Resan till Hauki, Dag 3

Myggen surrade och fåglarna kvittrade utanför fönstret. Solstrimmor dansade in på sovrumsgolvets matta, silade genom lövverket utanför. Ännu en molnfri, klarblå himmel visade upp sig i full prakt. Det var dags att stiga upp, att påbörja dag 3 av gäddresan i Finland.

Efter en tidig frukost formades dagens plan. Vi skulle börja på gräsflaket som levererat första dagen och efter lunchpausen, när solen värmde som mest, fortsätta med djupvassarna från dag 2. Rosario, som ju tidigare dagar varit kapten på sin båt, ville nu testa Tonys båt så då blev det jag och Micke i Bustern under dag 3.

 

 

När vi kom till viken med flaket visade sig vinden inte hitta in där alls, tyvärr. Gassande sol och spegel men gäddorna var med på noterna ändå, åtminstone i Tonys båt. Roger och Rosse krokade 95:or på löpande band redan från start. På kort tid hade de håvat fem fiskar i den klassen medan jag, Tony och Micke blott var åskådare. Efter dagarnas framgång med Burt 23 så fiskade vi allihopa med det betet i olika färger. Plötsligt högg det på rejält på min svart/guldiga som jag fått av Micke strax innan.

 

 

98 cm, 6+

 

Även Micke krokade fin fisk i morgonsolen.

 

98 cm, 7+ på färgen ”Kräket” som skymtar på bänken till vänster.

 

Vi tog ett gäng gäddor till innan det så småningom var dags för lunchpaus. Taco stod på menyn och jag och Roger kockade. Det blev mangosalsa, pico de gallo, guacamole, smörstekt majs, och massa annat gott. Följt av en klassisk paltkoma.

Eftermiddagsracet började segt. Gäddorna längs de djupare vasskanterna var inte alls lika sugna på mat som dagen innan. Rosario drog dock en finare fisk på samma fläck där Roger tagit 105:an dagen innan. Enligt Tony var drillningen något alldeles extra då Rosse stod på knä, kämpade in fisken och samtidigt körde ett sportreferat till det hela. Lätt skadad kille det där, men ack så trevlig (samt duktig gäddfiskare och guide som man hittar på Instagram under @fadexer).

 

100 cm, 7 kilo. Tog på en Burt 20.

 

Jag och Micke drev vidare längs vasskanterna, kom till en liten vik efter ett sund och hittade en gräsplatå på två meter med en brant ned till nio meter precis bredvid. Det var packat med betesfisk enligt lodet och jag drog en snipa vid vasskanten. Strax därefter small det på stenhårt i Mickes Burt 23. Gäddan stretade rejält men lät sig snart håvas.

 

Resans längsta fisk var ett faktum.

 

113 cm. Tyvärr inte i samma kondis som de andra gäddorna varit i så vikten hamnade ”bara” på 8 – 8,5 kilo.

 

Grabbarna i Tonys båt var i närheten, kom förbi och vi tog en liten paus för överläggning. Vi bestämde att ge flaket en ny chans och köra hela kvällen där. Där drev vi fram och tillbaka, kors och tvärs. Fisket var rejält avstängt och det kom bara upp några sporadiska, mindre fiskar. Olika jerkar fick jobba (tyvärr inte min fina Buster som förolyckades under dag 2…) men även gummi och tailar. Det var riktigt trögt och till slut gav vi upp och lade båtarna bredvid varandra i den sena kvällssolen. När jag skrev vi menade jag de andra grabbarna. Själv fiskade jag vidare. Jag hade satt på ett hemsnidat tailbete som Micke målat och dragit på en orange/guldglittrig svans för att fånga upp den sista solen.

 

Slaktad!

 

Jag dängde på medan de andra satt och snackade och tog det lugnt. Från ingenstans kom plötsligt ett riktigt håll-käften-hugg. Fisken bröt genast yta för att sedan dra djupt i sidled och därefter nedåt. ”Håvläge”, tjoade jag och skruvade upp slirbromsen då gäddan ville ta lina, flera gånger dessutom. När den närmade sig båten och den bara skymtades nere i vattnet trodde jag först att det var en plussare som steg mot håven. Pulsen dånade och benen började att skaka – det klassiska, och alldeles underbara gädd-darret. Micke håvade galant och de andra blev först lite förvånade men plockade sedan direkt upp sina spön och fortsatte att kasta en stund.

 

107 cm…

 

…och 8,7 kilo.

 

Det var en riktigt trevlig avslutning på dag 3, att knipa resans tyngsta gädda. Fisket gav just inget mer denna kväll utan gäddorna verkade ha gått och lagt sig. Vi åkte tillbaka till stugan och gjorde detsamma, dock ett antal timmar senare. Lördagskvällen blev sen och med facit i hand skulle vi kanske ha lagt oss lite tidigare, sparat energi till söndagens hemresa. En resa som skulle bli allt annat än oproblematisk.

Fortsättning följer och skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Resan till Hauki, Dag 2

Jag drillade gäddor. Explosiva hugg avlöste varandra men plötsligt blev allt ett virrvarr i takt med att en gäll signal ekade över fjärdarna. Ljudet steg och steg i styrka tills det slutligen fick upp mig till ytan, till vakenheten och insikten att väckarklockan ringde in en ny fiskedag. Det finns inte mycket som får upp en så lätt ur sängen, även när tröttheten ligger som en mörk, trögflytande tjära innanför skallbenet och tynger ned ögonlocken. Det blev ju lite sent kvällen innan, i firandet av den lyckade inledningsdagen. Och då är jag ändå nykterist. Man kan bli trött ändå.

Efter frukost gick Tony ned i förväg till sin båt. Vi andra packade det sista när någons telefon ringde. En lätt panikslagen Tony i andra änden. Båten tog in vatten i aktern. Hade gjort det hela natten och stod vid bryggan med fören pekandes upp mot den molnfria himlen. Panik! Tony öste som en furie samtidigt som vi skyndade oss ned till undsättning. Mörka orosmoln lade sig över viken. Är Tonys båt obrukbar? Har saker gått sönder? Vad täcker försäkringen och kommer vi kunna använda den något mer, inte bara under andra dagen utan under resten av resan? Frågorna var många och hopplösheten var så påtaglig att den nästan gick att ta på.

 

Mååååånga hinkar senare…

 

Den baktunga båten hängde i sina akterförtöjningar i ybommarna och så fort tillräckligt mycket vatten var borta för att säkert lossa dessa förtöjningar kunde vi traila upp båten.

 

 

Motorn hade klarat sig men all elektronik (säkringsdosa, batteri och lod/plotter) hade stått under vatten.

 

Avbrända kabelskor i säkringsdosan. Foto: Tony

 

Även bensintanken hade stått under vatten, tyvärr med luftskruven öppen. Vi fick ur allt vatten och lokaliserade problemet. Jag som inte äger en båt med live-well är inte bekant med problemet men inom bass-boatkretsar är det tydligen en klassiker; att slangen för invatten kan börja läcka. I Tonys fall handlade det om en pluggning av en bortkopplad slang där tätningen släppt.

Tony började att gå igenom grejorna och det visade sig, märkligt och glädjande nog, att startbatteriet hade klarat sig (batteriet till elmotorn sitter också i aktern men var ju uppe i stugan på laddning över natten). Det mesta verkade vara grönt förutom att det behövdes nya kabelskor och säkringar till säkringsdosan samt ny bensin. Rosse och Tony tog bilen till närmaste samhälle för att shoppa lite samtidigt som vi andra laddade batteriet lite extra samt torkade ur det sista vattnet ur båten. Micke tätade dessutom live-wellens slang för invatten. Ett tidigare avbitet huvud från en Burt 30 (!?) fick agera fyllning innan det hela tejpades tätt.

Grabbarna kom så småningom tillbaka och Tony (elektriker som han är) fixade till elen innan vi knappt ens hunnit blinka. Dagens inledande mörker skingrades och fem tidigare nedstämda ansikten lystes plötsligt upp. När det faktiskt visade sig att vi skulle komma ut på fiske i två båtar denna dag bestämde vi att istället för att dela upp dagen i två pass, med lunch däremellan, skulle vi käka en tidig lunch först och sedan fiska resten av dagen och in på sena kvällen. Middag fick bli ett senare problem och istället packades det med lite stödmackor.

Klockan 13:00 kunde vi svänga ut ur hamnen med Tonys båt helt torr och fullt fungerande, även ekolodet som tur var. Jag och Roger gjorde honom sällskap denna dag samtidigt som Micke fiskade med Rosario i hans båt. Flaket från gårdagen hade vi bestämt att det skulle få vila och dagens plan såg helt annorlunda ut. Istället för jämngrund gräsflad var dag 2 vigd åt vasskanter/djupvassar i anslutning till grundare områden, sund och framförallt lite större djup. Rosse guidade till ett helt annat område som tidigare levererat väl. Så även denna dag.

På mitt beteslås hamnade en Hippishake (Piggking) i den färg jag ville ha för dagen. Det gummit har, likt Burt 23, en riktig ”storgädd-aura” kring sig.

 

 

Vid vassdrift nummer två lade jag in ett kast i vasskanten, lät betet sjunka en meter eller två, tog tre ganska snabba vevtag, lät betet sjunka igen och… smack! Så högg de flesta gäddorna för min del under andra fiskedagen.

 

99 cm och 7+

 

Strax därefter missade Tony en riktigt fin fisk och det dröjde inte många minuter innan Roger förkunnade; ”bättre fisk!”

 

Manglad Burt 23.

 

105 cm och 7+.

 

Det blev startskottet för Roger som dominerade i vår båt under resten av dagen och drog ett stort antal fiskar, såväl stora som små. Alla på Burt 23.

 

 

 

 

95 cm, 6+

 

Vi gled längs vasskant efter vasskant med Tonys frontmonterade elmotor och betade av stora områden under dag 2.

 

 

Gäddorna stod utspritt, med i stort sett en fin fisk som verkade patrullera varje liten vassträcka. Vid en av alla dessa fick Tony ett riktigt urhugg och en rejäl kamp inleddes. Vi trodde nog allihopa att det var en plussare på gång då de tidigare fina fiskarna denna dag inte kämpat ens i närheten lika väl. In till håven kom ännu en fin fisk även om dess styrka vilseledde oss lite angående storleken.

 

99 cm och 7+

 

När Tony hade fått loss krokarna gled tacklet ned lite i gapet och när han skulle pilla upp det lite försiktigt fick gäddan ett ryck, sprattlade sig uppåt och bet Tony över handen. Blodet rann ymnigt och jag fick agera först krokavlossare och sedan omplåstrare.

 

Tumme och pekfinger på vänstern med först toapapper och sedan röd tejp. Tonys vevgrepp på bilden var det han fick köra med under resten av dagen (samt halva dagen efter). Gäddtänder är inte att leka med.

 

Både jag och Tony hade bitvis ganska trögt fiske med en handfull mindre fiskar upp.

 

 

Jag lyckades sumpa min fina Buster också, den som levererat under gårdagskvällen. Vid en vassrugge, där det var lite grundare, satte jag på Bustern och drog iväg ett första kast. Jag hann bara göra några jerkningar innan det högg så våldsamt att jag nästan tappade spöt. Direkt efter blev det oroväckande slappt och viktlöst i linan och jag antog att fisken lyckats bita av tafsen, något jag aldrig varit med om sedan jag började med 1,3 mm nylon som tafsmaterial för över ett år sedan. Men tafsen hade hållit även denna gång. Nästa rimliga förklaring gjorde det hela lite skämmigt. Hade jag glömt att stänga beteslåset? Men även det var stängt som det skulle. Den enda kvarvarande förklaringen måste rimligen vara att nosöglan på betet gått av eller slitits ur sin plastkropp. På ett nyköpt bete som bara hunnit kroka ett par fiskar, dåligt! Det är alltid surt att bränna beten men långt mycket värre att låta en (förmodligen rejält stor) gädda simma runt med kanske dubbla trekrokar i munnen. Krokarna är gjorda för att rosta bort och försvinna och jag hoppas verkligen att så sker.

Vi fiskade oss vidare in i den sena kvällen, jag, Tony och Roger. Vi hade krokat runt 20 gäddor där Roger stod för merparten. Några riktigt fina, några riktigt små och de flesta mittemellan. I den andra båten (Micke och Rosario) hade det varit betydligt trögare. Vinden hade inte varit gynnsam för driftfiske längs vasskanter utan elmotor och de hade inte kunnat täcka samma ytor. Micke fick bland andra en fin 95:a på 6+, vet jag men saknar bild på den. Själv lyckades jag precis på sluttampen att kroka dagens, för mig, andra finare fisk på en Burt 23 i Klas ”The Pike Fathers” färg ”Årgångsvinet”.

 

Välskapt 93:a någonstans mellan 5 – 6 kilo.

 

Det blev som slutsignalen för dag 2 då mörkret närmade sig och vi hade en bit att åka tillbaka till hamnen. Vi mötte upp de andra vid bryggan, packade ur våra prylar, kollade att Tonys båt inte tog in vatten och återvände till stugan. Jag stekte omeletter till oss alla vrålhungriga gäddfiskare som krigat på rejält denna berg- och dalbanedag. En dag som verkade börja i katastrof men som slutade i framgång. Vi fick ju fiska trots allt och ett flertal riktigt fina gäddor landades, något vi inte ens vågat drömma om när vi fjorton timmar tidigare sett en halvt vattenfylld Kimple vid bryggan.

Planer, teorier och allmänt gäddsnack avhandlades vid köksbordet. Ölen fylldes stadigt på (förutom i mitt glas), stämningen var uppslupen och det blev ännu en sen kväll. Så småningom rasade mitt huvud ned på kudden. Ett huvud fyllt av minnesbilder från dagen som gått men också fantasibilder inför dag 3. Bilder på ännu större och mer bastanta gäddor än tidigare, bilder på hugg med stort H. Fantasier som skulle visa sig bli verklighet, snart nog.

Fortsättning följer och skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Resan till Hauki, Dag 1

Finland, denna pärla i öst. En strålande vacker skärgård bjuder hon på, en skärgård som jag nu för första gången besökt. Och det med råge.

För drygt en månad sedan hörde Micke ”Caesarlures” av sig med en förfrågan om jag hade lust att hänga med honom, Tony och Roger på en fyradagars gäddresa till Rosario; denna eminent trevliga medlem av Caesarfamiljen som har sommarstuga mitt i den finska skärgården. Oj, vad kul tänkte jag men kände direkt att det skulle bli svårt med ledighet från jobb och frånvaro från familj och gård. Den klassiska ”Askungen-känslan” infann sig, balen på slottet och allt det där. Men precis som i sagan (bortsett från hjälp av vänliga möss) lyckades jag på något sätt att styra upp på alla fronter. Jag kunde åka med, lycka!

I onsdags morgon träffades vi så, de fyra starka fiskarna, vid Viking Lines ”Grace” för avfärd mot Åbo. Att resa tar alltid tid. Men att resa när gäddfiske hägrar, och suget därefter är hårt, är närmast outhärdligt. Men femton timmar senare rullade vi äntligen in hos Rosario, i Mickes Saab med Tonys bass-båt bakom.

 

Urpackning

 

Basecamp

 

Tanken var att dela upp oss under de fyra dagarna; tre fiskare i Tonys Kimple och två i Rosarios Buster, med roterande schema. På torsdagens morgon hamnade jag hos Rosario och det efterlängtade fisket kunde börja.

 

Kapten, värd, guide Rosario

 

Jag hade inga förväntningar på fisket alls, egentligen. Väderprognoserna visade entydigt på strålande sol, runt 20 grader varmt, inte glimten av ett moln och en blygsam vind. En vädersituation som ju knappast brukar vara särskilt gynnsam. Främst inte i mina grunda sjöar men inte heller i den skärgård jag är van att fiska i. Gäddorna i Finland däremot verkar gå efter helt andra väderregler. Det dröjde nämligen inte mer än ca 15-20 minuter innan guide Rosse dragit en kanonfin fisk på en Burt23.

 

97 cm, 6,9 kg

 

Jag drog en snipa och en kvart senare förkunnade Rosario att det var läge för håven igen.

 

100 cm, 6,9 kg

 

Vad händer? Två fiskar i den kalibern inom en kvart! Vad är det för ställe egentligen, detta till synes magiska gräsflak med 3,5 meters djup? De kommande dagarna skulle visa att det var inget annat än galet, detta flak.

Efter ett par snipor började jag att härma Rosarios sätt att fiska, som var betydligt sävligare och mer långsamt än mitt, den höga vattentemperaturen till trots. Det gav snabbt utdelning när det högg tungt på min Sz-Tail.

 

90 cm, ca 5,5 kg

 

Vi noterade att grabbarna i den andra båten inte riktigt hittat rätt melodi och som god guide svängde Rosario över med insidertips. ”Sakta och monotont, krappar ( finlands-svenska för grabbar) sa Rosario och fisket lossnade även i Tonys båt. Jag har dock bara koll på fiskarna som landades i den båt jag fiskade från, vilket gäller samtliga dagar. Grabbarna har i efterhand skickat en hel del bilder på stora gäddor och när jag försökte reda ut ”när, var och hur” började huvudet och minnet att snurra runt och trassla in sig rejält. Ett klart angenämt bekymmer, konstaterar jag med bilder på några få av alla de fina gäddor som krokades i den andra båten dag 1.

 

Roger med 6+fisk. Tony fotar.

 

Tony med fin Burt-gädda.

 

I vår båt fortsatte Rosse att dominera med sin Burt23, stundvis på rullande band.

 

93 cm, 5,9…

 

 

…och 93 cm, 6,5 bland andra.

 

Även jag lyckades men inte med Burt23. Av okänd anledning fungerade det betet för alla utom Roger och mig under den första dagen. Vi hade antingen fel färg eller saknade bara rätta knycken. Jag krokade flest fiskar på Burt20 men också några på SvartzonkerTail och även en riktig tjockis på en Steamroller från Anchorbaits.

 

 

91 cm, 6,6 kg

 

Mitt på dagen gjorde sig sommarvärmen påmind, fisket dog av och våra magar kurrade. Det var läge att ta sig tillbaka till stugan för lunch samt att handla mat till övriga dagar, något vi inte orkat sent kvällen innan efter färjan. Det blev en välkommen och skön paus på ett par timmar innan kvällspasset skulle inledas. Ett kvällspass som, åtminstone jag, kommer att minnas med värme.

Vi styrde tillbaka till samma stora gräsflak som varit så givmilt under förmiddagen, som nu stod i annat ljus under den tidiga kvällen. Fisket började ganska trögt och paddelbeten verkade inte fungera alls. Jag bytte till en SvartzonkerTail laddad med en grönglittrig BigTail bakom och den lockade direkt till hugg.

 

98 cm, 6,3 kg

 

Jag tog ett litet gäng fiskar under kvällen, faktiskt fler än jag gjort under dagen och var den enda av oss som fick till fisket ordentligt den första kvällen. Jag lyckades pricka in rätt bete under både tidig kväll (SvartzonkerTailen med just grön svans) och solnedgångsfisket då det var en Buster i ”Silver Shadow” som gällde. Kvällens tionde och sista fisk för mig under dag 1 blev denna riktigt fina gädda i toppkondition som svalde min ganska hårt fiskade Buster.

 

98 cm, 7,7 kg

 

Det fick bli avslutningen på dag 1. 486 cm på de fem längsta, en över sju kilo, ytterligare fem över sex kilo samt en handfull 5+fiskar blev resultatet, och det var bara i vår båt. Grabbarna i Tonys båt hade precis lika bra fiske, med ett gäng fiskar runt 95 cm, åtminstone under dagpasset. Efter denna helt fantastiska fiskedag styrde vi, lätt omtumlade och djupt i själen lyckliga, hemåt i skymningen där sen middag och (så småningom) sömn väntade.

 

 

En viktig batteriladdning inför vad som komma skulle under dag 2. En dag som började i ren katastrof men avslutades i framgång.

Fortsättning följer och skitfiske på er, så länge!

 

Ur led är tiden

2018 går till historien som året då efterleksfisket försvann. Åtminstone på grunda sjöar i norra uppland. Isen gick den 21:a april i år. Det absolut bästa efterleksfisket har alltid tidigare varit precis en månad efter islossningen. Då brukar det normalt vara runt 12 grader i vattnet och gäddorna är rejält i farten. Sedan har man ytterligare 3-4 veckors fiske innan de första näckrosorna dyker upp i början av juni för att sedan ta över hela sjön och stänga den för säsongen. Men inte 2018.

Förra söndagen, när jag fiskade med Tony, Sebastian och Roger, visade sig de första tecknen på att större fisk var på gång. En metersfisk och ytterligare tre strax under kom upp. Det var runt 12 grader i vattnet och jag kände att nu, nu sätter det äntligen igång! Dagen efter kom sommaren.

När jag skriver detta har det gått tre veckor sedan isen försvann på sjön. Det är 19 grader i vattnet och näckrosorna har ploppat upp lite varstans. Under gårdagens kvällstur med Aleksander kom det upp fem snipor. Fisket är oerhört svårt och det gäller att tänka om, tänka annorlunda. Men också att invänta bakslaget. Vår/sommarens tillbakagång när det plötsligt blir 10 grader och mulet igen. Då blir det andra bullar, om nu inte växtligheten hunnit ta över innan dess, vill säga…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Guidning a la Musikhjälpen 2017

I december auktionerade jag ut en dags guidat gäddfiske. Det var fjärde året i rad och har blivit något av en tradition. Tidigare har jag gjort det under Karmas flagg men i höstas blev det istället Musikhjälpen. För andra året budades auktionen hem av Anders Nilsson, en grymt trevlig lirare från Stockholm.

Efter avslutad auktion kontaktade jag Anders och skrev att fisket skulle bli av prick en månad efter islossning då efterleksfisket brukar vara som bäst. Detta brukar betyda månadsskiftet april/maj. I själva verket blev det 2,5 veckor efter islossning, 10:e maj med 22 grader i luften och 15-17 i ytvattnet. Våren bara exploderade under den gångna veckan och vattentemperaturen steg i rekordfart. Förutsättningarna blev tuffa men vi skulle göra det bästa av situationen.

 

På väg ut i den strålande majsolen.

 

Till en början hades vi det riktigt segt. Vinden var knappt med oss och kunde inte alls bestämma från vilket håll den ville blåsa. Efter hand tilltog den i styrka men ambivalensen kvarstod. Vi kastades runt på sjön under dagen åt lite olika håll hela tiden.

Smågäddorna var med på noterna i solen men huggen var till en början mycket försiktiga petanden. Vi krokade ett litet gäng, mest på guldglittrande paddelbeten.

 

Anders provade ny Pigshad som levererade en övermodig snipa, knappt ens dubbelt så stor som betet.

 

Vi drev vidare i vinden som efterhand beslöt sig för att blåsa från öst. Den blev allt kraftigare och det blev snart uppenbart att det inte gick att fiska i för mycket vind längre då vattnet började att grumla till sig. Det går helt bort i dessa grunda slättlandssjöar då gäddorna tjurar till ordentligt vid grummel. Istället blev det något mer skyddade kanter och vi fortsatte att sporadiskt kroka smågäddor här och där. Vid lunch, när vi körde in båten i vassen för paus, räknade vi ihop att en 10-12 stycken synat båtkanten. Jag bjöd på långkokt, klassisk söndagsstek med gräddsås och kokt potatis. Nykokt kaffe och äppelkaka på det och sedan mådde vi som kungar där vi satt i vassen. Den strålande vårsolen var ju förödande för fisket men fantastiskt skön att vara ute i.

Vi drev vidare mot nya drifter, hålor och vassar i jakten på lite större fisk.

 

 

Som guide vill man ju kunna bjuda på något lite extra och vi provade oss fram rejält både vad gällde platser såväl som betestyper. Men det var nästan enbart paddlar som gav resultat.

 

En av guidens snipor, denna på Hippishake från Piggking. Samma bete hade inte långt tidigare lockat en riktigt fin följare fram till båten där den beslöt sig för att avbryta.

 

Anders med en riktigt stark fisk som gav sken av att vara betydligt större än den var.

 

Vi fick aldrig riktigt till det vad gällde storleken på fisken, eller snarare guiden fick aldrig riktigt till det. Vid 17-tiden behövde Anders avsluta och åka söderut igen och vi kunde konstatera att arton gäddor fått se sig krokade under denna Musikhjälpsguidning. Ett trevligt antal gäddor som alla var ack så små.

Det var en direkt underbar vårdag på sjön i gott sällskap och jag vill passa på att tacka Anders för hans mycket generösa bidrag till Musikhjälpen i december. Jag gjorde vad jag kunde för att ge valuta för pengarna och hoppas att Anders kände sig nöjd med dagen. Som guide (även på min amatörmässiga hobbynivå) vill man gärna kunna erbjuda stor fisk. Jakten efter dessa är tveklöst en betydande del av fisket men att ha kul på sjön är trots allt så mycket viktigare. Något man lätt glömmer i dagens sociala medie-samhälle. Jag hade en riktigt rolig dag och är ganska säker på att min gäst kände detsamma. Jag nöjer mig så och önskar:

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Båtrekord!

Det hade hunnit att bli söndag igen – den dag som för mig innebär spinnfiske. Redan 07:00 lös solen starkt och en rejäl, sydvästlig vind fick sjöns yta att röra på sig. Vid båtplatsen hade fyra gäddfiskare samlats. Från början var det tänkt att Tony och Sebastian skulle fiska med mig, nedträngda ihop i min lilla plastbåt. Men när jag fick höra att Roger skulle komma upp och fiska från sin gummibåt i mina trakter frågade jag om han kanske ville köra ett två-båts-pass med oss istället. Så blev det, med ändringen att Tony och Sebastian tog med sig en biltaksbåt istället och jag och Roger körde min båt.

 

 

Därmed skapades lagen ”Gubbarna” mot ”Lillkillarna”. De sistnämnda fick låna en elmotor av Roger till sin biltaksbåt och kom därmed lite efter på färden till första haket för dagen. Gubbarna fick bäst position och innan någon visste ordet av hade jag och Roger pillat upp sex mindre fiskar.

 

Snipa på Charlie Jerk, Caesarlures

 

Vi drev över stora områden och krokade små gäddor i parti och minut. Vi bytte runt en del bland betesarsenalen i försök att få större fisk att hugga. Roger bytte till en Wingman ”Golden Shower” och då kom snart ett bättre hugg.

 

Invigning av den sprillans nya håven. En stadig fisk…

 

…som tyvärr saknade längden.

 

Vi drev vidare i den omkasliga vinden och drifterna blev lite flängiga med mycket drivankarspyssel. Smågäddorna fortsatte att hälsa på och snipjägare Anders i akterna ledde länge antalet. Det var främst paddel som gällde denna dag i varierande storlekar och färger. Det kom knappt upp en enda fisk på tail och heller inte särskilt många på Jerk.

Strax innan lunch passerade vi ett intressant område som tidigare levererat fin fisk. Vid tillfället hade jag en Mcrubber ”Golden Shiner” på beteslåset och fick plötsligt ett sådant där djupt urhugg. Inget våldsamt med fart utan bara ett tungt sug i spöt. Ett sådant där hugg där man bara vet direkt att fisken är riktigt stor. Ett sådant hugg som får ens axlar och huvud att sjunka djupt ned i hård besvikelse när fisken strax efter spottar ut betet igen – vilket var precis vad som hände. Trettio meter bakom oss drev ”Lillgrabbarna” och minuten efter förkunnade Tony bättre fisk.

 

 

 

En annan fin fisk som tog en Burt20 ”AK47”, Caesarlures

 

De större var uppenbarligen på hugget och samtliga taggade till ordentligt och fiskade koncentrerat vidare. Tyvärr gav det inga fler resultat storleksmässigt bortsett från en riktigt fin fisk som Roger brände på offset inne i gräset. Istället var det hög tid för lunchen som kung Roger hade styrt upp. Vi åkte in i vassen och sammanfattade förmiddagen; ”Gubbarna” hade galna 31 gäddor krokade och ”Lillkillarna” 18 men också den största. Båtrekordet för två man i min båt var på 35 gäddor och det hängde löst då vi hade hela eftermiddagen på oss. Och vi behövde bara knipa fem till för att slå det. Men först var det matdags.

 

Lunchhaket där Roger grillade högrevsburgare och sidfläsk (ja, ni läste rätt; inte bacon utan sidfläsk!). Cheddar, picklad rödlök, fetaoströra, tomater, ruccola och briochebröd till det och succén var ett faktum.

 

Lillgrabbarna stirrade storögt på Rogers burgare och fick tänka om lite efter att tidigare ha varit imponerade över sig själva när de tillagat snabbnudlar i båten. En ny standard sattes och Roger ombads att ta med sin portabla gasolgrill till Finland i slutet på maj då jag, Roger, Tony och Micke ”Caesarlures” ska åka på besök till Rosario för fyra dagars gäddfiske i den finska skärgården.

Med påfylld energi fiskade vi oss vidare in i eftermiddagen. Sebastian hade inte riktigt fått till sitt fiske innan lunch men jag sa till Roger: ”han tar garanterat den största snart, det brukar han göra”. Inte särskilt långt senare hördes glädjeskrik från biltaksbåten och Tony ringde. ”Fin fisk i håven”. Jag och Roger åkte dit med mätdekal och kamera i högsta hugg.

 

 

Riktigt fin 97:a i strålande kondition som nöp en Buster Jerk.

 

Strax därefter krokade han ännu en fin fisk på Buster som hade ungefär samma längd men var betydligt tanigare. Jag och Roger fortsatte att dra snipor som om det låg någon slags storfiskförbannelse över min båt.

 

En i mängden, denna dock lite över snipstatus.

 

Passet närmade sig sitt slut och vi kunde konstatera att ett nytt båtrekord gällande antal fisk på två man hade slagits. Vi drev ned till andra båten och bestämde oss för att avsluta. Roger drog iväg passets absolut sista kast och det slog på ordentligt i hans Wingman. Det var håvläge och jag turbovevade in mitt bete, greppade håven och skopade upp fisken. ”Lillgrabbarna” såg förvånat på och jag misstänker att de hoppades att storleken inte skulle matcha deras. ”Gubbarna” hade ju krossat antalet gäddor men de hade de två största. Hade, var ordet.

 

101 cm blev dagens sista och största fisk.

 

Resultatet då och båtrekordet? Tony och Sebastian petade upp 22 gäddor varav tre stycken var strax under metern. Jag och Roger krokade osannolika 44 gäddor varav en kort 5+ och en 101:a. Det var en mängdfiskedag av rang och ett antal som jag aldrig varit med om tidigare. Alla hugg var hårda och roliga, sällskapet trevligt och maten grymt god. Det enda som jag i efterhand kan sakna efter denna fantastiska dag var att själv få drilla en bättre fisk. Storfiskförbannelsen från förra året verkar inte riktigt ha släppt taget om mig ännu men snart har jag skakat av mig den. Det är inte en fråga om, utan när.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

438+ cm på två timmar

Vinden slet i den lilla plastbåten där den stretade sig fram över sjön. Motorns enformiga smattrande skar genom luften, studsade ut över den upprörda ytan. På toften stod en rykande kopp kaffe, trängdes med en handfull uppradade beten och diverse tänger. Det var dags att hänge sig åt höjden av vardagslyx; ännu ett efter-jobbet-pass.

När jag var ut i söndags med Micke och Kenneth provade jag ett ställe som ibland kan hålla mycket gädda precis efter leken. Det är något av en flaskhals där det normalt samlas mycket betesfisk men som under senaste vårar inte givit mycket alls. I söndags visade stället rejält med potential med många hugg även om de då var små. Det var värt ett återbesök då kanske större efterleksgäddor nu också hittat dit? Svaret kom direkt.

Väl på plats satte jag på en Mcrubber ”Skymningen” och kastade ut. Efter två vevtag, samtidigt som jag förflyttade mig lite i båten, högg det stenhårt. Helt oförberedd uteblev mothugget och ett stort huvud bröt ytan och spottade ut betet. Jaså, det ska bli en sådan eftermiddag, tänkte jag och log. I kastet efter krokade jag en snipa. Några kast senare en fisk i trekilosklassen som slaktade Mcrubbern och skakade sedan loss den från shallowskruven. Den flög i en fin båge, landade några meter bort och sjönk mot sin grav. Istället satte jag på en Burt23 och ca 10 minuter efter passets första kast satt fjärde gäddan.

 

Utlekt och urstark 91:a.

 

Även en snipa gapade efter stort och högg på Burt23.

 

Kort därefter högg det tappade-nästan-spöt-hårt. Jag trodde först att det var en riktig bjässe men visade sig ”bara” vara en galen 85+. Som på en given signal under ytan tvärdog huggen. Från att ha tagit sex gäddor på tjugo minuter hade jag inte ett pet på kommande timme. Jag bytte runt lite i beteshinken men inget verkade fungera. Signalen ljöd tydligen igen så småningom för från ingenstans kom en ny våg av galna och ursinniga mördarhugg.

 

 

Det blev sex gäddor till under passets sista halvtimme varav en mätte in på 92 cm och ytterligare två på 85+. Inga jättar men väldigt fin snittstorlek. Jag räknade ihop det lite snabbt och insåg att av passets tolv gäddor mätte de fem längsta in på minst 438 cm. På bara två timmar. Ett riktigt lyckat efter-jobbet-fiske, med andra ord.

Med ett stort flin på läpparna styrde jag min lilla plastskuta hemåt igen, förundrad över lyx i vardagen och över hur mycket man kan älska gäddfiske egentligen.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ny helg, nya besök

En vecka har gått sedan islossningen på mitt hemmavatten. Efter förra söndagens pass med Roger blev abstinensen hård och jag gav mig ut på ett kortare eftermiddagspass i onsdags. Gäddorna var med på noterna och jag krokade sex stycken. Sniporna verkade leka för samtliga båtade fiskar låg mellan ca 80 – 90 cm. Dessutom brände jag en riktigt fin fisk vars rejäla huvud skymtade i vattnet innan den slet sig fri.

 

 

Gäddorna var kräsna denna dag. Trots att jag fiskade en del med andra beten också var det bara ett enda som gällde:

 

Mcrubber, ”Skymningen”

 

Det var ett härligt men kort pass som åter påminde om vilken lyx det är att ha möjlighet till en sväng förbi sjön efter jobbet.

Veckan gick fort och plötsligt var det söndag igen. Ny helg, nya besök. Micke ”Caesarlures” och Kenneth (som besökte mig en sväng i höstas) kom upp från Stockholm för en heldag i min lilla plastskuta.

Tungt lastade och med klart begränsat durkutrymme svängde vi ut i den soliga men också kyliga morgonen.

 

 

Vattentemperaturen hade sjunkit lite och gäddorna var tröga till en början. Vi driftade lite kors och tvärs i den svaga vinden som inte riktigt kunde bestämma riktning. Sniporna vaknade efter en stund och det var starten på ett saktagående rally som höll i sig under hela dagen.

 

 

 

I stort sett alla gäddor var utlekta och hade tjocka, fiskfyllda magar. Och alla var små. Vi hade inte en enda kontakt med bättre fisk och det blev snart nog uppenbart att de lekte för fullt. Vi sökte dock tålmodigt vidare efter bättre fisk men hade vid lunchtid bara hittat smågäddor, runt femton stycken.

 

Micke bjöd på lunch och grillade burgare som ett proffs.

 

Medan vi tryckte i oss de goda burgarna spanade jag ut över vattnet och såg att både moln och vind tilltog. Det såg lovande ut inför eftermiddagens nya drifter men när vi väl var ute i båten igen såg det något annorlunda ut:

 

 

Fisket blev riktigt segt och vi krokade några sporadiska snipor här och där. Till skillnad från de två tidigare passen sedan islossningen fanns det ingen som helst röd tråd vad gällde beten eller färger under gårdagen. De högg på allt eller inget – stort eller smått, dovt eller grällt, paddel, jerk eller tail – det verkade kvitta. Även för de större fiskarna, som var fullt upptagna med kärleksbestyr istället.

Först när passet led mot sitt slut ändrade vinden riktning och tilltog samtidigt som mörka moln täckte solen. Smågäddorna vaknade till liv ordentligt och vi smattrade upp ett gäng under sista timmen.

 

 

Strax efter klockan 17:00 var det dags att avsluta det roliga och bege sig hemåt. 34 gäddor fick se sig avkrokade under dagen och en mängd följen och pet på det. Ett klart godkänt resultat om man bortser från att dagens största fisk inte kan ha vägt mer än 2,5 kilo. Vi var de ofrivilliga snipjägarna men det kändes som det kvittade. Vi hade precis lika roligt ändå. Tack Micke och Kenneth för en trevlig dag! Och extra tack till Micke för lunchen och ett redigt knippe Burtar som kommer att tuggas rejält framöver!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Hemmavattnet öppet

Värmen drog in under slutet av förra veckan och det knakade till ordentligt i upplands sista, envisa isar. På ”mina” sjöar låg det fortfarande lite is på fredagens eftermiddag (trots att det varit 22 grader varmt och blåsigt under dagen) men på morgonen efter var allt borta. Premiärpasset på söndagen skulle bli av. Äntligen!

Strax innan 07:00 på söndagen syntes jag vända på och dra min tunga plastbåt mot vattnet. All vinterförvarad utrustning fyllde snart nog durken och precis som jag skulle ta en kopp kaffe svängde dagens fiskesällskap in på parkeringen. Det var den gode Roger ”Miroque” Micklesson som i veckan innan kontaktat mig angående isläget i norra uppland då han tänkt sjösätta sin gummibåt i någon av alla sjöar. Istället blev han inbjuden till mig på premiärpass.

 

Taggad Roger i solig aprilmorgon.

 

Det var bara lite drygt ett dygn sedan isen gick men det var redan 6-7 grader i vattnet. Ett vatten som var högre än jag någonsin sett i denna sjö. Jag har en sten i båtplatsviken som jag brukar använda som riktmärke. Under normal vårflod sticker endast toppen upp över ytan.

 

Stenen vid riktigt lågvatten. Gula randen vittnar om den normala sommarnivån.

 

Nu var stenen helt borta och det kanske inte verkar så speciellt. Men för en sjö med medeldjup under 1,5 meter gör ett par decimeter hit eller dit stor skillnad. Förutsättningarna för gäddfisket var nu klart annorlunda än tidigare år och det skulle bli riktigt spännande att börja luska ut vad som gällde just denna vår.

De senaste åren när vattnet varit lägre och mer av förra årets växtlighet funnits kvar har stor del av fisket lagts på frivattnet. Det fanns att gömma sig i överallt och gäddorna stod utspridda. Men de nya förutsättningarna gjorde att jag främst ville söka vassnära detta pass. Pilla in beten i fickor och runt stubbvass.

Vi började att drifta i den lätta nordanvinden. Solen lös starkt och reflekterades fint i de guldglittriga betena som svingades entusiastiskt. Roger körde med ett Wolfcreekbete i tånglakekostym med motoroilpaddel och plockade ett flertal mindre fiskar på kort tid.

 

 

Själv var jag betesbytaren nummer 1 under gårdagen. Jag var så sugen att prova en rad olika beten och slogs hela tiden av tanken; ”ja just ja, jag har ju den där också…” Med facit i hand så hittade jag aldrig melodin för dagen utan krokade mina sporadiska gäddor på olika beten. Roger däremot krokade flest gäddor under gårdagen och samtliga tog på antingen hans WC-bete eller på en abborrfärgad Curly Lucy med röd tail.

 

Jag körde mest med dova, naturliga färger men en av mina fiskar ville ha en skrikig, hemsnidad tail.

 

En i mängden av Rogers Curly Lucy-gäddor.

 

 

Vi kom till en fin vassträcka och solen gick i moln. Jag valde att downsizea och satte på en blå/vit Burt18 med röd paddel. Efter ett par kast tog det tvärstopp i ett karatehugg deluxe. Fisken bröt genast yta och ställde sig på tvären med tyngd – tecken på större fisk. ”Bättre fisk”- utbrast jag nervöst och Roger frågade om det var läge för håven. Ja, nja, kanske, nej, jo – lät det under drillningen. Fisken kom in för snällt och det visades sig snart att den inte var särskilt stor alls utan bara stark. Taggad, exalterad och ringrostig i känslan efter 4,5 månaders uppehåll är det lätt att missbedöma storleken tydligen…

 

Passets största (eller minst lilla) gädda.

 

Vi fiskade oss vidare in i dagen och vid lunchtid hade vi krokat 17 gäddor. Ett resultat som var klart godkänt med tanke på att vattentemperaturen (som under dagen gick upp till 9 grader) skvallrade om att leken inletts. Vi saknade dock en toppfisk men den kanske skulle komma på eftermiddagen?

Roger hade utlovat lunch och det var en milt uttryckt exemplarisk gäst som halade fram en liten portabel gasolgrill, högrevsburgare, bacon och alla andra tillbehör man kan tänkas vilja ha på sin burgare.

 

Lunchmästare Roger

 

Han satte som en ny standard i min båt, tycker jag. En ny tradition, rent av. Att gästen bjuder på mat, vilken lyx. Det var grymt gott och mycket uppskattat, tack!

Mätta och belåtna fiskade vi oss vidare, drift på drift. Vinden mojnade efter hand, värmen steg markant och fisket dog dessvärre av helt. Under de sista timmarna lyckades vi bara kroka en enda fisk och det var Roger som drog en snipa. Vid tre-tiden var vi tyvärr tvungna att avbryta och premiärpasset på hemmavattnet var över. 18 krokade gäddor, vackert vårväder, rördrommens besynnerliga läte i vassen, trevligt sällskap och god mat – vad mer kan man önska? Jo, att fiskepasset kunde vara för evigt kanske. Det skulle man faktiskt kunna önska sig…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Båtpremiär hos Freddan

Vårlandskapet susade förbi. Mil efter mil i ett dovt och lätt sövande surrande av däckens framfart över asfalten. Bredvid mig på passagerarsätet låg snus, kaffetermos och vatten uppradat. Allt man behöver för en 45 mil lång resa söderut. I övriga delar av bilen trängdes spön, beteshink, sovsäck, väskor och andra nödvändiga prylar som kan tänkas behövas för en rejäl spinnpremiär. En hel spinnhelg, till och med.

Jag och Freddan hade i vanlig ordning planerat in en årlig vårträff. Den långdragna vintern gjorde att vi tänkt oss slutet av april men det blev hastigt framflyttat när isen gick redan förra helgen i Misterhults skärgård. Då spinnbegäret är närmast olidligt vid denna tid på året tog det knappast emot att tidigarelägga det hela med ett par veckor.

Planen var att åka ned efter jobbet på fredagen, komma fram runt 18-tiden, sjösätta Freddans lilla båt, åka ut och fiska ett par timmar och sedan slå tältläger för natten. Sedan fiska precis hela lördagen, tälta en natt till och fiska fram till lunch på söndagen innan det var dags för mig att dra norrut igen.

På fredagen, strax innan 18:00, sladdade jag in på Freddans uppfart, taggad och exalterad på ett sällan skådat sätt. Jag hann både att packa ur bilen och byta om men minns det knappt. Plötsligt satt jag i båten bara, trummandes med fingrarna i otålig väntan på att få komma ut på öppet vatten. Det är något magiskt med säsongens första båttur. Vattnet är kallt, gäddorna stela och tröga men det har som ingen betydelse. Det är en sådan intensiv lycka att bara få komma ut efter drygt fyra månaders väntan.

Vi styrde direkt mot den skyddade mar där vi tänkt att både tälta samt att lägga fredagskvällens korta fisketid. Efter att ha dumpat tält, mat och ryggsäckar på land kunde vi äntligen lägga de första kasten i kvällssolen. Jag började med slider men då vattenståndet var extremt lågt var det inte långt mellan ytan och den heltäckande matta av gräs som pryder botten på denna mar. Det blev en nästan ytgående tail istället (snidad av Sebastian Nordström) och det small till nästan direkt. Hugget var stenhårt och fisken spjärnade emot ordentligt. Under en kort stund kändes den ganska stor men det var bara en kombination av att den ställde sig på tvären samt min ringrostighet. När man inte känt ett spinnhugg på 4,5 månader är det lätt att dra förhastade slutsatser.

 

Årets första gädda och lyckan var stor.

 

Vi fiskade oss vidare in i kvällen men det hände inte så mycket mer än några nyfikna följare. Efter 1,5 timmes fiske började det bli dags att resa tält, starta en brasa och fixa mat.

 

 

Det blev en riktigt god avslutning på kvällen med hemgjord chorizo, lägereld och trevligt sällskap, med svanarnas eviga sång i bakgrunden.

På lördagens morgon vaknade jag tidigt. Det var ganska kyligt utanför samtidigt som sovsäckens värme omslöt. Jag tog en morgonsnus och låg kvar en god stund, lyssnande på naturen utanför tältduken och bara njöt. Bekväma, fina hotellrum i all ära men det är svårslaget att bo direkt i naturen.

 

Utsikt från ”frukostbordet”. Tidig och magisk morgon.

 

Det kokades gröt och sedan även kaffe. Termosen fylldes till bredden och sedan var det dags att starta fiskelördagen. När vi packade ned oss i båten syntes löjor sprätta i ytan en bit bort. Abborrjakt. Jag hade tagit med mitt lilla spö också och tänkte inleda den soliga och vindfria morgonen med några abborrkast. I andra kastet högg det brutalt. Fighten som sedan satte igång var inte att leka med. Fisken var urstark och gjorde flertalet rusningar mot botten. Det var garanterat inte en gädda men kändes ändå så stor och stark. Kunde det vara en gigantisk abborre? Adrenalinet rusade och Freddan greppade håven. Till slut visade sig fisken och samtidigt kom besvikelsen.

 

Ett dasslock på ca 3 kilo, krokad i stjärtspolen och därmed urstark.

 

I kastet efter fick jag helgens enda abborre på ca 500 g, gjorde några kast till men bytte sedan till gäddspöt som sedan stannade i näven under resten av helgen.

Vi fiskade en stund på morgonen i maren men det resulterade enbart i några försiktiga pet och följen. Det var för soligt och för lite vind för det supergrunda området så vi drog ut till andra hak. Freddan är van att vara i stort sett ensam i denna lilla del av skärgården men under lördagen hade vi nära sällskap av tre andra sportfiskebåtar samt en handfull landfiskare. Det blev plötsligt konkurrens om de intressanta ställena men samtidigt var det också ett tecken på att vi hade tänkt rätt. Jag har nämligen aldrig fiskat i dessa vatten under tidig vår förut och knappt Freddan heller. Vi hade ganska dålig koll på var vårgäddorna brukar stå vid denna tid på året men fick det alltså bekräftat när de amerikanska aluminiumbåtarna anlände en efter en. Men ingen båt fick några gäddor, nästan. Jag drog ett par sporadiska snipor och vi såg att det kom upp några små i andra båtar också. Det var en trög dag, gruvligt trög.

Vid lunchtid hade vi bara krokat två små fiskar trots att vi testat en rad olika typer av beten, storlekar och färger. Fisket fortsatte på samma sätt under den tidiga eftermiddagen. Planen var att lägga sista tredjedelen av passet i maren. Precis som vi gjorde oss redo att åka in dit igen kom en till alubåt insladdande mot den trånga (och tack vare lågvattnet; extremt grunda) passagen in till maren. -Nej, det är inte sant” – sa jag. ”Men de kommer nog inte in med den där”, sa Freddan. En rejält bred båt, frontmonterad motor och en mängd grunt liggande stenar som man måste sick-sacka sig fram emellan samtidigt som rännan i den täta vassen knappt ens är 1,5 meter bred. De kom in. Före oss och lade sig på precis den kant som vi lämnat till senare, ”sparat det bästa till sist”. Vi tog oss också in, åkte till lägret och tog en kopp kaffe i eftermiddagssolen samtidigt som vi surt tittade på när Starweld-båtens passagerare drog fyra-fem mindre gäddor på kort tid. De hade ankrat så vi drog ut igen, rundade dem och lade oss hundra meter längre in i maren. Vi krokade också några snipor här och där medan vi drev längs motsatt kant mot den där andra båten nu också driftade. Till slut beslutade de sig för att dra vidare och vi var ensamma i det lilla och nästan slutna systemet igen. Ljuset började sakta att dra sig undan för kvällen och jag valde att sätta på en riktigt lysande Burt18. Det högg direkt en, vad jag först trodde var, bättre fisk. Men det var ännu en liten gädda, om än väldigt stark.

 

Litet krutpaket till tröstgädda.

 

Fiskemässigt bjöd inte denna lördag på mer än så. Det var tufft fiske med stundvis full gäddlek inne på de grundaste gräsflaken, strålande sol och knappt någon vind. Vi krokade fem gäddor, en abborre och en felkrokad brax på hela dagen. Men det var ändå helt fantastiskt. Att bara få stå i en båt och spinnfiska i öppet vatten igen – magiskt.

Kvällen sänkte sig över Misterhults skärgård, elden brann, mat och kaffe tillagades och sjöfåglarna väsnades så där lite lagom i närheten. När vi kröp ned i sovsäckarna hördes även abborren jaga i ytan och något (förmodligen vildsvin) bryta små kvistar i sin framfart genom skogen. Trevlig avslutning på en trevlig fiskedag.

Under gårdagen hade förutsättningarna ändrats jämfört med lördagen. Gråa moln låg som ett lågt tak över skärgården. Vissa moln nuddade till och med ytan och den lätta dimman svepte in i omgångar under morgonen. När vi väl drog ut i båten satte jag på en Mcrubber i ”Firetiger”-kostym och fick aldrig anledning att byta. Gäddorna var med på noterna och högg från start. Det var våldsamma hugg, många missade attacker och ett flertal följen. Under första fisketimmen hade vi krokat nästan lika många gäddor som under hela lördagen.

 

Söndagens (och hela helgens) minst lilla gädda. En förlekstjockis på kanske fyra kilo.

 

Söndagens fiskepass varade inte länge tyvärr. Lägret skulle brytas, lunch lagas och sedan tillbaka till Freddans båtplats innan min knappt fem timmar långa hemresa kunde påbörjas.

 

På väg hemåt.

 

Strax efter klockan 13:00 styrde jag ut från Freddans gårdsplan, vinkande i backspegeln med blandade känslor. Jag var oerhört nöjd och glad över att ha fått både träffa Freddan samt spinnfiska igen. Men samtidigt också den där känslan av tomhet som uppstår när något man sett fram emot så mycket plötsligt är över.

De 45 milen hem susade förbi. I tanken var jag kvar i maren hela tiden. Även när jag slöt ögonen senare på kvällen, hemma med huvudet på egen kudde. Nu är det närmast omöjligt att tålmodigt vänta på nästa spinnpass. Framförallt med tanke på att isarna fortfarande ligger stadigt på sjöarna hos mig. Kan de ha gått upp tills på söndag, efter en vecka som verkar bjuda på massor av plusgrader? Det är tveksamt men man kan nog inte hoppas mer än vad jag gör i detta nu.

Skitfiske på er, så länge!