Mina tankar om: Jigghuvuden

Som ni alla vet så har jag undersökt och utforskat LRF under många år nu, och det är ju utan tvekan så att man samlat på sig en del misslyckande och några enstaka succéer under åren, och vad har man en blogg till om inte för att dela med sig av det man lärt sig? Så här kommer mina tankar om jigghuvuden, en detalj i fiskeutrustningen man inte får avfärda som oviktig.

När jag först började med LRF så var det svårt att hitta jigghuvuden som gjorde det jag ville att de skulle göra, det vill säga att fungera bra ihop med Isome.

Det första jag testade var givetvis den typ av jigghuvud som jag var var van vid från jiggfisket efter abborre i Småland.

Ett klassiskt jigghuvud

Som man lätt förstår så fungerar denna typ av huvud bra på gummijiggar och jag tycker det har bra egenskaper i övrigt, lätt att kasta med och så vidare, men kroken är för tjock för att du skall kunna trä tunna jiggar såsom Isome på dem. De har också en tjockare del närmare huvudet som inte alls fungerade. Det fick mig att leta efter huvud som har ett helt rakt skaft. Den första jag köpte visade sig också ha för grov krok, även om de i övrigt hade de egenskaper jag letade efter.

Rak krok men för grov

Det är genom misstag man lär sig och nu började jag leta huvuden utomlands och hittade det i mitt stycke bästa huvudet, tillverkade av HTO. De första åren fiskade jag nästan uteslutande med denna typ, i 1 eller 2 grams varianten.

Min favorit

Dessa huvud inte bara ser fräcka ut, de fungerar på i stort sätt alla typer av jiggar man kan vilja använda till LRF, inklusive de tunnaste varianterna av Isome. Jag tycker de kastar bra och de finns i flera olika vikt och krokstorlek. Jag föredrar krokstorlek 6 och 8.

Det finns tre typer av jigghuvud jag testat som jag vill ”varna” lite för, då de inte riktigt fungerar som jag tänkt mig. Men det är ju givetvis min personliga åsikt, i och med att de finns på marknaden så har ju kunnigare personer än mig ansett att de är en bra ide.

Vi börjar med den typen som har en extra spärr för att hålla fast jiggen bra. Fungerar utmärkt på jiggar som är lite tjockare och jag har använt den till med framgång till abborre, men den sliter sönder de delikata LRF jiggarna.

Bra tanke som som inte fungerar till LRF

Sen har vi ett av få jigghuvud vars utformning gör att de inte kastar bra utan i stället orsakar en massa trassel. Jag letade ett lite tyngre huvud som fortfarande hade en liten krok och hittade då dessa, som kombinerade en vikt på 4 gram och en krok i storlek 6. Jag har fått fisk på dem, bland annat två fina torskar i Danmark men det trasslade sig för ofta. Det fungerar helt enkelt inte.

Fel form som gör att kroken fastan runt linan väldigt ofta.

Nedan kommer ett mycket omtyckt huvud, det så kallade Shirasu Head. Enormt välgjort, sylvassa krokar och en vikt på 0,75 gram. En institution i LRF världen men som i mitt tycke kräver väldigt specialiserade förutsättningar. Är det lite blåsigt, är det lite långgrunt, vill du använda ett resespö för du är på semester så kommer du bli besviken på dina kastlängder. Det är ett fantastiskt huvud och fungerar säkert kanon att fiska on-the-drop från klippor i medelhavet en stilla morgon men jag upptäcker att hos mig så blir de kvar på botten av väskan för det är så sällan rätt förutsättningar finns. Men det kan ju helt handla om var jag fiskar. Det är ingen hemlighet att jag håller mig i de övre skikten av linor och beten när det kommer till LRF, för att lättare kunna fiska när som helst hur som helst.

Fantstisk men kräver rätt förutsättningar

Låt mig avsluta med mina tankar om framtiden, ett system som löser alla de problem jag haft när det kommer till vikt, storlek på krok och tjocklek på krok, nämligen Link-head, ett slags jigghuvud där du monterar fast valfri krok. Helt enkelt genialt. Jag har fiskat mycket drop-shot senaste två åren så jag har inte testat dem fullt ut men dom har imponerat.

Framtiden?

Urbana torskar

Jag minns det inte själv, men tydligen så kunde mamma och pappa ta båten ut på kvällen och ”hämta hem” så många torskar de ville röka dagen efter i början på 1980-talet. Sen hände som bekant katastrof efter katastrof i östersjön. Först försvann torsken, sen gäddan, sen abborren och som vi kan läsa om i media idag, nu är även strömmingen starkt hotad. och då har vi inte ens nämnt ålen…

Dock kom torsken tillbaka och 20 år efter den försvann så kunde man återigen få torsk på riktat fiske i skärgården. Men för mig har torsken alltid varit en fisk som man fångar från båt, en bra bit ut från land. När jag började fiska i göteborgstrakten så var det många äldre som delade med sig av sina barndomsminne då torsk var något man lätt fick från land.

Det var när jag började med LRF metoder som jag också kom i kontakt med torsk från land och sedan dess är det en favoritfisk, speciellt i dessa dagar då catch and release är omdebatterat och de moraliska implikationerna att sätta kroken i smörbult efter smörbult är oklara så känns det bra att lägga en egenfångad torsk i röken.

De första torskarna jag fick var på en tur till Oslo. Jag gick upp innan frukost och gick ner till en brygga i centrala stan. Jag var ganska ny på LRF men hade förstått hur bra Isome fungerade på olika arter så jag stod och fiskade rakt ner vid fötterna i hopp om at få något spännande och plötsligt drar det till i spöt och enormt förvånad bärgar jag min första LRF-torsk.

Första torsken i Oslo

Någon kvar senare hade jag rört mig in på grundare på vatten, faktiskt lite omskakad över torsken och att jag lyckats landa den. Precis bakom en liten kiosk kunde man nå vattnet och där ställde jag mig. Det var betydligt grundare här men ändå så small det till i spöt ännu värre och torsk nummer två fick bli snabb-fotad. Det är något speciellt med hugget då det kommer rakt underifrån, det blir så enormt kraftigt initialt.

Torsk nr 2 i Oslo

Jag har även fått torsk i en annan grannhuvudstad, nämligen Köpenhamn. Det syns lite dåligt på bilderna men dessa torskar var också i väldig urban miljö, ett område med nybyggda glas-och-krom bostadsrätter vid vattnet. En högg precis intill ett konstverk som var utställt i vattnet, en modern blinkning till lilla havsfrun. Mer urbant än så blir det inte, konst och torsk i en salig blandning.

Bakom mig finns helt nybyggda hus
Bakom mig finns i mitt tycke vackra hus och på andra sidan vattnet (vänster) är det en liknande pir men med ännu mera futuristiska hus. Fick fotohjälp av en australiensks utbytesstudent.

Förra veckan sällade sig Göteborg till listan på städer med urbana torskar då jag hade ett fiske som inspirerade denna texten. Jag har vid ett par tillfälle fått enstaka torsk vid Saltholmen men nu lyckades jag få flera mindre torskar (och en till röken, som sig bör) en bra bit upp i älven. Jag stor med lägenheter framför mig, kontor bakom mig och solen skuggades av ett hotel. Urbant helt enkelt. Det som gjorde dessa torskar så speciella var att de tog på vanliga gummijiggar, både på drop-shot och på mina nya favorit: link-head med Aberdeenkrok.

Microtorsk på jigg från Fladen och link-head från XXL
Drop-shot med spin shot hook storlek 8 och en tun 5 cm jigg
Lite mer drag i den
Ett link-head ger dig möjligheten att ha en krok med långt skaft, vilket är väldigt bra med borstmaskimitationer. Egenskapen att kunna kombinera en liten krok med en större vikt vid blåst är också oerhört användbart. Jiggen kanske inte ser så balanserad ut, men den levererar.

Den ödmjukaste av fiskar: Flundran

Kan man som vuxen ha en favoritfisk, såsom man hade en favoritfotbollspelare som barn? Jag tror det, och jag skäms inte för att min är flundran, eller skrubba som man säger på västkusten. Denna vanligaste av plattfiskar har haft en stor påverkan på mitt liv på många olika sätt, och har till till stor del format mig till den fiskare jag är idag. Men vi får ta det från början, för detta är en resa med många stopp som går tillbaka ett par årtionden.

Jag är uppvuxen på en ö i östersjön, i en yrkesfiskarsläkt. Ål var huvudfisken för familjen, men även strömming och skrubbskädda var viktiga för inkomsten. Min pappa är även grym på att röka fisk så varje sommar åt man rökta flundror flera gånger i veckan och bland det godaste som finns är faktiskt en nyrökt flundra som är så pass varm att du måste bolla den från hand till hand till medan du tar dig ner till vattnet och äter den. I ett familjeföretag, som kustnära yrkesfiske ändå är, kan hela familjen bidra och den sysslan som alla barn började med var att ta hand om näten, eller flundregarn som dom kallades, efter fisket. Plocka bort sjögräs och musslor och förbereda dem inför nästa gång de skulle i sjön. En syssla väl anpassad för flinka barnfingrar.

Flundrans annorlunda form jämfört med abborre, mört och öring gjorde den spännande för ett barn och redan från tidig ålder minns jag att jag gärna skulle vilja fånga en. Jag såg hur nära garnen ibland lades land och insåg att det var inom ”kastavstånd.” Än värre blev det en midsommar då en familjevän hade med sig ett exemplar av Den stora boken om sportfiske. Innan det hade jag inte läst om fiske, morfar hade lärt oss meta abborre med kastmete och pappa hade lärt oss kasta efter gädda med skeddrag. Vid den här punkten var detta detta som var fiske, men i den här boken så beskrivs bottenmete efter en rad arter och jag såg en helt ny värld öppna sig, som de klöddertäckta bottnarna i Östersjön snart förvandlade till djupaste frustration. Så många timmar jag lade på att knäcka gåtan med flundremete utan att förstå egentligen någonting alls.

Som dom säger, det bästa sättet att få Gud att skratta är att göra upp planer, så medan jag lade ändlösa timmar på att skapa tackel av pärlor och sitta fast i botten så fick min bror ett par flundror vid abborrmete plus en riktigt fin en som tog hans pilk vid torskfiske. En släkting fick en flundra från isen i skärgården och till slut fick min mamma en på flötmete… Som om det inte räckte, vid en familjesmester på västkusten fick min bror en på flötmete i Kungsbackaån. Jag kan lika gärna avslöja detta nu med en gång, jag har INTE fångat en flundra i östersjön. Men drömmen fans kvar och fick förnyat liv när jag flyttade till Göteborg. Dock skulle drömmen få sig en törn till innan allt förändrades. På en av mina första fisketurer med min sambo tog jag med henne på flundrefiske (fråga mig inte varför jag valde detta, fullfjädrad optimist liksom). Vi åkte till en stor hamn söder om Göteborg och jag hade nu läst och sett ALLT som fanns om flundrefiske från land så jag hade bundit släptackel agnade med räkor som fiskades efter blänkande drag. Min sambo fick två, jag fick ingen…

Min första flundra
Några dagar efter turen med min sambo åkte jag själv till en hamn (någon måtta på min givmildhet fick det vara) och nu kunde jag fiska på de ställen jag ansåg bäst. Och här fångar jag mina två första flundror, båda på mete med räka. Jag har inte hittat originalbilderna men jag har ett kollage jag gjorde den dagen.

Mina två första flundror

LRF flundror
I mitt förra inlägg beskriv jag hur jag startade min LRF karriär med flundror, och efter detta har jag flera gånger fått fina flundror på jiggar, några sticker ut i mitt minne, och de redovisas nedan. Detta är inte stor fotokonst men jag hoppas att ni kan glädjas med mig, för jag är dock glad över varenda en av dessa ödmjuka flundror.

Denna lilla gynnare, fångad på ett 2 grams jigghuvud och brun Isome högg i vallgraven i centrala Göteborg och räddade en i övrigt fisklösdag från att bli helt tom.
Fiskehamnen i Göteborg har ofta varit en besvikelse men denna och en nästan identiskt kompis får mig att gång på gång återvända dit för att se om jag kan upprepa bedriften.
Det som gör denna flundra speciell är att den inte högg på jigg utan på en liten metalpilk
Jag har vid flera gånger haft bra fiske i centrala Oslo: makrill, torsk, gråsej och knot blandad med gott om små miniarter såsom smörbult och snultra. Men den allra första fisken jag fick i staden, innan jag förstod vad som fanns där, var denna skrubba. Det gav mersmak.
Medan jag och min bror väntade på att åka ut med en turbåt för att fiska makrill i Varberg släppte jag ner ett drop-shot precis vid mina fötter, vid en ganska djup pir. Jag hoppades att kanske få känna några småfiskar rycka i jiggen men denna skrubba klev på i stället.
Vi slutar där vi började, jag har försökt gå i farsans fotspår och tagit hand om flundrorna på bästa sätt. Men jag får vara ärlig, hans inrökta och tjäriga rökkurer slår allt.

Hur det började- min historia

Här kommer ett litet annorlunda inlägg, där jag tittar tillbaka till hur hela min resa med LRF började. Det är nu ganska länge sedan så minnet kring specifika år och datum kan absolut vara suddigt, men detta kommer ge en bra bild i alla fall, hoppas ni finner det intressant 🙂

Från början
Jag är uppvuxen på en ö i Västerviks skärgård, i en yrkesfiskarsläkt. jag började fiska i väldigt tidig ålder, då vattnet låg precis utanför dörren. Det var främst mete efter abborre och gäddfiske med drag som Atom och Hammer. Från att vara något man bara gjorde så började fisket bli mer av ett intresse när man blev lite äldre och kunde börja läsa om olika metoder. jag och min bror hoppade snappt på UL fiske med jigg efter abborre när det kom och det var första gången man fiskade på ett annat sätt en pappa och morfar, nu var det en hobby. Under gymnasietiden och sedan under tiden vid högskolan i Kalmar så fiskade man typ varje dag under sommaren och kanske något på vintern när isen låg, men övriga tider låg det nere. Man fiskade helt enkelt när man var hemma på ön.

Jag med ett par torskar, början 2000-talet.

Västkusten
När jag var strax över 25 fick jag jobb på västkusten och flyttade till Göteborg. Här öppnade det upp sig nya möjligheter till fiske och jag började nu se mig som sportfiskare på riktigt. Jag fick till en del roliga fångster, metade sik i Göta älv, fick massa regnbåge på Bombarda på gula kortets sjöar, fick en fin braxen i kanalen i centrala Göteborg. Men för det mesta gick det uselt, jag hade mängder av bompass och hade svårt att fiska i helt nya vatten. Jag var helt enkelt bortskämd med att fiske inte krävde någon direkt planering eller logistik, och inte van vid ”konkurrensen” det blir i stadsnära miljöer.

Hittar LRF
Så kombinationen att få napp för sällan och fiska i ganska utfiskade vatten skapade den perfekta mentala cocktailen att jag skulle vara väldigt påverkarbar för filosofin inom LRF när jag stötte på begreppet. Om jag minns rätt så läste jag om LRF för första gången på Planet Sea Fishing. Detta kan ha varit den första artikel jag läste. Jag fastande direkt, en fiskediciplin som ger mycket napp, utövas i havet men med minimal utrustning, vilket är utmärkt för någon som oftast går eller åker kollektivt. Plus att det är något nytt, något helt annorlunda. Jag gick all-in, och det var inte billigt.

Hitta utrustning
När jag tittar tillbaka på gamla inlägg i olika medier etc så ser jag att jag fick hem Isome från Skottland 24 augusti 2014. jag beställde även jigghuvud vid tre olika tillfällen innan jag hittade ett som hade tillräckligt smal krok för att det skulle funka att rigga dom. Vid det här laget hade jag läst och sett det mesta om LRF som nätet hade att erbjuda på engelska. Att hitta en lina var också på gränsen till omöjligt innan en butik hittade en gammal spole 0.06 fireline som de inte hade lyckats sälja mycket av – för ingen vill ha så tunn lina i Sverige. Mina första försök skedde då med jigghuvud på 2 gram från HTO och rosa Isome. Av anledningar jag ej minns klart idag så började jag att fiska i älven, i centrum och i närheten av Stenabåtarna. Jag var besviken på utfallet, det gick inte bra, jag vet att jag på den tiden skrev om de japanska superjiggarna som faktiskt bara var japanska, :). Första fisken på isome blev en abborre på ett hg vid feskekryka i Göteborg, oktober 2014. Sen verkar fisket ha legat nere för det året, antar att det började blåsa för mycket för en orutinerad fiskare och så lätt utrustning.

Isome och jigghuvud

Succé nummer ett
Som tur var gav jag mig inte utan jag ville verkligen etablera detta nya sätt att fiska, genom att blogga om det och genom att lyckas med det. 4 och 8 juni 2015 var de två bästa dagarna i mitt fiskeliv. Jag var ute vid en småbåtshamn, i salt vatten på riktigt, och det började hugga skrubbskäddor. Första turen fick jag bara 3 och andra gången fick jag 8 skrubbor, alla på jigg, Isome och två grams jigghuvud. Utöver detta hade jag massa hugg, såg öringar jaga jiggen och det hände något nästan hela tiden. Jag glömmer aldrig den känslan, all planering, alla misslyckanden, alla inköp, allt testande och så fungerade det, lätt fiske i havet var både effektivt och det roligaste jag gjort.

Första saltvattenfisken på LRF

Succé nummer 2
Nästa fantastiska upplevelse med LRF var midsommar 2015, då jag fick fyra arter (makrill, näbbgädda, smörbult, vitlng) från samma brygga med samma tackel utanför Hamburgsund. För någon som var van att få abborre när man fiskade abborre och gädda när man fiskade gädda och det mest överraskande som kunde hända var en mört så var detta ett stort testamente till denna nya fiskepassion.

Fram till idag
Tack vare mina gamla inlägg i sociala medier och bloggar kunde jag pussla ihop detta bättre än vad jag trodde, men det är värre mellan 2015-2021. Uppenbarligen hr vi blivit många, vi har en aktiv facebook-grupp, folk har blivit fiskevänner, butikerna känner till begreppet LRF, jag har blivit publicerad i fisheco magazine men jag har inte en aning om hur allt detta gick till, jag minns bara känslan av ett lyckat riktat jiggfiske efter skrubba.



2020, abborrar och närfiske

Hur uttjatat det än är så måste man återigen konstatera att 2020 blev ett märkligt år på så många sätt. Att jobba hemma gav tid för många korta pass till den närmaste lilla insjön men då jag oftast åker kollektivt till havet så blev antalet timmar i saltvatten rekordlågt.

En vanlig syn på mitt instagram 2020, jag vid en insjö tidigt på morgonen, på jakt efter abborrar

Känner jag då sorg för ett missat fiskeår? Nej, sanningen är nog svarare tvärt om. Ja, jag saknar att inte ha kunnat åka till Oslo som jag brukar och vi hade hoppats kunna åka till södra Europa ett par veckor över julen men mitt fiske har utvecklats, både hur jag fiskar rent tekniskt och min inställning till ett par saker.

Jag har i stort sätt uteslutande fiskat drop-shot i år, oavsett väder, temperatur och vatten, och i stället experimenterat med olika beten och sätt att fiska tacklet. Resultaten har också kommit, jag har fått fler och större abborrar i år än tidigare år, jag har fått en gös i Göteborgs vallgravar (som drog in 100-tals like i gösfiskarnas facebookgrupp, fortfarande tacksam över det) och jag har upptäckt att små vatten kan innehålla pigga abborrar. För mig som gärna tar hem en abborre eller två till grillen så har fisket verkligen varit bra 2020, med mycket fisk i ”ätstorlek”. Jag har återigen börjat njuta mer av färsk fisk då jag fiskat närmare hemmet och transport och förvaring inte varit ett problem. Detta har fått mig att även fundera mera kring catch and release och att man nog borde äta mer fisk.

En engelsk variant, med fastlimmade flötesstopp som håller kroken på plats.

Jag ska vara ärlig, jag söker ofta efter det enkla, ibland på bekostnad av det som vore bättre. Jag ser väldigt dåligt på ena ögat vilket ger mig ett försämrat djupseende och en nedsatt syn total, så att hitta ett sätt att minska antalet knutar vore underbart. Jag testade en engelsk variant där du faktiskt gör ett drop shot helt utan knutar. Baran tanken får det att svindla, så enkelt så genialt. Du klämmer fast kroken mellan två gummistop som är till för flötmete och om du vill kan du superlimma fast dom eller sätta en fastlimmad stop lite längre ner så får du en extra möjlighet att variera djup. Använder du sen drop-shotvikt som kläms fast på linan så är du nu helt knutlös. Det funkar, absolut, men jag såg två stora problem med det. Dels ett psykologiskt, jag litade inte riktigt på det, vad händer om en större fisk hugger och bara drar av kroken, hur ska jag kunna acceptera det utan att bli vansinnig? Det andra var att det förutsätter att du antingen fiskar med nylon (som ofta blir för grov för min smak), helt med fluorocarbon (vilket jag aldrig riktigt gillat) eller att du skarvar på en bit fluorocarbon på en flätlina, men då är återigen där med att du måste göra knutar och en mycket svårare knut än den jag brukar göra. Hur bra detta än är så märkte jag att jag återvände till min normala set-up: 0.06 spiderwire som knyts i en spin-shot krok och sedan en flourcarbontafs ned till sänket. Dock så ger detta mycket mindre variation när det kommer kroken, jag har lyckats köpa krok i storlek 8 från bassfiskare i USA och detta sättet kräver två knutar.

Mot slutet av året fick jag en skada i nacke/skuldra, möjligen ett diskbråck, som gjorde att fiskeåret fick avslutas i förtid. Det kan jag sörja lite nu när det ser ut att bli lite is på sjöarna, och jag hade hoppats kunna testa drop-shot från isen. Men i dagsläget har jag ingen möjlighet att använda ett isborr. Det går dock framåt och jag tror att jag kan fiska som vanligt när våren kommer.

Men låt oss avsluta mer positivt, här kommer de trevligaste bilderna från 2020. Håll koll på bloggen för nästa månad kommer en ny informativ artikel att publiceras här.

En av många abborrar från 2020, mitt livs första gös och en simpa jag fick när vi tog oss en weekend på Styrsö då vi hade en nedgång i pandemin.

Äntligen en tur till havet

Pandemin har ju ställt till det för de flesta av oss och saker är inte vad de brukar vara. Jag har själv ägnat mig mer åt Street Fishing i år, men jag tycker att det passar som hand i handske med LRF. Liknande mentalitet, liknande utrustning, bara lite olika vatten. I helgen beslutade jag mig dock för att ta spårvagnen ut till havet då väder och vind var ok och antalet badturister är nere på det underbara antalet noll.

Jag förberedde mig för att eventuellt få någon välgödd skrubba så jag hade ett lite grövre dropshot spö och en vikt på 10 gram. Valde dock en liten krok i storlek 8 och fiskade med Isome jiggar. Tyvärr fick jag ingen skrubba men hade ett trevligt fiske med flera huggvilliga små vitlingar. En bra dag där LRF mer blir till avkoppling och meditation än något annat.

Bekant bild, här sker ofta första kastet vid Saltholmen
Liten vitling
Vitling med fina färger

Dropshot: Teori och Praktik, bonus

Dags för ett avslutande inlägg om min resa att lära mig mer om det vi kan kalla för micro dropshot. Jag råder er att läsa inlägg 1 och 2 först, då det mer beskrivs vad det hela handlar om.

Stilla vatten

Filmen vi utgår ifrån utspelar ju sig på en kanal i England, men jag tänkte att det nog går att anpassa till en liten västsvensk skogsjö. Och det gjorde det, jag lyckades lura upp en del abborrar på ställen där jag gått bet med större beten. Det i filmen som jag mest fastande för var åsikten om de krokar folka nvänder vid dropshot, att de är lika stora som de krokar man normalt fiskar efter 50 kilos havsål med. Jag har nu börjat gilla att fiska med krokar i storlek 10 och 12.

I en glugg som som denna fans det gått om små abborre och någon lite större.
En rosa räkdoftande jigg som har blivit mitt ”go-to” bete.

Havet

En väldigt blåsig morgon testade jag att dropshota vid hålplatsen på Styrsö, många hugg och en fisk upp, en simpa. Detta var då på Grass minnow, helt utan smak och lukt, vilket gör det till en intressant fångst.

En liten tuffing

Rejält abborrfiske

Vad vi har upptäckt nu är att man med hjälp av små beten och genom att tänka på struktur och skydd kan hitta mindre abborre lite överallt, och även andra fiskar i havet med samma taktik. Men en teori är att större fisk gärna tar mindre beten eftersom det påminner om vad de faktiskt äter. På vintern brukar jag fiska med små mormyskor agnade med två maggots och den kombinationen har stått för de största abborrarna jag någonsin fångat, så en liten välfiskad jigg borde fungera på samma sätt. Jag gick till ett ställe där jag tidigare år haft ett bra fiske och skalade ner min utrustning. Det gick väldigt bra. Flera abborrar som de nedan tog på den lilla rosa maskjiggen.

Fin abborre på litet bete
Ännu finare abborre 🙂

Dropshot: Teori och Praktik, pass 2

Första försöket att implementera lärdomarna från EcoGears dropshotfilm var ju ändå lite av en succe, dock fick den anpassas lite efter platsspecifika förhållanden, då kanalen jag var vid var ganska grund i kanterna. För er som missat det inlägget och/eller videon så rekommenderar jag att man börjar med videon nedan.

Väl värd en genomtittning eller två

Under förra passet så fokuserade jag på de små betena och de försiktiga rörelserna och fick fisk under en ganska lång sträcka av kanalen, abborrarna var helt enkelt inte så hoptryckt den dagen. Men jag hade ingen möjlighet att testa om abborrar beter sig som snultror eller smörbultar, det vill säga gärna står precis intill bryggor och pirar.

För att testa detta sökte jag mig till Stenpiren, där hamnkanalen går ut i Göta älv. Här hittar man intressanta områden med lite djupare vatten. Jag hade inget kanonfiske men de abborrar jag fångade fick jag alla precis framför mina fötter, när jag smög fram till kanten och lite på avstånd släppte ner dropshottacklet. Jag menar verkligen rakt nedanför fötterna, inte ens en-två meter ut, så jag antar att dom stod i skydd och väntade.

Den här abborren tog på en Grass Minnow, troligen gömde den sig under bryggplankorna och bara väntade på ett byte.
För att inte helt förlita mig på mitt sinande förråd av Grass minnows så testade jag även en orange jigg från EcoGear, även den verkade intressant idag.

Dropshot: Teori och praktik, Pass 1

Jag hittade en YouTube om dropshot som jag inte riktigt kände igen, så jag startade upp den och tänkte att det är samma sak man sett så många gånger, men icke, detta var den absolut mest informativa videon jag sett, den har fokus på abborre men är helt och hållet överförbar till LRF i saltvatten också. Videon är några år gammal och ligger på företaget Ecogears kanal, Ecogear är ett välkänt företag i LRF-kretsar. Hur det kommer sig att dom bara har två videos på kanalen kommer man nog aldrig få reda på hur. Hur som helst såg jag videon två gånger och beslutade mig för att omsätta den i praktiken. Så, dags för dropshot med små beten efter abborre.

Börja med att se Videon, ni kommer inte ångra er.

Jag vill sammanfatta de lärdomar jag tänkte testa:
Använd små krokar och små beten.
Fiska med minimala rörelser
Abborrar söker skydd och står inte mitt ute i en kanal.

Okej, inget av detta är så revolutionerande men om man ser videon ser man hur han presenterar dessa idéer på ett subtilt sätt som går att omsätta p praktik, men som är lite svåra att fånga i text.

Första testet skedde i vallgraven i centrala Göteborg. Jag valde att fiska med en krok i storlek 12 och vit grassminnow. Just den jiggen rekommenderas varmt i videon.

Vit grassminnow, ca 3 cm.

Intressant nog visade sig att detta var en mycket bra jigg, många hugg av mindre abbore, många abborrar upp. Men i vallgraven visade det sig att det var lite för grunt vid kanterna så här stod faktiskt fisken ganska mycket i mitten. Men förutom den anpassningen så fungerade taktiken från videon utmärkt.

Många abborrar stod i mitten av vallgraven

Jag testade även en annan liten jigg, som nog är ca 4,5-5 cm, från fladen. Jag minns inte det exakta namnet.

jigg från vaden med en ”ball tail”. Aningen förkortad i framkant av mig

Även den gav abborre denna dagen.