Light Rock Fishing har verkligen vuxit i Sverige den senaste tiden, och efter att jag publicerade två artiklar på fiskebutiken EL-EGs hemsida samt en artikel i tidningen Fisheco har jag fått en del frågor, både från fiskeintresserade som söker upp mig via sociala medier och från kollegor på jobbet.

Vissa frågor är av typen: ” fick du ingen riktig fisk” andra är av typen: ”räknas X, Y och Z som LRF?”
Den första typen av frågor är inte så intressanta att svara på för då har man missat hela grejen, medan den andra typen av frågor mer handlar om att man missat halva grejen och kan räddas ?

Jag har flera gånger refererat till ”själen i LRF” och formulerat reglerna i tävlingen (som inte är en tävling utan ett sätt att vänskapligt hålla lite räkning) att LRF är det som utövaren på heder och samvete tolkar som LRF. Nu ska jag försöka att förklara vad jag menar är kärnan i LRF och vilken mentalitet man ska anamma. Så läs med tålamod.

LRF är inte den enskilt bästa fiskemetoden i alla givna situationer, vill man fånga en massa smörbultar så är det troligare bättre att använda sig av ett tackel med 5 stycken små krokar och agna med räkor eller borstmask. Vill man jaga arter är det troligen bättre att vada med vattenkikare och agna med halva pungräkor. Vill man fånga middagstorsk är en pilk på 20 gram kanske vettigare än en på 3 gram. Att välja att fiska inom en tydlig disciplin såsom flugfiske, LRF eller Tenkara innebär alltså att man begränsar sig själv och anledningen till att man begränsar sig själv är att man hittar ett mervärde som är större än att bara fånga fisk så effektivt som möjligt.

Det är filosofin inom LRF som fångade mig. LRF föddes som en kontrast till havsmete och blev i mångt och mycket dess motpol. Havsmete är passivt, kräver mycket utrustning och varje fiskepass är därför oftast långt. LRF är aktivt, kräver minimalt med utrustning och som gjort att bara dra ner till piren för en timme efter jobbet. Havsmete handlar om att fånga stor fisk medan LRF handlar om glädjen i att fånga det som finns runt fötterna. Ur denna kontrast föddes en uppsättning ”regler” som definierar LRF:

• Bara artificiella Beten
• Maxvikt på 7 gram
• Tunna, tunna linor och smäckra spön.

Dessa tumregler är dock bara en förlängning av idén LRF. LRF är helt enkelt att fiska med lätta beten i havet (I den europiska varianten har även sötvatten börjat räknas in) efter den fisk som finns där. Med de möjligheter och begränsningar som det innebär. Vill man anamma dessa begränsningar för att vara en del av den disciplinen så gör man det, annars väljer man att ta vissa element från disciplinen och helt enkelt ägna sig åt den fantastiska hobbyn sportfiske.

Låt mig illustrera med ett exempel från Tenkara, flugfiske med toppknutet spö. Detta natursköna fiske sker i stillsamma bergsmiljöer och små åar där du har begränsat din kastlängder genom att inte ha en rulle men får spänningen att smyga fram mot skygga fiskar medveten om att du är del av en tusenårig tradition. Att då börja ställa sig frågan, hmm, det står inget i reglerna om att jag inte får köra ut flugan på en liten radiostyrd båt och då kunna använda en längre tafs och kompensera för avsaknaden av rulle. Det man missar är att begränsningarna är en stor del av disciplinen.

Jag tycker att man i stället ska försöka anamma begränsningarna så mycket som möjligt i stället för att leta undantag. Det är så jag anser mig kunna hitta själen i LRF.