För många, många år sedan fanns det ett underbart litet tjärn långt in i skogen.

Vattnet var kristallklart och här trivdes vattenvargarna alldeles utmärkt. De frodades på beten under ytan och lekte i vasskanterna så fort vårens värme smälte bort isen.

En landlevande art ansåg inte att vattenvargarna hade något värde, nej det fanns andra vattenvarelser som hade betydligt högre status bland de landlevande jägarna så det vackra lilla tjärnet förgiftades i hopp om att utrota vattenvargen.

Åren gick och ädlare vattenarter planterades in, allt för att gynna spösvingande landvarelser. Tydliga stigar trampades upp runt tjärnen och på en udde fanns en grillstad.

Tjärnen vart välbesökt då de ädlare arterna under ytan växte sig stora. Här fanns det mat i överflöd på ytan vilket skapade stora fina ringar på vattenytan när den ädla arten hade vakfest.

Men vad ingen visste då var att någonstans i vattnet hade en alfavattenvarg överlevt, vuxit sig större och lyckats föröka sig.

De hela ledde till att vattenvargen återigen övertog sitt revir, den knaprade på de ädlare arterna och försåg sig gärna med lätt byte. Bytet var som enklast att ta då det plaskad, sprattlade och satt fast i en lina som den landlevande arten förtvivlat försökte få i land innan vattenvargens käftar slöt sig om betet. Men allt som oftast var det vattenvargen som gick segrande ur striden och simmade ner mot djupet med det ädla betet i sin käft.

De landlevande arten gav tills slut upp kampen. Stigarna längs tjärnen började så sakta suddas ut.

Grillastaden började växa igen och vattenvargen fick återigen sitt tjärn tillbaka och kunde i lugn och ro fortsätta leva sitt liv.

Ytterligare några år passerade, leken i vassen fortgick och en och annan ädel art simmade omkring och skapade ringar på vattenytan.

Så en helt vanlig höstdag i september hände något märkligt. Den landlevande varelsen kom tillbaka, men denna gången var den inte ute efter den ädla arten. Nej den här gången blev vattenvargen lurad. Något glittrande och pulserande ryckte fram i mellanskiktet i vattnet och lockade och pockade vattenvargen, den kunde inte motstå att slå käftarna om detta bete.

Döm om dess förvåning när betet gjorde starkt motstånd och vattenvargen till slut gav upp och lät sig bogseras, hanteras av den landlevande arten som plockade betet ur dess käft och den åter fick friheten.

Vad hände?

Jo den landlevande arten uppskattade vattenvargens skönhet, tackade för kampen och önskade den bättre lycka nästa gång och då förhoppningsvis med några fler kilon som motvikt om den mot förmodan ville bjuda upp till en nya kamp, med friheten som utbyte i ett för evigt giftfritt vatten.

Cirklen är sluten…