilket begär som får en att trotsa oväder och isande vindar. Vilket begär, som varje gång man valt fisket framför barnen eller arbeten på huset, skänker en dåligt samvete. Ni vet, när man nästan skäms över att berätta för sin partner att ett nytt pass är inbokat även nästa helg.

Jag tänker inte gissa vilka svar ni har men jag tänker berätta mitt;

Ett stenhårt gäddhugg!

Även små gäddor hugger hårt!

För mig handlar det till största del om adrenalinpåslaget vid ett kraftigt gäddhugg. Hur du först med list, kunskap och erfarenhet lockar fisken med ditt bete. Och sedan, hur den hänsynslösa predatorn attackerar med blint mord i sinne. Den påföljande kampen är inte att förglömma. Men själva hugget står i en klass för sig.

För utomstående, alltså ickefiskare, ter sig ju detta beteende ytterst märkligt, på gränsen till vansinnigt. Hur en människa kan ta tid från sin familj, pengar från husrenoveringar samt trotsa snöstormar. Allt för att få känna en fisk hugga på något som mest liknar en neonfärgad dildo med krokar.

Här skulle nu kunna följa en lång djupdykning i människans natur för att förklara detta beteende. En psykologisk beskrivning om den genetiskt nedärvda jakten i vårat blod. Om hur kampen mellan människa och djur triggar igång gamla impulser, ännu inte insomnade trots dagens moderna samhälle. Det skulle säkert kunna bli en hel doktorsavhandling och just därför tänker jag låta bli.

Det är kul, helt enkelt. Det får räcka så.

Skitfiske på er, så länge!