VÅRTECKNENS MAGI

Therese Lundin - Vårtecken

Snart står vi där igen. Blickar ut över vatten vars istäcke långsamt släpper taget under vårsolens värmande strålar. Denna längtan som för min kropp genom en dans över grånat fjolårsgräs, över frostknastrande löv och genom kala björkskogar. Bland bäverhärjade fallna stockar kämpar näpna små blommor för att vinna striden mot vinterns hårda grepp. Det hårda grepp som har fått tiden att falla i glömska fram till dess att våren åter gör sig påmind med ett ljus som sprider värme ändå in i själens djupaste vrår. Stundande förändring, en omvandling från tysthet till ljuv melodi när fågelsången återvänder. Från död till liv när träden långsamt knoppas. Från gråskala till grönska när vårens första tecken förbereder inför sommarens ankomst.

Som hela livet förändras vi med den. Med våren. Vi gnuggar försiktigt våra nyvakna ögon likt efter en långdragen vinterdvala. Men snart är vi redo. Snart står vi där igen. Ler i kapp med solen som möter våra ansikten. Känner tyngden av ett spö mot handflatan. Redo, ivriga och förväntansfulla över att enas med den längtan som har kantat vår väg under evighetslånga vinternätter.

Vi välkomnar våren och så enas vi i kör om att detta med all säkerhet kommer att bli den allra bästa fiskesommaren någonsin.

MED HÖSTEN I ANTÅGANDE

HöstlövHösten för mig är ett avslut. Tillika början på en ny tid, en framtidens era. En tid när årets händelser spelas likt en recenserbar film inuti, där lärdomar och intryck varsamt sorteras för att sedan adderas till minnenas vällåsta bank. En tid då kreativiteten åter tillåts att smyga sig på, i takt med att mörkrets dörrar försluts och nya öppnas på glänt, där ljuset försiktigt kan anas på andra sidan. Allting står inför en ostoppbar förändring och jag svävar på en stadig balansvåg av gamla oförstörbara minnen och nya välkomna framtidssyner.

Höstlööv2

Jag hyser en sorts hatkärlek inför höstens ankomst. Höst. En värld som ofelbart skildras i de mest färgsprakande färger. Sällan är naturens bilder så vackra som då. Med samtidigt ett slags prov på överlevnad och tecken på liv som blåsts ut. Eller kanske en värld som varsamt förpackas in i ett kylslaget täcke under tillfällig väntan. Som en välbehövlig paus från den intensiva och uppbyggande sommaren.

Jag vill sakna att stå utvadad i min kära älv och känna vattnets tag runt mina ben. Jag vill sakna den värmande solen mot mitt ansikte. Jag vill sakna det eviga ljuset under sena sommarnätter. Jag vill sakna spegelblanka sjöar och vakande öringar. För det är först på våren som jag verkligen förstår hur ofattbart betydelsefullt som det är för mig, först när jag har saknat och återvänt ♥