RÖDINGBILDEN & SPINDELFOBI

rödingbilden
”Rödingbilden”

I skrivande stund så blir jag nästan lite skamsen av tanken på detta. Men i samband med publiceringen av rödingbilden och med anledning av att många har ställt sig frågande till min bildtext till denna på Facebook så kan jag likväl berätta.

   Jag har, så länge som jag själv kan dra mig till minnes, haft en obotlig rädsla för spindlar. En sådan rädsla som på senare tid har påverkat mig mer och mer negativt. Det finns absolut ingenting annat i insektsväg eller dylikt som skrämmer mig, men just spindlar är ett kapitel för sig. När man vistas så pass mycket ute i skog och mark som jag gör, så är det på inget sätt något fördel att vara så frenetiskt rädd, det går liksom inte hand i hand med min livsstil.

   Jag kommer aldrig att glömma när jag bodde i Stockholm och precis hade börjat arbeta som barnflicka. Jag hade fått nästan ett helt källarplan till mitt förfogande, med egen ingång och med friheten att möblera efter eget tycke. Ja, allt som för stunden var önskvärt.
   Inför min första natt där, när jag precis var i färd med att gå till sängs, så möter jag mamman i huset i trappen ned. Hon säger i förbifarten:
 –”Jag hoppas bara att du inte är rädd för spindlar”.
Jag stelnar till, tar ett djupt andetag och kastar ur mig något obestämbart i stil med:
–”Njaaaääjooalltsåeeh, hur så?”.
–”Ja, därför att vi har haft en del problem med källarspindlar här nere, du vet de här stora. Vår tidigare barnflicka brukade väcka oss om nätterna för hon var så rädd”.
    Jag hör mig själv bekräfta att det ska nog gå bra, samtidigt som jag skriker inombords. Med påföljd av detta så sov jag inte en hel natt under den första veckan där, utan vaknade minst en gång i timmen för att maniskt leta igenom hela sovrummet efter källarspindlar. Jag är sådan, att om jag vet att det finns en spindel i samma rum så kan jag omöjligt fokusera på någonting annat innan den är utplånad.
   Visst hade jag löst hört talas om Stockholmsspindlarna tidigare, men jag kunde aldrig föreställa mig att de skulle vara så groteskt stora. Jag minns särskilt en kväll när jag låg i min säng och plötsligt sprang någonting stort förbi bakom TV:n. Jag var i denna stund helt övertygad om att det var en råtta, innan det slutligen slog mig att det var en gigantisk spindel.
Spindelfobi
”Välkommen in i båten”
   Så boendet i denna källare gjorde aldrig direkt någonting gott för min spindelfobi. När jag senare flyttade tillbaka upp till Piteå så var den om möjligt ännu värre, och de senaste åren har den tilltagit ytterligare. Att inte kunna gå vart man vill, se vad man vill, upptäcka det man önskar utan ångest och tårar – ja, det gör att man blir man en fånge under sin egen rädsla. Så till slut fick jag nog, och inför föregående vår så bestämde jag mig för att göra allt som stod i min makt för försöka övervinna min fobi.
   Jag fick minst sagt en riktigt rivstart i samband med fångsten av rödingen. Det var en särdeles blöt dag som vi styrde kosan mot en liten, relativt närbelägen rödingtjärn. Jag hade inför denna fisketur fått ett flugfiskekit som jag skulle testfiska, så det var främst med anledning av detta som vi befann oss just där.
   Den bortre delen av tjärnen kantas av en myr, vilket gör att det finns relativt gott om kastutrymme baktill. Så jag inleder med några kast tillsammans med mitt eget spö, men vattnet är tillsynes helt dött och det ihärdiga regnet tilltar. Så plötsligt sugs flugan, knappt märkbart, ner under ytan och något i chock försöker jag att parera ett mothugg. Det blir en långdragen drillning då tjärnen är fylld av näckrosor och sly som fisken hinner fastna otaliga gånger i.
   Till slut får jag äntligen in den mot kanten och Michael kommer över för att hjälpa mig med håvningen. Glad i hågen över min fångst vänder jag mig mot honom och ser till min fasa att han är täckt, från topp till tå, av spindlar.
   Jag skriker åt honom att inte komma närmare. Tårarna sprutar, jag hyperventilerar, men envisheten i att få upp min fisk övervinner för en stund min rädsla. Jag ömsom drillar fisk, ömsom skriker i ren och skär panik. För rädd för att ens våga kontrollera hur många spindlar som befinner sig på min egen kropp…
   Fisken har nu simmat ut igen och jag står med vatten nästan till midjan och gör det stora misstaget att föra min blick nedåt. Den största spindeln som jag har skådat sedan Stockholmstiden kommer målmedvetet simmande mot mig, med siktet oavkortat inställt på mitt ben. Jag tvingas således välja mellan pest eller kolera, leverpastej eller blodpudding, hemskt eller ännu värre. Så jag tar upp spindeln i min hand och hivar iväg den för allt vad jag är värd. Sedan vevar jag. Och vevar. Det är allt jag minns.
   Fisken hamnar på något outgrundligt sätt i håven och jag löper skräckslagen upp på land. Hela min kropp skakar, tårarna forsar fortfarande och jag är nära på att kräkas. Det tar en lång stund innan jag kan andas normalt. Men en del av mig är samtidigt så fruktansvärt nöjd och stolt. Jag klarade det och värre ska det väl knappast bli! Trots att jag knappt kan stå upp så insuper jag ett djupt andetag, tar mitt otestade fiskekit i högerhanden och stapplar mig åter ned till vattnet. 
   Kisande för att inte se vad som döljer sig nedanför, och snörvlande som ett litet barn, lägger jag ut några helt värdelösa kast på vattenytan. För det spelar ingen roll. Inte nu. Nu har jag tagit första steget mot min rädsla och jag har bevisligen överlevt!
spindelfobi + röding
Mest stolt eller skräckslagen?
   Resten av sommaren har jag tursamt nog kunnat arbeta på min rädsla under mer kontrollerade former. Jag har avväpnat dess skräckinjagande yttre genom att förgulla och försöta dem, studerat dess framfart och kommit underfund med att de faktiskt är rätt intressanta, jag har till och med petat försiktigt på ett antal mindre exemplar.
   Kontentan av det hela är i varje fall att det har blivit väldigt mycket enklare att vistas utomhus, och det var även mitt främsta mål. Inför nästa sommar kommer jag att jobba ännu hårdare och förhoppningsvis ger det lika tydliga resultat som detta år.
Så nu vet ni varför rödingbildsdagen gav mig både det värsta och bästa av denna värld :-)

Vad tycker du? Lämna gärna ett avtryck! ♥