McTail-lånet

Känner ni igen att det börjar eka oroväckande ihåligt och tomt i kassan runt den 15:e till 20:e varje månad? Att den surt förvärvade lönen är bränd och att nästa inte dyker upp förrän den tjugofemte? Ni är inte ensamma. Men vad ska man egentligen göra i detta läge? Tja, sms-lån finns ju alltid men räntan är gruvlig och att råna en bank är inte att rekommendera. Det oetiska med rån åsidosatt; det är väldigt svårt att fiska gädda frihetsberövad.

De flesta med detta bekymmer får vardagen att fungera ändå. Det blir helt enkelt rotsakssoppa och knäckebröd sista veckan innan löning. Men inte för alla. Vissa är mer företagsamma. Så till den grad att man lyckats göra det räntefria korttidslånet till något av en konstform. Jag talar om det så kallade McTail-lånet. Ett lån som inte är fiktivt påhittat av min tvivelaktiga fantasi utan hämtat direkt ur närliggande verklighet.

 

Plastbetet på bilden har inget med texten att göra.

 

Detta lån går till enligt följande. Först lägger du ut på valfri köp & säljsajt att du har 3 x 3 McTails i trä, handsnidade av Claes, i ovanliga färger, till salu. Dessa beten brukar kunna inbringa minst 800 spänn styck men du begär 1600:- för trepacket. Inom fem minuter har du sedan sålt dessa tre trepack och ivriga betessamlare, som inte vill gå miste om denna chans, swishar pengarna efter löfte om att dina egna bilder på betena kommer inom kort (i annonsen syns bara bilder du lånat från nätet). Plötsligt har du 4800:- på kontot och livet leker igen. Du svarar trevligt till dina köpare att allt är frid och fröjd men att du för tillfället befinner dig på jobb utomlands och skickar betena så fort du kommer hem igen. Det går några dagar och köparna börjar oroligt att skruva på sig och ber ännu en gång om bilder på de beten du påstått besitta. Du låter då meddela att arbetet utomlands blivit något försenat men att du givetvis ska göra rätt för dig så fort du är hemma igen. Inga problem. I värsta fall kan du ju alltid betala tillbaka till den som känner sig olustig över situationen, erbjuder du vänligt. Köparna är vid det här laget klart misstänksamma men ger det hela en chans till.

När så den 25:e kommer, och lönen likaså, har det gått över en vecka sedan affären genomfördes och köparna är förbannade. Det är dags att avsluta det hela. Du hör av dig och säger att du fortfarande är fast på jobb utomlands, ber så hemskt mycket om ursäkt för det hela men att det låg utanför din kontroll. Du frågar de tre köparna om de kanske vill ha sina pengar tillbaka och det vill de sannerligen vid det här laget. Du betalar tillbaka och voilá – det räntefria korttidslånet är ett faktum. Det är nästan vackert i sin snillrika enkelhet.

Missförstå mig dock inte nu; detta är inget jag rekommenderar. Även om jag imponerades av denna udda lånemetod så är det förstås oetiskt och taskigt. Kanske rentav olagligt. Dessutom blir man nog rimligen bränd ganska fort på olika köp & säljforum efter några försök. Så till er som kände att ni fick tips inför framtiden här; kör på rotsakssoppan och knäckebrödet istället. Det blir enklare så. Och framförallt väldigt mycket snällare.

Skitfiske på er, så länge!

 

Ofiske

Med en lätt suck fäller jag upp laptopen och söker mig till sociala medier. Den strida strömmen av bilder på långa och tunga gäddor fortsätter även denna dag, konstaterar jag med ett visst mått av uppgivenhet. Dock inte att likställa med missunnsamhet. Jag unnar verkligen alla ihärdiga och duktiga fiskare sina fiskar. Jag önskar bara att jag kunde vara ihärdig och duktig också. Jag har, om än tillfälligt, nästan helt tappat mitt fiske under denna senvår och sommar. Dessutom helt utan logisk förklaring. Inga småbarn, ingen familjekris, ingen flytt och ingen inställd semester. Helt vanligt ogrundat ofiske, bara. Och ju längre in i ofisket man hamnar desto svårare verkar det vara att hitta tillbaka igen. Vilket förstås är ytterst märkligt, att det ska vara så svårt att få tummen ur när det gäller något man tycker så mycket om. Rentav älskar.

En förklaring är väl sommaren i sig som naturligt innebär gäddlågsäsong för min del. Men mest handlar det om att mina nära hemmavatten är totalt igenväxta. Och då menar jag inte enbart näckrosor utan en kompakt hinna av klet som täcker hela sjöarna.

 

 

Förutom de rännor som klipps upp av drivna entusiaster men där står sällan större gäddor att finna, märkligt nog. När jag inte längre har en nära och snabb tillgång, när fisketuren plötsligt blir en lång och tidskrävande utflykt (har jag glömt att nämna att jag saknar trailerbar båt?), har jag denna sommar ryckt på axlarna och tänkt: ”Äsch, strunt i det. Kanske drar ut en sväng i nästa vecka istället?”

Och vad gör väl det då? Att jag inte kommit ut på fiske? Inte så mycket, faktiskt. Förutom känslan av tomhet, att något fundamentalt har saknats. Dessutom har ett lätt dåligt samvete gentemot er; min lilla men trogna skara bloggläsare, legat och gnagt. Med ofiske kommer även obloggande har jag märkt för då jag stänger av så stänger jag verkligen av. Men nu har jag satt på igen, verkligen tryckt in knappen så hårt att det knakade. Bara så att ni vet.

 

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Mörthuvud eller piska?

 

Jag fiskar gädda. Min fru håller på med hästar. Våra intressen är olika ur flera perspektiv. En utav dessa olikheter är att hon tar hand om djur medan jag plågar dem (enligt henne). Det ligger en viss sanning i detta förstås men det finns en annan sida av myntet. Låt mig göra en jämförelse.

”Djurplågeri, säger du? Ja men om vi skulle ta och göra så här istället då. Alla gäddfiskare världen över slutar att fiska gädda för mat eller nöjes skull. Istället fångar vi in alla, utom en liten population i centrala Mongoliet. Sedan domesticerar vi gäddorna och avlar på dem i många hundra år så att det blir en mängd olika gäddraser med varierande utseende och simegenskaper, allt för att passa oss människors tycke och smak. Gäddorna får under en längre tid fungera som arbetsdjur då de tränas att fånga matfisk till dess ägare, röja vass på kommando och med gemensamma krafter bogsera båtar och dra timmer. Men under årens lopp faller deras nyttoegenskaper bort och de numera tama gäddornas uppgift blir istället att träna, tävla eller bara vara simsällskap. Gäddsporten växer och pengarna som kretsar runt det hela växer i samma takt. Avelsgäddor med fin stam säljs för miljonbelopp, prissummor ökar och försäkringspremier likaså. Fullt friska gäddor, men med en liten defekt fena, avlivas i parti och minut för att få ut försäkringspengar så att man kan köpa en ny och bättre gädda.

 

 

Gäddorna får bo i små akvarium under natten men på morgnarna släpps de ut i en liten större damm där de kan simma runt, runt. När de ska tränas, tävlas eller nöjessimmas tas gäddorna till tävlingsbassänger eller till en närliggande sjö. Där stoppas det in ett slags metallbett i deras munnar och i bettet sitter tömmar. Dessa är till för att styra gäddorna, när man simmar bakom eller uppepå, så att de rör sig och beter sig som vi människor vill att de ska. De kan göra konster också, om man nu tränat detta rigoröst. Här brukar man nämna moroten eller piskan även om moroten i detta fall är mörthuvuden.

Men vad tycker gäddorna då? Vi som brinner för gäddsporten hävdar att de ”tycker om att jobba”. De blir lyckliga av att få simma i sjön istället för dammen även med bett, tömmar och gäddryttare i hasorna, säger vi med bestämdhet. Detta stämmer säkert. Men är det inte rimligt att anta att de skulle trivas bättre helt i det fria? Utan trånga akvarier, liten inhägnad damm, bett, munkorgar, piskor eller konster? Enbart frihet. Simma fritt i stora vatten och leva livet naturligt. Även om de vid ett fåtal tillfällen under sin livstid påträffar märklig mat som har vassa krokar i sig. Krokar som gör tillfälligt ont och orsakar mindre sår men som sedan, i de flesta fall, läks och glöms bort. Jag vill tro att det ändå skulle vara bättre. Inte bästa tänkbara scenario, men ändå bättre.”

Det är stort och komplicerat det där. Att på något sätt roa sig på djurs bekostnad. Jag tänker inte gå in djupare på ämnet. Lika lite som jag tänker pitcha denna text för min hästägande hustru…

 

P.s Ja, jag vet att myntet kan vändas tillbaka av hästfolket. Det vill säga att lägga ut krokar i gräset, mäta, fota och väga hästar där de inte kan andas för att sedan låta dem springa vidare osv. men det går vi inte in närmare på…

 

Gäddeliten

 

Det ”sanna” sportfisket

Sportfiskare. Ett gäng som i största allmänhet är glada prickar. Ett bjussande och generöst folk med en stor portion omtanke och välvilja. Det gäller åtminstone alla som jag på ett eller annat sätt varit i kontakt med. Men som alltid har myntet en baksida.

Tidigare har jag skrivit om militanta Catch & Release:are som inte unnar andra att ta upp en matfisk lite då och då. Denna gång tänkte jag belysa den skara utövare som anser sig bedriva den enda ”sanna” formen av sportfiske.

Pöbeln blir rockstjärnor

Förr i världen vill jag minnas hur en del flugfiskare fnös och skakade lätt på sina gubbkepsprydda huvuden åt de som inte hängav sig åt deras ädla fångstmetod.

– Spinnare och skeddrag, ha!

– Det ska vara egenbunden imitation av nykläckt slända, presenterad med graciös elegans medelst smäckra flugspön, kunde man kanske höra längs någon porlande fjällbäck. Gäddfiskare stod då lågt i rang, kanske var de rentav arbetarklassen, sportfiskets pöbel. Idag är pöbeln rockstjärnor. Eller åtminstone jävligt coola, bara.

 

img_6621

Sportfiskaren på bilden har inget med texten att göra…

 

Mina ord kan nu säkert uppfattas som grovt generaliserande. Läs då om de tre första meningarna. De orden beskriver, låt oss säga, 95% av Sveriges alla sportfiskare. Det är återstående 5% som vidare beskrivs. Eller gäddeliten, som vi för enkelhetens skull kan kalla dem. Och då avser jag inte alla som enbart spinnfiskar gädda. Jag pratar om de som enbart spinnfiskar gädda samt tycker att annat sportfiske är töntigt. Och som inte drar sig för att säga det.

Bonuspoäng för pannben

En typisk sportfiskare i gäddeliten är man. Han är i trettioårsåldern och bor säkerligen i storstaden. Ekonomin är ganska stark och han har råd att betala av lånet på den amerikanska aluminiumbåt som står på trailer i ett av bostadsrättsföreningens garage.

 

hink

 

I källarförrådet finns 1218 olika gäddbeten och minst tre (förmodligen det dubbla) uppsättningar spinnspön med tillhörande multirullar. Den feta texten här innan belyser gäddelitens allmänna förakt för haspel. Gäddeliten spinnfiskar gädda och sannerligen inget annat. Helst också med hjälp av pannben, vilket är extra fint och ger några slags osynliga bonuspoäng.

Artförräderi

När gäddeliten inte längre kan fiska gädda, på grund av is och annat otyg, så läggs fisket helt på hyllan i protest. Under årets kalla månader ”låter man gäddorna vila” och att sänka sig till nivån där ismete förekommer finns inte på kartan. Sådant får den nya pöbeln syssla med. Det enda som anses vara värre än ismete är artförräderi, dvs det närmast oförlåtliga övertrampet att fiska efter något annat än gädda. Att pelagiskt prickskjuta gös eller, gud förbjude, jigga abborre ses inte på med blida ögon.

 

img_6709-1

Inget för Gäddeliten.

 

Nej, sådant trams är kort sagt ovärdigt och inget annat, åtminstone på hemmaplan. Åker man utomlands är det accepterat att bända hälleflundra i Nordnorge, musky i Staterna eller big game fishing utanför Afrikas kuster. Men hemma är bara spinnfiskad gädda gott nog.

Höga hästar

Att tillhöra gäddeliten är naturligtvis tillåtet. Lika tillåtet som att tillhöra metarna, laxtrollarna eller de som flugfiskar efter harr. Eller varför inte mångsysslarna, de lyckligt lottade som har möjlighet att utöva olika slags fisken. Alla har ju rätt att göra precis som de vill i sportfiskets härliga värld. Men varför förlöjligar jag då dessa gäddelitister där de sitter på sina höga hästar (i amerikanskt aluminium)? Det kanske bara är så enkelt att spinnfiske efter gädda är den enda metod de tycker är roligt? Det må så vara, men den mindre charmiga egenskapen att ”vara lite bättre än andra” är som en hög och långsam boll, vackert upplagd ovanför nätkanten. Man bara måste smasha. Det går inte att låta bli.

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

2016 – en årskrönika

”2016 har varit det i särklass sämsta fiskeåret för mig sedan jag återupptog fisket för snart fyra år sedan.” Kanske inte en mening man inleder en krönika med. En krönika man vill att läsaren skall fatta intresse för och därmed läsa vidare. Men ha tålamod! Det har hänt mycket roligt ändå samt tagits en och annan fin fisk.

För precis ett år sedan flyttade jag min blogg till nuvarande adress, under FishEcos breda vingspann. Jag fick en välbehövlig nytändning i mitt skrivande och under förra årets första månader skrevs mängder av inlägg. Det var ismeterapporter, krönikor, kåserier mm. Men det som drog flest läsare var Beteskollen.

 

ola2

CrazyO Tail från OlaLures när den var i sin vagga.

Beteskollen var (och är) ett inslag där det allra senaste från den fantastiska, svenska hemmabetesbyggarmarknaden presenteras. Under vintern, när det för många är lågsäsong med fisket, produceras beten på löpande band. Men när vårfisket kom igång minskade aktiviteten i landets verkstäder och snickarbodar och det fanns plötsligt inte så mycket att skriva om längre. Beteskollen lades på is men kommer alldeles snart tillbaka igen.

Strax innan isarna gick (åtminstone i mina trakter) gick förra årets sportfiskemässa av stapeln.

 

25c4afe6622b1dde9743f1cb3243cc58

Från vänster: Erik ”Igelkottfilm”, undertecknad, Jan O och Sebastian Wiman.

 

Jag satt och bloggade hos FishEco och hela mässan var, i vanlig ordning, en oerhört trevlig tillställning. Spännande intervjuer, massa roliga och intressanta evenemang och prylar, prylar, prylar… Betesbyggargatan är som alltid det kanske största dragplåstret för min del. Alla dessa fantastiska kreationer från våra galet duktiga betesbyggare som finns i detta land. I den delen av mässan är det lätt att fastna och svårt att ta sig loss. Sist men inte minst bjöd mässan på mängder av roliga möten. Möten med er bloggläsare och andra likasinnade gädd-dårar. Det var den stora behållningen.

Efter mässan gick isarna upp i norra uppland och det var äntligen dags för vårgädda! Först ut var King of Mälaren (länk här). Det var en trög tillställning för Team Syndrom som, med endast tre godkända fiskar (225 cm), knep en 29:e plats av ca 120 lag.

Bättre gick det istället helgen efter på hemmavattnet då Christian ”Nortsidetackle” Asp kom på besök (länk här). Vi hade bra fiske i det kalla vattnet och som dålig värd råkade jag fånga passets (och för mig även årets) största gädda.

 

img_5683

106 cm och 9,5 kilo.

 

En extra bonus var att denna fisk var den allra första som landades på ett nytt, egentillverkat bete.

 

img_5855

Snidat av mig, målat av CaesarLures. En ren Svartzonker Tail-kopia men ändå lite annorlunda. Eftersom den bara var tänkt till egen låda kändes plagiatet ok och jag skulle inte komma att ångra skapandet av detta bete.

 

De kommande passen på hemmavattnet var närmast magiska. Först körde jag en eftermiddagstur med Honken (länk här). Vi drog 28 gäddor på förhållandevis kort tid och störst togs återigen på samma tail som ovan.

 

img_5703

106 cm och 8,75 kilo.

 

Några dagar senare var det dags för årets Karmaguidning (länk här). Anders Nilsson kom upp från Stockholm och vi körde en heldag när allting stämde. 28 gäddor kom upp även denna dag. Gästen fick nytt vikt-PB, på en Syndrom Tail dessutom.

 

img_5754

7340 gram.

 

Guiden tog, för tredje passet i rad, oförskämt nog den största gäddan. Även denna på samma tail som tidigare.

 

img_5772

100 cm och 8,5 kilo.

 

Vårfisket fortsatte helt ok men några större fiskar än dessa blev det inte. I början av Juni tog växtligheten över ”min” grunda fågelsjö och en det var starten på en lång uppförsbacke. Hur lång hade jag vid tillfället ingen aning om men den visade sig fortsätta resten av året. Sommaren är normalt lågsäsong för mig och 2016 var inget undantag. Det blev sporadiskt abborrfiske när jag och familjen var ute vid kusten och några enstaka gäddpass här och där. I augusti lyckades jag locka ett par metersgäddor bland växtsörjan på hemmaplan men annars skulle slutet av sommaren/början på hösten mest handla om abborre. Det hela började när jag åkte ned till Freddan och Misterhults skärgård. Gäddfisket, som var i fokus från start, var riktigt svårt och vi började att söka borre istället. Sedan bytte vi knappt tillbaka då fisket var galet bra.

 

pbborre

Tidig morgon och nytt PB; 42 cm och 1170 gram.

 

Den fisken var starten på en huggbonanza som jag knappt varit med om tidigare. Det var en riktigt rolig helg hos Freddan med okänt (men stort) antal landade abborrar där ytterst få vägde under 4 hekto. Väl på hemmaplan igen bestämde jag mig för att testa abborrfiske även där. Dels för att gäddorna är svåra att komma åt innan den täta växtligheten försvunnit men också för att helgen hos Freddan gett mig blodad tand. Det gick bra direkt.

 

img_6752

Nytt PB på första passet efter hemkomst; 42 cm och 1220 gram.

 

Några dagar senare var det dags igen.

 

img_6795

45 cm och 1312 gram

 

Det var några pass där med riktigt roligt abborrfiske men gäddnerven började att göra sig påmind och abborrprylarna lades på hyllan för säsongen. En bister höst inleddes med svåra förhållanden. Vattennivån i sjöarna var rekordlåg och därmed sjönk inte växterna undan ordentligt. Gäddorna var svåra att nå men också att överhuvudtaget lokalisera. De betedde sig inte som tidigare höstar och jag fick aldrig till fisket ordentligt. Det landades förstås en del fisk men varken något vidare antal eller storlek. Fiskemusten och självförtroendet sögs ur mig och bloggandet minskade i samma takt. Ska jag vara helt ärlig så har jag i skrivande stund fortfarande inte riktigt kommit tillbaka i den syndromkänsla och anda jag alltid tidigare haft. Trots att jag fick inleda senhösten med en 104:a på säsongens första ismete.

 

img_7267

 

Men känslan kommer tillbaka. Att slicka sina sår efter motgångar och nederlag tar tydligen lite tid ibland bara.

Plötsligt var det december och årets välgörenhetsauktion Karma drog igång på Tradera. För tredje året i rad auktionerade jag ut en guidning efter vårgädda och för tredje gången inbringade den över 4000:- som skänktes till Unicef och barn på flykt. Med alla auktioner tillsammans blev slutsumman fantastiska 176 431 kronor. Otroligt roligt! Min auktion vanns av Felix, en trogen bloggläsare som det ska bli superkul att fiska med i vår.

Nu sitter jag och skriver dessa rader i ett uppland som äntligen är under nedkylning. Den senaste tidens mildväder har gjort det närmst omöjligt att fiska då isarna legat men varit alldeles för osäkra. Men nu verkar det vända och frysa på tillräckligt för att man säkert kan gå ut på sjön till helgen. Jag håller alla tummar.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka er alla som följer mina ord här på bloggen. Utan er hade det inte varit alls lika roligt. Jag vill också skicka ut ett löfte om bättring. Bättring från min sida vad gäller frekvensen av inlägg, återkomsten av beteskollen och så kanske några andra intressanta projekt. Jag skulle också vilja kunna lova bättring rent fiskemässigt men där får nog ordvalet snarare falla på förhoppning än på löfte. Men förhoppningen finns och krönet är nått. Nedförsbacken hägrar. 2017 – nu kör vi!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Om självförtroende och dum envishet

Alla gäddfiskare (alla sportfiskare överhuvudtaget) har tröga och svåra dagar. Betesfiskar och gäddor i de flesta vatten beter sig olika från såväl dag till dag som från år till år ibland. Frustrerade men ändå glada nöter vi frenetiskt vidare trots bompass i spöregn eller snöstormar. Och vi gör det för de där passen då allting stämmer. De där dagarna som plötsligt dyker upp då alla parametrar korsas och flätas samman i symbios. De där turerna då gäddfisket är galet, huggen explosiva och de stora kommer upp.

Man kan stå ut med trögt fiske ganska länge när man vet att glansdagarna kommer. ”Den som väntar på något gott”… och så vidare. Men det finns en gräns. En nivå av ska-det-behöva-vara-så-här-det-är-ju-faktiskt-inte-rimligt som inte gärna överskrids. Då uppstår nämligen ett obekvämt tvivel, ett punkterat självförtroende, som ställer frågan; är jag verkligen så här dålig?

Jag väljer att svara nej på den frågan och streta vidare uppför min branta uppförsbacke. Hemmavattnet har jag ju valt själv och visste på sätt och vis vad jag gav mig in i. Hela sjön är jättegrund. Den släta dybottnen ser exakt likadan ut överallt. Inga djuphålar, inga stenar. På sommaren är den totalt igenväxt och i skrivande stund begränsar denna vissna växtlighet fortfarande fisket på stora områden. Det går inte att ta minsta hjälp av ekolod för att hitta betesfisk eller därom utröna något mönster i deras beteende. Tidig höst syns stimmen ofta men från mitten av oktober fram till isläggning är de som bortblåsta. Det blir ett frenetiskt och tidskrävande sökande. För att toppa det hela beter sig både betesfisk och gäddor olika från år till år. Hösten 2014 hittade jag de stora fiskarna i små vassfickor på extremt grunt vatten. Förra året stod de mitt ute i sjön vid samma tid och vattentemperatur. I år hittar jag dem inte alls och har (än så länge) ingen aning.

Men byt sjö då för fan, kanske ni tänker? En tanke som trängt sig in i mitt huvud okänt antal gånger. Men med en blandning av dum envishet och tidsbrist stannar jag kvar. Det handlar om antal effektiva fisketimmar per vecka. Åka långt och fiska mindre? Eller åka kort och fiska mer och oftare? Jag kanske ska tillägga också att båten i ”min” sjö är högst stationär och att trailerbart ekipage saknas. Jag fiskar förstås i andra vatten också. Men överlag nöter jag vidare i samma sjö trots att jag för tillfället står och stampar utan någon som helst fiskemässig utveckling i sikte.

Efter en hel september och snart hel oktober utan någon som helst framgång börjar dock både självförtroendet och tålamodet att svikta rejält. När jag dessutom insåg att mitt senaste lyckade pass var i början av maj sviktade det inte längre bara. Det rasade. Därav detta blogginlägg. Föranlett av ett pass i söndags i konstant regn med utdelningen; två snipor på 4,5 timme.

Rådvill och mer än tillåtligt bitter är jag nu en stukad sportfiskare som med stort nöje ska kasta mig ut på samma sjö nästa helg igen. Vad annat kan man göra? Strunta i att fiska och sitta hemma och tycka synd om sig själv? Skulle inte tro det. Plötsligt vänder det!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Matfisk?

De senaste årens trend inom matsverige har tveklöst varit det närproducerade. Lokalt odlade grönsaker, mjölk från närområdet och nötkött från gården några mil bort. Ekologiskt och naturligt ska det vara. På vissa ambitiösa restauranger i storstäderna kan man (ibland mot sin vilja) få en hel uppsats uppläst för sig om gården och själva djuret från vilken oxkinden på tallriken härstammar. Det verkar vara en trend som håller i sig men den gäller, märkligt nog, inte vissa råvaror. Åtminstone inte inom vissa hobbyverksamheter.

Många gädd/gös/aborrsportfiskare därute väljer kanske ekologisk, närproducerad mjölk i affären. Kanske de också håller sig till svenskt kött och köper ekologiska tomater? Väljer råvaror efter säsong och drar ned på sin nötköttskonsumtion? Vad vet jag? Vad jag däremot vet är att många (men inte alla) inte äter fisk som de själva fångar. Fisk som om något kan kallas ekologisk, närproducerad och naturlig. Istället kanske de handlar odlad lax från Norge eller köper någon trött strömmingsfilé för 85:-/kg i den lokala matbutiken. Varför?

Om man sållar bort det uppenbara förslaget att man helt enkelt inte gillar smaken så återstår frågan. Istället för att rada upp ytterligare förslag går jag till pudelns kärna med min teori; att Catch and Release har blivit ett närmast religiöst begrepp där man slaviskt följer något slags budord trots att både profet och helig skrift saknas. Åtminstone för de förtappade få som skäller högt och ettrigt på sociala medier under bilder på avlivade fiskar.

Jag kan hålla med i kritik som riktas mot de som enbart köttfiskar och tar upp mer än de rimligtvis kan äta. Detta skulle inte vara hållbart i längden. För att inte tala om de som bonkar storgäddor med mottot: ”de äter upp all finfisk.” Men samtidigt motsätter jag mig verkligen det ”religiösa” gläfsandet som florerar på sociala medier. Näthat är knappast något nytt fenomen men naivt nog trodde jag kanske att det inte skulle leta sig in bland den skara av fina människor som kallar sig sportfiskare. Så blev det ju inte, tyvärr.

Catch and Release (eller fånga & fria – som man skulle kunna säga här i Sverige) är ingen religion. Det är ett förhållningssätt för att värna om livskraftiga fiskbestånd. Men att inte unna sig en matfisk ibland (om man nu gillar att äta fisk), eller ännu värre att inte unna andra det, är inget annat än korkat.

Ät mer egenfångad fisk och skitfiske på er, så länge!

 

Surt sa räven…

Under påskhelgen har spinnpremiärerna haglat i landets södra delar. Jag tror inte att någon av er har missat det. Strömmen av bilder på stora och större gäddor sköljde över Facebook och Instagram i helgen som gick. Det var PB:n, 10+, 13+ och 15+. Riktigt vackra och stora fiskar till höger och vänster.

 

cs

Mest glädje på bild stod Cristoffer ”Anchorbaits” Sääw för. Här med sitt nya PB på 108 cm och 9,6 kilo, tagen på hans egna Dofftail. Stort grattis!

 

 

Själv satt jag hemma i norduppland, förkyld, med is på både sjöar och kust, utan trailerbar båt och började känna lätt panik. Det är en märklig företeelse det där. Jag är en rationellt tänkande vuxen person som vet att våren kommer först i söder och sist i norr. Det är ju på samma sätt varje år, eller hur? Jag vet också att det gårdsliv vi lever inte tillåter ett båtlån för tillfället. All har sin tid – brukar det heta och snart nog blir tiden också min att kunna spinnfiska från båt. Allt detta vet jag, men vad hjälper det när storfiskrapporterna rasar in söderifrån. Samtidigt som jag gläds med de som lyckats i sitt vårfiske så stegrar abstinensen och paniken tar över.

Jag önskar att jag kunde ta det hela med ro, att den bittra gubben i mig kunde somna om. Att jag med moget tålamod enbart kunde glädja mig åt andras fångster utan att känna avundsjukan. Utan att känna; – Men, vad fan! Ni får ju inte börja utan mig! Jag vill också vara med!

Samtidigt var faktiskt även jag och spinnfiskade i måndags, dock inte från båt. Aleksander och jag drog till Fyrisån, norr om Uppsala och fiskade av några hundra meter lätt översvämmade och fina åsträckor i vårsolen.

 

img_5444

 

Vi höll på i ett par timmar och drog sedan norrut till andra, mindre åar. Jag skulle gissa att vi hade en effektiv fisketid på ca 4,5 timme utan ett enda pet eller följe som resultat. Årets första spinngädda lyser alltså fortfarande med sin frånvaro för min del. Nu hoppas jag innerligt att isen snart brister, innan jag gör det…

 

img_5445

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Flyttad Beteskoll

Idag är det måndag. Ni som följer mina ord vet att det vankas Beteskollen då. Kanske har ni väntat och sett fram emot ett nytt avsnitt eller kanske inte. Vilket fall hoppar jag över denna gång. Sportfiskemässan hägrar och nyheterna på betesfronten har, i takt med att vi närmar oss, sjunkit drastiskt. Det blir istället desto mer Beteskoll från Älvsjö under fredagens premiärdag. Jag bloggar ju hos FishEco då och kommer säkerligen att springa runt som en yr höna och fota mängder av fantastiska beteshantverk.

Jag vill också passa på att ge det fåtal av er som kanske missade gårdagens nyhet ett tips: Baitlove. Klas ”The Pike Father” Skoglunds och Mattias J Fors kärleksbarn. En sida om beten och betesbyggare som hade premiär igår och som bombarderades av sådan trafik att servern inte orkade med. Jag försökte förgäves att komma in vid ett flertal tillfällen under söndagskvällen. Men i morse funkade det! In och kika på detta trevliga initiativ som är under utveckling och expandering. Kan bli hur bra som helst!

Skitfiske på er, så länge!

P.s Jag bjuder på en liten vårkänsla också. Bara för att jag inte kunde låta bli att skriva.

 

IMG_1280

 

Friheten kluckar stilla mot skrovet. En bris letar sig fram mellan vassar och stenar, finner mig och drar vidare. På himlen hänger molnen i gråa sjok. Som en ridå framför solens återkommande föreställning, den som precis har börjat.

Ett tumtryck på rullens tangent, ett svingat spö. Spolens surrande ljud, när linan rinner iväg genom luften, får nackhåren att resa sig, får en ilning att sakta ringla sig nedåt längs ryggraden. Jag är fri.

Betet landar i vattnet, sjunker sakta, dalar genom vattenlagren innan det sakta vevas hem. Veva, stopp, veva fortare, stopp, veva sakta. Orytmiskt och oförutsägbart. Plötsligt stannar tiden. Vindens lugnande ljud försvinner och fåglarnas sång likaså. Tankar och känslor upphör i samma stund som huggets vibrationer når märgen. Reflexer tar över, vilt fäktande impulser. Mothugg och stum lina.
Tiden hoppar igång igen i takt med de tunga och sugande dyningarna i spöet. Tankarna likaså, som nu virvlar runt likt ett urartat balettnummer. Släpp inte! Simma inte in i vassen! Nej, inte ned mot de vassa stenarna på botten. Släpp inte! Är håven redo? Var krokarna vässade? Släpp inte!

– HÅVA!!!

En lättnad lägger sig tung över båten. Kontroll ersätter kaos och den tidigare rädslan övergår till ren och oförställd lycka. Samtidigt som adrenalinet ännu pumpar runt, får ben och händer att darra som höstlöven gör, precis innan de faller. Jag är fri!

 

Hugget, i en klass för sig

Vad är egentligen tjusningen med sportfiske? Är det kamratgemenskapen i båten? Eller kanske naturupplevelsen? Kan det vara avkopplingen, att varva ned och lämna alla ansvar och måsten på bryggan för en stund? Eller handlar det om jakten och dess spänning, om adrenalinet?

 

IMG_2981

Å-båten!

 

Frågar man olika sportfiskare får man givetvis olika svar. Men de flesta skulle nog instämma att man med lätthet kan svara ja på samtliga frågor ovan. Frågan som intresserar mig är vad som drar mest. Vilket begär som får en att trotsa oväder och isande vindar. Vilket begär, som varje gång man valt fisket framför barnen eller arbeten på huset, skänker en dåligt samvete. Ni vet, när man nästan skäms över att berätta för sin partner att ett nytt pass är inbokat även nästa helg.

Jag tänker inte gissa vilka svar ni har men jag tänker berätta mitt;

Ett stenhårt gäddhugg!

 

caesargädda

Även små gäddor hugger hårt!

 

För mig handlar det till största del om adrenalinpåslaget vid ett kraftigt gäddhugg. Hur du först med list, kunskap och erfarenhet lockar fisken med ditt bete. Och sedan, hur den hänsynslösa predatorn attackerar med blint mord i sinne. Den påföljande kampen är inte att förglömma. Men själva hugget står i en klass för sig.

För utomstående, alltså ickefiskare, ter sig ju detta beteende ytterst märkligt, på gränsen till vansinnigt. Hur en människa kan ta tid från sin familj, pengar från husrenoveringar samt trotsa snöstormar. Allt för att få känna en fisk hugga på något som mest liknar en neonfärgad dildo med krokar.

Här skulle nu kunna följa en lång djupdykning i människans natur för att förklara detta beteende. En psykologisk beskrivning om den genetiskt nedärvda jakten i vårat blod. Om hur kampen mellan människa och djur triggar igång gamla impulser, ännu inte insomnade trots dagens moderna samhälle. Det skulle säkert kunna bli en hel doktorsavhandling och just därför tänker jag låta bli.

Det är kul, helt enkelt. Det får räcka så.

Skitfiske på er, så länge!