Än i dag är det lite sjögång under mina svullna fötter.

Ja, jag är ju ingen båtmänniska och blir sjösjuk för minsta lilla våg och det är inte ofta jag trippar omkring i skor med lite högre klack, därav svullna fötter.

Men vilken rolig resa det var!

Att få träffa fiskekompisar från hela landet, samlade under ett och samma tak.. Ja det slår det mesta!

Att få kidnappa en berömd mössa tillhör inte heller vardagen direkt. Gunnar skrattade åt mitt påfund.. En del har säkert hört talas om trädgårdstomtar som blir kidnappade och får åka jorden runt för att sedan komma hem igen med en reseberättelse. Turledaren, Thomas Svensson, på vår resa till Grönland nämnde att han skulle vilja kidnappa kända fiskeprofilers olika huvudbonader och låta dessa fara runt på olika fisken i världen.

Men Gunnars vackra tursmäck vågade jag inte lägga beslag på till fullo, denna gång..

Weeping Willows äntrade scenen och det vart röj på alla sportfiskare ombord.

Jag och Fiskemorsan höll span på scenen från våningen ovanför.

Tyvärr lyssnade vi inte på hela framträdandet då ljudnivån överröstade allt så vi fick tassa därifrån för att kunna samtala med varandra.

Efter en lång dag med resande, väntetid, underbart god buffé, mingel och någon enstaka drink var det skönt att krypa till kojs i hytten för att möta en ny dag ombord.

Vi lyssnade på Gunnar Westrins fantastiska föredrag, hans berättelser grep både hjärta och själ och bjöd på både skratt och tårar. Vilka äventyr denna man varit med om!

Vi hann ta ett par varv på den lilla mässan som fanns och även mingla med Sportfiskarna innan det var dags att sätta sig vid skolbänken för att lyssna på Martin Stålhammar.

Som vanligt så rusade tiden iväg.

Innan vi visste ordet av så var vi redan tillbaka till Värtahamnen och det var dags att kliva av båten och bege sig hem igen.

Fiskekryssningen var ett härligt lyft i höstrusket och jag hoppas att detta kommer att bli till en tradition framöver.

Tack så otroligt mycket alla ni ombord och alla som gjorde denna kryssning genomförbar.