Pikefight 2017 – en recension

Utan den minsta kunskap av filmskapande och allt som där tillkommer tänker jag ändå ge mig på att recensera Freewater Pictures produktion av Pikefight 2017.

 

Samtliga bilder i inlägget är med tillåtelse lånade av Freewater Pictures.

 

Själva upplägget skall skaparna Söder Sportfiske ha all cred för. De har kommit på själva idén där ett flertal lag (fyra förra året och fem detta år) tävlar under tre dagar på tre olika klassiska gäddvatten. Tävlingen går ut på att fånga långa gäddor. Minimimåttet är 60 cm och de fem längsta gäddorna per fiskedag räknas samman enligt följande:

1:a plats (flest cm per dag): 5 poäng

2:a plats: 4 poäng

3:e plats: 3 poäng

4:e plats: 2 poäng

5:e plats: 1 poäng

Dessutom finns det en till tävling i tävlingen som kan ändra slutresultatet den sista tävlingsdagen; The big five. Det är de fem längsta gäddorna under samtliga tre dagar som räknas samman och ger poäng på samma sätt som ovan. Laget som slutligen står som segrare tilldeles Pikefighttrofén samt 20.000 kronor att donera till valfritt välgörande ändamål.

Det som särskiljer denna tävlingsform från andra filmade gäddtävlingar på youtube är att lagen fiskar på samma vatten och därmed har samma förutsättningar. Vem som fiskar bäst för dagen blir mer tydligt. Fördelen med ”de fem längsta” som tävlingsform kontra poängsystem för tyngst och flest är också att det, enligt min högst personliga åsikt, blir ett mer spännande taktiskt upplägg. Dessutom tycker jag att det blir mer tittarvänligt när lagen inte kör sniprace en hel dag för att plocka antalspoängen. Eloge till Söder Sportfiske alltså. Nu åter till recensionen av själva produktionen.

Freewater Pictures består av ett gäng unga och talangfulla killar som brinner för fiske och att fånga den magiska känsla fiske ger på film. Gänget består av:

 

Oskar

Johan

Christofer

Ludde

Markus

Peter

 

Freewater Pictures slog igenom på Youtube för drygt tre år sedan med filmen ”Tolvan – minnen som aldrig sviker” där de flötestrollar upp två bestar varav den största vägde över galna 18 kilo. Därefter for de till Alaska och spelade in en rent magisk film om gäddfiske i vildmarken. Har ni inte sett den ännu är det ett klart måste (den finns att beställa på Freewaters hemsida). Därefter rullade det på och de har nu ett antal produktioner på meritlistan, både egna och i samarbete med tex. sportfiskarna och som i detta fall; Söder Sportfiske.

Något som genomsyrar Freewaters produktioner är deras sätt att filma, klippa, redigera och ljudsätta. Få lyckas att fånga och förmedla essensen av sportfisket lika stämningsfullt som de gör. Glädjen, engagemanget, spänningen och frustrationen. Alla dessa känslor och fler därtill lyckas de belysa, lyfta fram och skicka rakt ut genom åskådarens skärm. Denna förmåga präglar förstås också Pikefight, vars produktion andas professionalism när man som tittare kastas mellan ren sportfiskeglädje och darrande tävlingsnerver. Skulle jag få för mig att enkelt sammanfatta allt deras arbete och slit med ett enda ord blir det just; känsla.

Pikefight 2017 har redan dragit igång och sänds på tisdagar 20:00 på Freewaters youtubekanal som länkas ovan. För er som gillar gäddfiske, och som av märklig anledning inte redan tittat, gå in och kika! Idag kommer avsnitt nummer två där dagen på Mälaren avslutas. Jag kan knappt bärga mig. Det är dessutom väldigt svårt att vänta en hel vecka mellan gångerna. Som tur är kan man ju själv dra ut på fiske under tiden, något som blir ett direkt måste efter att ha tittat på Pikefight.

Skitfiske på er, så länge!

P.s Det har även spelats in Perchfight under året av samma gäng. Så de som misströstar efter att Pikefights sex avsnitt är avklarade behöver inte göra det alltför länge. Mer sevärt dyker upp inom överskådlig framtid…

 

 

 

Metersfisk och bruten förbannelse

Att mycket tid på vattnet är lika med lyckat fiske är knappast något nytt. Det uttrycket har vi matats med länge via diverse fiskemedier. Så länge att det blivit både uttjatat och en allmän självklarhet för de flesta. Trots detta slogs jag av hur väl det kan appliceras på mitt gångna fiskeår – det klart segaste och mest fångstfattiga på länge.

I mitten av augusti förra året tog jag min senaste spinnfiskade metersfisk. Hösten föll sedan mer eller mindre bort tack vare knappt fiskbara hemmavatten samt rekordtidig isläggning. Därefter blev det två till under 2016 men från isen. Under 2017 har det alltså inte blivit en enda metersgädda för min del och vid den här tiden på året brukar jag normalt ha fångat minst sex, sju stycken. Visst har lite oflyt varit med i bilden men främst handlar det om otroligt få pass. Man kan inte ha för stora förväntningar på provresultatet om man inte gjort hemläxan, så att säga. Men nu har jag börjat plugga igen och då kom också resultatet – äntligen.

 

 

Denna helgs planering innehöll inget fiske, egentligen. Fönstermålning mm på lördagen och rådjurspremiär på söndagen. Jag har nästan helt lagt jakten på hyllan men farsans jaktlag ville så gärna att jag skulle ställa upp som hundförare med min drivande basset. Så fick det bli. Fisket fick skjutas till nästa helg eller kanske en eftermiddag i veckan. Men det går ju inte, eller hur? Att vänta så länge? Knappast.

06:35 på lördagens morgon drog jag igång snurran och styrde ut bland den alltmer vissnande växtligheten. Tre timmars fiske var planen, för att sedan var hemma igen till familjefrukost och hundpromenad. En gråmulen och vindstilla sjö mötte mig. Ett helt gäng knölsvanar gjorde mig sällskap och även en vadande älgko i vassen.

 

Utan rejält zoom-objektiv blir det ju svårt att fota på håll men den gråbruna blobben i mitten av vassen är faktiskt en älgko.

 

Dessa liv var dock de enda jag såg skymten av, förutom massa betesfisk. Gäddorna var som bortblåsta. Gryningstimmen brukar vara het men inte denna morgon. Några nafs och en avbiten paddel var det enda som hände under den första hälften av tretimmars-turen. Solen tittade fram och en lätt bris krusade ytan. Jag kom fram till en het plats jag sparat till just detta tillfälle. Gäddorna är nästan helt inriktade på löja denna årstid så det var små beten som gällde. Vid denna plats och med solen i sällskap föll valet på en liten ärrad McMy med glittrande grön tail.

 

 

Det högg nästan direkt och det var tveklöst en bättre fisk. Den bröt ytan, försvann och rusade i sidled. Denna fantastiska känsla av en bättre fisk som stångar på andra änden av linan – den är magisk. Snart nog närmade sig fisken håvnätet och det var ingen jätte men den första spinnfiskade metersgäddan på drygt ett år för min del var ett faktum.

 

101 cm…

 

…och någonstans över 6 kilo. Jag är betydligt gladare över fångsten än vad bildernas minspel antyder…

 

Fler fiskar än så blev det inte under gårdagen men vad gjorde väl det. Min meterlösa förbannelse är härmed bruten och hösten har knappt ens börjat. Goda ting väntar…

Skitfiske på er, så länge!

 

Gäddhelg med barndomskamrater

 

Ni som följt mina ord ett tag vet vem Freddan är – barndomskamraten och fiskebrodern från förr. Vi träffas ju ungefär två helger per år för fiske och umgänge och turas om att resa de 45 milen som skiljer oss åt. Under helgen som gick blev det äntligen dags för Freddan att komma upp till mina trakter igen. Och som grädde på moset har konstellationen, från och med i år, ändrats och ökats på. Även barndomskamrat Johan ingår nu i de årliga träffarna och paret har därmed blivit trio. Det föll sig då naturligt att det var Johans nya fiskebåt som gällde och vatten i hans närhet, dvs Nolsterby, en bit utanför Östhammar.

Men Freddan kom redan på fredagens eftermiddag (då Johan satt i en bil på väg nedåt från Helags) så vi körde ett litet kortpass på ”min” sjö som aptitretare. Gäddorna var verkligen i stöten och vi krokade nio fiskar på två timmar.

 

Freddan med en fin 5+gädda.

 

Med hösten kommer kvällsmörkret överrumplande snabbt och skoningslöst. Vi bröt det korta passet, inhandlade proviant och mötte upp Johan i Nolsterby vid hans svärföräldrars sommarstuga som de, generöst nog, lånat ut över helgen. Kvällen blev tidig trots trevligt umgänge, vedeldad bastu och badtunna. Vi var för taggade inför lördagens fiske och kände kanske som barnet inför sin födelsedag; ”ju fortare jag somnar desto snabbare blir det morgon”.

När solen precis hade gått upp på lördagen stod så tre peppade gäddfiskare och trailade i Johans Linder i den lilla småbåtshamnen. Med ivrig snabbhet riggades och packades allt iordning och det dröjde inte länge förrän en lätt krusning på vattenytan mellan bryggorna var enda bevis på att det nyligen varit någon där överhuvudtaget.

Marer och inlopp och utlopp till dessa stod på schemat till en början. Men först stannade vi på ett stort gräsflak på vägen.

 

 

Det hela började mycket segt trots tacksamt gråväder och en lätt krusning på ytan. Vi fiskade oss vidare in i första maren och krokade några mindre gäddor. Därinne var det fart på betesfisken och tydlig abborrjakt så vi bytte till de små spöna en liten stund.

 

Det blev ett tiotal fina borrar med två fiskar i denna kaliber som störst. Mellan 6-7 hekto.

 

Gäddnerven gjorde sig dock påmind och vi fortsatte resten av dagen på det spåret. Men det var svårt. Inne i marerna var det vindstilla och trots det mulna vädret lät sig gäddorna inte luras därinne. Vi for utåt, till vinden och djupvassarna och det var först då det lossnade lite.

Vi krokade ett gäng mindre fiskar och jag lyckades knipa en snäppet bättre.

 

92 cm.

 

Vi nötte vidare och bombarderade vasskanterna med våra beten. Samtliga krokade fiskar denna dag stod inne i vassen och följde med ut. Inte en enda tog på frivattnet, oavsett hur mycket gräs det än fanns på botten. Märkligt.

Kvällen närmade sig med stormsteg och det var dags för ett sista stopp; en ytterst liten vassvik i anslutning till en djup farled där jag och Johan haft hyfsat fiske förr. Freddan satte på ett litet swimbait från Brunnberg som han knappt fiskat med förut. På andra eller tredje kastet small det på ordentligt. Fisken bröt direkt ytan, så som de större ofta gör. Jag vevade snabbt in och greppade håven. Freddan drillade och fisken rusade. Den var på väg in under motorn ett tag men Freddan lyckades avvärja den manövern och snart nog låg fisken i håven.

 

 

Det var årsbästa med råge för Freddans del.

 

Nöjd fiskare och fin fisk; 104 cm och 7,2 kilo.

 

Det var den perfekta avslutningen (åtminstone fiskemässigt) på en oerhört trevlig men ganska trög fiskedag. Den egentliga avslutningen kom senare med lättstekt entrecote, karl-johansvampspuré, parmesangratinerad färskpotatis, smörstekta kantareller och rödvinssås på hemkokt kalvfond. Kvällskaffe framför braskaminen var pricken över i och satte även punkt för lördagen.

Söndag gryning stod vi där igen i hamnen. Även gårdagen handlade om gädda men denna gång ytterst tidsbegränsat. Freddan var tvungen att komma iväg tidigt så planen var att bryta vid tio-tiden. Till skillnad från lördagens morgon så var denna oförskämt moln- och vindfri.

 

 

Fisket var fullständigt avstängt med ett fåtal nafs och endast en landad fisk.

 

Johans arga tre-kilos blev söndagens enda gädda.

 

Ivriga försök med olika betestyper och platser till trots så blev vi klart besegrade under den korta söndagsturen. Passet var som över innan den ens börjat kändes det som. Lite snopet och med svansen-mellan-benen-känsla åkte vi tillbaka till hamnen och trailade upp. En supertrevlig helg var till ända. Freddan styrde hemåt efter att vi lovat varandra att göra detta oftare. Det talades om Misterhult senare i höst och jag hoppas verkligen att vi lyckas planera in det i våra respektive familjescheman. Tills dess vankas fiske på hemmavatten. Vatten som känns hetare än de gjort på flera år. Jag hoppas.

Skitfiske på er, så länge!

 

Metersfisk, sniprally och konsten att kroka gädda utan krok

Igår fick jag besök igen. Stockholmslirare, som kom till upplands mer nordliga delar. Det var Micke ”Caesarlures” som kom på sin årliga visit och denna gång i sällskap av kompisen Kenneth.

 

 

Det var en kylig morgon som mötte oss vid sjön. Tre-fyra grader, vindstilla och en nyvaken sol som lojt slängde ut sina första, trevande strålar. Min lilla roddbåt blev snabbt fylld av spön, hinkar, väskor och gore tex-killar och när 2,2:an drogs igång fick hon jobba hårt för att driva hela ekipaget framåt.

Vi åkte mot första anhalten när jag fick en ingivelse. På vägen låg en liten flaskhals som samlar betesfisk men där det normalt sett mest står snipor under tidig höst. De större brukar dyka upp först senare men det var värt ett försök.

– Ta ett par snipor här medan jag riggar mina Burtar, sa jag som precis fått en bukett Burt 18 i gå-bort-present av snälla Micke. Det tog inte många kast innan Kenneth drillade dagens första fisk, en mindre gädda som helt inhalerat hans Cub. Strax efter, inte ens tio minuter in i fiskepasset, högg det hårt på Mickes Burt 18 och han förkunnade; -Bättre fisk! Det var håvläge, knappt innan jag ens hunnit börja fiska. Vilken drömstart!

 

 

106 cm lång… (Foto: Kenneth)

 

…och 7,6 kilo tung koskalle-gädda

 

En sådan fisk i nävarna på en gäst värmer gott i hjärtat på vilken fiskevärd som helst. Efter glada tillrop och allmän förundran över starten på dagen drev vi vidare mot nya äventyr och hårda hugg. Eller, drev och drev… det var fortfarande vindstilla, men ni förstår.

Det högg på bra under morgonen men det var mest snipor i farten. Kungen på dessa var tveklöst Kenneth som krokade och drillade i parti och minut.

 

 

Men det var faktiskt inte alltid han använde krokarna ens. En del skickliga fiskare nöjer sig med tålig-paddel-innanför-gällocks-metoden…

 

Innovativt och skonsamt. Kenneth går i bräschen för det moderna C&R-fisket…

 

Jag och Micke var blott åskådare ett tag men lyckades även vi att kroka en och annan fisk.

 

Den numera klassiska ”Snipa-på-SyndromTail-bilden”

 

Framåt lunchtid hade vi tagit ca 15 gäddor varav Kenneth stod för dryga hälften själv. Det var dags att fylla på energi med trangiavärmd köttfärslimpa i gräddsås samt kokt potatis.

 

Båtätande är det bästa för alla fiskare som vill fiska mycket och gå iland lite.

 

Man ska dock inte ha allt för bråttom. Ingen fiskelunch är komplett utan nykokt kaffe som avslutning.

 

Som så ofta var det riktigt trögt efter lunch och det dröjde länge mellan huggen. Men så plötsligt satte det igång igen.

 

 

 

 

 

Det kom upp många gäddor under gårdagen men toppfisken till trots var snittstorleken blygsam. Om man jämför Mickes största med den minsta blir bilden tydlig…

 

Foto: Kenneth

 

Den här gäddan var verkligen värd att fotas från flera håll.

 

Vi jagade båtrekordet på 35 gäddor in i det sista men slutade på 33 för dagen. Därtill en toppfisk på 106 cm och ett riktigt lyckat förhöst-pass på hemmavattnet var ett faktum. Det kunde vi konstatera när vi, belåtna och ganska möra, så småningom steg iland under den sena eftermiddagen. Passet var över och känslorna tudelade, som alltid. Ganska mätt på fiske och trött i kroppen vill man ju ändå fortsätta, trots att familj och (i mitt fall) gården väntar där hemma. Fiske föder fiske – som det brukar heta.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Goda tecken inför hösten

 

Under veckan som gått har jag besökt hemmavattnet ett par gånger efter jobbet. Det är en lyx i vardagen det där; att kunna stanna förbi ett par timmar, koppla av och bort allting, innan det är dags att återgå till verkligheten. Dessa pass gav ett gäng smågäddor, ett par abborrar och en tappad 90+fisk. Men framförallt gav den en förhoppning inför hösten. Förra året gick det knappt att fiska under hela hösten. Den varma sommaren och lite regn gjorde att växtlighet och klet aldrig sjönk undan, inte ens när vattnet var riktigt kallt i november.

I år däremot kom det något positivt ur den tråkiga och kalla sommaren; växtligheten under ytkletet är betydligt glesare. Jag kommer faktiskt att kunna fiska där i höst, fantastiskt. Vattennivån är dock oroande låg, men det säger jag varje år vid denna tid. Det visar sig vad hösten ger i form av regnmängder.

 

Båtplatsviken…

 

…och båtplatsstenen. Denna ”vattenmätare” brukar vara precis under ytan på våren. Under sommar och höst brukar vattenlinjen gå vid den gula randen. Nu är det lågt på riktigt.

 

Idag inleddes hösten på hemmavattnet med det första längre passet för säsongen. Barndomskamrat Johan kom på besök och på menyn stod gädda i det mulna och blåsiga söndagsvädret. Vi for ut i de klippta rännorna och lät gummin och tailbeten vina i luften. Gäddorna var med på noterna redan från start och ett gäng mindre fiskar krokades mellan näckrosorna. Jag fiskade med en Mcrubber i färgen ”Skymningen” som brukar kunna vara het hos mig när det är mulet. Plötsligt sög det tag duktigt i betet och jag förkunnade: ”Bättre fisk! Håvläge!” Johan vevade snabbt in och greppade håven. Fisken kändes tung och gjorde flera kraftiga rusningar innan hon gled in i håvnätet.

 

Äntligen en bättre fisk i håven – första på länge. Den som är observant ser att gäddan har halva huvudet ut genom ett sprillans nytt hål i nätet som hon precis rivit upp med krokarna. Jag upptäckte det efter att ha tagit bilden och det var nära att hon smet innan vägning och mätning.

 

Jag trodde att det var min första metersfisk på galet länge men icke. 98 cm…

 

…och 6,9 kilo. Fin fisk!

 

Den gäddan var ett mycket trevligt tecken på att hösten stundar. De större fiskarna letar sig äntligen ut i rännorna.

Vi fiskade oss vidare längs de klippta gatorna och krokade ett antal mindre fiskar längs vägen.

 

Johan drillar…

 

…en arg offset-snipa. 

 

Vid lunchtid tittade solen fram och fisket dog helt. Det fick bli lite ärtsoppa istället.

 

Jag har sagt det förut men säger det igen: varm mat är guld värt på fisketuren.

 

Efter lunch lös solen obönhörligt. Några enstaka moln skymde korta stunder men det hjälpte inte mycket. Fisket var överlag avstängt, även om vi lyckades lura ett par stycken gäddor till innan passet var över.

 

Guldglittrig syndromtail funkade som alltid i solskenet.

 

Med tretton avkrokade gäddor, ett gäng bommade samt en bra toppfisk styrde vi nöjda och belåtna hemåt. Det var en supertrevlig dag på sjön som (precis som alltid) gav ordentlig mersmak. Lite extra mycket denna gång efter att ha fått känna den nästan helt bortglömda känslan av tyngd i andra änden av linan. Nu kan man i vanlig ordning knappt vänta till nästa helg och det längre pass som då stundar. Då får jag väl sticka ut mitt i veckan igen då, antar jag…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Strävan hos en gäddfiskare

Fallen slog mot masterna i vinden. Ljudet påminde om raska steg över ett stengolv, som om det legat ett osynligt sådant bortom segelbåtarna. En ensam mås seglade över bryggorna, tillsynes oberörd av den tilltagande nordanvinden. Det var söndag morgon och hamnen var folktom. Sånär som på några gäddfiskare. Två utav dessa var Aleksander och jag som bestämt träff för en utflykt på nordvästra Mälaren.

Vi har båda varit ganska svältfödda med fiske denna sommar så de taggade känslorna låg tjock över Aleksander Buster XL under färden till första stoppet. Personligen var jag också riktigt sugen på att få fiska igen med min favoritkombo från tidigare år; SZ Signature 8´6 (som kom hem i förra veckan) och Shimano Calcutta 301.

 

 

Mitt förra SZ-spö gick ju av förra sommaren. Sedan dess har jag kört med ett St Croix Legend Tournament Bass Swimbait. Ett förvisso riktigt skönt spö (kanske det bästa för downsize-fisket?) men Calcuttan var för stor för det spöt. Det hela blev obalanserat och jag har, sedan denna tid förra året, fiskat med Daiwa Lexa istället. Också en mycket trevlig rulle men dessa två spelar i lite olika kvalitetsligor vilket blir uppenbart så fort de jämförs. Så nu hade Calcuttan ett matchande spö igen och dessutom ett spö som kan kasta samtliga beten i mina lådor; win-win.

Det var en fröjd att kasta och dänga beten till både höger och vänster och detta gjorde vi glatt (men fruktlöst) i närmare 2,5 timmar innan första fisken fick se sig krokad. Vi befann oss då på en flad med två meters djup och rejäl gräsmatta på botten. Här stannade vi sedan resten av dagen och stället bjöd på tio landade gäddor (6 – 4 till Aleksander, vilket han tycker är extremt viktigt att poängtera) men ingen storlek.

 

Några fiskar klev strax över 2-kilosstrecket men större än så blev de inte denna dag.

 

Det var ett fantastiskt trevligt pass på ett gråmulet Mälaren och det känns verkligen i gäddnerven att hösten stundar. Förutom allmänt ret, gnabb och skratt hade vi också ett intressant samtal i båten. Om hur ribban flyttas fram i fisket och om hur nervens känsel mattas av. Aleksander påpekade hur märkligt det var att han och hans kompis, efter deras årliga norgeresa i somras, var besvikna över fisket trots att tio torskar över tio kilo landats. Ett antal år tidigare hade de blivit överlyckliga över EN sådan torsk. Jag som inte varit i Norge drog parallellen till våren 2016. Då drog jag på ganska kort tid fem gäddor över metern som samtliga vägde över 7,5 kilo. Efter det ryckte man lite på axlarna och tyckte att pass som ”bara” levererat en femma som toppfisk var halvdana. Ribban flyttas alltså fram vilket är fullt naturligt. Om du tidigare tyckt att fritt fall på Grönan varit det grymmaste adrenalinpåslaget någonsin kanske du ändrar åsikt efter ett fallskärmshopp? Då kanske fritt fall plötsligt känns rentav fjuttigt? Men den mindre intensiva upplevelsen är ju fortfarande rolig, eller hur? Den är fortfarande givande, den berikar fortfarande ditt liv på något plan. Precis som små gäddor. Dessa underskattade varelser som lever i den kalla skuggan av sociala mediers strida ström av monsterfiskar. Bilder på ”grisar”, ”koskallar” och ”krokodiler” som vi dagligen matas med via digitala skärmar. Bilder på fiskar vi alla kämpar febrilt efter att fånga. Och det säger ju sig självt att man som sportfiskare drömmer om och strävar efter större fångster och tycker att dessa väger tyngre på mer än bara ett bokstavligt plan. Men den stora konsten är att inte förblinda sig själv i denna jakt. Konsten är att samtidigt vara glad för det lilla. Minns tillbaka till den känsla fisket gav när man som (i mitt fall) åttaårig pojke stod på en soldränkt brygga med burkrulle, halvdan nylonlina och reflexspinnare och drillade sin första gädda. Den känslan är ren magi. Är det något man verkligen ska sträva efter så är det väl tillbaka till den?

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Kärt återseende

Jag skrev senast i tisdags (för sjuttioelfte gången) om igenväxta sjöar. I onsdags kväll gav jag mig ut på precis en sådan med storborre i sikte. I de klippta rännorna finns sällan (aldrig?) stora gäddor men däremot rejäla abborrar. Normalt sett brukar de komma igång ordentligt i mitten av september här hos mig men då det varit kalla nätter nu (och då mitt fiskesug är enormt) kastade jag mig ut en liten sväng redan i förrgår. Det var ett kärt återseende men också ett något oroligt sådant. Vattennivån var den lägsta jag någonsin sett. Det kanske inte säger så mycket med tanke på att jag bara fiskat där i fyra år. Men jag träffade en granne till båtplatsen, som bott vid sjön länge, som sade detsamma. Oroväckande inför stundande vinter och is.

 

 

Efter en stunds båtösning kryssade jag ut i fåran och startade med en Texasriggad Swimmin Ribster och hade några smånafs, en rejäl följare samt krokade en hyfsad borre redan från start.

 

 

En god förhoppning planterades i mitt bröst men mattan skulle snart nog ryckas undan. Av sniporna. Jag hade bara två Texastackel med vikter och krokar i lådan. Båda var knutna på fluorocarbon 0,40 och inom en kvart var båda avbitna och borta. Den ena var en gädda på dryga tre kilo som gav en riktigt rolig fajt på det lätta spöt men som slet av tacklet vid båtkanten. Surt. Delvis för mig men mest för gäddorna som simmade vidare med små offsetkrokar i mungiporna.

Det var dags att tänka om. Trots att mina växtskyddade abborrkrokar var slut hade jag en del andra beten som kunde fiskas bland växterna. Men jag hade inga grövre tafsar. När gäddorna är så på hugget som de var skulle jag säga att det är närmast oansvarigt att fortsätta fiska abborre med veka tafsar och fortsätta pierca gäddor till höger och vänster. Det blev snipfiske med gäddspöt istället.

 

Buster Jerk funkade…

 

… likaså Hippishake…

 

…men kvällens vinnare var ett litet och äldre swimbait från Piggking, offsetriggat.

 

Det blev en dryg handfull gäddor under kvällen och precis som vanligt hade de inte storleken med sig ute i rännorna. Men det gjorde inte så mycket. Om planen istället hetat storgädda hade jag varit tvungen att bege mig till helt andra, avlägsna vatten. Den tiden fanns inte och onsdagens pass skulle aldrig ens blivit av. Snipfiske slår ingetfiske alla dagar i veckan, som jag brukar säga. 😉

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ofiske

Med en lätt suck fäller jag upp laptopen och söker mig till sociala medier. Den strida strömmen av bilder på långa och tunga gäddor fortsätter även denna dag, konstaterar jag med ett visst mått av uppgivenhet. Dock inte att likställa med missunnsamhet. Jag unnar verkligen alla ihärdiga och duktiga fiskare sina fiskar. Jag önskar bara att jag kunde vara ihärdig och duktig också. Jag har, om än tillfälligt, nästan helt tappat mitt fiske under denna senvår och sommar. Dessutom helt utan logisk förklaring. Inga småbarn, ingen familjekris, ingen flytt och ingen inställd semester. Helt vanligt ogrundat ofiske, bara. Och ju längre in i ofisket man hamnar desto svårare verkar det vara att hitta tillbaka igen. Vilket förstås är ytterst märkligt, att det ska vara så svårt att få tummen ur när det gäller något man tycker så mycket om. Rentav älskar.

En förklaring är väl sommaren i sig som naturligt innebär gäddlågsäsong för min del. Men mest handlar det om att mina nära hemmavatten är totalt igenväxta. Och då menar jag inte enbart näckrosor utan en kompakt hinna av klet som täcker hela sjöarna.

 

 

Förutom de rännor som klipps upp av drivna entusiaster men där står sällan större gäddor att finna, märkligt nog. När jag inte längre har en nära och snabb tillgång, när fisketuren plötsligt blir en lång och tidskrävande utflykt (har jag glömt att nämna att jag saknar trailerbar båt?), har jag denna sommar ryckt på axlarna och tänkt: ”Äsch, strunt i det. Kanske drar ut en sväng i nästa vecka istället?”

Och vad gör väl det då? Att jag inte kommit ut på fiske? Inte så mycket, faktiskt. Förutom känslan av tomhet, att något fundamentalt har saknats. Dessutom har ett lätt dåligt samvete gentemot er; min lilla men trogna skara bloggläsare, legat och gnagt. Med ofiske kommer även obloggande har jag märkt för då jag stänger av så stänger jag verkligen av. Men nu har jag satt på igen, verkligen tryckt in knappen så hårt att det knakade. Bara så att ni vet.

 

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Lågsäsong

 

Sommaren innebär alltid lite fiske för min del. Sjöar växer igen och familjen prioriteras. Så är det varje år men jag brukar åtminstone få till några pass och därmed också några blogginlägg. Men inte denna sommar. Visst har det blivit några turer i skärgården men bloggdatorn har stått och dammat, rejält. Efter att ha varit ute med Tony och Sebastian i Team Keep it Simple i Hargshamn i Juli tänkte jag blogga efteråt. Då låg internet nere i närmare tre veckor hos oss ute på vischan. När jag väl kom ut på nätet igen så hade skrivarglädjen runnit ut i sanden. Det blir ofta svårare också, ju längre man skjuter saker framför sig. Missförstå mig inte – jag jämför inte skrivandet med tråkiga, oundvikliga sysslor. Men när skrivarenergin, motivationen och inspirationen ligger i dvala är det betydligt enklare att tänka: ”äsch, det där gör jag imorgon”, än att ta tjuren vid hornen och sätta igång.

Men nu fick det vara nog, efter ett två månader långt uppehåll (vilket är en bottennotering sedan jag började att blogga för snart fyra år sedan). Det blir i vanlig ordning en liten fiskerapportering men denna gång från två separata gäddturer som gjorts i sommarskärgården.

Först ut är passet jag nämnde i början med Tony och Sebastian.

 

 

Jag fick en inbjudan från den gode Tony (till vänster på bilden) och tackade genast ja, svältfödd på gäddfiske som jag är. Vi utgick från Hargshamn och körde ett kvällspass i början på juli. Gräsflak betades av och vi hittade en hel del huggvilliga och ursinniga sommargäddor.

 

 

 

 

19 gäddor fick se sig krokade denna kväll och 18 av dessa tog på snabbt invevad jerkbait. Störst tog Sebastian på egengjord jerk i rötad björk.

 

 

En arg och välmatad fisk…

 

…på 103 cm.

 

Själv tog jag flest men bara smått, snipkung som jag är. Det var en riktigt trevlig kväll som naturligtvis gav mersmak.

Kort därefter for jag ut till skärgården igen, till Nolsterbystrand närmare bestämt. Barndomskamraten Johan har flyttat till Uppland igen och bestämt sig för (blivit övertalad av undertecknad) att börja fiska gädda. Sagt och gjort. Johan köpte på sig nödvändig utrustning och kanske framförallt; en sprillans Linder Arkip 460 med frontmonterad MinnKota.

 

 

Då både Johan och jag är nybörjare i Nolsterbytrakten fick vi lägga en hel del tid på att leta intressanta ställen. Sund, kanter och grynnor besöktes med sikte inställt på att hitta fina gräsflader i anslutning. Vi tog några sporadiska gäddor här och där innan vi hittade gräsområdet vi letat efter. Där stod fisken tätt och vi drog ett gäng gäddor som högg så explosivt och hårt att leendena satt som fastklistrade i våra ansikten.

 

Johan drillar. Jag glömde kameran hemma denna dag och blev tvungen att fota med min två år gamla Iphone som tydligen fått in både fukt och smuts i kameralinsen…

 

 

 

Vi krokade 10-12 gäddor och kvällens största, en fisk på knappa 5 kg, var fotoskygg och hoppade av min krok vid båtkanten.

 

 

Även denna kväll i skärgården var fantastiskt trevlig. Extra roligt att Johan är tillbaka i grannskapet och dessutom försett sig med gäddintresse och båt. Jag misstänker att det blir många timmar och äventyr i hans Arkip framöver…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Snipjägare och stolt?

Sjön ligger där, på samma ställe som alltid. Inramad av åkrar och vassar i sin likgiltighet. Hon bryr sig nämligen inte huruvida jag besöker henne eller inte. Men när jag uteblir tyngs mitt samvete likväl. Mest handlar det nog om att passa på. Snart nog är sjön igenväxt och ofiskbar och jag vill hinna få till ett vettigt spinnfiskepass innan sommaren. Vettigt för min del, vill säga. Några fina gäddor har kommit upp denna vår men klart färre än normalt och ingen på mina krokar.

Det handlar delvis om för lite tid lagd på sjön. Det är ju ett välkänt sammanhang det där, som oftast också stämmer; mycket tid = lära sig mönster = lyckat fiske. Men sjöns gäddor har också ändrat sitt beteende lite. Förr om åren hade jag ett annat typ av fiske. Jag fick sällan snipor och därmed heller inte några stora antal landade fiskar under mina pass. Snittvikten var högre och toppfiskarna tätare. Nu är det precis tvärtom och hemmavattnet verkar ha gått in i en ny fas. Hon får några chanser till dock varav en gavs igår kväll.

Efter en och en halv veckas frånvaro kom jag tillbaka till en båt fylld av regnvatten. Vattnet i sjön var redan arton grader varmt med näckrosorna på plats, dock inte lika tätt som jag trott. Jag började med offsetkrok, min nemesis. Jag har förvisso tagit många gäddor på detta sätt men antalet bommade fiskar stiger markant och frustrationen i samma takt. Framförallt om de inte riktigt är på hugget utan mest nafsar i grejorna. Precis så blev det denna kväll. Efter 7-8 bommade fiskar bland spenaten och ett par avbitna paddlar senare tog jag mig till områden med glesare växter där det gick att fiska med trekrokar (av okänd anledning funkade inte spinnerbait alls denna dag).

 

De beten som levererade.

 

Det var ännu en gång bara mindre fisk som var intresserad av vad jag hade att erbjuda. Snabbt vevjerkad Buster lockade några snipor och Curly Lucy tilltalade en handfull fiskar i 2-3kilosklassen.

 

 

 

Gäddorna bjöd på stenhårda och fullkomligt ursinnigt roliga hugg under kvällen och det var med en flin på läpparna som jag styrde båten hemåt så småningom. Trots att jag ännu en gång misslyckats lokalisera större fiskar. Snipjägare som jag är. Eller har blivit, tydligen…

Skitfiske på er, så länge!