Båtrekord!

Det hade hunnit att bli söndag igen – den dag som för mig innebär spinnfiske. Redan 07:00 lös solen starkt och en rejäl, sydvästlig vind fick sjöns yta att röra på sig. Vid båtplatsen hade fyra gäddfiskare samlats. Från början var det tänkt att Tony och Sebastian skulle fiska med mig, nedträngda ihop i min lilla plastbåt. Men när jag fick höra att Roger skulle komma upp och fiska från sin gummibåt i mina trakter frågade jag om han kanske ville köra ett två-båts-pass med oss istället. Så blev det, med ändringen att Tony och Sebastian tog med sig en biltaksbåt istället och jag och Roger körde min båt.

 

 

Därmed skapades lagen ”Gubbarna” mot ”Lillkillarna”. De sistnämnda fick låna en elmotor av Roger till sin biltaksbåt och kom därmed lite efter på färden till första haket för dagen. Gubbarna fick bäst position och innan någon visste ordet av hade jag och Roger pillat upp sex mindre fiskar.

 

Snipa på Charlie Jerk, Caesarlures

 

Vi drev över stora områden och krokade små gäddor i parti och minut. Vi bytte runt en del bland betesarsenalen i försök att få större fisk att hugga. Roger bytte till en Wingman ”Golden Shower” och då kom snart ett bättre hugg.

 

Invigning av den sprillans nya håven. En stadig fisk…

 

…som tyvärr saknade längden.

 

Vi drev vidare i den omkasliga vinden och drifterna blev lite flängiga med mycket drivankarspyssel. Smågäddorna fortsatte att hälsa på och snipjägare Anders i akterna ledde länge antalet. Det var främst paddel som gällde denna dag i varierande storlekar och färger. Det kom knappt upp en enda fisk på tail och heller inte särskilt många på Jerk.

Strax innan lunch passerade vi ett intressant område som tidigare levererat fin fisk. Vid tillfället hade jag en Mcrubber ”Golden Shiner” på beteslåset och fick plötsligt ett sådant där djupt urhugg. Inget våldsamt med fart utan bara ett tungt sug i spöt. Ett sådant där hugg där man bara vet direkt att fisken är riktigt stor. Ett sådant hugg som får ens axlar och huvud att sjunka djupt ned i hård besvikelse när fisken strax efter spottar ut betet igen – vilket var precis vad som hände. Trettio meter bakom oss drev ”Lillgrabbarna” och minuten efter förkunnade Tony bättre fisk.

 

 

 

En annan fin fisk som tog en Burt20 ”AK47”, Caesarlures

 

De större var uppenbarligen på hugget och samtliga taggade till ordentligt och fiskade koncentrerat vidare. Tyvärr gav det inga fler resultat storleksmässigt bortsett från en riktigt fin fisk som Roger brände på offset inne i gräset. Istället var det hög tid för lunchen som kung Roger hade styrt upp. Vi åkte in i vassen och sammanfattade förmiddagen; ”Gubbarna” hade galna 31 gäddor krokade och ”Lillkillarna” 18 men också den största. Båtrekordet för två man i min båt var på 35 gäddor och det hängde löst då vi hade hela eftermiddagen på oss. Och vi behövde bara knipa fem till för att slå det. Men först var det matdags.

 

Lunchhaket där Roger grillade högrevsburgare och sidfläsk (ja, ni läste rätt; inte bacon utan sidfläsk!). Cheddar, picklad rödlök, fetaoströra, tomater, ruccola och briochebröd till det och succén var ett faktum.

 

Lillgrabbarna stirrade storögt på Rogers burgare och fick tänka om lite efter att tidigare ha varit imponerade över sig själva när de tillagat snabbnudlar i båten. En ny standard sattes och Roger ombads att ta med sin portabla gasolgrill till Finland i slutet på maj då jag, Roger, Tony och Micke ”Caesarlures” ska åka på besök till Rosario för fyra dagars gäddfiske i den finska skärgården.

Med påfylld energi fiskade vi oss vidare in i eftermiddagen. Sebastian hade inte riktigt fått till sitt fiske innan lunch men jag sa till Roger: ”han tar garanterat den största snart, det brukar han göra”. Inte särskilt långt senare hördes glädjeskrik från biltaksbåten och Tony ringde. ”Fin fisk i håven”. Jag och Roger åkte dit med mätdekal och kamera i högsta hugg.

 

 

Riktigt fin 97:a i strålande kondition som nöp en Buster Jerk.

 

Strax därefter krokade han ännu en fin fisk på Buster som hade ungefär samma längd men var betydligt tanigare. Jag och Roger fortsatte att dra snipor som om det låg någon slags storfiskförbannelse över min båt.

 

En i mängden, denna dock lite över snipstatus.

 

Passet närmade sig sitt slut och vi kunde konstatera att ett nytt båtrekord gällande antal fisk på två man hade slagits. Vi drev ned till andra båten och bestämde oss för att avsluta. Roger drog iväg passets absolut sista kast och det slog på ordentligt i hans Wingman. Det var håvläge och jag turbovevade in mitt bete, greppade håven och skopade upp fisken. ”Lillgrabbarna” såg förvånat på och jag misstänker att de hoppades att storleken inte skulle matcha deras. ”Gubbarna” hade ju krossat antalet gäddor men de hade de två största. Hade, var ordet.

 

101 cm blev dagens sista och största fisk.

 

Resultatet då och båtrekordet? Tony och Sebastian petade upp 22 gäddor varav tre stycken var strax under metern. Jag och Roger krokade osannolika 44 gäddor varav en kort 5+ och en 101:a. Det var en mängdfiskedag av rang och ett antal som jag aldrig varit med om tidigare. Alla hugg var hårda och roliga, sällskapet trevligt och maten grymt god. Det enda som jag i efterhand kan sakna efter denna fantastiska dag var att själv få drilla en bättre fisk. Storfiskförbannelsen från förra året verkar inte riktigt ha släppt taget om mig ännu men snart har jag skakat av mig den. Det är inte en fråga om, utan när.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

438+ cm på två timmar

Vinden slet i den lilla plastbåten där den stretade sig fram över sjön. Motorns enformiga smattrande skar genom luften, studsade ut över den upprörda ytan. På toften stod en rykande kopp kaffe, trängdes med en handfull uppradade beten och diverse tänger. Det var dags att hänge sig åt höjden av vardagslyx; ännu ett efter-jobbet-pass.

När jag var ut i söndags med Micke och Kenneth provade jag ett ställe som ibland kan hålla mycket gädda precis efter leken. Det är något av en flaskhals där det normalt samlas mycket betesfisk men som under senaste vårar inte givit mycket alls. I söndags visade stället rejält med potential med många hugg även om de då var små. Det var värt ett återbesök då kanske större efterleksgäddor nu också hittat dit? Svaret kom direkt.

Väl på plats satte jag på en Mcrubber ”Skymningen” och kastade ut. Efter två vevtag, samtidigt som jag förflyttade mig lite i båten, högg det stenhårt. Helt oförberedd uteblev mothugget och ett stort huvud bröt ytan och spottade ut betet. Jaså, det ska bli en sådan eftermiddag, tänkte jag och log. I kastet efter krokade jag en snipa. Några kast senare en fisk i trekilosklassen som slaktade Mcrubbern och skakade sedan loss den från shallowskruven. Den flög i en fin båge, landade några meter bort och sjönk mot sin grav. Istället satte jag på en Burt23 och ca 10 minuter efter passets första kast satt fjärde gäddan.

 

Utlekt och urstark 91:a.

 

Även en snipa gapade efter stort och högg på Burt23.

 

Kort därefter högg det tappade-nästan-spöt-hårt. Jag trodde först att det var en riktig bjässe men visade sig ”bara” vara en galen 85+. Som på en given signal under ytan tvärdog huggen. Från att ha tagit sex gäddor på tjugo minuter hade jag inte ett pet på kommande timme. Jag bytte runt lite i beteshinken men inget verkade fungera. Signalen ljöd tydligen igen så småningom för från ingenstans kom en ny våg av galna och ursinniga mördarhugg.

 

 

Det blev sex gäddor till under passets sista halvtimme varav en mätte in på 92 cm och ytterligare två på 85+. Inga jättar men väldigt fin snittstorlek. Jag räknade ihop det lite snabbt och insåg att av passets tolv gäddor mätte de fem längsta in på minst 438 cm. På bara två timmar. Ett riktigt lyckat efter-jobbet-fiske, med andra ord.

Med ett stort flin på läpparna styrde jag min lilla plastskuta hemåt igen, förundrad över lyx i vardagen och över hur mycket man kan älska gäddfiske egentligen.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ny helg, nya besök

En vecka har gått sedan islossningen på mitt hemmavatten. Efter förra söndagens pass med Roger blev abstinensen hård och jag gav mig ut på ett kortare eftermiddagspass i onsdags. Gäddorna var med på noterna och jag krokade sex stycken. Sniporna verkade leka för samtliga båtade fiskar låg mellan ca 80 – 90 cm. Dessutom brände jag en riktigt fin fisk vars rejäla huvud skymtade i vattnet innan den slet sig fri.

 

 

Gäddorna var kräsna denna dag. Trots att jag fiskade en del med andra beten också var det bara ett enda som gällde:

 

Mcrubber, ”Skymningen”

 

Det var ett härligt men kort pass som åter påminde om vilken lyx det är att ha möjlighet till en sväng förbi sjön efter jobbet.

Veckan gick fort och plötsligt var det söndag igen. Ny helg, nya besök. Micke ”Caesarlures” och Kenneth (som besökte mig en sväng i höstas) kom upp från Stockholm för en heldag i min lilla plastskuta.

Tungt lastade och med klart begränsat durkutrymme svängde vi ut i den soliga men också kyliga morgonen.

 

 

Vattentemperaturen hade sjunkit lite och gäddorna var tröga till en början. Vi driftade lite kors och tvärs i den svaga vinden som inte riktigt kunde bestämma riktning. Sniporna vaknade efter en stund och det var starten på ett saktagående rally som höll i sig under hela dagen.

 

 

 

I stort sett alla gäddor var utlekta och hade tjocka, fiskfyllda magar. Och alla var små. Vi hade inte en enda kontakt med bättre fisk och det blev snart nog uppenbart att de lekte för fullt. Vi sökte dock tålmodigt vidare efter bättre fisk men hade vid lunchtid bara hittat smågäddor, runt femton stycken.

 

Micke bjöd på lunch och grillade burgare som ett proffs.

 

Medan vi tryckte i oss de goda burgarna spanade jag ut över vattnet och såg att både moln och vind tilltog. Det såg lovande ut inför eftermiddagens nya drifter men när vi väl var ute i båten igen såg det något annorlunda ut:

 

 

Fisket blev riktigt segt och vi krokade några sporadiska snipor här och där. Till skillnad från de två tidigare passen sedan islossningen fanns det ingen som helst röd tråd vad gällde beten eller färger under gårdagen. De högg på allt eller inget – stort eller smått, dovt eller grällt, paddel, jerk eller tail – det verkade kvitta. Även för de större fiskarna, som var fullt upptagna med kärleksbestyr istället.

Först när passet led mot sitt slut ändrade vinden riktning och tilltog samtidigt som mörka moln täckte solen. Smågäddorna vaknade till liv ordentligt och vi smattrade upp ett gäng under sista timmen.

 

 

Strax efter klockan 17:00 var det dags att avsluta det roliga och bege sig hemåt. 34 gäddor fick se sig avkrokade under dagen och en mängd följen och pet på det. Ett klart godkänt resultat om man bortser från att dagens största fisk inte kan ha vägt mer än 2,5 kilo. Vi var de ofrivilliga snipjägarna men det kändes som det kvittade. Vi hade precis lika roligt ändå. Tack Micke och Kenneth för en trevlig dag! Och extra tack till Micke för lunchen och ett redigt knippe Burtar som kommer att tuggas rejält framöver!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Hemmavattnet öppet

Värmen drog in under slutet av förra veckan och det knakade till ordentligt i upplands sista, envisa isar. På ”mina” sjöar låg det fortfarande lite is på fredagens eftermiddag (trots att det varit 22 grader varmt och blåsigt under dagen) men på morgonen efter var allt borta. Premiärpasset på söndagen skulle bli av. Äntligen!

Strax innan 07:00 på söndagen syntes jag vända på och dra min tunga plastbåt mot vattnet. All vinterförvarad utrustning fyllde snart nog durken och precis som jag skulle ta en kopp kaffe svängde dagens fiskesällskap in på parkeringen. Det var den gode Roger ”Miroque” Micklesson som i veckan innan kontaktat mig angående isläget i norra uppland då han tänkt sjösätta sin gummibåt i någon av alla sjöar. Istället blev han inbjuden till mig på premiärpass.

 

Taggad Roger i solig aprilmorgon.

 

Det var bara lite drygt ett dygn sedan isen gick men det var redan 6-7 grader i vattnet. Ett vatten som var högre än jag någonsin sett i denna sjö. Jag har en sten i båtplatsviken som jag brukar använda som riktmärke. Under normal vårflod sticker endast toppen upp över ytan.

 

Stenen vid riktigt lågvatten. Gula randen vittnar om den normala sommarnivån.

 

Nu var stenen helt borta och det kanske inte verkar så speciellt. Men för en sjö med medeldjup under 1,5 meter gör ett par decimeter hit eller dit stor skillnad. Förutsättningarna för gäddfisket var nu klart annorlunda än tidigare år och det skulle bli riktigt spännande att börja luska ut vad som gällde just denna vår.

De senaste åren när vattnet varit lägre och mer av förra årets växtlighet funnits kvar har stor del av fisket lagts på frivattnet. Det fanns att gömma sig i överallt och gäddorna stod utspridda. Men de nya förutsättningarna gjorde att jag främst ville söka vassnära detta pass. Pilla in beten i fickor och runt stubbvass.

Vi började att drifta i den lätta nordanvinden. Solen lös starkt och reflekterades fint i de guldglittriga betena som svingades entusiastiskt. Roger körde med ett Wolfcreekbete i tånglakekostym med motoroilpaddel och plockade ett flertal mindre fiskar på kort tid.

 

 

Själv var jag betesbytaren nummer 1 under gårdagen. Jag var så sugen att prova en rad olika beten och slogs hela tiden av tanken; ”ja just ja, jag har ju den där också…” Med facit i hand så hittade jag aldrig melodin för dagen utan krokade mina sporadiska gäddor på olika beten. Roger däremot krokade flest gäddor under gårdagen och samtliga tog på antingen hans WC-bete eller på en abborrfärgad Curly Lucy med röd tail.

 

Jag körde mest med dova, naturliga färger men en av mina fiskar ville ha en skrikig, hemsnidad tail.

 

En i mängden av Rogers Curly Lucy-gäddor.

 

 

Vi kom till en fin vassträcka och solen gick i moln. Jag valde att downsizea och satte på en blå/vit Burt18 med röd paddel. Efter ett par kast tog det tvärstopp i ett karatehugg deluxe. Fisken bröt genast yta och ställde sig på tvären med tyngd – tecken på större fisk. ”Bättre fisk”- utbrast jag nervöst och Roger frågade om det var läge för håven. Ja, nja, kanske, nej, jo – lät det under drillningen. Fisken kom in för snällt och det visades sig snart att den inte var särskilt stor alls utan bara stark. Taggad, exalterad och ringrostig i känslan efter 4,5 månaders uppehåll är det lätt att missbedöma storleken tydligen…

 

Passets största (eller minst lilla) gädda.

 

Vi fiskade oss vidare in i dagen och vid lunchtid hade vi krokat 17 gäddor. Ett resultat som var klart godkänt med tanke på att vattentemperaturen (som under dagen gick upp till 9 grader) skvallrade om att leken inletts. Vi saknade dock en toppfisk men den kanske skulle komma på eftermiddagen?

Roger hade utlovat lunch och det var en milt uttryckt exemplarisk gäst som halade fram en liten portabel gasolgrill, högrevsburgare, bacon och alla andra tillbehör man kan tänkas vilja ha på sin burgare.

 

Lunchmästare Roger

 

Han satte som en ny standard i min båt, tycker jag. En ny tradition, rent av. Att gästen bjuder på mat, vilken lyx. Det var grymt gott och mycket uppskattat, tack!

Mätta och belåtna fiskade vi oss vidare, drift på drift. Vinden mojnade efter hand, värmen steg markant och fisket dog dessvärre av helt. Under de sista timmarna lyckades vi bara kroka en enda fisk och det var Roger som drog en snipa. Vid tre-tiden var vi tyvärr tvungna att avbryta och premiärpasset på hemmavattnet var över. 18 krokade gäddor, vackert vårväder, rördrommens besynnerliga läte i vassen, trevligt sällskap och god mat – vad mer kan man önska? Jo, att fiskepasset kunde vara för evigt kanske. Det skulle man faktiskt kunna önska sig…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Båtpremiär hos Freddan

Vårlandskapet susade förbi. Mil efter mil i ett dovt och lätt sövande surrande av däckens framfart över asfalten. Bredvid mig på passagerarsätet låg snus, kaffetermos och vatten uppradat. Allt man behöver för en 45 mil lång resa söderut. I övriga delar av bilen trängdes spön, beteshink, sovsäck, väskor och andra nödvändiga prylar som kan tänkas behövas för en rejäl spinnpremiär. En hel spinnhelg, till och med.

Jag och Freddan hade i vanlig ordning planerat in en årlig vårträff. Den långdragna vintern gjorde att vi tänkt oss slutet av april men det blev hastigt framflyttat när isen gick redan förra helgen i Misterhults skärgård. Då spinnbegäret är närmast olidligt vid denna tid på året tog det knappast emot att tidigarelägga det hela med ett par veckor.

Planen var att åka ned efter jobbet på fredagen, komma fram runt 18-tiden, sjösätta Freddans lilla båt, åka ut och fiska ett par timmar och sedan slå tältläger för natten. Sedan fiska precis hela lördagen, tälta en natt till och fiska fram till lunch på söndagen innan det var dags för mig att dra norrut igen.

På fredagen, strax innan 18:00, sladdade jag in på Freddans uppfart, taggad och exalterad på ett sällan skådat sätt. Jag hann både att packa ur bilen och byta om men minns det knappt. Plötsligt satt jag i båten bara, trummandes med fingrarna i otålig väntan på att få komma ut på öppet vatten. Det är något magiskt med säsongens första båttur. Vattnet är kallt, gäddorna stela och tröga men det har som ingen betydelse. Det är en sådan intensiv lycka att bara få komma ut efter drygt fyra månaders väntan.

Vi styrde direkt mot den skyddade mar där vi tänkt att både tälta samt att lägga fredagskvällens korta fisketid. Efter att ha dumpat tält, mat och ryggsäckar på land kunde vi äntligen lägga de första kasten i kvällssolen. Jag började med slider men då vattenståndet var extremt lågt var det inte långt mellan ytan och den heltäckande matta av gräs som pryder botten på denna mar. Det blev en nästan ytgående tail istället (snidad av Sebastian Nordström) och det small till nästan direkt. Hugget var stenhårt och fisken spjärnade emot ordentligt. Under en kort stund kändes den ganska stor men det var bara en kombination av att den ställde sig på tvären samt min ringrostighet. När man inte känt ett spinnhugg på 4,5 månader är det lätt att dra förhastade slutsatser.

 

Årets första gädda och lyckan var stor.

 

Vi fiskade oss vidare in i kvällen men det hände inte så mycket mer än några nyfikna följare. Efter 1,5 timmes fiske började det bli dags att resa tält, starta en brasa och fixa mat.

 

 

Det blev en riktigt god avslutning på kvällen med hemgjord chorizo, lägereld och trevligt sällskap, med svanarnas eviga sång i bakgrunden.

På lördagens morgon vaknade jag tidigt. Det var ganska kyligt utanför samtidigt som sovsäckens värme omslöt. Jag tog en morgonsnus och låg kvar en god stund, lyssnande på naturen utanför tältduken och bara njöt. Bekväma, fina hotellrum i all ära men det är svårslaget att bo direkt i naturen.

 

Utsikt från ”frukostbordet”. Tidig och magisk morgon.

 

Det kokades gröt och sedan även kaffe. Termosen fylldes till bredden och sedan var det dags att starta fiskelördagen. När vi packade ned oss i båten syntes löjor sprätta i ytan en bit bort. Abborrjakt. Jag hade tagit med mitt lilla spö också och tänkte inleda den soliga och vindfria morgonen med några abborrkast. I andra kastet högg det brutalt. Fighten som sedan satte igång var inte att leka med. Fisken var urstark och gjorde flertalet rusningar mot botten. Det var garanterat inte en gädda men kändes ändå så stor och stark. Kunde det vara en gigantisk abborre? Adrenalinet rusade och Freddan greppade håven. Till slut visade sig fisken och samtidigt kom besvikelsen.

 

Ett dasslock på ca 3 kilo, krokad i stjärtspolen och därmed urstark.

 

I kastet efter fick jag helgens enda abborre på ca 500 g, gjorde några kast till men bytte sedan till gäddspöt som sedan stannade i näven under resten av helgen.

Vi fiskade en stund på morgonen i maren men det resulterade enbart i några försiktiga pet och följen. Det var för soligt och för lite vind för det supergrunda området så vi drog ut till andra hak. Freddan är van att vara i stort sett ensam i denna lilla del av skärgården men under lördagen hade vi nära sällskap av tre andra sportfiskebåtar samt en handfull landfiskare. Det blev plötsligt konkurrens om de intressanta ställena men samtidigt var det också ett tecken på att vi hade tänkt rätt. Jag har nämligen aldrig fiskat i dessa vatten under tidig vår förut och knappt Freddan heller. Vi hade ganska dålig koll på var vårgäddorna brukar stå vid denna tid på året men fick det alltså bekräftat när de amerikanska aluminiumbåtarna anlände en efter en. Men ingen båt fick några gäddor, nästan. Jag drog ett par sporadiska snipor och vi såg att det kom upp några små i andra båtar också. Det var en trög dag, gruvligt trög.

Vid lunchtid hade vi bara krokat två små fiskar trots att vi testat en rad olika typer av beten, storlekar och färger. Fisket fortsatte på samma sätt under den tidiga eftermiddagen. Planen var att lägga sista tredjedelen av passet i maren. Precis som vi gjorde oss redo att åka in dit igen kom en till alubåt insladdande mot den trånga (och tack vare lågvattnet; extremt grunda) passagen in till maren. -Nej, det är inte sant” – sa jag. ”Men de kommer nog inte in med den där”, sa Freddan. En rejält bred båt, frontmonterad motor och en mängd grunt liggande stenar som man måste sick-sacka sig fram emellan samtidigt som rännan i den täta vassen knappt ens är 1,5 meter bred. De kom in. Före oss och lade sig på precis den kant som vi lämnat till senare, ”sparat det bästa till sist”. Vi tog oss också in, åkte till lägret och tog en kopp kaffe i eftermiddagssolen samtidigt som vi surt tittade på när Starweld-båtens passagerare drog fyra-fem mindre gäddor på kort tid. De hade ankrat så vi drog ut igen, rundade dem och lade oss hundra meter längre in i maren. Vi krokade också några snipor här och där medan vi drev längs motsatt kant mot den där andra båten nu också driftade. Till slut beslutade de sig för att dra vidare och vi var ensamma i det lilla och nästan slutna systemet igen. Ljuset började sakta att dra sig undan för kvällen och jag valde att sätta på en riktigt lysande Burt18. Det högg direkt en, vad jag först trodde var, bättre fisk. Men det var ännu en liten gädda, om än väldigt stark.

 

Litet krutpaket till tröstgädda.

 

Fiskemässigt bjöd inte denna lördag på mer än så. Det var tufft fiske med stundvis full gäddlek inne på de grundaste gräsflaken, strålande sol och knappt någon vind. Vi krokade fem gäddor, en abborre och en felkrokad brax på hela dagen. Men det var ändå helt fantastiskt. Att bara få stå i en båt och spinnfiska i öppet vatten igen – magiskt.

Kvällen sänkte sig över Misterhults skärgård, elden brann, mat och kaffe tillagades och sjöfåglarna väsnades så där lite lagom i närheten. När vi kröp ned i sovsäckarna hördes även abborren jaga i ytan och något (förmodligen vildsvin) bryta små kvistar i sin framfart genom skogen. Trevlig avslutning på en trevlig fiskedag.

Under gårdagen hade förutsättningarna ändrats jämfört med lördagen. Gråa moln låg som ett lågt tak över skärgården. Vissa moln nuddade till och med ytan och den lätta dimman svepte in i omgångar under morgonen. När vi väl drog ut i båten satte jag på en Mcrubber i ”Firetiger”-kostym och fick aldrig anledning att byta. Gäddorna var med på noterna och högg från start. Det var våldsamma hugg, många missade attacker och ett flertal följen. Under första fisketimmen hade vi krokat nästan lika många gäddor som under hela lördagen.

 

Söndagens (och hela helgens) minst lilla gädda. En förlekstjockis på kanske fyra kilo.

 

Söndagens fiskepass varade inte länge tyvärr. Lägret skulle brytas, lunch lagas och sedan tillbaka till Freddans båtplats innan min knappt fem timmar långa hemresa kunde påbörjas.

 

På väg hemåt.

 

Strax efter klockan 13:00 styrde jag ut från Freddans gårdsplan, vinkande i backspegeln med blandade känslor. Jag var oerhört nöjd och glad över att ha fått både träffa Freddan samt spinnfiska igen. Men samtidigt också den där känslan av tomhet som uppstår när något man sett fram emot så mycket plötsligt är över.

De 45 milen hem susade förbi. I tanken var jag kvar i maren hela tiden. Även när jag slöt ögonen senare på kvällen, hemma med huvudet på egen kudde. Nu är det närmast omöjligt att tålmodigt vänta på nästa spinnpass. Framförallt med tanke på att isarna fortfarande ligger stadigt på sjöarna hos mig. Kan de ha gått upp tills på söndag, efter en vecka som verkar bjuda på massor av plusgrader? Det är tveksamt men man kan nog inte hoppas mer än vad jag gör i detta nu.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

Återkommande vårvisa

Det är samma visa varje år. Isarna går i södra delen av landet, folk har spinnfiskepremiär och överlyckliga män i Gore-Texkläder basunerar ut sin eufori. I norr skriker alla arma satar ut i avundsjuk förtvivlan när bilder på feta förleksgäddor dyker upp i flödena. Det blir lätt tjatigt och nästan klichéartat när sociala medier överflödas med dessa inlägg. Det blir scroll… suck… scroll, scroll… suck…

 

 

Men sedan står man plötsligt där själv, vid en nyligen isfri å (där man vet att det är för tidigt för att få någon gädda överhuvudtaget), med spinnspöet i näven och ett ansikte som inte kan sluta att flina. Det är så barnsligt roligt. Att bara få kasta igen efter en lång vinter. Att få välja mellan lite olika beten, fundera kring vilket som passar bäst med vattendragets siktdjup och ström, testa gången på dem, kasta, veva.

 

 

Denna glädje vill man ju dela med sig av, det är högst förståeligt. ”Delad glädje är dubbel glädje” – som det brukar heta. Fram med mobilen, klick, klick och ut på Instagram att det minsann är spinnpremiär. Sedan är man själv del av fenomenet som återkommer varje vår och minns plötsligt precis varför; det är för roligt för att låta bli, helt enkelt.

 

 

Sedan kommer jag hem och skriver dessutom ett blogginlägg som detta vilket inte heller är särskilt unikt. Det blir samma visa varje år även här, av samma anledning som nämndes ovan.

Skitfiske på er, så länge!

Säsongens sista ismete? (hoppas jag)

Ni som följt mina senaste och sporadiska inlägg vet att jag misslyckats kapitalt med ismetet denna säsong. Bompassen har radats upp efter varandra trots olika vatten och olika beten. Det enda som var gemensamt med dessa pass var vädret. Lågtryck, gråmulet och snö – varenda gång. Det var förstås inget självvalt scenario utan slumpen som bjöd oss denna dåliga hand på just de dagar då vi kunde fiska.

Men under gårdagen vände turen med vädret. Klarblå himmel, strålande sol och 7 plusgrader. Jag och Aleksander traskade ut på hemmavattnet för revansch. Vi valde ett nytt ställe där vi inte ismetat tidigare denna säsong men som normalt, under sen höst och tidig vår, håller grov fisk. Vi började att sätta ut våra 18 spön, samtliga riggade med levande mört. Känslan var god och redan innan hälften av spöna var ute kom första fället. Aleksander sprang fram till sitt spö och satte mothugget. Jag riggade spö en bit bort och såg att hans spöböj inte vittnade om någon storlek på fisken. När han sedan utbrast ”oooh, jävlar” samtidigt som jag såg något mindre komma upp ur hålet förstod jag först inte vad som var så spännande med den där lilla gäddan.

 

Riktigt fin bonusborre var det ju…

 

…på dryga 900 gram.

 

Abborren simmade tillbaka och vi fortsatte att klafsa runt i det hemska föret mellan hålen. Tre decimeter ihoptryckt snö vilade på en sjö av smältvatten uppepå isen – mysigt. Typiskt nog precis på den plats vi valt för dagen. Runtomkring var det torrt under snön och skaren bar.

 

 

Rejält trötta och med plaskvåta stövlar och byxben sjönk vi slutligen ned i lägret med en kopp kaffe, blickandes ut över 18 vippor i den strålande vårsolen. Vi satt inte särskilt länge innan Aleksander hade ännu ett fäll som resulterade i en krokad snipa.

 

 

Sedan blev det till att vänta. Kaffe, elda, kaffe, elda och så plötsligt – pling från en av vipporna. Det var på ett utav mina spön och det längst bort. Jag sprang i slasket och kom fram med andan i halsen. Rullen stod still men jag kände ett rejält motstånd när jag försiktigt drog i linan. Jag satte mothugget och upp ur hålet flög ett tomt tackel så när som på en klase växter. Ett klassiskt problem för oss som ismetar i grunda, växtrika sjöar det där – att gäddan tar betet, simmar iväg, kör fast krokarna i spenaten och lyckas dra med betesfisken. Jag suckade djupt, riggade om och värmde hemkokt ärtsoppa över öppen eld istället.

 

Varm mat på isen är ett direkt måste.

 

En god stund senare fick jag en ny chans men denna gång hade, den förmodligen väldigt lilla, gäddan bara nafsat lite på mörten och sedan dragit. Det upprepade sig, tyvärr. Under hela passet hade vi bara åtta fäll. Jag hade tre. Samtliga bom. Aleksander fick två bomfäll, sin fina abborre och två snipor. Det var allt som hände och jag fattar ingenting. Denna sjö som håller så mycket gädda och många större individer. Gäddor som denna vinter varit fullkomligt omöjliga att locka till hugg. Varken väder, plats eller typ av betesfisk har spelat någon större roll – det har varit närmast omöjligt oavsett. Den enda lilla bit av information, av lärande, inför framtiden som jag kan plocka med mig från detta är att sluta ismeta på denna sjö. Å andra sidan har jag ju bommat på flera andra vatten också denna vinter. Jag vet inte längre vad jag håller på med. Kan det inte bara bli öppet vatten nu? Snälla?

 

Skitfiske på er, så länge!

 

P.s

Ska man bomma ska man göra det med stil i nya FishEco-jackan. Och med ett leende på läpparna…

 

 

 

Allt på is

För första gången på oförskämt länge låter jag fingrarna trevande söka efter bokstäverna på tangentbordet. Det känns ringrostigt, ovant. Mitt bloggande har runnit ut i sanden, sakta förtvinat i samma takt som mina fiskepass har blivit färre och mindre fångstgivande. Jag behöver hitta tillbaka till känslan. Den som har svalnat – äsch vad fan; den som är helt djupfryst likt det karga vinterlandskap utanför mitt fönster, årstiden till trots. Men samtidigt vet jag att den kommer tillbaka, att den tinar med isarna, värms upp av vårsolen. Det känns långt bort bara, så långt bort.

I helgen gick ju Sportfiskemässan av stapeln. Jag skulle ha suttit på communitygatan alla tre dagar, var det planerat. Men förhinder dök upp i sista sekund och jag blev tvungen att ställa in. Tråkigt men sådant som händer. Jag kom åtminstone loss på söndagen och infann mig som besökare vilket har sina fördelar. Som utställare har man otroligt kul när man träffar och pratar med besökare men tiden att gå runt och träffa andra utställare är begränsad. Som besökare finns all den tiden och det var riktigt trevligt att gå runt och snacka med betesbyggare, mina tänkta communitygrannar och andra utställare.

 

Satt och hängde en del hos Micke ”Caesarlures” som bjöd på ny kepa. Kanske för att jag valt en T-shirt men hans logga, dagen till ära?

 

Mässan var lika rolig som alltid och planen är att närvara som bloggare igen nästa år på Elmia, om allt vill sig väl.

Härnäst väntar ännu ett ismetepass till helgen. På söndag är det den 25:e mars. Ett datum som normalt sett innebär spinnfiske i åar eller till och med från båt. Men inte detta år. Denna 25:e mars blir det till att vandra ut på 40 cm tjock is med ett lika tjockt snölager ovanpå. Suck! Tålamod, tålamod…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Konsten att vara sämst

Jag är ganska duktig på att skriva om fiske, det ger jag mig själv. Men att fiska… Det är inte alls min grej för tillfället. 2017 var ett tufft gäddår för min del. Efter höstens tröga spinnfiske kom kraftiga regn och fyllde på de grunda, uppländska slättlandssjöarna väl inför vintern. Förutsättningarna såg goda ut inför ismetesäsongen. Men nu är den halvvägs gången och jag fortsätter att misslyckas kapitalt med mitt fiske. På fem och ett halvt pass (ca 35 istimmar) har jag hittills landat en gädda. Ja, ni läste rätt – 1 gädda. Det är ett mycket magert resultat efter ett pass, och helt jävla vansinnigt dåligt efter fem.

Nu kanske ni tänker att jag endast fortsatt på syndromigt sätt att tjurskalligt nöta på samma vatten med mina döda sillar? Så är inte fallet. Tre olika sjöar, både död sill och levande mört om vartannat. Ett pass lades på en av upplands största och kanske bästa ismetevatten. Där körde jag enbart med levande mört och nollade. Tre pass på hemmavattnet, ett med mört och två med sill = 1 gädda (för min del).

 

 

Det femte passet lades under gårdagen. Efter en hel månad utan fiske var jag bra sugen och tänkte även passa på att testa ett helt nytt vatten. Det är en liten, grund sjö som ligger mellan två något större sjöar, sammanlänkade av en å med så kraftig bottenström att den aldrig fryser. Denna å går rakt igenom sjön som skulle testas och skapar även där en öppen ränna i isen. Perfekt för syresättningen och naturligt tillhåll för betesfisk, tänkte jag. Dessutom fungerar denna lilla sjö som en riktig lekmar då den är helt omgiven av våtmark. Kanske hade större fiskar letat sig in dit redan nu? Jag har varit sugen på att testa detta vatten ett tag och lyckades lura med mig en något tveksam Aleksander.

Vi tog lite sovmorgon denna söndag så klockan hann bli närmare 09:00 innan alla arton spön var riggade och färdiga. Aleksander körde med nio levande mörtar och en död sill. Jag körde död sill på mina samtliga åtta spön. Dels för att jag inte fått tag på levande agn men också för att en leverans sill dykt upp i veckan. Leveransen av en beställning jag helt hade glömt bort att jag ens lagt.

 

11,8 kilo prima sill i frysen nu…

 

Vi satt i baslägret och eldade och snackade skit som vanligt. Himlen låg tungt grå och ett lätt snöfall byggde på ett redan tillräckligt tjockt täcke som prydde isen.

 

 

Aleksander fick tre fäll till slut och landade tre snipor. Samtliga på levande mört.

 

 

Riktiga svartgäddor…

 

…med vackert tecknade bukar.

 

Det var trettiofem cm tjock is även vid detta hål trots att den öppna rännan bara var trettio meter bort.

 

Hur gick det för mig då med mitt deadbaitmete? Ja, ni vet ju redan svaret. Jag bommade ännu en gång och packade slutligen ihop utan att ha fått ett enda fäll. Igen!

Milt sagt uppgiven sitter jag nu och funderar på resterande ismetesäsong. Vad gör jag för fel? Gårdagens pass väger inte så tungt då det var på helt nytt vatten men det märkliga är ju skillnaden på fisket i de sjöar jag är väl bekant med. Varför hade jag så bra deadbaitmete för bara ett par år sedan men misslyckas så totalt nu? Jag har ingen aning och det är det som bekymrar mig. Men det finns glädjeämnen i det hela. Jag behärskar verkligen både bitterheten och konsten i att vara (tillfälligt) sämst på deadbaitmete. Dessutom skulle en försäljning av all ismeteutrustning inbringa en rejäl slant. Tusenlappar som kan investeras i mer spinnprylar istället, kanske? 11,8 kilo sill, någon?

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ismetepremiär x 2

Nu var det länge sedan jag fiskade. Hela december har mer eller mindre runnit iväg. Isen har legat på sjöarna i norra uppland men inte hållit att gå på. När det till slut gick att beträda sjöarna på ett säkert sätt kom julen emellan. Inte förrän torsdag den 28:e skulle det äntligen bli fiske igen. Aleksander däremot skulle ut redan den 26:e med kompis Johan. Jag själv var bortbjuden med familj vid lunchtid (trodde jag) men då det visade sig att vi inte skulle vara på plats förrän 14:30 så kastade jag mig ut på isen i sista sekund. Det blev en bonuspremiär innan själva premiären.

Dag 1

Tisdag morgon. Kompakt mörker, tung blötsnö. Lågtrycket svepte in över oss med full kraft när vi förväntansfulla satte ut våra spön.

 

 

Förutsättningarna var mindre gynnsamma då dagsljuset fick kämpa för att bryta sig igenom ridåerna av grått. Dåligt ljus i hålen brukar betyda trögt fiske. Det visade sig stämma.

Efter att även Johan dykt upp och satt ut sina spön hade vi sammanlagt 23 stycken agnade och redo. När jag var tvungen att packa ihop vid 12:30 hade vi haft tre fäll och tre landade smågäddor.

 

Den minst lilla.

 

Aleksander hade samtliga fäll och vi andra bommade. Efter att jag åkte hade inget mer hänt heller. Det var en sådan dag bara. Åtminstone på det vatten vi valt för dagen.

Dag 2

Nu var det torsdag och dagen för den egentliga premiären. På besök skulle det komma två ismetenoviser. Vana spinnkillar som dock aldrig testat ismete. Tony och Sebastian dök upp på morgonkvisten med en handfull nyinhandlade spön och rullar, förväntansfulla och vid gott humör. Själv kände jag mig något tudelad. Glad som alltid inför fiskepass med trevligt sällskap men samtidigt också nedstämd. Vädret var nämligen detsamma som tisdagens med skillnaden att det under gårdagen inte var ett dugg snö inblandat i den konstanta nederbörden. Det skulle bli tufft fiske igen.

 

Sebastian och Tony vid baslägret.

 

Vi satte ut våra 13 spön, tände brasa, fikade, snackade, väntade. Så som ismete brukar vara. Åtminstone under gråa, tröga lågtrycksdagar. Efter drygt en timme hörde vi en pingla låta och for upp ur våra stolar, vilt spanande efter en vajande vippa. Alla stod stilla, bugandes ned mot hålen. Efter en stund upptäckte Sebastian att vippan närmast baslägret stod lite konstigt. Den hade fällt men pinglan hade glidit upp till kulan och tyngt ned den så att fället knappt syntes. Som om det inte räckte hade jag av outgrundlig anledning inte frispolat rullen. Efter den följande kontrollrundan hade jag bara missat det på ett av åtta spön. Naturligtvis på det som gav fäll. Gäddan var borta och betesfisken likaså. Väntan i baslägret fortsatte.

 

 

Det dröjde ett bra tag men plötsligt fällde en utav mina andra vippor. Det var på spöt med dagens allra största betesfisk; en sarv i halvkilos-klassen. Adrenalinet pumpade när jag såg linan rinna av rullen. Mothugg och en viss tyngd. När fisken närmade sig hålet släppte den plötsligt utan att ens skakat på huvudet. Förmodligen var den inte krokad överhuvudtaget utan höll bara den stora betesfisken i munnen. Jag riggade snabbt om med samma pigga sarv (som knappt hade bitmärken ens) och gick tillbaka mot lägret. Efter fem meter pinglade samma vippa igen och jag gick tillbaka, övertygad om att det bara var sarvfäll. Lina rann av rullen igen men det kunde fortfarande bara vara sarven. Jag satte ett mothugg för säkerhets skull men kände ingen tyngd på andra sidan. Jag vevade in sarven som stretade lite men när sänket syntes i hålet såg jag även sarven fritt simma iväg, bort från tacklet med något på kroken. Upp ur hålet kom så en riktigt trött och sliten gädda som verkligen hade behövt den där sarven.

 

Strax under 90 cm i riktigt trött kondition. Foto: Tony

 

Det var inte bara gäddan som var hungrig utan det började kurra i våra magar också. Det var dags för lyxlunch på isen.

 

Surkål omkokt med ankfett, bacon, kummin och enbär. Till det; egenstoppad Thüringer bratwurst.

 

Nykokt kaffe på maten är ett måste.

 

Att elda och dricka kaffe var vad resterande delen av passet handlade om. Förutom att springa på ett fäll som Tony hade men där den rusande gäddan spottade vid mothugget. Mer än så hände inte denna gråtyngda dag. Grabbarna verkade dock nöjda trots det tröga fisket och var peppade inför kommande äventyr på upplands isar. Jag tror att jag lyckades få över dem till den skara sportfiskare som vägrar vara vinterbittra. Ni vet de killar som med någon slags märklig stolthet sitter hemma och grämer sig hela vintern i abstinensliknande längtan till det enda rätta fisket, det enda som duger, dvs. gäddspinnfisket. Så fiskefattigt kan man ju inte ha det. Ismetet är ett strålande substitut i denna längtan (som jag för övrigt delar). Så strålande att jag ska ge mig på det imorgon igen. Nya tag då!

Skitfiske på er, så länge!