Om självförtroende och dum envishet

Alla gäddfiskare (alla sportfiskare överhuvudtaget) har tröga och svåra dagar. Betesfiskar och gäddor i de flesta vatten beter sig olika från såväl dag till dag som från år till år ibland. Frustrerade men ändå glada nöter vi frenetiskt vidare trots bompass i spöregn eller snöstormar. Och vi gör det för de där passen då allting stämmer. De där dagarna som plötsligt dyker upp då alla parametrar korsas och flätas samman i symbios. De där turerna då gäddfisket är galet, huggen explosiva och de stora kommer upp.

Man kan stå ut med trögt fiske ganska länge när man vet att glansdagarna kommer. ”Den som väntar på något gott”… och så vidare. Men det finns en gräns. En nivå av ska-det-behöva-vara-så-här-det-är-ju-faktiskt-inte-rimligt som inte gärna överskrids. Då uppstår nämligen ett obekvämt tvivel, ett punkterat självförtroende, som ställer frågan; är jag verkligen så här dålig?

Jag väljer att svara nej på den frågan och streta vidare uppför min branta uppförsbacke. Hemmavattnet har jag ju valt själv och visste på sätt och vis vad jag gav mig in i. Hela sjön är jättegrund. Den släta dybottnen ser exakt likadan ut överallt. Inga djuphålar, inga stenar. På sommaren är den totalt igenväxt och i skrivande stund begränsar denna vissna växtlighet fortfarande fisket på stora områden. Det går inte att ta minsta hjälp av ekolod för att hitta betesfisk eller därom utröna något mönster i deras beteende. Tidig höst syns stimmen ofta men från mitten av oktober fram till isläggning är de som bortblåsta. Det blir ett frenetiskt och tidskrävande sökande. För att toppa det hela beter sig både betesfisk och gäddor olika från år till år. Hösten 2014 hittade jag de stora fiskarna i små vassfickor på extremt grunt vatten. Förra året stod de mitt ute i sjön vid samma tid och vattentemperatur. I år hittar jag dem inte alls och har (än så länge) ingen aning.

Men byt sjö då för fan, kanske ni tänker? En tanke som trängt sig in i mitt huvud okänt antal gånger. Men med en blandning av dum envishet och tidsbrist stannar jag kvar. Det handlar om antal effektiva fisketimmar per vecka. Åka långt och fiska mindre? Eller åka kort och fiska mer och oftare? Jag kanske ska tillägga också att båten i ”min” sjö är högst stationär och att trailerbart ekipage saknas. Jag fiskar förstås i andra vatten också. Men överlag nöter jag vidare i samma sjö trots att jag för tillfället står och stampar utan någon som helst fiskemässig utveckling i sikte.

Efter en hel september och snart hel oktober utan någon som helst framgång börjar dock både självförtroendet och tålamodet att svikta rejält. När jag dessutom insåg att mitt senaste lyckade pass var i början av maj sviktade det inte längre bara. Det rasade. Därav detta blogginlägg. Föranlett av ett pass i söndags i konstant regn med utdelningen; två snipor på 4,5 timme.

Rådvill och mer än tillåtligt bitter är jag nu en stukad sportfiskare som med stort nöje ska kasta mig ut på samma sjö nästa helg igen. Vad annat kan man göra? Strunta i att fiska och sitta hemma och tycka synd om sig själv? Skulle inte tro det. Plötsligt vänder det!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Matfisk?

De senaste årens trend inom matsverige har tveklöst varit det närproducerade. Lokalt odlade grönsaker, mjölk från närområdet och nötkött från gården några mil bort. Ekologiskt och naturligt ska det vara. På vissa ambitiösa restauranger i storstäderna kan man (ibland mot sin vilja) få en hel uppsats uppläst för sig om gården och själva djuret från vilken oxkinden på tallriken härstammar. Det verkar vara en trend som håller i sig men den gäller, märkligt nog, inte vissa råvaror. Åtminstone inte inom vissa hobbyverksamheter.

Många gädd/gös/aborrsportfiskare därute väljer kanske ekologisk, närproducerad mjölk i affären. Kanske de också håller sig till svenskt kött och köper ekologiska tomater? Väljer råvaror efter säsong och drar ned på sin nötköttskonsumtion? Vad vet jag? Vad jag däremot vet är att många (men inte alla) inte äter fisk som de själva fångar. Fisk som om något kan kallas ekologisk, närproducerad och naturlig. Istället kanske de handlar odlad lax från Norge eller köper någon trött strömmingsfilé för 85:-/kg i den lokala matbutiken. Varför?

Om man sållar bort det uppenbara förslaget att man helt enkelt inte gillar smaken så återstår frågan. Istället för att rada upp ytterligare förslag går jag till pudelns kärna med min teori; att Catch and Release har blivit ett närmast religiöst begrepp där man slaviskt följer något slags budord trots att både profet och helig skrift saknas. Åtminstone för de förtappade få som skäller högt och ettrigt på sociala medier under bilder på avlivade fiskar.

Jag kan hålla med i kritik som riktas mot de som enbart köttfiskar och tar upp mer än de rimligtvis kan äta. Detta skulle inte vara hållbart i längden. För att inte tala om de som bonkar storgäddor med mottot: ”de äter upp all finfisk.” Men samtidigt motsätter jag mig verkligen det ”religiösa” gläfsandet som florerar på sociala medier. Näthat är knappast något nytt fenomen men naivt nog trodde jag kanske att det inte skulle leta sig in bland den skara av fina människor som kallar sig sportfiskare. Så blev det ju inte, tyvärr.

Catch and Release (eller fånga & fria – som man skulle kunna säga här i Sverige) är ingen religion. Det är ett förhållningssätt för att värna om livskraftiga fiskbestånd. Men att inte unna sig en matfisk ibland (om man nu gillar att äta fisk), eller ännu värre att inte unna andra det, är inget annat än korkat.

Ät mer egenfångad fisk och skitfiske på er, så länge!

 

Surt sa räven…

Under påskhelgen har spinnpremiärerna haglat i landets södra delar. Jag tror inte att någon av er har missat det. Strömmen av bilder på stora och större gäddor sköljde över Facebook och Instagram i helgen som gick. Det var PB:n, 10+, 13+ och 15+. Riktigt vackra och stora fiskar till höger och vänster.

 

cs

Mest glädje på bild stod Cristoffer ”Anchorbaits” Sääw för. Här med sitt nya PB på 108 cm och 9,6 kilo, tagen på hans egna Dofftail. Stort grattis!

 

 

Själv satt jag hemma i norduppland, förkyld, med is på både sjöar och kust, utan trailerbar båt och började känna lätt panik. Det är en märklig företeelse det där. Jag är en rationellt tänkande vuxen person som vet att våren kommer först i söder och sist i norr. Det är ju på samma sätt varje år, eller hur? Jag vet också att det gårdsliv vi lever inte tillåter ett båtlån för tillfället. All har sin tid – brukar det heta och snart nog blir tiden också min att kunna spinnfiska från båt. Allt detta vet jag, men vad hjälper det när storfiskrapporterna rasar in söderifrån. Samtidigt som jag gläds med de som lyckats i sitt vårfiske så stegrar abstinensen och paniken tar över.

Jag önskar att jag kunde ta det hela med ro, att den bittra gubben i mig kunde somna om. Att jag med moget tålamod enbart kunde glädja mig åt andras fångster utan att känna avundsjukan. Utan att känna; – Men, vad fan! Ni får ju inte börja utan mig! Jag vill också vara med!

Samtidigt var faktiskt även jag och spinnfiskade i måndags, dock inte från båt. Aleksander och jag drog till Fyrisån, norr om Uppsala och fiskade av några hundra meter lätt översvämmade och fina åsträckor i vårsolen.

 

img_5444

 

Vi höll på i ett par timmar och drog sedan norrut till andra, mindre åar. Jag skulle gissa att vi hade en effektiv fisketid på ca 4,5 timme utan ett enda pet eller följe som resultat. Årets första spinngädda lyser alltså fortfarande med sin frånvaro för min del. Nu hoppas jag innerligt att isen snart brister, innan jag gör det…

 

img_5445

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Flyttad Beteskoll

Idag är det måndag. Ni som följer mina ord vet att det vankas Beteskollen då. Kanske har ni väntat och sett fram emot ett nytt avsnitt eller kanske inte. Vilket fall hoppar jag över denna gång. Sportfiskemässan hägrar och nyheterna på betesfronten har, i takt med att vi närmar oss, sjunkit drastiskt. Det blir istället desto mer Beteskoll från Älvsjö under fredagens premiärdag. Jag bloggar ju hos FishEco då och kommer säkerligen att springa runt som en yr höna och fota mängder av fantastiska beteshantverk.

Jag vill också passa på att ge det fåtal av er som kanske missade gårdagens nyhet ett tips: Baitlove. Klas ”The Pike Father” Skoglunds och Mattias J Fors kärleksbarn. En sida om beten och betesbyggare som hade premiär igår och som bombarderades av sådan trafik att servern inte orkade med. Jag försökte förgäves att komma in vid ett flertal tillfällen under söndagskvällen. Men i morse funkade det! In och kika på detta trevliga initiativ som är under utveckling och expandering. Kan bli hur bra som helst!

Skitfiske på er, så länge!

P.s Jag bjuder på en liten vårkänsla också. Bara för att jag inte kunde låta bli att skriva.

 

IMG_1280

 

Friheten kluckar stilla mot skrovet. En bris letar sig fram mellan vassar och stenar, finner mig och drar vidare. På himlen hänger molnen i gråa sjok. Som en ridå framför solens återkommande föreställning, den som precis har börjat.

Ett tumtryck på rullens tangent, ett svingat spö. Spolens surrande ljud, när linan rinner iväg genom luften, får nackhåren att resa sig, får en ilning att sakta ringla sig nedåt längs ryggraden. Jag är fri.

Betet landar i vattnet, sjunker sakta, dalar genom vattenlagren innan det sakta vevas hem. Veva, stopp, veva fortare, stopp, veva sakta. Orytmiskt och oförutsägbart. Plötsligt stannar tiden. Vindens lugnande ljud försvinner och fåglarnas sång likaså. Tankar och känslor upphör i samma stund som huggets vibrationer når märgen. Reflexer tar över, vilt fäktande impulser. Mothugg och stum lina.
Tiden hoppar igång igen i takt med de tunga och sugande dyningarna i spöet. Tankarna likaså, som nu virvlar runt likt ett urartat balettnummer. Släpp inte! Simma inte in i vassen! Nej, inte ned mot de vassa stenarna på botten. Släpp inte! Är håven redo? Var krokarna vässade? Släpp inte!

– HÅVA!!!

En lättnad lägger sig tung över båten. Kontroll ersätter kaos och den tidigare rädslan övergår till ren och oförställd lycka. Samtidigt som adrenalinet ännu pumpar runt, får ben och händer att darra som höstlöven gör, precis innan de faller. Jag är fri!

 

Hugget, i en klass för sig

Vad är egentligen tjusningen med sportfiske? Är det kamratgemenskapen i båten? Eller kanske naturupplevelsen? Kan det vara avkopplingen, att varva ned och lämna alla ansvar och måsten på bryggan för en stund? Eller handlar det om jakten och dess spänning, om adrenalinet?

 

IMG_2981

Å-båten!

 

Frågar man olika sportfiskare får man givetvis olika svar. Men de flesta skulle nog instämma att man med lätthet kan svara ja på samtliga frågor ovan. Frågan som intresserar mig är vad som drar mest. Vilket begär som får en att trotsa oväder och isande vindar. Vilket begär, som varje gång man valt fisket framför barnen eller arbeten på huset, skänker en dåligt samvete. Ni vet, när man nästan skäms över att berätta för sin partner att ett nytt pass är inbokat även nästa helg.

Jag tänker inte gissa vilka svar ni har men jag tänker berätta mitt;

Ett stenhårt gäddhugg!

 

caesargädda

Även små gäddor hugger hårt!

 

För mig handlar det till största del om adrenalinpåslaget vid ett kraftigt gäddhugg. Hur du först med list, kunskap och erfarenhet lockar fisken med ditt bete. Och sedan, hur den hänsynslösa predatorn attackerar med blint mord i sinne. Den påföljande kampen är inte att förglömma. Men själva hugget står i en klass för sig.

För utomstående, alltså ickefiskare, ter sig ju detta beteende ytterst märkligt, på gränsen till vansinnigt. Hur en människa kan ta tid från sin familj, pengar från husrenoveringar samt trotsa snöstormar. Allt för att få känna en fisk hugga på något som mest liknar en neonfärgad dildo med krokar.

Här skulle nu kunna följa en lång djupdykning i människans natur för att förklara detta beteende. En psykologisk beskrivning om den genetiskt nedärvda jakten i vårat blod. Om hur kampen mellan människa och djur triggar igång gamla impulser, ännu inte insomnade trots dagens moderna samhälle. Det skulle säkert kunna bli en hel doktorsavhandling och just därför tänker jag låta bli.

Det är kul, helt enkelt. Det får räcka så.

Skitfiske på er, så länge!

 

Det alltid så aktuella färgvalet

hink

Det skrivs för fullt om val av färger på gäddbeten beroende på ljus- och vattenförhållanden. +Magazinefisheco publicerade en riktigt intressant artikel om UV-beten som testades i Rügen och Tobias Fränstam skriver ett inlägg på sin blogg hos ABU Garcia om sina betesval. Intressant och tänkvärt!

Något förenklat kan man säga att det finns två skolor här:

  1. De som använder dovare, mer naturliga färger i klarare, ljusare vatten och väder samt skrikigare färger när ljus och vatten är mörka eller grumliga.
  2. De som gör precis tvärtom.

Men vilket ska man då anamma? Vilket är det som gäller, egentligen? Här finns nog inga givna svar förutom det uppenbara; testa dig fram i ditt/dina vatten vad som funkar bäst just där.

Själv fiskar jag mer enligt herr Fränstams princip, dvs att välja mörka/dova beten när det är ljust och skrikigt när det är grumligt eller mörkt. Precis som han skrev i sin blogg så försöker jag att välja beten som bryter mot bakgrunden och därmed skapar så mycket kontrast som möjligt. Det verkar funka ganska bra i mina vatten men sedan får man ju komma ihåg att gäddor är gäddor. Ena dagen kan det vara ett mörkt svart/grönt gummibete med paddel som gäller för att trigga till hugg för att nästa dag (med identiska väderförhållanden) vara ett fluogult tailbete istället. Sådana är de ju, gäddorna.

Jag fiskar mest i grunda dybottensjöar med relativt klart men ganska brunfärgat vatten. Så här tänker jag angående färgval när jag fiskar där:

Mulet

Färgrika beten i gult, rött eller ljusgrönt. Gärna fluo och UV.

 

doff

Här en Dofftail i papegoja.

syndrom2

Eller en SyndromTail i liknande kostym.

hippi

Firetiger – en klassiker när himlen är grå. Denna Hippie Shake lockade dock även i vårsolen.

mct

Denna färg (här på en McTail) är giftig vid mulet väder i mörkare vatten men kan också vara en dräpare i riktigt grumligt vatten vid solsken.

 

Soligt

Dovare färger med mycket guldglitter eller något ljusare med silver eller pearl.

 

al

En AL-Tail i mörk ”Skitmört” med Pearl-tail. Ett bete som levererat mycket fisk i mina hemmavatten när solen lyser. Bland annat mitt vikt-PB på 10,1 från förra våren.

abs2

En annan favorit i solskenet: grön/guldglitter (här på en Abstain Swimmer).

syndrom

Den översta av dessa SyndromTailar, i Golden Shiner, är oerhört effektiv i soliga dysjöar. Även den understa men den skulle jag nog snarare välja vid fiske i klarare vatten.

pigg

Blå/vit eller blå/Pearl – en annan klassiker vid solsken som ibland lika gärna kan funka ypperligt i mulet väder. Dessa godbitar kommer från Pigg King.

 

För att sedan göra er (och mig själv) förvirrade och rådvilla kan man gå in på Fix och lära sig att den färg som syns bäst och ger mest kontrast i de flesta ljus- och vattensituationer är helsvart. Med detta inte sagt att det nödvändigtvis måste locka gäddor till hugg bara därför. Svart är i vilket fall ett klart underskattat färgval.

 

view-from-below-embed-small

 

Avslutningsvis tror jag att man ska vara lite försiktig att lägga för mycket betydelse till valet av betesfärg. Rörelsemönster, storlek och teknik vid presentationen av betet tror jag är viktigare för ett framgångsrikt gäddfiske. För att inte tala om den gamla devisen; fiska på rätt plats vid rätt tid!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Är laken det nya svarta?

Vissa har gjort det länge. Andra har precis börjat. Så som det är med alla trender. Jag pratar om färgsättningar på beten och om den gamla blekingeklassikern; laken.

Ni som flanerar runt digitalt på sociala medier har säkert redan noterat den markanta ökningen av denna läckra färgsättning. Den utvecklas också nu, tar nya vägar och kombinationer. Tång-, glitter-, blod- eller motoroillake – bara fantasin sätter gränserna.

En av de byggare med mycket rutin på denna färg och kanske den som gör det allra bäst? – Mälaren Lures

cub

Mästaren av ytfinish, Wolfcreek Lures variant: Motoroil Glitter Tånglake, som här klär en The Cub. Så vackert att det nästan gör ont i ögonen.

Tn Lures Rascals i motoroil-lakekostym, galet fina!

Den omåttligt populära Nettel-laken från Nettel Baits, här i specialfärgen ”Root Beer” med guldglitter. Hur fint som helst!

12717164_1101911826496544_1643322103663119722_n

Jaraalbaits kan han med – handmålade och ursnygga Wrongoes.

Själv äger jag inte ett enda bete i denna färg. Varför vet jag inte riktigt men jag tror att det är en gammal förlegad tanke om att de inte funkar i mina vatten som ligger och spökar. Jag fiskar nämligen mest i grunda lerbottensjöar där vattnet förvisso är relativt klart men ganska brunfärgat. När det blåser kraftigt blir vattnet lätt grumligt också. Det finns faktiskt ingenting som säger att en motoroillake inte skulle funka där, kanske till och med tvärtom. Men som ni alla vet handlar det om tro. Tro på en färg – fiska mycket med den – få mycket på den. Hur vacker den än är att titta på så tror jag inte riktigt på laken hos mig. Därför ger jag den heller inte den chans den förtjänar. Tills vidare fortsätter således min tjurskallighet och beundran, men på avstånd…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Frispolad rulle, svingat spö

En ny tid slog sig fram över sjön. Isens obevekliga grepp hade släppt taget till slut och vattnet rörde sig åter fritt. Livscykeln, lika vacker som ouppmärksammad verkar den i det fördolda medan vi skördar frukterna av dess arbete.

Båten lämnade sin hamn. Vinden slet i grantopparna, lät sig inte hindras av den mur träden bildade utan kastade sig vidare, ut över vattnet. Mannen i båten drog upp jackans huva över mössan. På avstånd syntes det hur han kurade ihop sig, som i ett lönlöst försök att stänga ute den kyliga nordanvinden. Vid närmare anblick kunde man också urskilja hur han plockade fram utrustning under färden. Tänger och beten, kaffe och måttband. Allt för att spara dyrbar fisketid.

Plötsligt dog motorljudet ut, ersattes av vindens vinande. Båten ankrade upp vid en vassprydd udde och mannen lyfte ett utav de spön som låg uppradade i båten. Ett större gummibete skar genom luften, flög i en vid båge för att sedan landa precis i vasskanten. Han vevade hem betet oregelbundet, små ryck och pauser. Vid båtkanten drog han betet i en halvcirkel som om han målade ett stort C i vattnet. Sedan upp med betet, droppande vatten, frispolad rulle, svingat spö. Proceduren upprepades om och om igen medan båten sakta drev utmed udden.

Ett lugn låg över mannen där han stod, djupt försjunken i tankar men samtidigt koncentrerad på fisket. Då och då lyfte han hastigt spöet i mothugg och man kunde se hur hans ansikte lös upp varje gång. Därefter följde en kort kamp där gäddans rörelser fick spöet att dansa innan fisken motstridigt tvingades till båtkanten, varpå den genast krokades av i vattnet. Denna dag verkade han inte ha någon användning av det måttband och den håv som förberetts tidigare. Det var en sådan dag bara, men när mannen, många timmar senare, styrde hemåt verkade han inte mindre lycklig för det.

Förleksfiskets vara eller icke vara

Det knakar i isarna, åtminstone i landets södra delar. Allt fler gäddfiskare får isfria hemmavatten och den långa väntan är därmed över. Oftast behöver den inte ens ha varit så lång egentligen, men det känns alltid så. Förväntansfullt hungriga kastar de sig ut med den nya utrustning och de beten som förvärvats under vinterdvalan. Men hur kastar de sig ut, var och på vilket sätt? Det är frågan som på senare år synts dyka upp vid denna tid på forum och sociala medier. Det handlar om det etiska dilemma huruvida man ska fiska på förleksgäddor eller inte. Eller åtminstone var man ska göra det.

Vissa länder väljer att helt freda gäddan, via lagstiftning, under lekperioden. I Sverige finns det kommuner som reglerar fisket på vissa känsliga sträckor och områden under gäddleken. Men överlag är det upp till var och en av oss gäddfiskare att ta ett moraliskt beslut. Ska jag fiska efter förleksgädda eller inte? Om svaret är ja; var ska jag fiska efter den?

Då det här är mer en krönika än en regelrätt artikel tänker jag inte argumentera vare sig för eller emot med hjälp av insamlad marinbiologisk fakta om gäddornas lek. Mitt syfte är bara att väcka frågan och dessutom redogöra för hur jag själv tänker.

Som gäddspinnfiskare så är åsynen av öppet hemmavatten ett utav årets starkaste ögonblick av ren och skär lycka. Jag är knappast ensam om den känslan.

IMG_2986

En fröjd för ögat!

Vinterns långa abstinens har tärt hårt på fiskesjälen och fiskesuget skriker i varenda muskelfiber. Det enda man vill är ut och fiska. Men i sugets brådska är det lätt att glömma den påverkan som vi sportfiskare faktiskt gör.

Som jag nämnde tidigare har jag inga konkreta fakta att slänga fram här men det vore rimligt att anta följande: om man fiskar längst in i en lekvik på gäddor som är i full gång med lekbestyren så blir de störda. Annars skulle väl inte känsliga områden fredas? Blir de då så störda att leken uteblir helt för vissa fångade individer? Jag har inte svaret på detta men att möjligheten ens finns får mig att tänka till. Samtidigt som jag inte kan låta bli att fiska. Hur går det ihop?

Det handlar förstås om valet av fiskeplats. Att istället för att stå och dänga längst in i lekvikarna så fiskar man förslagsvis en god bit utanför, på fiskar som ska leka senare eller som redan har lekt. Var gränsen går mellan att vara i lekviken eller utanför den får var och ens moralkompass avgöra. Men att det är högst tveksamt, ur moralisk synpunkt, att fiska allra längst in råder det nog ingen tvekan om. Åtminstone inte en vecka efter islossning och en månad framåt, eller så. Samtidigt har jag själv fiskat allra längst in i en stor lekvik två år i rad. Jag gjorde det dock dagarna efter att isen försvann då ytvattnet fortfarande bara höll 2 plusgrader.

IMG_2737

Fisk fångad längst in i nämnda vik dagen efter islossning, mars 2015.

Då var ingen lek alls igång och jag tror därmed att min närvaro och mina krokar inte störde produktionen av framtida gäddbestånd. Jag hoppas verkligen det för jag har nämligen planerat att vara på plats i år igen; i den stora, södervända viken där isen försvinner först. Åtminstone de första dagarna…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Abborrens år?

Från kinesisk kultur har man ju hört talas om apans, grisens och drakens år. Men nu verkar det bli abborrens år, åtminstone här i Sverige.

Vad annars kan man förvänta sig när rapala proguide-medlemmen, pizzabagaren och abborrprofilen Houtan Atashpour hittade en gps-logger fastsatt på sin bil. Någon hade placerat den bakom en list i syfte att ta reda på var nämnda sportfiskare drog upp alla sina kilos-borrar. Märkligt vad folk är beredda att göra för att förbättra sitt fiske, eller som den gode Fredrik ”RoninLures” Wallin skrev i en kommentar på Instagram:

Fredrik i sitt esse! Bilden är från den eminenta betesbyggarkalender som Klas ”Thepikefather” Skoglund styrde upp inför 2016.

”Det är sånt jävla rabalder över en betesfisk, och nu att man skulle behöva sätta en gps-spårarmanick på en betesfiskfiskares bil för att fånga egen betesfisk är ju bara löjligt.” Men mer om abborr- vs gäddbeefen längre ned.

Imorgon kväll sänds också det sjätte och avslutande programmet i Perch Pro, abborrtävlingen på youtube från Kanalgratis.


En populär historia med mellan 20 000 – 30 000 visningar per avsnitt. Jag har själv följt tävlingen och tycker att den är både spännande och rolig trots att den på inget sätt kan mäta sig med Fly vs Jerk.

Andra tecken på abborrfiskets framfart är förstås när många duktiga betesgjutare, som tidigare enbart gjutit stora eller större gäddbeten, nu visar upp smågummin på sociala medier.

På tal om de sociala medierna; fiskebilderna har förändrats. Från att strömmarna dominerats av gäddor så tränger sig nu de randiga krigarna fram och kämpar om förstaplatsen i rampljuset. Är 2016 året då de tar sig förbi?

Fiskeaffärernas hyllor och lager fylls också på för fullt inför islossningen. Det kommer naturligtvis en massa gäddnyheter men på abborrsidan ser det ut att kunna explodera. Små, nätta triggerspön med tillhörande lågprofilare och mjukplastbeten i alla dess former väller in över gränserna, skeppade från Asien eller det stora landet i väst. Det är fortsatt bass-utrustning och tekniker som gäller, även i år. Trendkänsliga som vi är så hakar vi på av bara farten, på gott och ont.

Åter till den intressanta och oftast skämtsamma beef som uppstått mellan ”renläriga” gäddfiskare och gäddfiskare som numera är ”otrogna” och även fiskar abborre.

Inlägg på Instagram av min gode vän Micke ”CaesarLures”

Medan vissa hävdar att abborren inte är annat än just mat (till människor eller gäddor) anser andra att abborrfisket är ett fullgott substitut till, eller rent av roligare än, gäddfisket. Ingen har vare sig rätt eller fel här, för att vara diplomatisk. Smaken är ju som baken… Själv tillhör jag den grupp sportfiskare som, tack vare igenväxt hemmavatten under somrarna och brist på både trailerbåt och närliggande ersättningsvatten, mer eller mindre tvingas att fiska abborre. Men missförstå mig rätt; jag tycker att det är roligt. Även om gäddan är minst tio gånger roligare…

Så med detta sagt konstaterar jag (gissar) att abborrfisket kommer att öka drastiskt under 2016 men inte alls gå om det mycket roligare gäddfisket. Punkt!  😉

Skitfiske på er, så länge!