De sista dagarna har handlat om fiske och åter fiske med mina klasskamrater på Sportfiskeakademin. Tanken var att fånga många och stora gösar.

Men istället fick vi få och små. Så kan det vara ibland.

Första dagen började med att ekolodet inte fungerade. Vi fick ta hjälp av landstrukturen och vertikaljigga oss fram längs brantkanterna. Tillslut lyckas vi lura 3st gösar med dryga 60cm i topp. Diskreta färger fungerade bäst i det molniga vädret.

Dag två bjöd på regn och mera regn. Men nu hade vi lyckats låna ett ekolod som möjliggjorde lite effektivare sökande efter heta kanter. Fisket började fint med tre gösar på samma plats. Sedan drog fiskarna och även vi ner toppluvorna i det minst sagt råa vädret.  Vi lyckades tillslut lura ytterligare en gös så utvecklingen gick iallafall i rätt riktning.

Med strålande sol och stigande barometer hoppades vi på gösrally dag nummer tre. Men ack så fel vi hade. Resultatet var länge tre ynka små gösar innan vi hittade en liten fläck som höll lite fisk. Först landade jag en lite finare gös på ungefär 65cm och när vi sedan närmade oss markören jag slängde i vid hugget krokar Nisse en något mindre gös samtidigt som Jon även han gör ett lyckat mothugg.

Vi drog ut på tiden och gjorde en sista drift. När vi står där i båten och snackar skit som bara tre goda vänner kan göra får jag ett sinnessjukt hugg som trycker ner spöt mot vattenytan innan jag ens hunnit reagera. Tankarna går självklart direkt till ett hopp om storgös. Men då de kraftfulla knycken med huvudet aldrig kommer inser vi snart att det är en finare gädda som bitit över jiggen. Den 96cm långa gäddan besegrades ändå relativt snabbt då jag pressade det lilla spöt till max och Jon gjorde en perfekt ”tjuvhåvning” på den gröna madamen.

Slut för denna gång. Skitfiske på er allesammans!

//Jonathan

Hemma igen. Skottland motsvarade alla förväntningar och lite till.
Vi fick allt. Män i kilt, allsång på den lokala puben, de brandgula bergen, haggis, whisky, och underbara människor, men de rutiga gäddorna höll sig tyvärr på behörigt avstånd. Att fiska i en så vacker omgivning är ett privilegium, hade vi dessutom kommit innan vattennivån höjdes med väl över metern, och innan de frostiga nätterna med minusgrader gjorde sitt intåg, ja då hade vi nog även fulländat upplevelsen med några fina fiskar också. Nu blev vårt öde otroligt svårtrugade gäddor som bara rispade våra beten lojt emellanåt. Några fastnade dock på krokarna, men storleksmässigt var dessa inget att skylta med…

Den skottska motsvarigheten till vår ”Svenska Gäddklubben”, hade veckan innan haft ”hyffsat” gäddfiske i samma loch som vi fiskade i. 16 landade gäddor med ett par toppfiskar omkring åtta kilo samt ett gäng mellan tre och sex kilo. Sen kom det stigande vattnet och de kalla nätterna som fick gäddorna att vaggas in i en vintrig inaktivitet. Så är det, gäddfisket. Nästa år ska vi försöka igen, men då blir det på våren, efterleksfisket bör enligt konstens alla regler vara lättare, precis som här hemma.

Glen Grant Fishing Experience får därmed ett ”To be continued” som avlutning… Så håll utkik efter del två i jakten efter de skottska monstergäddorna!

Mer information om denna resa hittar du på ––> Sportfiskeprylar.se

På återseende, och sláinte!

//Sebastian Wiman +FishEco +MagazineFishEco

Ja då var man här då, i kiltarnas och Loch Ness hemland. Glen Grant Fishing Experience har börjat…

Inte har vi sett röken av varken kilt eller sjöodjur, men vi har fått uppleva en del annat som plåster på såren. Vänstertrafik är ju en annorlunda upplevelse, men vi lever ännu. Whisky har vi fått prova och även en lektion i tillverkningsprocessen av denna dryck på Glen Grant destilleri, grymt vackert destilleri och välsmakande drycker. Och fisket då? Ja det har vi också fått prova. Sjön är galet vacker och det rycker ordentligt i gäddbaguetten när båten glider över de stora gräsbältena som gäddorna brukar gilla att hänga i.

Idag var gäddorna på kinkigt humör dock, och trots att vi hade väl över 10 kontakter med fisk, blev det bara en liten rackare som bet över krokarna och kunde räknas som fångad. En skotte som på sedvanligt brittiskt manér satt och bottenmetade med halv makrill lyckades bättre och drog en 8+ framför nosen på de spinnfiskande svenne-bananerna. Här i sjön simmar verkligen giganter, fisk på 19 kilo har fångats, och många 10+. Imorgon är det således revansch, och ta mig på mitt ord när jag säger att; nu är det allvar, nu är det personligt… Rutiga gäddor, se upp för gummi och plast, annars hamnar ni på bloggen i en hast… På återseende, Slàinte!

//Sebastian Wiman +FishEco

Att tävla i fiske är inget jag gillar. Men jag gör det ändå. Trots att jag på förhand alltid förkastar arrangemang efter arrangemang med för korta tävlingstider, dåliga regler eller där chansen av att vinna är obeskrivligt obefintlig, så finner jag mig själv där ståendes vid kaptensmötet någon gång varje år. Inställningen är alltid att göra det omöjliga. Att åka långväga hemifrån oftast utan kunskaper om tävlingsvattnet för att sedan i ständig desperation beta av reservplats efter reservplats i hopp om att vinna över de lokala förmågorna.

Dessa lokala förmågor behöver inte i själva verket vara från närområdet. Det är istället en grov kam som genom årliga misslyckanden växt fram för att sedan gruppera de motståndare som på något vis har en fiskemässig fördel gentemot oss. Om de sedan är duktiga fiskare från ett fjärran land eller det aktuella samhällets erkände storfiskare har ingenting med saken att göra.

Sittandes här på hemmaplan långt från kommande tävlingsarena finns det flera sätt att förbereda sig. Vobbler har sorterats, nya krokar har inhandlats och gamla har kasserats. Sjökort studeras och planer smids. Ingenting får lämnas åt slumpen även om det sällan blir som man på förhand tänkt sig. Listor bockas av och väskan är packad. Extra strumpor och extra mycket kaffe. Förkylning eller trötthet duger inte när prisbordet skall erövras.

Under stundande uppladdning känner jag mer än någonsin att årets Gäddfestival i Fryken måste få en förändring. Att det fortfarande existerar en klass för bonkning är dock inte vad jag har i mina tankar. Det handlar om vilka som vinner. Förra årets segrare var team Pike 2000. Året före likadant. Året före det även det precis likadant och året före det året var det, juste det. Precis likadant. Om ni ur all denna smörja lyckades tyda att samma team har vunnit samma tävling fyra år i rad förstår ni säkert vad jag känner. Att det är mycket viktigare att fiska bättre än dessa örebroare än någonting annat.

Det börjar bli svårt att fokusera. Den högvarvande vinnarskallen behöver ett glas mjölk och ett dåligt tv-program en onsdagskväll som denna. Allt ligger nu på sin plats och planen är klar. Att fånga fler och större gäddor än de andra, inte bara Pike 2000. Eller hur var det nu igen? Jag som inte gillar att tävla…

 //Jonathan

Förra hösten när jag testade på vertikalfiske för första gången minns jag hur jag satt som en riktig kratta i båten. Snevriden så ryggen föll i sönder. Hårt så man tappa kontakten med bakdelen. För lågt så att spöt slog i relingskanten. Helt enkelt inte optimalt med ont i kroppen och ett sämre fiske som följd.

En bekväm båtstol inhandlades just för att försöka undvika dessa otrevligheter. Snurrplatta skulle det vara samt riktigt skönt så koncentrationen och humöret varar lååååååånga dagar. Eftersom jag kommer fiska från olika båtar, som dessutom inte är mina egna så måste jag kunna ta med mig stolen utan inverkningar på båten.

Jag har sett fästen ämnade för just detta, men jag kände för att ta vad jag hade hemma och på samma gång göra stolen högre än alla orignalfästen. Resultatet blev som bilderna förtäljer. Ingen snickarmanual men lite inspiration hoppas jag att det sprids!

Det kommer säkert bli lite dinglande med fötterna men hellre det än för lågt. Med små medel kan man inte få allt. Ska dessutom fästa två små spännband som man kan spänna lagom hårt runt öppna tofter eller tofter med lucka. Dock så står den mer än tillräckligt stabilt på bottenplattan. Vid behov kanske jag fäster någon gummiduk på bottenplattan så det inte glider runt vid blöt väderlek.

På bilden nedan ser man skivan jag satte snurrfästet i, sedan en kloss som själva förhöjningen. I den satt jag sedan en större skiva som botten till hela ekipaget.

//Jonathan