Repris men ändå inte

Dagens ismete började som en direkt repris av passet för två veckor sedan. Samma fiskare (Aleksander och undertecknad) träffades på samma tid vid samma sjö. Vi satte ut lika många spön på nästan exakt samma plats, agnade även denna gång med levande mörtar. Men där slutade likheterna, nästan.

 

Morgonen inleddes med en ganska lång kafferast.

 

Solen letade sig sakta fram över trädtopparna…

 

 

…och fällen satte igång.

 

Det pinglade till höger och vänster och vi sprang oss varma mellan hålen. Det var riktigt små gäddor som var i farten till en början. Aleksander krokade några stycken medan jag bommade mina fyra första fäll då gäddorna antingen spottat ut mörten eller att jag vid mothugget drog loss trekrokarna ur betesfisken utan att träffa någon gäddmun. Efter fjärde bommen gick jag med sänkt huvud tillbaka till lägret och hoppades att nästa gädda skulle ta mörten ordentligt. Så blev det.

-Du har fäll, hojtade Aleksander och som vanligt plockade jag upp min catch & release-kasse (innehållandes kroklossare, avbitartång, mätdekal, våg, isskopa och extratackel) och sprang bort mot den vajande vippan. När jag kom fram såg jag att det bokstavligen sprutade lina av rullen och jag gjorde ett direkt mothugg. Djupa, tunga böjningar i spöt kom som svar. Äntligen satt den ordentligt och det kändes att det var en snäppet bättre fisk i andra änden. Jag fick in gäddan en bit mot hålet men sedan stretade den emot rejält och ett flertal härliga rusningar följde. -Fin fisk. Riktigt fin fisk, sa Aleksander som spanande ned i hålet. Upp kom en hyfsad skalle följt av en riktigt fet kropp.

 

 

Dock hängde inte längden med för att det skulle vara gäddan med stort G, den man egentligen är ute efter.

 

Med ca 6,5 kilo fördelat på 93 cm…

 

…var vinterkonditionen verkligen på topp.

 

Glad in i gäddfiskarsjälen gick jag tillbaka till lägret, elden, kaffet och slogs samtidigt av vilken betydelse ett enda hugg, en enda fisk kan ha. Även om jag inte fått en enda gädda till under dagen hade jag nu ändå varit nöjd. Inte bara med fiskepasset utan också med själva fisket. Men fler fiskar skulle det bli.

 

 

 

 

När dagen var slut kunde vi summera ihop ca 30 fäll och, precis som på passet för två veckor sedan, 18 landade fiskar. Denna dag bjöd på fler fäll, fler bommade fiskar, lägre snittvikt men bättre toppfisk. Den bjöd även på gott sällskap, god mat och en förmodad träningsvärk i baksida lår plus skinkor under kommande dagar. Det var tungt att springa på skaren som aldrig riktigt bar. Hur tungt kommer tisdagens gångstil att avslöja…

Skitfiske på er, så länge!

 

Ismetepremiär

I slutet av mars var jag riktigt nära att sälja hela min ismeteutrustning. 2017 var ett tufft fiskeår för min del och ismetesäsongen som följde var rent ut sagt katastrofal. Av sex pass så bommade jag helt på fem. Trots olika vatten och trots att jag delvis frångick mitt nötande med deadbait. Jag sålde mitt lager av 11 kilo fryst, hel sill och var som sagt på väg att lägga ut alla spön med tillhörande rullar på blocket. Jag kom till sans så småningom och tur var väl det. Annars hade ju dagens premiär aldrig blivit av och det var en trevlig start på ny säsong.

Jag och Aleksander hade bokat träff vid ett, för oss, helt nytt vatten. Ännu en grund, näringsrik sjö skulle testas. Vi drog ut våra gedigna lass med utrustning på den skrovliga isen. Ett 7-9cm tjockt istäcke bar oss väl men vi blev båda lite förvånade att det inte hunnit bli tjockare vid det här laget.

 

 

Femton hål borrades och vi laddade spöna med levande agn – stora mörtar och några mindre braxar. Att sätta ut spöna är det enda riktigt tråkiga med ismete. Det är mörkt och fingrarna blir efter 7-8 spön som istappar, oavsett vilka vattentäta handskar jag än provat. Men när allt är klart är belöningen desto större när morgonens första kopp med rykande varmt kaffe hälls upp och brasans trevande, värmande lågor kastar ut sitt sken över isen.

Det blev ingen fikaro dock, precis som det ska vara på ismete. Ett av mina spön längst bort hade trillat och jag gick dit för att fixa. Det visade sig vara Aleksanders spö och jag kände försiktigt på linan i tron om att linan bara lossnat från vippan när spöt trillat men ville ändå vara på säkra sidan om gädda varit i farten. Ett motstånd kändes och jag gjorde mothugg samt drillade in fisken för hand, a la old school.

 

 

Kort därefter fick Aleksander fäll på ett annat spö och det var igång.

 

 

Smågäddorna var på hugget och det fällde till höger och vänster. Några var riktigt små men de flesta var som stöpta i samma välmatade tvåkilos-form. Några enstaka var snäppet större.

 

 

En 3,5-4 kilos i fin kondition.

 

När klockan så småningom slog 12:00 hade vi haft närmare 20 fäll och krokat av det osannolika antalet 14 gäddor. Aktiviteten avstannade och när det blev paus i det (nästan) konstanta springandet som dominerat förmiddagen, blev det läge för lunch. Varm mat, gott kaffe, härligt väder och trevligt sällskap – vad mer kan man begära?

Under passets sista timmar var som gäddornas mattid över, som det så ofta brukar kunna vara. Men några sporadiska fäll till blev det och antalet avkrokade fiskar slutade på arton stycken. Jag tog åtta utav dem och det var sju fler än jag fick under hela issäsongen 2017/2018…

 

Välmatade och fina fiskar i denna sjö.

 

Nedpackning och hemgång.

 

Säsongens ismetepremiär var så över och vilken premiär det blev. Inga stora fiskar men ack så många, välkonditionerade, starka och allmänt roliga. Dagens pass var precis vad mitt extremt låga ismetessjälvförtroende behövde – en välbehövlig boost. Ny glädje till isfisket börjar sakta sprida sig inom mig och planer inför kommande turer tar redan form. I samma takt börjar även inspirationen till skrivandet att sakta återvända till mina ringrostiga tangentfingrar. Vaknar den slumrande bloggen till liv igen, kanske?

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Säsongens sista ismete? (hoppas jag)

Ni som följt mina senaste och sporadiska inlägg vet att jag misslyckats kapitalt med ismetet denna säsong. Bompassen har radats upp efter varandra trots olika vatten och olika beten. Det enda som var gemensamt med dessa pass var vädret. Lågtryck, gråmulet och snö – varenda gång. Det var förstås inget självvalt scenario utan slumpen som bjöd oss denna dåliga hand på just de dagar då vi kunde fiska.

Men under gårdagen vände turen med vädret. Klarblå himmel, strålande sol och 7 plusgrader. Jag och Aleksander traskade ut på hemmavattnet för revansch. Vi valde ett nytt ställe där vi inte ismetat tidigare denna säsong men som normalt, under sen höst och tidig vår, håller grov fisk. Vi började att sätta ut våra 18 spön, samtliga riggade med levande mört. Känslan var god och redan innan hälften av spöna var ute kom första fället. Aleksander sprang fram till sitt spö och satte mothugget. Jag riggade spö en bit bort och såg att hans spöböj inte vittnade om någon storlek på fisken. När han sedan utbrast ”oooh, jävlar” samtidigt som jag såg något mindre komma upp ur hålet förstod jag först inte vad som var så spännande med den där lilla gäddan.

 

Riktigt fin bonusborre var det ju…

 

…på dryga 900 gram.

 

Abborren simmade tillbaka och vi fortsatte att klafsa runt i det hemska föret mellan hålen. Tre decimeter ihoptryckt snö vilade på en sjö av smältvatten uppepå isen – mysigt. Typiskt nog precis på den plats vi valt för dagen. Runtomkring var det torrt under snön och skaren bar.

 

 

Rejält trötta och med plaskvåta stövlar och byxben sjönk vi slutligen ned i lägret med en kopp kaffe, blickandes ut över 18 vippor i den strålande vårsolen. Vi satt inte särskilt länge innan Aleksander hade ännu ett fäll som resulterade i en krokad snipa.

 

 

Sedan blev det till att vänta. Kaffe, elda, kaffe, elda och så plötsligt – pling från en av vipporna. Det var på ett utav mina spön och det längst bort. Jag sprang i slasket och kom fram med andan i halsen. Rullen stod still men jag kände ett rejält motstånd när jag försiktigt drog i linan. Jag satte mothugget och upp ur hålet flög ett tomt tackel så när som på en klase växter. Ett klassiskt problem för oss som ismetar i grunda, växtrika sjöar det där – att gäddan tar betet, simmar iväg, kör fast krokarna i spenaten och lyckas dra med betesfisken. Jag suckade djupt, riggade om och värmde hemkokt ärtsoppa över öppen eld istället.

 

Varm mat på isen är ett direkt måste.

 

En god stund senare fick jag en ny chans men denna gång hade, den förmodligen väldigt lilla, gäddan bara nafsat lite på mörten och sedan dragit. Det upprepade sig, tyvärr. Under hela passet hade vi bara åtta fäll. Jag hade tre. Samtliga bom. Aleksander fick två bomfäll, sin fina abborre och två snipor. Det var allt som hände och jag fattar ingenting. Denna sjö som håller så mycket gädda och många större individer. Gäddor som denna vinter varit fullkomligt omöjliga att locka till hugg. Varken väder, plats eller typ av betesfisk har spelat någon större roll – det har varit närmast omöjligt oavsett. Den enda lilla bit av information, av lärande, inför framtiden som jag kan plocka med mig från detta är att sluta ismeta på denna sjö. Å andra sidan har jag ju bommat på flera andra vatten också denna vinter. Jag vet inte längre vad jag håller på med. Kan det inte bara bli öppet vatten nu? Snälla?

 

Skitfiske på er, så länge!

 

P.s

Ska man bomma ska man göra det med stil i nya FishEco-jackan. Och med ett leende på läpparna…

 

 

 

Konsten att vara sämst

Jag är ganska duktig på att skriva om fiske, det ger jag mig själv. Men att fiska… Det är inte alls min grej för tillfället. 2017 var ett tufft gäddår för min del. Efter höstens tröga spinnfiske kom kraftiga regn och fyllde på de grunda, uppländska slättlandssjöarna väl inför vintern. Förutsättningarna såg goda ut inför ismetesäsongen. Men nu är den halvvägs gången och jag fortsätter att misslyckas kapitalt med mitt fiske. På fem och ett halvt pass (ca 35 istimmar) har jag hittills landat en gädda. Ja, ni läste rätt – 1 gädda. Det är ett mycket magert resultat efter ett pass, och helt jävla vansinnigt dåligt efter fem.

Nu kanske ni tänker att jag endast fortsatt på syndromigt sätt att tjurskalligt nöta på samma vatten med mina döda sillar? Så är inte fallet. Tre olika sjöar, både död sill och levande mört om vartannat. Ett pass lades på en av upplands största och kanske bästa ismetevatten. Där körde jag enbart med levande mört och nollade. Tre pass på hemmavattnet, ett med mört och två med sill = 1 gädda (för min del).

 

 

Det femte passet lades under gårdagen. Efter en hel månad utan fiske var jag bra sugen och tänkte även passa på att testa ett helt nytt vatten. Det är en liten, grund sjö som ligger mellan två något större sjöar, sammanlänkade av en å med så kraftig bottenström att den aldrig fryser. Denna å går rakt igenom sjön som skulle testas och skapar även där en öppen ränna i isen. Perfekt för syresättningen och naturligt tillhåll för betesfisk, tänkte jag. Dessutom fungerar denna lilla sjö som en riktig lekmar då den är helt omgiven av våtmark. Kanske hade större fiskar letat sig in dit redan nu? Jag har varit sugen på att testa detta vatten ett tag och lyckades lura med mig en något tveksam Aleksander.

Vi tog lite sovmorgon denna söndag så klockan hann bli närmare 09:00 innan alla arton spön var riggade och färdiga. Aleksander körde med nio levande mörtar och en död sill. Jag körde död sill på mina samtliga åtta spön. Dels för att jag inte fått tag på levande agn men också för att en leverans sill dykt upp i veckan. Leveransen av en beställning jag helt hade glömt bort att jag ens lagt.

 

11,8 kilo prima sill i frysen nu…

 

Vi satt i baslägret och eldade och snackade skit som vanligt. Himlen låg tungt grå och ett lätt snöfall byggde på ett redan tillräckligt tjockt täcke som prydde isen.

 

 

Aleksander fick tre fäll till slut och landade tre snipor. Samtliga på levande mört.

 

 

Riktiga svartgäddor…

 

…med vackert tecknade bukar.

 

Det var trettiofem cm tjock is även vid detta hål trots att den öppna rännan bara var trettio meter bort.

 

Hur gick det för mig då med mitt deadbaitmete? Ja, ni vet ju redan svaret. Jag bommade ännu en gång och packade slutligen ihop utan att ha fått ett enda fäll. Igen!

Milt sagt uppgiven sitter jag nu och funderar på resterande ismetesäsong. Vad gör jag för fel? Gårdagens pass väger inte så tungt då det var på helt nytt vatten men det märkliga är ju skillnaden på fisket i de sjöar jag är väl bekant med. Varför hade jag så bra deadbaitmete för bara ett par år sedan men misslyckas så totalt nu? Jag har ingen aning och det är det som bekymrar mig. Men det finns glädjeämnen i det hela. Jag behärskar verkligen både bitterheten och konsten i att vara (tillfälligt) sämst på deadbaitmete. Dessutom skulle en försäljning av all ismeteutrustning inbringa en rejäl slant. Tusenlappar som kan investeras i mer spinnprylar istället, kanske? 11,8 kilo sill, någon?

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ismetepremiär x 2

Nu var det länge sedan jag fiskade. Hela december har mer eller mindre runnit iväg. Isen har legat på sjöarna i norra uppland men inte hållit att gå på. När det till slut gick att beträda sjöarna på ett säkert sätt kom julen emellan. Inte förrän torsdag den 28:e skulle det äntligen bli fiske igen. Aleksander däremot skulle ut redan den 26:e med kompis Johan. Jag själv var bortbjuden med familj vid lunchtid (trodde jag) men då det visade sig att vi inte skulle vara på plats förrän 14:30 så kastade jag mig ut på isen i sista sekund. Det blev en bonuspremiär innan själva premiären.

Dag 1

Tisdag morgon. Kompakt mörker, tung blötsnö. Lågtrycket svepte in över oss med full kraft när vi förväntansfulla satte ut våra spön.

 

 

Förutsättningarna var mindre gynnsamma då dagsljuset fick kämpa för att bryta sig igenom ridåerna av grått. Dåligt ljus i hålen brukar betyda trögt fiske. Det visade sig stämma.

Efter att även Johan dykt upp och satt ut sina spön hade vi sammanlagt 23 stycken agnade och redo. När jag var tvungen att packa ihop vid 12:30 hade vi haft tre fäll och tre landade smågäddor.

 

Den minst lilla.

 

Aleksander hade samtliga fäll och vi andra bommade. Efter att jag åkte hade inget mer hänt heller. Det var en sådan dag bara. Åtminstone på det vatten vi valt för dagen.

Dag 2

Nu var det torsdag och dagen för den egentliga premiären. På besök skulle det komma två ismetenoviser. Vana spinnkillar som dock aldrig testat ismete. Tony och Sebastian dök upp på morgonkvisten med en handfull nyinhandlade spön och rullar, förväntansfulla och vid gott humör. Själv kände jag mig något tudelad. Glad som alltid inför fiskepass med trevligt sällskap men samtidigt också nedstämd. Vädret var nämligen detsamma som tisdagens med skillnaden att det under gårdagen inte var ett dugg snö inblandat i den konstanta nederbörden. Det skulle bli tufft fiske igen.

 

Sebastian och Tony vid baslägret.

 

Vi satte ut våra 13 spön, tände brasa, fikade, snackade, väntade. Så som ismete brukar vara. Åtminstone under gråa, tröga lågtrycksdagar. Efter drygt en timme hörde vi en pingla låta och for upp ur våra stolar, vilt spanande efter en vajande vippa. Alla stod stilla, bugandes ned mot hålen. Efter en stund upptäckte Sebastian att vippan närmast baslägret stod lite konstigt. Den hade fällt men pinglan hade glidit upp till kulan och tyngt ned den så att fället knappt syntes. Som om det inte räckte hade jag av outgrundlig anledning inte frispolat rullen. Efter den följande kontrollrundan hade jag bara missat det på ett av åtta spön. Naturligtvis på det som gav fäll. Gäddan var borta och betesfisken likaså. Väntan i baslägret fortsatte.

 

 

Det dröjde ett bra tag men plötsligt fällde en utav mina andra vippor. Det var på spöt med dagens allra största betesfisk; en sarv i halvkilos-klassen. Adrenalinet pumpade när jag såg linan rinna av rullen. Mothugg och en viss tyngd. När fisken närmade sig hålet släppte den plötsligt utan att ens skakat på huvudet. Förmodligen var den inte krokad överhuvudtaget utan höll bara den stora betesfisken i munnen. Jag riggade snabbt om med samma pigga sarv (som knappt hade bitmärken ens) och gick tillbaka mot lägret. Efter fem meter pinglade samma vippa igen och jag gick tillbaka, övertygad om att det bara var sarvfäll. Lina rann av rullen igen men det kunde fortfarande bara vara sarven. Jag satte ett mothugg för säkerhets skull men kände ingen tyngd på andra sidan. Jag vevade in sarven som stretade lite men när sänket syntes i hålet såg jag även sarven fritt simma iväg, bort från tacklet med något på kroken. Upp ur hålet kom så en riktigt trött och sliten gädda som verkligen hade behövt den där sarven.

 

Strax under 90 cm i riktigt trött kondition. Foto: Tony

 

Det var inte bara gäddan som var hungrig utan det började kurra i våra magar också. Det var dags för lyxlunch på isen.

 

Surkål omkokt med ankfett, bacon, kummin och enbär. Till det; egenstoppad Thüringer bratwurst.

 

Nykokt kaffe på maten är ett måste.

 

Att elda och dricka kaffe var vad resterande delen av passet handlade om. Förutom att springa på ett fäll som Tony hade men där den rusande gäddan spottade vid mothugget. Mer än så hände inte denna gråtyngda dag. Grabbarna verkade dock nöjda trots det tröga fisket och var peppade inför kommande äventyr på upplands isar. Jag tror att jag lyckades få över dem till den skara sportfiskare som vägrar vara vinterbittra. Ni vet de killar som med någon slags märklig stolthet sitter hemma och grämer sig hela vintern i abstinensliknande längtan till det enda rätta fisket, det enda som duger, dvs. gäddspinnfisket. Så fiskefattigt kan man ju inte ha det. Ismetet är ett strålande substitut i denna längtan (som jag för övrigt delar). Så strålande att jag ska ge mig på det imorgon igen. Nya tag då!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Deadbaitmete med Jan O

 

Igår kväll publicerades senaste numret av +Magazinefisheco. Har ni inte redan läst det är det närmast ett måste. En utav artiklarna handlade om ismete med deadbait. Den skrevs av Jan O, efter att han varit och besökt mig på ett utav mina hemmavatten en solig lördag i februari.

 

img_7728

Jan O i väntan på fäll.

 

img_7727

Spöhållare av rang.

 

Det var en tuff dag, vilket framgår av artikeln. Jag har nog aldrig tidigare varit med om liknande isåska. Strax efter att solen började gassa small det oupphörligt runt oss ända tills molnen skymde värmelampan. Det var också först då som gäddorna vågade sig fram till våra sillar. Utdelningen var mager den dagen med en handfull fäll men endast en landad fisk. Dock en välmatad och fin gädda strax under metern och något över 6-kilosstrecket.

 

dsc_8075

Foto: Jan O

 

dsc_8076-1

Foto: Jan O

 

7

Foto: Jan O

 

Det var en frustrerad guide som äntligen lyckades pilla upp en fisk för foto till artikeln. Som värd vill jag förstås kunna leverera bra fiske till mina gäster men som ni alla vet fungerar det ju inte riktigt så när det kommer till fiske. Nåväl, det blev fisk, en riktigt trevlig dag på sjön och en bra artikel likaså. Jag har dock ytterligare några tips när det kommer till ismete med dött agn.

  • Det första och viktigaste; tålamodet. Fällen kommer att bli färre än med levande mört. Men samtidigt större (oftast).
  • Agna med fet fisk. Sill, strömming eller makrill luktar mycket och fungerar mycket bättre än naturlig betesfisk, såsom mört, björkna, brax mm.
  • Skär några skåror i sidorna på betesfisken för mer lukt och lockelse under ytan.
  • Efter ett par timmar i vattnet kan betesfisken bli ganska mjuk och lossnar lättare från kroken vid försiktiga hugg. Trä en gummisnodd runt tacklet mellan de två krokarna för att hindra silltjuvarna.

 

dsc_8054-1

Foto: Jan O

 

  • Ett bete som inte rör sig måste synas. Fiskar man i grunda och vegetationsrika sjöar som jag gör placeras sillarna bäst en tafslängd under isen för maximal synlighet och doftspridning.
  • Vid passets slut kan sillarna sparas om plats finns hemma i frysen. De duger inte till att agna med igen (då de tappat för mycket lukt) men kan med fördel skäras ned och mäskas med i hålen vid nästa pass.

Trots att säsongen nästan är slut kanske någon av er därute blir sugen att prova dött agn. Det finns nackdelar men fördelarna är fler. Med deadbait blir det inget pyssel med mäsk, mörtstugor, sumpar eller vattenpumpar. Inte heller någon stor och tung hink som tar plats vare sig i bilen eller i pulkan. Det räcker med ett besök till den lokala matbutiken och en mindre plastpåse med sig på isen. Med deadbait får man inga ”mörtfäll” och behöver heller inte oroa sig att mörten skall dö och ”sluta fiska” under passets gång. Snittvikten på gäddorna ökar också, icke att förglömma. Men nackdelarna då? Ja, fällen blir färre. Ibland kan det var segt något så bedrövligt, till och med. Kanske framförallt om man får för sig att köra deadbait när kompisen har levande mört i hålen bredvid (ett pass som dock visar på motsatsen kan man läsa om här). Jag har mer än väl fått erfara trögheten med deadbaitmete denna issäsong. Det har dock mer med val av vatten än med val av betesfisk att göra. Därför kommer jag alldeles säkert att sitta även nästa vinter och blicka ut över mina julgranskuleprydda vippor, djupt bugandes under tyngden av stora, feta sillar.

Ses på mässan snart och skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

Ismete

Våren står otåligt och väntar runt hörnet. Eller så är det jag som otåligt väntar på den. Isen ligger alltjämt tjock på de norduppländska sjöarna. Den jag och Aleksander var på i söndags hade över 20 cm ännu och islossningen känns avlägsen. I skrivande stund är det måndag kväll och -5 grader utanför. Skulle visst sjunka till -10 under natten. Suck! Spinnabstinensen river och sliter i mig nu. Öppet vatten, kluckande mot skrov, svingade spön i ljummen vårluft och hårda gäddhugg. Det är nära men samtidigt så långt bort.

Istället blev det ismete i söndags, i brist på annat. Så känns det verkligen för mig nu; i brist på annat. Ismete är roligt men nu räcker det. En påtaglig känsla, som säkerligen beror på en svår och trög säsong. Det började bra med ett par fina meterfiskar men sedan har de svårt sega passen avlöst varandra ett tag nu. Ett av mina hemmavatten har levererat sämre än någonsin och de nya sjöar som testats har inte riktigt motsvarat förväntningarna. I söndags var det dags för ett hemmavatten igen och nya ställen som jag aldrig fiskat från isen tidigare.

Vi var uppe med tuppen och träffades redan 06:00 vid sjön. Det var ett par minusgrader i luften och en klar himmel. Dessvärre blåste det, rejält. Det uttänkta området låg i full vind och vi var tvungna att välja mellan att följa planen och förfrysa eller byta till kanten i lä. Det blev det sistnämnda. Trots att jag aldrig haft bra fiske där från båt, vare sig på senhöst eller tidig vår. Men det var inte mycket att välja på.

Aleksander drog igång sitt nyförvärv; en Mora Ice, fyrtakt. Vilken dröm!

 

img_7252

 

Sexton hål var borrade på nolltid och alla spön satt ute en god stund innan 07:00. De flesta var laddade med levande mört och några med strömmingar eller sillar. Sedan blev det brasa, kaffe och vänta.

 

img_7248

 

Men vi kunde inte sitta bekvämt i lä särskilt länge. Vid Aleksanders första fäll (som resulterade i en avkrokad snipa) upptäckte vi vad vinden, på mycket kort tid, åstadkommit.

 

img_7795

Var är hålet?

 

Den tunna hinnan pudersnö som låg på isen virvlade förstås ned i och satte igen hålen. Vi byggde små vindskydd av snö och isrester från hålen men det hjälpte inte mycket. Det blev ett nästan konstant rensningsarbete som krävdes för att hålla linorna fritt löpande.

 

img_7245

Aleksander på en av alla rundor mellan hålen.

 

Hur gick fisket då, kanske ni undrar? Jo, det var ännu en gång segt något bedrövligt. Till vårat försvar tvingade vinden in oss på helt fel område men å andra sidan borde det finnas ett vindskydd i arsenalen, just för tillfällen som detta. Gäddorna var inte alls på humör och vi hade bara sju fäll på hela passet och tre landade. Störst fick förstås Aleksander; en välmatad fisk på 90cm.

 

img_7261

 

Denna soliga söndag handlade mest om att ha trevligt, skopa upp snö ur hål, skitsnack, kaffe och eldning. Och som en bisyssla till eldningen; Aleksanders dräneringssystem för brasans smältvatten.

 

img_7253

 

img_7257

Kul att borra med nya borren…?

Roligare än så blev det inte. Jag fick två fäll och en gädda. En gädda som på sin höjd vägde ett halvt kilo mer än mörten. Snälla ge mig öppet vatten nu!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Mört vs Sill

Ett ettrigt skärande ljud trängde in i mitt medvetande. Utan att riktigt förstå vad som hände famlade jag i mörkret, desorienterad. Till slut blev de grumliga tankarna klara och jag mindes. Alarmet på mobilen. Det var lördag morgon, klockan visade 04.40 och det var ismete på gång.

Jag mötte upp Aleksander vid 06.00 för gemensam färd till dagens sjö, där Aleksanders kompis David väntade. En god bit innan 07.00 påbörjade vi den långa vandringen med välfyllda pulkor på släp. Det skulle bli en intressant dag. Sjön håller stor gädda och gös och jag har länge varit sugen på att testa deadbait här, trots Aleksanders påpekanden att det är levande mört som gäller i detta vatten. Envis som jag är hade jag laddat upp med både sill och strömming medan mitt sällskap båda skulle köra med mört. Ett intressant tillfälle att jämföra och kanske konstatera min tes; färre fäll men större fisk på dött?

Vi släpade med viss möda ut våra grejor på isen. Trots att vi kände oss säkrare till fots, samt fick motion, var det lite surt när andra ismetare kom ikapp och förbi i sina bilar. Isen var ju 35 cm tjock, trots allt.

En god bit innan 08.00 var 22 hål handborrade. Mitt borrande gick dock inget vidare då ett av skären trillade av i mitt första hål. Därefter fick jag dela med David men det gick ändå ganska fort att få ut alla spön. Aleksander hade nio stycken med mört, David sex spön med detsamma och så jag med mina sju, riggade med fyra sillar och tre strömmingar. Det fällde direkt på mörtarna, som det brukar kunna bli. En snipa och en fin matgös var avkrokade innan vare sig brasa eller ens första koppen kaffe var på gång.

 

img_7220

Aleksanders fina gös på 3,8 kg

Fällen fortsatte sporadiskt på morgonkvisten men det var inte någon riktig rusch. Det var mest också mest snipor som var i farten, enbart intresserade av mörtarna.

 

Version 2

David drillar…

Version 2

…ännu en mindre fisk.

Efter ett par timmar lugnade det ned sig och det var basläger, brasa och kaffe som gällde.

 

img_7223

 

Version 2

 

Jag hade några enstaka fäll på sill under förmiddagen men samtliga hade spottat när jag var framme till hålen och det var knappt några bitmärken på betesfisken. Förmodligen snipor som gapat efter mycket. Vid det här laget hade det kommit upp ca sju gäddor och en gös. Samtliga på mört och Aleksander började, på ett märkligt och okamratligt sätt, att hånfullt ifrågasätta mitt val av betesfisk. -Jag kör med deadbait, sa jag och tejpade om mina glasögon som, efter att ha tjänat mig väl i tio år, gått i två delar kvällen innan.

 

Version 2

En av mina vippor, djupt bockande under tyngden av en stadig sill.

Fisket var segt ett tag men slutligen fick jag ett till fäll på sill. Jag sprang fram och kände ett tydligt motstånd trots att fisken stod stilla under hålet. Vänta lite eller göra mothugg direkt? Då jag kör med två trekrokar och risken finns att de hinner svälja betesfisken för djupt valde jag att göra mothugg direkt. Jag kände motståndet i en halv sekund och sedan kom tomma krokar med en gummisnodd upp genom hålet. Sillen var stulen och gäddan hade inte varit på krokarna. Med lite tur kanske den skulle försöka igen lite senare? Så blev det inte.

 

Version 2

Åter till detta…

En ny, kortare huggperiod satte igång något senare och framförallt Aleksander fick springa på flera fäll.

 

Version 2

En av Aleksanders gäddor och dagens största.

Version 2

 

Version 2

 

Version 2

 

Klockan blev sent och in i det sista hade jag tro på mina sillar. Men 16.00 var det dags att bryta och jag fick se mig besegrad med en bom i protokollet. Tretton gäddor blev avkrokade denna vackra februaridag (10 till Aleksander och 3 till David) samt en gös. Jag bidrog med ärtsoppa och en stor portion tålamod. Jag har haft osedvanligt trögt deadbaitmete denna säsong. Tidigare pass har jag känt mig frustrerad och lätt uppgiven när det inte har fungerat som det brukar. Men denna dag hade jag vare sig högt ställda krav eller förväntningar. Jag visste att det skulle bli svårt men gav mig ändå fan på att prova. Ibland lyckas det och ibland inte, när man testar deadbait på nya vatten. Mörten vann denna match men nästa gång kan det bli precis tvärtom. Kanske redan nästa helg? Känner jag mig själv rätt sitter jag snart nog på en ny sjö, laddad till tänderna med sillar och tålamod. Då hoppas jag också att det inte är en handfull bilar som kör runt, runt på isen och sladdar i närheten av området jag fiskar på (som det förstås var igår). Deadbaitmetare gillar inte sådant…

Skitfiske på er, så länge!

 

Besvarad hatkärlek?

Igår var det ismete igen. För tredje gången denna issäsong besöktes hemmavattnet. Men för första gången valdes en ny del av sjön som aldrig provats av oss förut, åtminstone inte från isen.

Jag och Aleksander möttes vid 07.00 och påbörjade en väl skumpig färd över stock och sten med våra tungt lastade pulkor. Min består av en gammal snowracer med en större packlåda i plast ovanpå, fastsurrad med buntband. Detta ekipage välte två gånger innan vi hunnit ned till sjön och svordomarna flög mellan träden.

Väl på isen valde vi att gå till en vik där jag haft ganska bra vårfiske tidigare. Sexton hål borrades, över ett ganska stort område, och snart nog satt alla spön ute, agnade med död sill.

 

img_7699

Skåror i skinnet för extra doftspridning och gummisnodd för att gäddorna inte ska kunna sno sillen utan att fastna. Inget som hjälpte mig det minsta denna söndag.

 

När allt var klart inleddes den sedvanliga väntan. Dött bete tar tid på sig att locka, helt enkelt. Inget passar då bättre än en brasa och en kopp varmt kaffe. Om man nu inte skulle råka få en present, förstås. Och det var precis vad som hände. Aleksander, som till vardags har ett närmast sjukligt intresse av att köpa och sälja beten, lyckades få tag på ett gäng McTail v.1:or. – Får du en slow sink i mälarfärg till övers vill jag köpa, sa jag. Och så blev det, även om han inte ville ha betalt.

 

img_7706

Så vackert, tack kompis!

 

Tiden rann iväg mellan eldning, skitsnack och oräkneliga koppar kaffe. Efter drygt två timmar hade vi bara haft ett bomfäll där min sill satt kvar men gäddan var borta (förmodligen en snipa som nafsat). Då såg jag hur en av Aleksanders vippor började buga djupt i hålet för att sedan sprätta upp, vajandes i den grådisiga februariluften. Vi sprang och väl framme syntes linan rinna av rullen. Alltid ett bra tecken. Aleksander satte mothugget och en lite bättre fisk svarade i andra änden. Efter några rusningar kunde en helt ok första gädda landas.

 

img_7691

 

Efter att fisken simmat tillbaka skulle Aleksander precis agna med ny sill när en pingla ljöd bakom oss. I hålet närmast var det nytt fäll på ett av mina spön. Jag sprang dit men linan stod still och det såg inte ut som om särskilt mycket hade lämnat rullen. Ett visst motstånd kändes men det kunde lika gärna ha varit växter. Jag gjorde mothugg med samma resultat som mitt tidigare fäll; ett tomt svar och en sill utan vidare bitmärken som kom upp ur hålet. Vad fan?! Surt när fällen är så få men det är ju sådant som händer när mindre fiskar gapar efter mycket.

Vi återgick till baslägret där en ny väntan inleddes. Efter en god stund fick Aleksander ett till fäll, i samma hål som tidigare. Proceduren upprepades även för honom, dvs en till gädda i ungefär samma storleksklass.

 

img_7694

Denna dock lite mer välmatad än den första.

 

Roligare än så blev inte detta supertröga ismetepass. Jag skrev, för andra gången någonsin, bom i isprotokollet. Anmärkningsvärt är att båda dessa bompass skedde denna säsong. Och båda på hemmavattnet. Det är som om mitt och sjöns förhållande, som var högst ansträngt i höstas, fortfarande knakar i fogarna. Att hatkärleken jag känner till detta nyckfulla vatten rentav är besvarad? Nej, om man plockar bort dramatiken ur det hela så var det bara en sådan dag. Gäddorna var inte hungriga och de få som ändå blev sugna valde inte mina sillar. Sådant som händer men surt lika väl. Jag önskar förstås att jag kunde dra till med någon coolare bortförklaring. Som att ”det var en satsning på storgädda som inte gick hem denna gång.” En satsning där ”det krävs mycket pannben och där huggen är få men stora.” Men det skulle inte vara sanningsenligt. Jag bommade bara. Inte mer än så.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ismetepass nummer fem – nya vatten igen

Att komma fram till sjön efter en veckas väntan på att få fiska är en storslagen känsla. En spänd förväntan, ett lätt pirrande som nästan gränsar till nervositet. Den känslan gånger tre hade jag igår morse då ett helt nytt vatten testades. Det är något speciellt med att utforska nya områden. En djupt rotad upptäckarlust som vaknar till liv.

Med stor iver inledde jag och Viktor en gedigen promenad ut till den svårtillgängliga sjön. Vi tyckte nog att vi startade morgonen i god tid men med facit i hand tog det betydligt längre tid än planerat och vi började nog inte borra första hålet förrän kvart i åtta.

Planen var att fiska runt sjöns inlopp då det låg ganska nära till hands samt att det naturligt är ett ställe rikt på betesfisk i det mer syrerika vattnet. Men vi stötte på hinder – öppet vatten.

 

 

Alla andra åar i närområdet är rejält frusna men inte denna. En rejäl undervattensström måste husera där för på ytan såg det lugnt och stilla ut. Vi började att borra våra hål en god bit ifrån den öppna rännan och var redo en halvtimme senare. Mina sju spön, laddade med död sill och Viktors sex angeldon med ganska små, levande mörtar. Den efterlängtade koppen kaffe framför brasan hägrade men lät vänta på sig. Det fällde nämligen på bra till en början och den ena snipan efter den andra fick se sig fångad och avkrokad.

 

img_7592

 

Viktor fick även en finare fisk på morgonkvisten. En gädda på knappa 90 cm och runt 5 kilo som också blev dagens största. Denna filmades med min sons GoPro som jag återigen lånat med mig ut på sjön. Tyvärr hade jag råkat trycka upp den för långt i pannan så fisken hamnade utanför rutan. Men det filmades lite annat under dagens lopp och resultatet kan ni titta på här.

Vid elva-tiden dog det av och fram tills vi packade ihop vid 14.30 hade vi bara en handfull fäll till där de flesta bommades. Jag lyckades tappa en bra fisk som svarade med god tyngd efter mothugget men som strax därefter skakade sig loss. Alltid lika surt men en accepterad del av det hela.

Vid passets slut kunde vi summera: fjorton fäll – åtta på mört och sex på sill. Utav dessa krokades nio gäddor, sex på mört och tre på sill. En ganska väntad fördelning av hugg då levande oftast lockar till sig fler. Min tidigare erfarenhet av mete med sill är att man sållar bort sniporna. Färre fäll men större fisk – en devis som brukar stämma. Men inte igår. För första gången på de tre år som jag nu ismetat mycket med deadbait fick jag tre snipor. På ett och samma pass. Ovanlig företeelse men jag var glad ändå då jag åtminstone hade kontakt med bra fisk och kunde konstatera det som var målet med dagen; den nya sjön har potential. Nästa gång ska det gås ännu längre till ett område som såg ruskigt hett ut. Då blir det revansch!

Skitfiske på er, så länge!