I lördags var det åter dags för lite fiske, det hade ju lovats vårväder av våra kära meteorologer på flera olika håll! Så då måste det väl stämma? Spön tacklades upp på fredagskvällen och lite olika beten och tillbehör packades ner i väskan.
Klockan ringde vid lite efter 5 på lördagsmorgonen, det första man gör är att kolla termometern, den visar minus 8.3 grader. Så det var bara att krypa ner i sängen igen för att sova vidare en stund. Tillslut tog fiskesuget över så vid lite efter sju satte jag mig i bilen.

Väl framme vid ån så ser jag att det är riktigt högt vattenstånd, förhoppningarna om ett bra fiske sjönk snabbt. Men solen började kika fram bakom molnen så jag plockade fram feederspöt och bröt av en bit bröd och satte på kroken sen placerade jag det hela bredvid ett träd i en lite lugnare del av strömmen. Sen var det bara att ta fram stolen och sätta på sig solglasögonen och njuta av det fina vädret. Det var nästan så man fick lite vårkänslor, men så fort solen gick i moln kände man att det inte var mer än ett par plusgrader i luften. Men meteorologerna kanske anser stora solchanser som vår, och inte bryr sig om temperaturen i luften?
Nej nu ska jag inte skylla allt på dem, alla kan vi ha dåliga dagar!

Jag passar även på att kasta ut lite maggots med jämna mellanrum för att se om det går att locka upp några fiskar. Efter en stund av maggotkastande eller ”loose feeding” som Engelsmännen säger så plockar jag fram mitt flötmetespö. Jag lodar djupet så kroken inte fastnar i botten. Sen sätter jag på ett par maggots på kroken och låter flötet följa med strömmen. ”Trotting” som det kallas på öarna är en otroligt rolig och spännande metod. Man kan följa flötet långa sträckor nedströms, det går även att styra betets rörelse och hastighet med hjälp av att lås linan med ett finger på spolen.
I sig är det en ganska enkel metod, men det krävs många timmar för att faktiskt blir riktigt bra. Tyvärr inget jag kan skryta med själv, men planen är att jag ska använda mig mer av den här metoden i år. Just för det är kul och spännande att följa ett flöte som kan dyka närsomhelst! Sen är det en väldigt effektiv metod.

Bron – Ett perfekt ställe att slänga i lite maggots som får följa med strömmen. ”loose feeding”

Så planen för den här fisketuren var att helt enkelt att öva på metoden, men då temperaturen var som jag nämnde tidigare, relativt låg så blev fingrarna snabbt kalla. Så under tiden jag värmde de tio stela så stirrade jag på en quivertip och provade även min nya rulle.

Jag köpte för ett tag sedan en Wychwood Specimen Solace ACS 6 rulle, en liten och smidig men otroligt stabil baitrunner rulle som väger 326 gram (utan lina). Den har en linkapacitet på 0.25 – 220 m, 0.30 – 160 m och 0.35 – 120 m. Det följer med 2 spolar och 2 vevar, en med enkelhandtag och en med dubbelhandtag. Rullen är också försedd med ett unikt linklippssystem som gör att man kan ha kvar linan i klippet även när man fiskar. För skulle fisken dra ut linan så släpper den från klippet, vilket andra linklipp inte gör.
Då kan det uppstå en jobbig situation och risken för linbrott blir stor. Så en smart och välkommen lösning för den lite glömske metaren!
Jag upptäckte också att linan lämnade rullen väldigt jämt och bra då mitt tackel höll på att hamna på land, på andra sidan ån… Det är just sådana situationer man vill undvika under säg en fin vårdag i slutet av april då en stor färna kan vara på hugget. Så när jag köper nya rullar eller spön så vill jag gärna hinna lär känna grejerna och bli bekväm med dem innan de ska användas under högsäsongen.
Så jag passade på att öva och få in en känsla för rullen så mitt tackel faktiskt hamnade där jag ville. Det måste bli ”spot-on” annars är det bara att veva in och kasta om.
Wychwood rullen kommer användas flitigt, allt från frilinefiske efter färna till larmmete efter sutare.
Nu har jag bara använt den ett pass så jag kan inte säga så mycket mer, men jag känner mig redan väldigt nöjd med köpet.
Är man intresserad av att veta mer om rullen så kan man kolla in den på Metebolaget.se

När fingrarna tinat lite och magen hade fått några äggmackor och kaffe i sig så var det dags för flötmetet igen.
Jag lät flötet vandra med strömmen så långt jag kunde se det. Men som jag nämnde tidigare så var det högt vatten i ån och strömmen var därför snabb, så jag försökte hitta kanter där det var lite långsammare flöde.

Jag nötte och nötte, men inte mycket hände. Ibland dök flötet men det enda jag fick med mig tillbaka var skräp som strömmen dragit med sig.
Men vid halv tolv ungefär så dyker flötet lite annorlunda, jag låser linan mot spolkanten och lyfter snabbt spöt. Yes! Fast fisk, dock en liten fisk, men en dag som denna är en fisk oavsett storlek välkommen. En liten mört hade fattat tycke för mina maggots. Den fick blixtsnabbt friheten tillbaka och flötet var fort tillbaka i strömmen för jag ville inte missa den lilla stunden de kanske åt på.

Flötet kom tillbaka till platsen där mörten drog ned det, och igen dyker flötet. Men nu är jag för snabb och missar fisken.
Jag vevar snabbt in och kontrollerar så mina maggots ser bra ut, sen är de tillbaka i ån. Flötet dyker igen på nästan samma plats, men jag missar igen. Svordomarna duggar tätt, men jag har helt glömt bort att fingrarna är stelfrusna. Glädjen, fiskefrossan, adrenalinet, kalla det för vad du vill, men jag var inne i bubblan. I bubblan fryser man inte, i bubblan finns det inga problem, man är bara galet fokuserad och euforiskt lycklig.

Flötet vandrar nedåt, jag är redo, fingret snuddar linan och när flötet återigen försvinner så låser jag, och den här gången satt det återigen en liten mört på kroken. Tillbaka med den i ån och sen ut med flötet.
Så höll jag på ett tag, hur länge exakt det vet jag inte, jag var i min bubbla av lycka, där spelar inte tiden någon roll.
Men tillslut ger jag upp och får inse att det inte blir fler napp, jag inser även att jag glömde ta något kort på mina små fångster, ibland är man helt enkelt för fokuserad eller bara glömsk… Fingrarna börjar värka igen när jag lämnat bubblan och jag packar ihop grejerna och beger mig hemåt.
Men några små mörtar blev det och några missade, men det gör inte så mycket en dag i slutet av februari.
För det finns inget bättre än att få spendera tid vid vattnet och stirra på ett flöte eller en quivertip. Kanske får man uppleva den adrenalinkick som uppstår när flötet dyker eller toppen böjer sig och pulsen går från viloläge till max på mindre än en sekund!
Det är en känsla som inte går att beskriva för någon, den måste få upplevas!