Deadbaitmete med Jan O

 

Igår kväll publicerades senaste numret av +Magazinefisheco. Har ni inte redan läst det är det närmast ett måste. En utav artiklarna handlade om ismete med deadbait. Den skrevs av Jan O, efter att han varit och besökt mig på ett utav mina hemmavatten en solig lördag i februari.

 

img_7728

Jan O i väntan på fäll.

 

img_7727

Spöhållare av rang.

 

Det var en tuff dag, vilket framgår av artikeln. Jag har nog aldrig tidigare varit med om liknande isåska. Strax efter att solen började gassa small det oupphörligt runt oss ända tills molnen skymde värmelampan. Det var också först då som gäddorna vågade sig fram till våra sillar. Utdelningen var mager den dagen med en handfull fäll men endast en landad fisk. Dock en välmatad och fin gädda strax under metern och något över 6-kilosstrecket.

 

dsc_8075

Foto: Jan O

 

dsc_8076-1

Foto: Jan O

 

7

Foto: Jan O

 

Det var en frustrerad guide som äntligen lyckades pilla upp en fisk för foto till artikeln. Som värd vill jag förstås kunna leverera bra fiske till mina gäster men som ni alla vet fungerar det ju inte riktigt så när det kommer till fiske. Nåväl, det blev fisk, en riktigt trevlig dag på sjön och en bra artikel likaså. Jag har dock ytterligare några tips när det kommer till ismete med dött agn.

  • Det första och viktigaste; tålamodet. Fällen kommer att bli färre än med levande mört. Men samtidigt större (oftast).
  • Agna med fet fisk. Sill, strömming eller makrill luktar mycket och fungerar mycket bättre än naturlig betesfisk, såsom mört, björkna, brax mm.
  • Skär några skåror i sidorna på betesfisken för mer lukt och lockelse under ytan.
  • Efter ett par timmar i vattnet kan betesfisken bli ganska mjuk och lossnar lättare från kroken vid försiktiga hugg. Trä en gummisnodd runt tacklet mellan de två krokarna för att hindra silltjuvarna.

 

dsc_8054-1

Foto: Jan O

 

  • Ett bete som inte rör sig måste synas. Fiskar man i grunda och vegetationsrika sjöar som jag gör placeras sillarna bäst en tafslängd under isen för maximal synlighet och doftspridning.
  • Vid passets slut kan sillarna sparas om plats finns hemma i frysen. De duger inte till att agna med igen (då de tappat för mycket lukt) men kan med fördel skäras ned och mäskas med i hålen vid nästa pass.

Trots att säsongen nästan är slut kanske någon av er därute blir sugen att prova dött agn. Det finns nackdelar men fördelarna är fler. Med deadbait blir det inget pyssel med mäsk, mörtstugor, sumpar eller vattenpumpar. Inte heller någon stor och tung hink som tar plats vare sig i bilen eller i pulkan. Det räcker med ett besök till den lokala matbutiken och en mindre plastpåse med sig på isen. Med deadbait får man inga ”mörtfäll” och behöver heller inte oroa sig att mörten skall dö och ”sluta fiska” under passets gång. Snittvikten på gäddorna ökar också, icke att förglömma. Men nackdelarna då? Ja, fällen blir färre. Ibland kan det var segt något så bedrövligt, till och med. Kanske framförallt om man får för sig att köra deadbait när kompisen har levande mört i hålen bredvid (ett pass som dock visar på motsatsen kan man läsa om här). Jag har mer än väl fått erfara trögheten med deadbaitmete denna issäsong. Det har dock mer med val av vatten än med val av betesfisk att göra. Därför kommer jag alldeles säkert att sitta även nästa vinter och blicka ut över mina julgranskuleprydda vippor, djupt bugandes under tyngden av stora, feta sillar.

Ses på mässan snart och skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

Ismete

Våren står otåligt och väntar runt hörnet. Eller så är det jag som otåligt väntar på den. Isen ligger alltjämt tjock på de norduppländska sjöarna. Den jag och Aleksander var på i söndags hade över 20 cm ännu och islossningen känns avlägsen. I skrivande stund är det måndag kväll och -5 grader utanför. Skulle visst sjunka till -10 under natten. Suck! Spinnabstinensen river och sliter i mig nu. Öppet vatten, kluckande mot skrov, svingade spön i ljummen vårluft och hårda gäddhugg. Det är nära men samtidigt så långt bort.

Istället blev det ismete i söndags, i brist på annat. Så känns det verkligen för mig nu; i brist på annat. Ismete är roligt men nu räcker det. En påtaglig känsla, som säkerligen beror på en svår och trög säsong. Det började bra med ett par fina meterfiskar men sedan har de svårt sega passen avlöst varandra ett tag nu. Ett av mina hemmavatten har levererat sämre än någonsin och de nya sjöar som testats har inte riktigt motsvarat förväntningarna. I söndags var det dags för ett hemmavatten igen och nya ställen som jag aldrig fiskat från isen tidigare.

Vi var uppe med tuppen och träffades redan 06:00 vid sjön. Det var ett par minusgrader i luften och en klar himmel. Dessvärre blåste det, rejält. Det uttänkta området låg i full vind och vi var tvungna att välja mellan att följa planen och förfrysa eller byta till kanten i lä. Det blev det sistnämnda. Trots att jag aldrig haft bra fiske där från båt, vare sig på senhöst eller tidig vår. Men det var inte mycket att välja på.

Aleksander drog igång sitt nyförvärv; en Mora Ice, fyrtakt. Vilken dröm!

 

img_7252

 

Sexton hål var borrade på nolltid och alla spön satt ute en god stund innan 07:00. De flesta var laddade med levande mört och några med strömmingar eller sillar. Sedan blev det brasa, kaffe och vänta.

 

img_7248

 

Men vi kunde inte sitta bekvämt i lä särskilt länge. Vid Aleksanders första fäll (som resulterade i en avkrokad snipa) upptäckte vi vad vinden, på mycket kort tid, åstadkommit.

 

img_7795

Var är hålet?

 

Den tunna hinnan pudersnö som låg på isen virvlade förstås ned i och satte igen hålen. Vi byggde små vindskydd av snö och isrester från hålen men det hjälpte inte mycket. Det blev ett nästan konstant rensningsarbete som krävdes för att hålla linorna fritt löpande.

 

img_7245

Aleksander på en av alla rundor mellan hålen.

 

Hur gick fisket då, kanske ni undrar? Jo, det var ännu en gång segt något bedrövligt. Till vårat försvar tvingade vinden in oss på helt fel område men å andra sidan borde det finnas ett vindskydd i arsenalen, just för tillfällen som detta. Gäddorna var inte alls på humör och vi hade bara sju fäll på hela passet och tre landade. Störst fick förstås Aleksander; en välmatad fisk på 90cm.

 

img_7261

 

Denna soliga söndag handlade mest om att ha trevligt, skopa upp snö ur hål, skitsnack, kaffe och eldning. Och som en bisyssla till eldningen; Aleksanders dräneringssystem för brasans smältvatten.

 

img_7253

 

img_7257

Kul att borra med nya borren…?

Roligare än så blev det inte. Jag fick två fäll och en gädda. En gädda som på sin höjd vägde ett halvt kilo mer än mörten. Snälla ge mig öppet vatten nu!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Mört vs Sill

Ett ettrigt skärande ljud trängde in i mitt medvetande. Utan att riktigt förstå vad som hände famlade jag i mörkret, desorienterad. Till slut blev de grumliga tankarna klara och jag mindes. Alarmet på mobilen. Det var lördag morgon, klockan visade 04.40 och det var ismete på gång.

Jag mötte upp Aleksander vid 06.00 för gemensam färd till dagens sjö, där Aleksanders kompis David väntade. En god bit innan 07.00 påbörjade vi den långa vandringen med välfyllda pulkor på släp. Det skulle bli en intressant dag. Sjön håller stor gädda och gös och jag har länge varit sugen på att testa deadbait här, trots Aleksanders påpekanden att det är levande mört som gäller i detta vatten. Envis som jag är hade jag laddat upp med både sill och strömming medan mitt sällskap båda skulle köra med mört. Ett intressant tillfälle att jämföra och kanske konstatera min tes; färre fäll men större fisk på dött?

Vi släpade med viss möda ut våra grejor på isen. Trots att vi kände oss säkrare till fots, samt fick motion, var det lite surt när andra ismetare kom ikapp och förbi i sina bilar. Isen var ju 35 cm tjock, trots allt.

En god bit innan 08.00 var 22 hål handborrade. Mitt borrande gick dock inget vidare då ett av skären trillade av i mitt första hål. Därefter fick jag dela med David men det gick ändå ganska fort att få ut alla spön. Aleksander hade nio stycken med mört, David sex spön med detsamma och så jag med mina sju, riggade med fyra sillar och tre strömmingar. Det fällde direkt på mörtarna, som det brukar kunna bli. En snipa och en fin matgös var avkrokade innan vare sig brasa eller ens första koppen kaffe var på gång.

 

img_7220

Aleksanders fina gös på 3,8 kg

Fällen fortsatte sporadiskt på morgonkvisten men det var inte någon riktig rusch. Det var mest också mest snipor som var i farten, enbart intresserade av mörtarna.

 

Version 2

David drillar…

Version 2

…ännu en mindre fisk.

Efter ett par timmar lugnade det ned sig och det var basläger, brasa och kaffe som gällde.

 

img_7223

 

Version 2

 

Jag hade några enstaka fäll på sill under förmiddagen men samtliga hade spottat när jag var framme till hålen och det var knappt några bitmärken på betesfisken. Förmodligen snipor som gapat efter mycket. Vid det här laget hade det kommit upp ca sju gäddor och en gös. Samtliga på mört och Aleksander började, på ett märkligt och okamratligt sätt, att hånfullt ifrågasätta mitt val av betesfisk. -Jag kör med deadbait, sa jag och tejpade om mina glasögon som, efter att ha tjänat mig väl i tio år, gått i två delar kvällen innan.

 

Version 2

En av mina vippor, djupt bockande under tyngden av en stadig sill.

Fisket var segt ett tag men slutligen fick jag ett till fäll på sill. Jag sprang fram och kände ett tydligt motstånd trots att fisken stod stilla under hålet. Vänta lite eller göra mothugg direkt? Då jag kör med två trekrokar och risken finns att de hinner svälja betesfisken för djupt valde jag att göra mothugg direkt. Jag kände motståndet i en halv sekund och sedan kom tomma krokar med en gummisnodd upp genom hålet. Sillen var stulen och gäddan hade inte varit på krokarna. Med lite tur kanske den skulle försöka igen lite senare? Så blev det inte.

 

Version 2

Åter till detta…

En ny, kortare huggperiod satte igång något senare och framförallt Aleksander fick springa på flera fäll.

 

Version 2

En av Aleksanders gäddor och dagens största.

Version 2

 

Version 2

 

Version 2

 

Klockan blev sent och in i det sista hade jag tro på mina sillar. Men 16.00 var det dags att bryta och jag fick se mig besegrad med en bom i protokollet. Tretton gäddor blev avkrokade denna vackra februaridag (10 till Aleksander och 3 till David) samt en gös. Jag bidrog med ärtsoppa och en stor portion tålamod. Jag har haft osedvanligt trögt deadbaitmete denna säsong. Tidigare pass har jag känt mig frustrerad och lätt uppgiven när det inte har fungerat som det brukar. Men denna dag hade jag vare sig högt ställda krav eller förväntningar. Jag visste att det skulle bli svårt men gav mig ändå fan på att prova. Ibland lyckas det och ibland inte, när man testar deadbait på nya vatten. Mörten vann denna match men nästa gång kan det bli precis tvärtom. Kanske redan nästa helg? Känner jag mig själv rätt sitter jag snart nog på en ny sjö, laddad till tänderna med sillar och tålamod. Då hoppas jag också att det inte är en handfull bilar som kör runt, runt på isen och sladdar i närheten av området jag fiskar på (som det förstås var igår). Deadbaitmetare gillar inte sådant…

Skitfiske på er, så länge!

 

Besvarad hatkärlek?

Igår var det ismete igen. För tredje gången denna issäsong besöktes hemmavattnet. Men för första gången valdes en ny del av sjön som aldrig provats av oss förut, åtminstone inte från isen.

Jag och Aleksander möttes vid 07.00 och påbörjade en väl skumpig färd över stock och sten med våra tungt lastade pulkor. Min består av en gammal snowracer med en större packlåda i plast ovanpå, fastsurrad med buntband. Detta ekipage välte två gånger innan vi hunnit ned till sjön och svordomarna flög mellan träden.

Väl på isen valde vi att gå till en vik där jag haft ganska bra vårfiske tidigare. Sexton hål borrades, över ett ganska stort område, och snart nog satt alla spön ute, agnade med död sill.

 

img_7699

Skåror i skinnet för extra doftspridning och gummisnodd för att gäddorna inte ska kunna sno sillen utan att fastna. Inget som hjälpte mig det minsta denna söndag.

 

När allt var klart inleddes den sedvanliga väntan. Dött bete tar tid på sig att locka, helt enkelt. Inget passar då bättre än en brasa och en kopp varmt kaffe. Om man nu inte skulle råka få en present, förstås. Och det var precis vad som hände. Aleksander, som till vardags har ett närmast sjukligt intresse av att köpa och sälja beten, lyckades få tag på ett gäng McTail v.1:or. – Får du en slow sink i mälarfärg till övers vill jag köpa, sa jag. Och så blev det, även om han inte ville ha betalt.

 

img_7706

Så vackert, tack kompis!

 

Tiden rann iväg mellan eldning, skitsnack och oräkneliga koppar kaffe. Efter drygt två timmar hade vi bara haft ett bomfäll där min sill satt kvar men gäddan var borta (förmodligen en snipa som nafsat). Då såg jag hur en av Aleksanders vippor började buga djupt i hålet för att sedan sprätta upp, vajandes i den grådisiga februariluften. Vi sprang och väl framme syntes linan rinna av rullen. Alltid ett bra tecken. Aleksander satte mothugget och en lite bättre fisk svarade i andra änden. Efter några rusningar kunde en helt ok första gädda landas.

 

img_7691

 

Efter att fisken simmat tillbaka skulle Aleksander precis agna med ny sill när en pingla ljöd bakom oss. I hålet närmast var det nytt fäll på ett av mina spön. Jag sprang dit men linan stod still och det såg inte ut som om särskilt mycket hade lämnat rullen. Ett visst motstånd kändes men det kunde lika gärna ha varit växter. Jag gjorde mothugg med samma resultat som mitt tidigare fäll; ett tomt svar och en sill utan vidare bitmärken som kom upp ur hålet. Vad fan?! Surt när fällen är så få men det är ju sådant som händer när mindre fiskar gapar efter mycket.

Vi återgick till baslägret där en ny väntan inleddes. Efter en god stund fick Aleksander ett till fäll, i samma hål som tidigare. Proceduren upprepades även för honom, dvs en till gädda i ungefär samma storleksklass.

 

img_7694

Denna dock lite mer välmatad än den första.

 

Roligare än så blev inte detta supertröga ismetepass. Jag skrev, för andra gången någonsin, bom i isprotokollet. Anmärkningsvärt är att båda dessa bompass skedde denna säsong. Och båda på hemmavattnet. Det är som om mitt och sjöns förhållande, som var högst ansträngt i höstas, fortfarande knakar i fogarna. Att hatkärleken jag känner till detta nyckfulla vatten rentav är besvarad? Nej, om man plockar bort dramatiken ur det hela så var det bara en sådan dag. Gäddorna var inte hungriga och de få som ändå blev sugna valde inte mina sillar. Sådant som händer men surt lika väl. Jag önskar förstås att jag kunde dra till med någon coolare bortförklaring. Som att ”det var en satsning på storgädda som inte gick hem denna gång.” En satsning där ”det krävs mycket pannben och där huggen är få men stora.” Men det skulle inte vara sanningsenligt. Jag bommade bara. Inte mer än så.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ismetepass nummer fem – nya vatten igen

Att komma fram till sjön efter en veckas väntan på att få fiska är en storslagen känsla. En spänd förväntan, ett lätt pirrande som nästan gränsar till nervositet. Den känslan gånger tre hade jag igår morse då ett helt nytt vatten testades. Det är något speciellt med att utforska nya områden. En djupt rotad upptäckarlust som vaknar till liv.

Med stor iver inledde jag och Viktor en gedigen promenad ut till den svårtillgängliga sjön. Vi tyckte nog att vi startade morgonen i god tid men med facit i hand tog det betydligt längre tid än planerat och vi började nog inte borra första hålet förrän kvart i åtta.

Planen var att fiska runt sjöns inlopp då det låg ganska nära till hands samt att det naturligt är ett ställe rikt på betesfisk i det mer syrerika vattnet. Men vi stötte på hinder – öppet vatten.

 

 

Alla andra åar i närområdet är rejält frusna men inte denna. En rejäl undervattensström måste husera där för på ytan såg det lugnt och stilla ut. Vi började att borra våra hål en god bit ifrån den öppna rännan och var redo en halvtimme senare. Mina sju spön, laddade med död sill och Viktors sex angeldon med ganska små, levande mörtar. Den efterlängtade koppen kaffe framför brasan hägrade men lät vänta på sig. Det fällde nämligen på bra till en början och den ena snipan efter den andra fick se sig fångad och avkrokad.

 

img_7592

 

Viktor fick även en finare fisk på morgonkvisten. En gädda på knappa 90 cm och runt 5 kilo som också blev dagens största. Denna filmades med min sons GoPro som jag återigen lånat med mig ut på sjön. Tyvärr hade jag råkat trycka upp den för långt i pannan så fisken hamnade utanför rutan. Men det filmades lite annat under dagens lopp och resultatet kan ni titta på här.

Vid elva-tiden dog det av och fram tills vi packade ihop vid 14.30 hade vi bara en handfull fäll till där de flesta bommades. Jag lyckades tappa en bra fisk som svarade med god tyngd efter mothugget men som strax därefter skakade sig loss. Alltid lika surt men en accepterad del av det hela.

Vid passets slut kunde vi summera: fjorton fäll – åtta på mört och sex på sill. Utav dessa krokades nio gäddor, sex på mört och tre på sill. En ganska väntad fördelning av hugg då levande oftast lockar till sig fler. Min tidigare erfarenhet av mete med sill är att man sållar bort sniporna. Färre fäll men större fisk – en devis som brukar stämma. Men inte igår. För första gången på de tre år som jag nu ismetat mycket med deadbait fick jag tre snipor. På ett och samma pass. Ovanlig företeelse men jag var glad ändå då jag åtminstone hade kontakt med bra fisk och kunde konstatera det som var målet med dagen; den nya sjön har potential. Nästa gång ska det gås ännu längre till ett område som såg ruskigt hett ut. Då blir det revansch!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Ismetepass nr 4 – Dead or alive?

Igår var det dags för något spännande; testfiske på ett helt nytt vatten. Det rörde sig om en liten näringsrik fågelsjö. En till sådan där som har ett medeldjup på strax över metern och som växer igen helt på somrarna. Jag har spanat på den sjön ett tag nu men inte kommit mig för ett besök, förrän igår.

Jag hade bestämt träff med Martin, han som driver sportfiskebutiken i Österbybruk, vid 07.00 och vi begav oss i gemensam trupp mot sjön. Med på turen var också Viktor, en vän till Martin. Väl framme och ute på isen kunde vi konstatera att det skulle bli rätt svårt. Det var vass överallt. Vi visste redan innan att det fanns många vassöar men inte att det däremellan också växte sporadiska strån här och där. Nackdelen med mycket växtlighet vid ismete är risken att en gädda som tagit betet och simmar iväg sedan drar fast krokar eller lina i växter, känner motståndet och väljer att antingen spotta ut betet eller lyckas slita med sig det.

Vi hittade dock luckor och hålor där vi slutligen kunde placera ut 13 spön och 5 angeldon. Nu skulle det bli intressant. Det var nämligen så att vi valt att använda olika beten och för första gången för min del skulle vi kunna se skillnad på levande och död betesfisk under ett och samma pass. Jag körde med 6 spön laddade med döda sillar på ca 2,5-3 hekto. Viktor hade 5 angeldon laddade med ganska stora, döda sarvar på krokarna och Martin agnande sina 7 spön med levande mört. Första fället kom redan innan alla spön satt ute och det var Martin som tog en snipa på mört. Sedan inleddes en mycket långdragen väntan.

 

Blev mest sådant här.

 

Martins fäll kom redan innan klockan 08.00 och nästa gång, först tre timmar senare, var det min tur. När jag kom fram till hålet stod rullen oroväckande stilla. Jag spände försiktigt linan och kände dock ett motstånd. Jag gjorde mothugg men det enda som hände var tomma krokar som fastnade på undersidan av hålkanten. Sillen var borta och var ersatt av växter. Gäddan hade med andra ord dragit fast tacklet i spenaten och sedan slitit med sig betesfisken. Denna procedur upprepade sig ytterligare tre gånger under de kommande timmarna och min frustration växte. De bommade fiskarna var förmodligen små rackare som gapade efter mycket då större gäddor oftast slukar betet mer ordentligt. Men jag bestämde mig ändå för att låna flätlina av Viktor för att surra fast sill med tackel och det lönade sig. 6,5 timme efter att alla spön satt ute, och en kvart innan vi hade tänkt att packa ihop, kom så mitt femte fäll samtidigt som Martins andra. Han sprang och drog upp en mindre gädda medan jag äntligen kände tyngd efter mothugget. Och det var på den fastsurrade sillen. Till en början kändes inte fisken särskilt stor men när den närmade sig hålet kom ett par tunga rusningar och jag skymtade en stadig kropp under isen. Det var en fin skalle som slutligen dök upp i hålet och issäsongens andra 100+fisk var ett faktum.

 

img_7516

Prick 100 cm och 7+

 

En varmt välkommen avslutning på en annars mycket trög men trevlig dag på isen. För att summera det hela kan vi säga så här:

Vad gäller sjön så var den både svår och trög men hade viss potential. Framförallt var det roligt att testa nytt.

Angående val av betesfisk var det solklart vad som gällde, åtminstone där och då. Med sina fem fäll och störst landad fisk stod sillen som vinnare. På en andra plats kom mörten som märkligt nog bara gav två fäll. Normalt sett brukar ju levande betesfisk ge betydligt fler fäll än dött agn. På en tredje plats hamnade de döda sarvarna som kammade noll. Också detta ganska märkligt.

Jag plockade även med mig en ny lärdom från gårdagens pass. Att alltid surra fast dött agn och tackel. Tidigare år har jag inte haft detta problem men på de senaste tre turerna har jag bommat sammanlagt sju fäll där sillen sedan har saknats. Sill som dessutom börjar att bli ganska dyr ( galna 55 kronor/kilo där det går max 4 sillar på ett kilo…). Så nu kommer det alltid att finnas en påse gummisnoddar med ut på isen. Om jag inte hittar ett mer miljövänligt och nedbrytbart alternativ, förstås.

Skitfiske på er, så länge!

 

Ismetepass nr 3

Alarmet på mobiltelefonen ringde för andra gången. 04.40! Vad i hela….? Ja just ja, ismete. Jag raglade ur sängen, klev ned i understället och satte grötkastrullen på plattan. Aleksander hade bestämt tidig träff hemma hos honom 06.00 för gemensam färd vidare till dagens sjö. Jag tyckte det kändes väl tidigt men det visade sig nödvändigt. Det gick inte så fort på vägarna efter nattens snöoväder.

Strax efter 07.00 var vi framme och där väntade David, en kompis till Aleksander samt Davids son Oliver. Påpälsade och med en respektingivande mängd packning (främst Aleksanders nya och enorma ismetepulka) påbörjades en lång, pulsande marsch ut på isen. En dryg timme senare satt femton spön ute, agnade med stor mört och vi satt redo i baslägret.

Istället för bilder här länkar jag till en liten film. Det är nämligen så att min son sålde jultidningar i höstas och valde en GoPro Hero 4 som ”lön” för sitt arbete. Den lånade pappa med ut på isen. Jag filmade till höger och vänster och detta klipptes sedan snabbt ihop till en liten film med hjälp av en mobilapp. Det enkla och amatörmässiga resultatet? Ja, det ser ni här.

Det var många fäll och mycket spring som gällde, åtminstone tjugo. Men det var smågäddornas och de mörttjuvande gösarnas dag. Nio gäddor och en gös krokades under dagen varav sju gäddor var snipor trots den stora mörten.

 

img_7458

Störst gädda var en välmatad 93:a på ca 5,5 kilo.

 

img_7453

Dagens enda gös – en fisk på ca 3 kilo som blir huvudnumret denna söndagsmiddag.

 

Trots att de stora fiskarna lös med sin frånvaro (bortsett från en bommad fisk som snodde två mörtar i samma hål och som Aleksander tyckte sig känna var en redigt stor gös) var det en fantastiskt trevlig och vacker dag på isen.

 

img_7459

 

Solen gick ned och vi packade ihop, stålsatta inför den långa vägen tillbaka genom ett snötäcke i sporadiska drivor. Ismetepass nummer 3 för säsongen var över men redan nästa helg blir det nog nummer 4. Då ska jag prova helt nya, små och spännande vatten med stor död sill på krokarna. Det ska bli hur kul som helst.

Skitfiske på er, så länge!

 

Fingertoppskänsla

Det okynniga vädret har under längre tid slängt ur sig grader till både höger och vänster om nollan. Isarna i norra uppland har legat men inte alls varit säkra. Men ett par rejält kalla nätter i förra veckan fick det att knaka till ordentligt och igår var det äntligen dags för fiske igen; säsongens andra ismetepass. Och denna gång med stor, död sill som agn.

Redan vid 07.00, i totalt mörker, travade jag och Aleksander ut på isen i pannlampans sken. Varför så tidigt, kanske någon undrar? Jo, det tar ju en stund att sätta ut 12-15 spön och när det första gryningsljuset kommer vill man att allt ska vara färdigt. Det är nämligen allt som oftast en huggperiod då. Åtminstone om man fiskar med levande beten. Dött agn behöver i regel ligga längre i hålet för att locka till sig gäddor men vi har haft gryningsfäll på sill också. Men inte denna söndagsmorgon.

 

img_7382

Väntan i soluppgång.

 

img_7381

Baslägret med den obligatoriska eldkorgen som är ett måste för oss med frusna fingrar och tår.

 

Det dröjde två timmar tills den första vippan vajade på isen. Det visade sig vara ett bomfäll men strax därefter kom ett till fäll på ett av Aleksanders spön.

 

img_7386

Ovanligt liten för att vara på stor sill men välkommet efter den händelselösa inledningen.

 

Klockan var strax innan tio och huggperiod hade kommit igång. Aleksander fick ytterligare bomfäll och en som satt kvar.

 

img_7387

Det var en redig skalle som kom upp ur hålet…

 

img_7389

…men kroppen höll inte riktigt samma mått. Ändå en riktigt fin gädda på 102 cm.

 

Aleksander fick ytterligare en mindre fisk samtidigt som jag endast fått ett bomfäll under passet så långt. Som det brukar vara med köldstela gäddor så avstannade huggperioden tvärt och en ny period av väntan inleddes i sällskap av ärtsoppa, kokkaffe, brasvärme och hembakta lussebullar. Vi fick några sporadiska fäll där flera bommades då gäddorna bara nafsat på sillen och sedan stuckit. Några till fastnade dock på Aleksanders krokar.

 

img_7393

En fin 97:a…

 

img_7395

…och en till mindre med skadad underkäke.

 

Angående bilden ovan. Nu har ju jag tro om er kära bloggläsare. Men om någon av er, mot förmodan, fortfarande använder sig av en lipgrip så snälla sluta! Resultatet syns tydligt här och fisken var rejält undernärd. Vi gav den en behövlig sill och släppte tillbaka den i hopp om god återhämtning.

Sedan hände just inte mycket mer detta pass. Förutom att jag fick ytterligare två fäll där sill var kvar men gädda borta när jag kom fram till hålet. Sammanlagt hade vi 12 fäll och 5 landade gäddor. En ovanligt hög bomprocent vilket tydde på försiktiga och vaksamma gäddor denna söndag. Jag hade 3 av fällen och 0 av de landade. Trots att vi hade blandat upp våra spön på området, agnat med samma typ av bete samt på samma djup. Det är nog första gången vi haft en sådan märklig huggfördelning. Aleksander började givetvis dravla om fingertoppskänsla men vi med lite vett i skallen inser ju enkelt att det handlar om slumpen i en situation som denna. 😉

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Ispremiär

Att stå på en frusen sjö i mitten av november är en högst ovanlig företeelse i norra uppland. Men igår var det precis det som hände.

 

img_7270

Förberett och klart!

 

Efter vinterns plötsliga tillslag för en och en halv vecka sedan har de grunda slättlandssjöarna här fått en tunn hinna is. Från att ha sett fram emot en månad som normalt sett bjuder på hett gäddspinnfiske såg läget mörkt ut. Is men för tunn för att gå på samt inställd King of Mälaren som skulle ha gått av stapeln i lördags. Dystert!

Då ringde Aleksander i torsdags och sa att han fixat mört. Mört!? Ismeta redan? Han var entusiastisk men själv var jag mer skeptisk. Inte till att ismeta förstås utan mer om det skulle vara möjligt att beträda de tunna isarna på ett någorlunda säkert sätt. Nog för att vi bottnar i de aktuella sjöarna men det är ändå högst otrevligt att plötsligt stå i iskallt vatten upp till bröstet.

Efter jobbet i fredags åkte jag till en av de tilltänkta sjöarna och rekade med både ispikar och dubbar i högsta hugg. Man brukar ju säga att 3 cm räcker för att bära en vuxen man men då kastar man sig in i ett chansartat scenario med ganska dåliga odds. På vissa områden kan det ju plötsligt bli bara 2 eller 2,5 cm och då säger det plums. När jag rekade visade det sig vara omöjligt att komma ut då den tjälfria och därmed varma marken inte tillät isen längs stranden att frysa till ordentligt. Men på natten till lördagen var det -12 och nästa natt -6. Det räckte för att det skulle bli grönt ljus för en rekordtidig ismetespremiär. Söndagen den 13 november!!!

Jag mötte upp Aleksander i arla morgonstund och vi påbörjade en ganska lång vandring ut på sjön. Utrustade med ispik och yxa konstaterade vi att isen låg ca 5 cm tjock vid strandkanten och närmare 9 cm längre ut. Klart tillräckligt för att känna sig säker (jag hade dock dubbel uppsättning av klädsel, nedpackat i vattentäta säckar för säkerhets skull).

När vi äntligen kom fram var det med stor iver som håll borrades och spön riggades. Det gick snabbare än vanligt vilket vi hade den tunna och lättborrade isen att tacka för.

 

img_7255

Underbar morgon på isen. Vid tillfällen som dessa slås man ofta av insikten att livet är bra härligt.

 

Innan vi ens fått upp alla spön hade vi fått två fäll; en bom och en snipa. Vi fortsatte och detsamma gjorde smågäddorna. Det blev ett flertal fäll på kort tid men det var bara snipor som var i farten till en början. Så småningom lugnade det ned sig och vi kunde njuta kokkaffe vid elden i väntan på större hugg.

 

img_7259

En så kallad swedish torch, dvs en kryssågad kubbe där man tänder en liten brasa uppe på och där glöden sedan faller ned i springorna och tänder själva kubben. Man kan också fuska med sprit till Trangiaköket, vilket jag gjorde. Brinner länge och bra om man inte låter den stå i för mycket vind, vilket jag också gjorde…

 

Större hugg kom det också så småningom (men först efter ytterligare några snipor). Aleksander fick ett fäll och efter mothugget svarade fisken riktigt bra med flertalet rusningar. Den skymtade i hålet och jag trodde jag såg ett mindre huvud och sa att den inte var så stor. Men sedan såg vi en rejält välmatad kropp och det var en finare fisk.

 

img_7271

En riktig tjockis…

 

img_7260

… på 95 cm. Ovägd men ca 6 kilo.

 

En timme senare var det min tur. Fäll, språngmarsch, lina som rann av rullen, mothugg och bättre tyngd på andra änden. Fisken gjorde en rad rusningar innan den till slut visade sitt bastanta huvud i hålet.

 

img_7267

103 cm smal fisk på ca 6 kilo. Och ja, jag råkade fronta den lite…

 

Efter dessa finare fiskar blev det några snipor till men efter lunchen, som bestod av stärkande varm chiligryta, dog det av. Med hänsyn till fars dag och besök till svärfar på middag bröt vi redan vid 13.30 och packade ihop för hemgång. Ett rekordtidigt ispremiärpass var över och resultatet blev 18 fäll, 13 landade varav en fin tjockis och en metersfisk. Riktigt trevlig inledning på säsongen som gav rejäl mersmak.

Nu ser dock vädret ostabilt ut under kommande vecka med mildare temperaturer och regn. Jag hoppas att det antingen blir rejält milt (= spinnfiske) eller snabbt fryser igen (= ismete). Mellantinget är ett limbo, en grå sörja av frustration och längtan som ju ingen blir glad av. Varför kan aldrig november och december fatta det…?

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Solopass med honungshål och sjutår

Idag gick årets tredje ispass av stapeln. Tanken var att Aleksander skulle möta upp vid 07.00 men en feberfrossa satte käppar i hans fiskehjul. Istället masade jag mig ut i snålblåsten själv. Jag är förvisso en van ensamfiskare när det kommer till spinnfiske (aktivt fiske) men har aldrig ismetat solo tidigare. Det gick förstås men en god vän saknades verkligen när det var långt mellan fällen…

IMG_6879

Dagsljuset letar sig fram, spöna är riggade och kaffekoppen värmer frusna nävar.

Det (nästan) alltid närvarande gryningsfället uteblev denna gråbistra morgon. En timme gick innan en bjällra väckte mig ur mitt dagdrömmeri. Adrenalinet rann till, som alltid när man riggat spöna med deadbait. Dött agn har en tendens att sålla bort smågäddor, åtminstone när man agnar med stor sill. Denna dag fanns bara mindre strömming att tillgå men även dessa lockar oftast större fiskar. Lina rann av rullen när jag kom fram och då är det mothugg på en gång som gäller. Tyvärr tog denna gädda betesfisken i stjärten för vid hothugget hände inget spännande och upp kom tacklet med en strömming vars bakdel var rejält sargad. Trist! Jag riggade om och tog en till kopp kaffe.

IMG_6880Först en och en halv timme senare var det dags igen. Jag rusade fram, rullens spole stod still, jag drog försiktigt i linan, kände tyngd och satte mothugget. Ett lätt och ivrigt sprattel kändes i andra änden; en liten fisk.

IMG_4985Medan jag höll på att rigga om med ny betesfisk tittade jag upp precis som en röd kork på ett spö 40 meter bort bugade djupt för att sedan fälla och vaja frenetiskt i vinden. En ny rusning över den blöta isen och de nya broddarna fick bekänna färg. Väl framme såg jag linan lämna rullen för att plötsligt stanna. Jag kände återigen på linan och kunde konstatera att det tog lätt stopp. Mothugg… och ingenting annat än gräs på kroken. Gäddan hade fått tacklet att fastna i spenaten och slitit loss betesfisken. Surt! Åter till kaffet.

IMG_4987

Nykokat kaffe på isen är balsam för själen!

Jag hann dock knappt få på kannan på trangiat innan det fällde igen, i samma hål som den första landade fisken, vilket är relativt ovanligt med dött agn. Denna gång satt fisken kvar.

IMG_4989

En smal och väldigt arg gädda på strax under 90 cm.

En ny händelselös dödtid inleddes. Gäddornas huggperioder blir väldigt tydliga när man fiskar statiskt på samma ställe under ett flertal timmar. Det skulle vara intressant att veta vad som styr, vad som unisont får dem att börja jaga samtidigt. Jag funderade lite på den saken samt tog några fler bilder i väntan på aktion.

IMG_6887

200 mm Mora – en försenad och välkommen julklapp från Aleksander då jag tidigare bara ägde en 150 mm, snäppet liten för stora gäddskallar.

IMG_6884

Redig spricka! Smällen fick mig att nästan göra i byxorna.

En knapp timme efter den senaste gäddan var det dags igen – i samma hål! Tredje fället i honungshålet och tredje krokade fisken.

IMG_4991

De blev större och större i det magiska hålet; 90+ cm…

IMG_4992

…och ca 5 kg.

Men där tog det också stopp. Mätta eller trötta, oavsett upphörde huggen. Min egen hunger stillades av några kalla, halvtorra smörgåsar i sällskap av dagens kanske sjätte kåsa kaffe. Därefter var det dags att runda av. I bristen på sällskap hade jag vid det laget hunnit ledsna lite på att mest sitta och stirra på de röda korkarna, värma händerna över trangiaköket och försura min mage med kaffe. -Sjutår, någon? Nej, tack! Istället plockade jag ihop och lyckades därmed, på något märkligt sätt, att plocka hem en pluspoäng från familjen för att ha kommit hem tidigare än planerat. Alltid något!

Det var en trevlig dag på sjön, trots de uteblivna större fiskarna. Fast med facit i hand så får nog solopassen förläggas till det öppna vattnet och mer aktiva fisket hädanefter. Väntfiske utan sällskap var inte riktigt min påse.

Hemma i köket kollade jag in på Instagram för att uppdatera mig om alla snygga beten som målats och fina fiskar som fångats sedan senast. Längst upp syntes något fantastiskt; en Syndromtail precis där den hör hemma – inklämd i en gäddkäft.

IMG_4994

Andreas ”AL-PikeBaits” Ljungbladh hade hittat öppet vatten (jag är inte ett dugg avundsjuk…) och valt att slänga på en av de Syndromtailar från första (och kanske enda?) försäljningsomgången som nyligen skickades iväg. Den gjorde sitt jobb och Andreas är därmed den första (bortsett från undertecknad) att fånga gädda på mitt bete. Hur kul som helst! Tack för bilden och hoppas att det blir fler! Suget efter öppet vatten blev inte direkt mindre nu…

Skitfiske på er, så länge!