Förleksfiskets vara eller icke vara

Det knakar i isarna, åtminstone i landets södra delar. Allt fler gäddfiskare får isfria hemmavatten och den långa väntan är därmed över. Oftast behöver den inte ens ha varit så lång egentligen, men det känns alltid så. Förväntansfullt hungriga kastar de sig ut med den nya utrustning och de beten som förvärvats under vinterdvalan. Men hur kastar de sig ut, var och på vilket sätt? Det är frågan som på senare år synts dyka upp vid denna tid på forum och sociala medier. Det handlar om det etiska dilemma huruvida man ska fiska på förleksgäddor eller inte. Eller åtminstone var man ska göra det.

Vissa länder väljer att helt freda gäddan, via lagstiftning, under lekperioden. I Sverige finns det kommuner som reglerar fisket på vissa känsliga sträckor och områden under gäddleken. Men överlag är det upp till var och en av oss gäddfiskare att ta ett moraliskt beslut. Ska jag fiska efter förleksgädda eller inte? Om svaret är ja; var ska jag fiska efter den?

Då det här är mer en krönika än en regelrätt artikel tänker jag inte argumentera vare sig för eller emot med hjälp av insamlad marinbiologisk fakta om gäddornas lek. Mitt syfte är bara att väcka frågan och dessutom redogöra för hur jag själv tänker.

Som gäddspinnfiskare så är åsynen av öppet hemmavatten ett utav årets starkaste ögonblick av ren och skär lycka. Jag är knappast ensam om den känslan.

IMG_2986

En fröjd för ögat!

Vinterns långa abstinens har tärt hårt på fiskesjälen och fiskesuget skriker i varenda muskelfiber. Det enda man vill är ut och fiska. Men i sugets brådska är det lätt att glömma den påverkan som vi sportfiskare faktiskt gör.

Som jag nämnde tidigare har jag inga konkreta fakta att slänga fram här men det vore rimligt att anta följande: om man fiskar längst in i en lekvik på gäddor som är i full gång med lekbestyren så blir de störda. Annars skulle väl inte känsliga områden fredas? Blir de då så störda att leken uteblir helt för vissa fångade individer? Jag har inte svaret på detta men att möjligheten ens finns får mig att tänka till. Samtidigt som jag inte kan låta bli att fiska. Hur går det ihop?

Det handlar förstås om valet av fiskeplats. Att istället för att stå och dänga längst in i lekvikarna så fiskar man förslagsvis en god bit utanför, på fiskar som ska leka senare eller som redan har lekt. Var gränsen går mellan att vara i lekviken eller utanför den får var och ens moralkompass avgöra. Men att det är högst tveksamt, ur moralisk synpunkt, att fiska allra längst in råder det nog ingen tvekan om. Åtminstone inte en vecka efter islossning och en månad framåt, eller så. Samtidigt har jag själv fiskat allra längst in i en stor lekvik två år i rad. Jag gjorde det dock dagarna efter att isen försvann då ytvattnet fortfarande bara höll 2 plusgrader.

IMG_2737

Fisk fångad längst in i nämnda vik dagen efter islossning, mars 2015.

Då var ingen lek alls igång och jag tror därmed att min närvaro och mina krokar inte störde produktionen av framtida gäddbestånd. Jag hoppas verkligen det för jag har nämligen planerat att vara på plats i år igen; i den stora, södervända viken där isen försvinner först. Åtminstone de första dagarna…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *