För femte året i rad auktionerade jag i december ut en heldags vårfiske efter gädda på mitt hemmavatten. Auktionen gick under Musikhjälpen och årets tema; alla människor har rätt att funka olika – där pengarna gick till att hjälpa människor med funktionsnedsättningar.

Vann auktionen gjorde en frikostig herre vid namn Patrik och i lördags kom han och vännen Andreas på besök, taggade på och rustade för gäddfiske. Vi styrde ut på en blåsig och soldränkt sjö i den lilla och välfyllda plastbåten. Gäss och svanar makade sig undan och doppingar dök förskräckt i vår framfart. I vassen hördes rördromens märkliga ljud och någonstans ovanför dess bo ryttlade de bruna kärrhökarna i jakt på något ätbart. Vi drack kaffe, pratade och var allmänt glada bara. Så där glada som man blir när det vankas en hel dags fiske.

Trots vinden låg det ett lugn över sjön. Det enda som var lite oroligt var min vilja att leverera bra fiske till gästerna. Historiskt sett brukar ”min” sjö leverera som bäst prick fyra veckor efter islossning. Men detta år har dessa fyra veckor bjudit på berg-och dalbana gällande vädret. Först milt, sedan sju minus en vecka senare och nu senaste veckan: tjugo plus. Leken blev först försenad för att sedan plötsligt kastas igång panikartat. Jag var orolig att fisket skulle bli riktigt svårt och hade både rätt och fel, skulle det visa sig. Mest fel som tur var.

Vi åkte upp mot den norra delen av sjön eftersom nordanvinden sedan skulle driva oss söderut. Väl på plats åkte IKEA-kassen i och första driften inleddes. Sniporna var med från start och Andreas i fören inledde dagen.

Sedan satte ett smågäddsrace igång. Under hela dagen krokades en jämn ström av små, utlekta hannar men de större fiskarna var rejält griniga. Efter ett okänt antal timmars fiske ankrade vi på en fläck som brukar kunna vara intressant. Jag satte på en Buster Jerk i favoritfärgen Golden Olive och körde lite vevjerk när det som egentligen inte bör hända hände; guiden krokade en större fisk. Den var ursinnig, stark och stretade på rejält innan Patrik galant håvade gäddan.

Med blandade känslor såg jag fisken simma åter. Kul att de större kanske börjar hugga nu, tänkte jag samtidigt som jag kände mig förlägen över att det var jag själv som råkat kroka fisken. Men de större verkade inte vara med på noterna trots allt. Patrik och Andreas fortsatte att kroka gäddor i parti och minut men de var nästan alla stöpta i samma lilla form.

Mitt på dagen tog vi en välbehövlig lunchpaus och vi fick oss alla lite stabil mark under fötterna en stund medan jag värmde pulled chicken på trangiaköket. Till det serverades hemgjord BBQ-sås, vitlöksdressing, pico de gallo, syltad rödlök, sallad och tortillabröd.

Efter stärkande mat följt av kokkaffe inleddes andra halvlek. Ur guidesynpunkt började den inte så värst då jag lyckades kroka en till ganska fin fisk på samma Buster; en gädda på runt 90 cm och 5 kilo som inte hamnade på bild. Efter detta lånade jag ut Bustern till Patrik och plockade, för första gången på länge, upp mitt abborrspö istället. Jag hade köpt en kräftimitation som skulle testas. Patrik och Andreas fortsatte istället oförtrutet att med iver och glädje dänga efter gädda.

I takt med att eftermiddagen övergick i tidig kväll klingade huggfrekvensen av men slutade dock inte helt. Först lyckades Patrik kroka en finare gädda…

…och strax därefter lyckades Andreas med ett riktigt konststycke.

Den fisken satte punkt för dagen och årets upplaga av guidning à la Musikhjälpen var därmed över. Sammanfattningsvis kan man säga så här:

• Otroligt trevligt
• Gott sällskap och nya bekantskaper
• Fantastiskt väder
• God mat
• Över trettio krokade gäddor
• Sniprace
• Pruttig guide som råkade kroka de två största fiskarna

Mina bristande guideegenskaper till trots så får jag säga att det var en riktigt lyckad dag. Det väsentliga är förstås att gästerna tyckte detsamma och jag tror att så var fallet. De sade åtminstone att de skulle buda på nästa års guidning också om jag nu skulle lägga upp någon under MH19. Vilket jag naturligtvis ska. Det har blivit den typ av trevliga tradition nu som man inte bryter i första taget. Så till Patrik och Andreas: tack för denna gång och varmt välkomna åter!

Skitfiske på er, så länge!

I måndags fick påsken se sig överstökad och hur trevlig helgens samkväm med familjen än varit så var det äntligen dags för lite gäddfiske. Roger kom på besök och vi kastade oss ut på sjön i en värme som mer påminde om slutet av maj än den tjugoandra april. En värme som ställer till det lite för oss som vill hinna med vårfisket i riktigt grunda slättlandssjöar. Efter drygt en vecka med arton grader och sol stegrar temperaturen med rasande fart i vatten som är under två meter djupa. Gäddorna måste ha fått sig en smärre chock när det plötsligt var över tio grader i vattnet trots att det mindre än tre veckor tidigare fortfarande låg is på sjön. En slags lekpanik verkar ha infunnit sig. Och med det en dramatisk minskning av chansen att hinna kroka en riktig förlekskluns.

Jag och Roger styrde ut på en blåsig sjö och inledde något som bäst kan kallas ett förfiske. På lördag är det nämligen dags för årets Musikhjälpen-guidning och jag ville bilda mig en uppfattning om gäddornas förehavanden med de nya värmeförutsättningarna. Konklusionen blev: lek. Lek på fullaste allvar, åtminstone för gäddorna, som inte bryr sig om något annat än fortplantning i det läget. Men som tur är gäller det aldrig alla gäddor samtidigt. Vissa hade inte lekt ännu medans andra redan var färdiga. Första fisken på första stoppet var väldigt klar med de bestyren.

Vi drev med vinden kors och tvärs över sjön med blott en IKEA-kasse till drivankare som hejdade vår framfart något. Gäddorna högg sporadiskt här och där men det var nästan uteslutande små, utlekta och arga hannar. Det gick inte direkt att urskilja en vinnande betestyp utan de högg på allt men också på inget.

Det var stundvis riktigt trögt även om vi vid passets slut räknade ihop till tjugofem avkrokade fiskar under dagen. Passets första fisk blev också den största.

Det var en blåsig, solig och allmänt rolig dag på sjön i gott sällskap.

Målet (förutom att ha kul) var ju att börja forma en plan inför helgens guidning och den smids nu för fullt. I morgon eftermiddag blir det en sväng för att kolla lekläget en sista gång. Sedan hoppas jag vara redo för helgens gäster och en fisketur jag alltid ser fram emot.

Skitfiske på er, så länge!

I år är planen att fortsätta utforska vatten som var nya för mig i höstas. Dessutom ska en del helt nya provas också. Men igår föll jag tillbaka på det bekanta, det trygga och fiskade på hemmaplan för första gången sedan oktober. Dels för att jag bara tycker om den sjön så mycket men också för att jag ska köra Musikhjälpen-guidningen där om ett par veckor. Då måste man kunna lokalisera fisken och deras tillhåll kan variera ganska rejält från år till år. Jag ville bilda mig en uppfattning under gårdagen och med detta lyckades vi.

De senaste dygnen har kylan härjat rejält under nätterna i norra uppland. I fredags var sjöarna helt täckta med is och de behagade inte heller ge med sig under hela dagen, trots solsken och blåst. Jag blev snuvad på mitt planerade aw-pass och läget såg dystert ut. Men i lördags försvann isen så jag och Aleksander återgick till plan A och bestämde träff på hemmavattnet. Dock inte förrän vid 10-tiden då natten mellan lördag och söndag bjöd på 5-6 minus. Det blev isbrytning till en början.

Med dryga två grader i vattnet var det inledningsvis riktigt trögt efter nattens kallras. Långsam tail och sävliga paddlar inledde men gav just ingenting. Men som det brukar vara denna årstid så kom gäddorna igång i takt med att solens värmande strålar letade sig ned i vattnet. Vi tog några snabba snipor på en fläck innan vi drev vidare in på nästa där det stod snäppet större fisk.

Vi drev vidare och krokade gäddor i jämn ström även om det kunde dröja en god stund mellan huggen.

Det var mest paddelbeten som var melodin även om jag också krokade ett litet gäng på Buster Jerk. Efter lunch gjorde vi en liten förflyttning till platser vi velat fiska från start men som då varit täckta av nattens is. Nu var de fria och låg redo att ta emot våra beten. Vid det här laget hade vi krokat 17 gäddor och jag hade precis gått om Aleksander i antal. Jag hade dessutom de största så stämningen i aktern började att bli lite spänd. När jag plötsligt krokade ännu en fisk muttrades det svordomar ur skägget på Aleksander men det skulle visa sig att den fisken inte räknades.

Kort därefter krokade jag min tionde gädda för dagen och då tiden höll på att rinna ut trodde jag att den inofficiella tävling som så ofta uppstår när jag och Aleksander fiskar ihop var avgjord. Men fel hade jag då han istället kontrade rejält på sluttampen.

V hade äntligen kommit i kontakt med bättre fisk men samtidigt tog tiden slut, tyvärr. Det var dags att runda av men Aleksander hann knipa en snipa till och antalet krokade fiskar slutade på oavgjort = 10 lika.

Det var en riktigt bra dag på sjön. Visst fick vi många småfiskar och vi lyckades aldrig hitta bjässarna som vi sökte efter men det var jäkligt roligt ändå. Efter den långa vintern är man fortfarande inne i nyhetens behag av att spinnfiske överhuvudtaget är möjligt igen. Den känslan är närmast obeskrivlig. Och rakt av underbar.

Skitfiske på er, så länge!

Idag var det dags igen för årets andra, mer rejäla spinpass. Tony och Sebastian skulle ut på en trevlig insjö jag aldrig besökt och frågade om jag ville hänga med. Självklart ville jag det.

På klassiskt förleksmanér skulle vi först beta av djupkanter in mot lekområden och sedan leta oss in till lite grundare områden. Nattens kallras och morgonkvistens minusgrader borgade för tufft fiske. Som om förleksfiske inte redan brukar vara det? Och tufft blev det.

Vi provade kanter, vassträckor och stenpartier där vi hittade betesfisk men gäddorna stod där nere någonstans och tjurade å det grövsta. Precis som det brukar kunna vara med en vattentemperatur på ca 2,5 grad. Det dröjde närmare tre timmar innan Tony plötsligt fick tungt gräs på kroken. Gräs som började att sprattla lite.

Sedan blev det dött igen. Tiden rullade på och tålamodet (eller pannbenet som vissa säger) fick bekänna färg.

Det blev lunchtid och så småningom tidig eftermiddag. Vi kunde bara fiska fram till ca 13:30 denna vårsoliga lördag och i sista stund förkunnade Sebastian hugg. På en fläck där jag precis lagt närmare tio kast men han hade antingen rätt bete, rätta knycken eller lyckades bara pricka den köldstela fisken rätt i skallen.

Det blev en perfekt avslutning på en mycket trevlig dag på sjön. Om vi nu bortser ifrån att jag bommade, vilket jag tycker att vi kan göra…

Skitfiske på er, så länge!

Nu är det äntligen den tiden på året igen; då den långa, mörka väntetiden är över och sjöarna i närheten återigen är öppna för spinnfiske. Det är en sprittande känsla att kunna lasta aluminiumbåten på biltaket och ta ett kort fiskepass efter jobbet igen. Under gårdagen blev det säsongens allra första och bilen styrde mot ett (för mig) helt nytt spinnvatten. Grund, näringsrik fågelsjö med jämndjup dybotten – precis som de andra jag brukar besöka. Och precis som de andra var denna riktigt svår direkt efter islossning med tjurigt tröga gäddor trots att vattnet hunnit bli fem grader varmt. Beroende på vad som finns kvar av förra årets växtlighet vet man inte riktigt var fisken står. Mycket växter kvar = var som helst i sjön. Lite växter kvar = vassgluggar. Under gårdagen funkade varken eller.

Jag driftade runt och sökte av delar som jag vet är snäppet djupare samt gled runt vassöar och prickade luckor i fina vassträckor. Inte ett pet. Efter tre timmar var det dags att tacka för mig även om sjön knappast bjudit så värst. Det blev en bom i protokollet men vad gör väl det? Sjöarna är öppna och chanserna rader upp sig framöver. Det räcker bra så.

Skitfiske på er, så länge!

Under förra helgen besökte jag öppet vatten för första gången i år. Det var ett kort litet besök som inte riktigt räknades som spinnpremiär. Den kom istället under gårdagen.

Jag och Aleksander hade bestämt träff vid en större å som varit isfri i ett par veckor. Jag hade med mig min biltaks-Siljan samt hela bilen full med packning. Ibland slås man verkligen av hur mycket prylar som ”behövs” för denna underbara hobby/livsstil.

Jag lastade av och packade i båten och satte mig sedan med en god kopp kaffe och riggade lite beten. Det blev lite tid över då Aleksander hade glömt flytvästen och fått vända hem igen.

Aleksander dök upp så småningom och vi begav oss ut i blåsten. Nu befann vi oss förvisso på en ganska skyddad å men de extremt kraftiga byvindarna (som kom från alla möjliga håll) ställde till det lite för oss under dagen och gjorde elmotordrifterna svåra.

Det hela började oerhört segt men vi hade knappast heller förväntat oss något annat med ett siktdjup på max 1 decimeter i det vårgrumliga vattnet som dessutom bara var 2,5 grader varmt. Vi fiskade med ganska grälla färger och framförallt med rassel för att gäddorna skulle upptäcka våra beten. Trots detta gav de tre första timmarna endast ett extremt försiktigt och därmed också bommat hugg.

Plötsligt var det dock mattid och det small på ordentligt på min rasslande Westin Swim några meter ut från vassen. Fisken betedde sig först ganska liten men sedan kom en skön tyngd på andra änden av linan. Jag misstänkte att den gått fast i lite växter men upp kom en riktig fläskis som ställt sig på tvären under drillningen.

Blott några minuter senare fick också Aleksander ett rejält hugg som tyvärr bommades. Svordomarna studsade över den vindpinade ytan men frustrationen över den tappade fisken var ingenting mot vad som komma skulle.

Ett par fruktlösa timmar senare hade jag satt på en Pig Shad Junior i favoritfärgen (oavsett vattentyp) Baby Brown. I regel tycker jag att en CL Shad 18 från Caesarlures är att föredra när man vill ha ett snäppet mindre och livligare gummi. CL-Shaden har dessutom inbyggt rassel i paddeln vilket är närmast avgörande i så grumligt vatten som vi fiskade i. Men jag saknade den färgen; med mörkare, glittrig rygg i solskenet och pearlvit buk. Kanske hade det kvittat i det grumliga vattnet, vem vet?

Jag gjorde några kast med långsam invevning och kortare vevstopp. Det var bara 1,5 meter djupt så stoppen blev inte så långa. Plötsligt bytte jag taktik och körde istället tre snabba vevtag följt av ett längre stopp, tre snabba igen, stopp och så vidare. Efter halva invevningen i första kastet med denna taktik tog det bokstavligen tvärstopp. Instinktivt gjorde jag ett rejält mothugg och spöt (upp till 140 g i kastvikt) stod djupt böjt och helt stilla. Bottennapp. Trodde jag i en halv sekund. Sedan kom två djupt, djupt tunga sug i spöt innan linan plötsligt blev slak. Jag har några plussare bakom mig. Dessutom ett gäng fiskar över nio kilo. Men jag har aldrig tidigare känt en liknande tyngd i huvudskakningarna. Det var något i hästväg. Det kan naturligtvis ha varit en fisk som ”bara” vägde åtta kilo. Men känslan av det hugget, som fortfarande ligger gäckande färskt i muskelminnet, säger mig att det var en betydligt större fisk än så som tog sig loss.

Jag var tvungen att ta paus en stund. Att försöka smälta det som precis hänt men framförallt att samla ihop mina dränerade krafter och helt enkelt ta nya tag. Vad annat kan man göra? Besviken och med en obeskrivlig känsla av tomhet fiskade jag mig vidare in i eftermiddagen utan att få några fler hugg detta premiärpass. Aleksander krokade dock en gädda till slut som blev dagens andra och sista.

Mer än så hände inte denna soliga och extremt blåsiga vårdag. Om man bortser från min hemfärd som tog dubbelt så lång tid som den borde ha gjort då båten höll på att blåsa av biltaket på E4:an. Men det är en annan historia.

Skitfiske på er, så länge!

Ruskvädret härjar över Uppland. De ganska kraftiga nordostliga vindarna för med sig snöblandat regn och det är bara ett par plusgrader. Grått, blött, kallt. Då passade jag på att ge mig ut till kusten och besöka ett av de sund där isen hunnit släppa sitt grepp.

Med ett pirr i magen lastade jag bagageutrymmet fullt av prylar. Elmotor, batteri, ekolod, spön, beteshink, väskor, håv, elsladdar, bensinmotor, bensindunk, öskar, flytväst, matsäck, kaffetermos mm. Mycket grejor blir det.

Efter en knapp timme svängde jag ned mot bryggorna och lastade snabbt av båt och alla prylar. Förväntan låg skälvande i luften. Inte över att jag skulle få mycket fisk (eller ens någon) utan bara över att jag skulle få kasta konstgjorda beten igen.

Jag styrde ut på det vansinnigt kalla vattnet (givaren sade mellan 0,03 – 0,4 grader). Det var svävande tailbeten som gällde, extremt långsamt hemtagna med långa vevstopp. Jag hittade lite betesfisk på lodet och några större individer på botten men allt var köldstelt och avstängt, precis som det brukar kunna vara vid dessa första trevande spinnförsök.

Efter halvtimme eller så gled jag upp längs en liten vassträcka där det blev något grundare. Jag bytte till en Westin Swim, ”Skitmört” och tänkte att lite rassel kanske skulle få igång någon av de halvfrusna gäddorna. Efter ett par kast högg det på rejält och känslan när kraften for genom lina, spö, rulle och upp i handen, armen och slutligen planterade sig i ryggmärgen – obeskrivlig. Som jag har längtat. Efter närmare fyra månaders uppehåll har man nästan glömt bort hur det känns. Ett hugg senare och allt är tillbaka. Jag är hemma igen, helt enkelt.

Skitfiske på er, så länge!