Maren

Många fredagar känns långa i allmänhet men arbetsdagen i fredags tog till synes aldrig slut. Och då slutade jag ändå tre timmar tidigare än vanligt. Det vankades den årliga höstfiskehelgen hos Freddan i Misterhult. En helg som helt skulle handla om opretentiöst umgängesfiske. Ingen storfisksatsning, inga grundliga studier av satellitbilder, inget scoutande eller förfiske. Bara en enkel plasteka, en 6-hästars aktersnurra, ett litet portabelt ekolod, två par spön och några lådor beten. Oftast räcker det bra så.

Strax innan 18:00 parkerade jag vid den lilla stig som leder ned till Freddans båtplats. Stelheten i kroppen efter 45 mil på vägen bekom mig knappt. Min iver tog överhanden och plötsligt stod jag bara på bryggan, ombytt och med all utrustning redo. Freddan, som hade varit ute och lämnat tält och diverse grejor vid baslägret, kom puttrande runt en udde. Regnet gjorde honom sällskap och skulle visa sig slå oss båda följe ända in på lördagsmorgonen.

Freddan kom direkt med lite nedslående nyheter. Den mar som vi alltid brukar campa i samt börja och avsluta våra fiskedagar i var redan upptagen. På precis samma ställe där vi alltid haft läger hade tre danska gäddfiskare slagit upp sitt. Ett nästan osannolikt sammanträffande men ingen katastrof var skedd. Maren räckte väl till oss alla och vi slog läger några hundra meter bort istället.

Det blev inget direkt fiske under fredagskvällen. Mörkret kröp på tidigt och både middag samt tältresning fick gå före. Regnet gjorde vårat sedvanliga kvällshäng framför brasan kortvarigt så det blev tidig sänggång istället. Med drömmar och förhoppningar inför morgondagen.

Jag vaknade tidigt. Regnet smattrade fortfarande mot tältduken, outtröttligt. Jag lade in en morgonsnus, låg kvar i den varma sovsäcken och lyssnade bara. Det är ett närmast obeskrivligt lugn som infinner sig i mig när jag vaknar i naturen på detta sätt. Doften av fuktig mossa, ljuden av susande löv, vakande fiskar och fåglar som flyttar söderut. Underbart!

Regnet upphörde plötsligt och mitt skrikande fiskesug gjorde sig åter påmind. -Jag måste köra lite innan frukost, sa jag och flög upp ur sovsäcken. Freddan hade inte lika bråttom så jag öste båten och rodde själv tyst ut på marens spegelblanka yta. Det här var varken rätt vind eller plats för gädda utan det var morgonborre som var planen. Jag började med ettrigt hårdbete med det stod snart klart att det var klassisk jigg som gällde. Jag satte på en röd/vit 3´relax kopyto och det sög i direkt på första kastet.

Välkommen första fisk.

Jag hade prickat in ett riktigt matrace och tog närmare tio abborrar på kort tid, alla mellan 500-600 gram. Jag lyckades också kroka men tappa en fisk som såg ut att nosa på kilosstrecket innan morgonhugget klingade av. Samtidigt hördes Freddans bensindrivna värsting-expeditions-brännare tändas vilket betydde att gröt och kokkaffe var i görningen. Jag rodde tillbaka, varm i själen av att ha drillat lite fisk innan frukost och ställde mig frågan; varför kan det inte vara precis så här alla morgnar?

Mätta och med välfylld termos styrde vi ut i en spegelblank skärgård. Min förhoppning hade varit gäddfiske men denna lördag skulle nästan helt handla om abborre. Avsaknaden av vind och bristen på vilja att åka båt långt (med liten motor) gjorde att vi valde grunda gräsvikar och jiggar och crankbeten med små spön istället.

En 700-grammare och en Freddan

Vi tog ett rejält gäng abborrar innan lunch med tillhörande smågäddor på köpet. En bifångst som dock förvånade och som dessutom var min första av denna art på jigg, högg så det dånade om det. En rejäl fight inleddes och då det inte kändes som gädda så steg pulsen duktigt. -Det här måste vara abborre, tjoade jag till Freddan. -Den är stor som fan, sa jag innan fisken bröt ytan. Och ganska stor var den, runt 1,5 kilo men inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Känsloregistret gick på högvarv med förvåning, besvikelse och fiskeglädje snurrandes runt om vartannat.

Min första jiggade id.

Lunchbreak kort därefter med Bullens pilsnerkorv och mer kokkaffe.

Eftermiddagen bjöd på i stort sett samma typ av fiske som tidigare; vindstilla, mulet, många abborrar runt halvkilot och ett litet gäng smågäddor som bonusar. Först när skymningen närmade sig, och vi var tillbaka i maren, krusade sig ytan något över det klara, drygt meterdjupa vattnet. Jag visste att det var för tidigt för att större gäddor skulle ha gått in redan men kunde inte hålla mig borta från gäddpinnen längre. Det blev ett par snabba fiskar innan mörkret föll, alla på Buster Jerk och ingen över två kilo. Freddan tog istället några abborrar till innan det blev dags att avrunda en mycket trevlig fiskedag. Lägerelden, de grillade hamburgarna och regnfritt kvällshäng vid brasan väntade.

Efter en tidig uppstigning på söndagsmorgonen fiskade vi båda en sväng innan frukost. En stadig vind krusade marens yta och abborrarna var inte alls på samma humör som dagen innan. Vi krokade några men jag bytte snabbt till gäddspöt och behöll det i handen fram till lunch då det var hemgång. Freddan fortsatte med abborre men det verkade som att alla rovfiskar tjurade och huggen var sporadiska för oss båda. Det blev förvisso fler fiskar men inga som fastnade på kort.

Utan vidare förvarning kom vi plötsligt till den fruktade stunden, insikten att den efterlängtade fiskehelgen var över. Det var dags att packa ihop och sätta sig i bilen igen. 45 tunga mil hem, suck! Det fanns gott om färska minnen att tänka på under resan dock, många stunder att drömma sig tillbaka till. Innan jag ens hunnit till Västervik längtade jag redan till nästa höst och återbesök i ”Freddans” mar. Kanske måste det bli en sväng nedåt redan till våren?

Skitfiske på er, så länge!

Tävling i sista minuten

Under veckan som gått har jag i vanlig ordning mest gått och haft gäddfiske på hjärnan. Vilket vatten ska jag köra på söndag? Vilka beten till vilka sjöar och på vilket djup? Tankarna var många och en ny som då dök upp var insikten att jag behövde ny lina till jerkrullen. I fredags svängde jag därför in på min lokala sportfiskebutik i Österbybruk som lite vilseledande (för sportfiskare) heter Österbybruks Trädgårdsmaskin & Allservice. De som bor i området vet dock att 90% av utbudet i butiken är sportfiskerelaterat.

Som det brukar kunna bli när man går in på en sportfiskebutik så kommer man sällan ut med bara det man kom dit för. I mitt fall; linan till jerkrullen. Den hade jag förvisso i ena handen men i andra verkade det ha hamnat ett nytt spö. Jag råkade nämna för Dennis i butiken att jag skulle handla nytt spö i vinter, inför nästa säsong. Han kontrade givetvis med att han endast hade ett exemplar kvar av ABU Garcias Fantasista Beast 8´6 -150 g och erbjöd mig att få köpa det för ett pris jag bara inte kunde motstå.

Grymt snyggt spö som verkligen doftar kvalitet.

Lycklig över mitt nyförvärv kunde jag knappt vänta till söndagen för att få testa (blev dock lite kastövningar på ängen utanför med kroklös Buster).

Under lördagen tänkte jag ragga lite fiskesällskap och kom på att jag skulle önska skitfiske till Fredrik Stahre inför söndagens DM på Ekoln. Det visade sig att de bara var två i hans båt och jag erbjöd mig direkt att vara tredje gubben, ifall de ville ha en sådan. Och tredje gubbe blev jag.

Så 07:00 stod jag på Skarholmens bryggor, taggad på min första gäddfisketävling sedan King of Mälarens höstupplaga 2017. Strax därefter dök Fredrik och Björn upp i båten Björn under sen kväll/natt trailat från södra dalarna. Detta som resultat av att motorn på Fredriks båt lagt av dagen innan. Drama redan innan tävlingsstart, med andra ord. Själv hade jag inte mycket hjälp att erbjuda. Tre personer i min takräckesbåt går inte ens i små, lugna vatten…

Fredrik på bryggan och Björn i båten

Skarholmens småbåtshamn, strax innan kaptensmötet

Tävlingsledare Jari gick igenom tävlingsregler och sedan gick starten 08:00 med Christian från Sjö & Havsguiderna i hans Marrel i täten. I vår båt var planen att köra väldigt lite och kasta så mycket som möjligt. Då vi gjorde mindre än 10 knop med tre man och all fiskeutrustning så lade vi oss längst bak i startfältet och åkte nog kortast bit innan vi började att kasta. Tjugo minuter senare var två gäddor krokade redan. Fredrik tog båda men tyvärr nådde ingen av dem gränsen för godkänd fisk på 75 cm.

Vi drev vidare längs vasskanter och över gräsflak och hade sporadiska kontakter här och där men gäddorna var oerhört försiktiga och petade bara lätt på våra beten. Först ett par timmar in i tävlingen fick jag ett mer rejält hugg men fisken kändes snipig. Väl närmare båten blev den lite större, ett gränsfall och vi håvade för säkerhets skull.

3 cm kvar till godkänd

Kort därefter krokade också Björn fisk men även den var för liten. Vi hade inget riktigt flyt och heller inte tid att köra långt till de spotar vi helst velat fiska en dag som denna. Det var bara att bita ihop och kämpa vidare under de förutsättningar som rådde. Vädermässigt var dessa nästintill perfekta. Problemet var bara att ingen hade berättat det för gäddorna.

Timmarna passerade och vi fortsatte att kroka gäddor lite sporadiskt här och där. Inget direkt mönster gick att urskilja, vare sig vad gällde plats eller typ av bete. Och ingen av fiskarna höll måttet. När klockan slagit 15:00 och det endast återstod en timme av tävlingstiden hade musten gått ur oss lite. Vindpinade och på gungiga sjöben kände vi oss lätt besegrade. Vi kastade förstås vidare ändå och jag lyckades kroka ytterligare en fisk runt 70 cm efter långvarigt hugguppehåll. Fyrtiofem minuter senare gled vi in i hamnen med både självförtroenden och huvuden slokande ikapp. Nio krokade gäddor under dagen. Noll godkända.

Inte som ett tävlingspapper borde se ut.

Vi lämnade in mätdekalen, tackade för gott sällskap och drog hem. Efter varm dusch och rejäl portion middag förstod jag via sociala medier att vi knappast varit ensamma om det tröga fisket. Många nollade och endast tre lag fiskade fullt av de 42 som var med på Upplands DM i gäddfiske denna gråmulna septembersöndag. Bäst av alla var Team PFC men resultatlistor presenteras först under morgondagen. Grattis och bra fiskat!

När vi stod och harvade med våra snipor och svor över segt fiske på en del av Mälaren var Fishecofadern och kamraten Jan O ute på en annan del. Han hade det också ganska segt men blev till slut rikligt belönad för sitt nötande.

10150 g och runt 110 cm.

Det går många timmars fiske på varje mälarplussare så; bra fiskat Jan O och stort grattis!

Men för att återgå till inledningen; hur var mitt nya spö då egentligen? Låt mig säga så här; utöver dagens trevliga sällskap var Fantasista Beast-spöt den stora behållningen. Vilken pinne! Gedigen kvalitet, bra balans och laddade fint även med tyngre beten. Samtidigt som Fantasistan har krallig ryggrad erbjuder dess snabba klinga precis den lite toppiga känsla som jag verkligen gillar och vill ha i ett bra gäddspö. Helnöjd, med andra ord. Nu vill jag genast ut och prova det igen. Och igen. Och igen.

Skitfiske på er, så länge!

Gäddbiten – i dubbel bemärkelse

Kylan från norr sveper ned över landskapen och lämnar en krispighet i luften, en smak av friskt. Det är September. Och äntligen börjar det att lukta höstgädda.

Kvällarna blir kortare i rasande takt och snart är tiden för efter-jobbet-fiske förbi. Då gäller det att passa på medan det ännu går. Jag och Aleksander bestämde därför träff igår för eftermiddags/kvällsfiske på Ekoln, Mälaren. Det var förstås gädda som gällde så Aleksanders Buster XL styrde mot djupvassar och gräsflak.

Vi testade oss fram på lite olika djup med varierade metoder men förstod tidigt att det skulle bli en ganska trögfiskad kväll. Huggen var sporadiska och ganska halvhjärtade. Det var ingen mattid, inget mord i sinnet.

Inte helt otippat var det först inne på grundare vatten bland gräs och vissnande näckrosor som mindre gäddor valde att hugga mer ordentligt.

Men även snäppet bättre fisk.

Inte så lång men stabbig kroppshydda.

Gäddan var riktigt förbannad vid båtkanten och jag försökte ta gälgrepp med vänstern samtidigt som jag höll tafsen i högerhanden. Jag avvaktade att den skulle lugna ned sig lite när den plötsligt och blixtsnabbt tog ett skutt en halvmeter upp i luften, siktade in sig på min vänstertumme och bet till. Som tur var släppte den sitt grepp lika fort så skadan blev bara punkterande, inte sönderstrimlande som den kunde ha blivit.

Två fina hål, rätt genom nageln och en bit in. Tur i oturen…

Det är andra gången någonsin jag blivit biten av en gädda. Gälbågsknogar – javisst. Men det är sällsynt att bli biten. Jag kan knappast klandra gäddan dock. Den försvarade sig ju bara. Vem hade inte gjort det om någon jävel satt en krok i kvällsmackan?

Vi fiskade oss vidare i den allt kyligare kvällen men det fortsatte att vara trögt. Aleksander krokade ett par mindre fiskar till men jag fick nöja mig med tumbitaren. Vi styrde hemåt i en nordanvind som om inget annat åtminstone fick oss att att verkligen uppskatta bilens värmefläkt en stund senare. Precis som det ska vara, när det börjar att lukta höstgädda.

Skitfiske på er, så länge!

Sommaren sjunger på sista versen

Med två veckors arbete i ryggen konstaterar jag att det knappt har blivit något fiske alls för min del under den fem veckor långa semester jag hade dessförinnan. Några sporadiska abborrkast i Öregrunds yttre skärgård samt en kväll med göstrolling på Mälaren. Precis som det brukar vara, med andra ord. Gäddfisket ligger mig så varmt om hjärtat att jag har svårt att ställa om när sommarvärmen sköljer in över de norduppländska sjöarna. När det inte går att fiska gädda stänger jag som av den delen av mig själv, förlikar mig med ett påtvingat uppehåll. Jag går in i ett semester-mode där fiske inte längre är en naturlig del av tanke- och planeringsverksamheten. Men ibland kanske det är vettigt att ta semester från fisket också? Nej, det lät fel i samma sekund som jag skrev orden.

För drygt en månad sedan blev det lite abborrfiske utanför Herräng där jag sammanstrålade med ett litet gäng barndomskamrater under ett par dagar. Trots att umgänget stod i centrum, och att fisket därmed hamnade lite i skymundan, så räckte det fåtal abborrar jag fick att återigen tända fiskegnistan. Våldsamma hugg på lätta grejor (med en 700-grammare i topp) fick mig att minnas de klippta rännorna i mina hemmavatten där man från mitten av augusti och framåt brukar kunna hitta riktigt fina borrar. Det blev några sporadiska besök men utan vidare resultat. Många snipor och små abborrar. Det var lite för tidigt. Snart kommer löjjakten igång och då är det dags igen.

Men först öppnade sig ett gäddläge. Samtidigt som jag hade tid för fiske så visade rapporten i söndags att vädret skulle bli ostadigt. Rejält blåsigt och regnskurar med sjunkande temperaturer. Det var läge för ett litet kvällspass i skärgården.

Jag mötte upp Johan och vi trailade hans Linder 460 Arkip till Nolsterbystrand. Tanken var abborre till en början i den solvarma eftermiddagen för att sedan övergå till gädda i takt med det regnoväder som var på väg. Abborren lös dock helt med sin frånvaro (läs; vi är verkligen inte duktiga på abborrfiske…) så det blev snart nog gäddfiske för hela slanten. Först efter att regnet dragit förbi vaknade gäddorna till liv och en kort matperiod inleddes.

Fisken på bilden är min första ”riktiga” gädda (alltså inte en bonusgädda på borrespöt) på oförskämt länge och känslan av det extremt våldsamma hugget var inget annat än magisk. Nu är gnistan tänd igen. Och det med råge.

Strax efter min gädda krokade Johan något riktigt tjurigt som efter en stunds stånkande visade sig vara en vacker 90+fisk i 5-kilosklassen. Tyvärr slet den sig vid båtkant där den krängde som en vettvilling när jag försökte gälgreppa utan att själv bli krokad. Ingen bild men Johan var lika glad för det.

Vi hade några fler kontakter längs en djupvass och jag krokade en mindre fisk. Men sedan dog det av och vi påmindes om att det mörknar på fort så här i början av september. Det blev lanternor på och tillbaka till rampen.

Det var en härlig kväll (bortsett från lite ösregn, strandhugg vid åska samt en helt jävla galen mängd mygg i hamnen) som trots att den bara gav tre gäddor gav så oerhört mycket mer i karatehuggsglädje. För att inte tala om mersmaken som nu rister i kroppen. Med tillhörande gäddfisketänk som tagit över själva tankeapparaten helt och hållet.

Skitfiske på er, så länge!

Favoritgrynnan

Sommaren är per automatik lågsäsong för mig och mitt gäddfiske. De grunda sjöarna i min närhet är närmast ofiskbara och kusten bjuder förvisso på möjligheter men sommarvärmen försvårar i vanlig ordning. Men ibland ler vädergudarna åt oss gäddfiskare och juli månad blir mulen och lite kylig till alla semesterfirares förtret. Och är man på besök hos sina föräldrar och deras sommarstuga strax utanför Sigtuna samtidigt som den gråmulna himlen ligger tung över det sextongradiga vattnet… ja, då ger man sig ut på ett tidigt morgonpass såklart.

I väntan på biltaket.

Jag styrde min lilla aluminiumskuta mot favoritgrynnan, en grynna som jag aldrig behövt lämna utan att kroka något. Så även denna morgon, trots att det var flera år sedan jag senast var där. 05:45 ankrade jag på grynnkanten. En lätt nordanvind fick Mälarens vatten att skvalpa lite mot akterspegeln. Skrattmåsarna hade samlats i grupp och turades om att svepa ned och attackera det rejäla stim med betesfisk som samlats i närheten. Större fisk var också upp och vakade och det kändes hett. Med djup insikt om livets härlighet höjde jag spöt och började att kasta.

Till en början blev det Tail; Chubby Chaser med en Knorren från PiggKing i släptåg. Men den gav bara ett missat hugg under den ganska tröga inledningen. Buster Jerk bjöd på en snipa men det visade sig vara paddel som gällde. Jag ville köra med Firetiger och kom på att jag hade en gammal Mcrubber som låg och drällde i någon låda. Väl riggad gav den snabbt ett bomhugg och kort därefter ett äkta sommar-karate-hugg. Fisken visade sig i ytan och trots att den inte var stor (ca 85:a) drog den som en mindre häst. Jag var till och med tvungen att lätta på slirbromsen vid gäddans andra försök att smita från båten. Man måste ju bara älska styrkan hos välmatade sommargäddor.

Jag nötte vidare runt hela grynnan, attackerade från olika vinklar, med olika beten. Det blev en ny period där gäddorna återgick till en mer försiktig och misstänksam hållning. Först när en Hippishake med sitt sävliga lunk åkte på beteslåset lossnade det igen.

Några kast senare slet det plötsligt till i spöt med sådant ursinne att jag nästan tappade balansen. Mothugget blev ändå bra men gäddan, som aldrig varit nära krokarna, simmade vidare och den alltför lätta invevningen vittnade om avbiten paddel.

R.I.P till denna fina one of-färg (tydligen handmålad av Ismo).

Det brukar ju mest vara snipor i farten när paddlar saknas men den virvel som den här paddeltjuven skapade kräver ganska stor stjärtspole, skulle jag gissa. Trots att en variation av aptitretande kreationer presenterades på samma fläck så lockades inte samma fisk till hugg igen. Men jag vet var hon bor. Eller åtminstone var det alltid bor arga sommargäddor; på favoritgrynnan. Det verkar som jag får anledning att besöka föräldrarna snart igen. Mer anledning än att bara umgås, vill säga.

Skitfiske på er, så länge!

Felvevat fiske

Nu var det ett tag sedan jag postade någon fiskerapport här. Det beror inte på uteblivet fiske utan snarare på utebliven tid att skriva. Ska ärligheten fram så har jag inte haft så mycket att rapportera heller. Det har blivit några sega kvällspass med en handfull mindre fiskar landade samt ett pass i Östhammars skärgård förra helgen som gav mig och Johan var sin fisk på en heldags fiske. Fina turer men sjukt tröga. Lekperioden förlängdes när kylan återkom men nu borde de bestyren vara ganska avklarade.

Näckrosorna är på gång för fullt redan.

De senaste fiskepassen har varit ganska korta tidsmässigt också. En träningsskadad axel har satt lite käppar i hjulet. En inflammation i leden på kastarmens axel är ingen höjdare. Det är dessutom spöhandens axel så smärtan vid mothugg har inte varit att leka med. Därför fick jag tänka om lite inför denna helgs fiske. Det blev till att låna en högervevad rulle av Aleksander istället och bli som nybörjare på nytt.

Tidigt på lördagsmorgonen styrde jag ut på en nyvaken sjö med min ”felvevade” lånerulle och alla andra prylar. Förhoppning var att leken nu skulle vara helt över och den efterkommande hungern stor. Med facit i hand kan jag inte riktigt avgöra om det var så eller inte.

På väg till första driften.

Det var ruskigt ovant till en början att fiska med fel hand. Ett så pass invant rörelsemönster ändrar man inte i första taget. Ännu mer konstigt blev det när jag dessutom passade på att kasta med spöt i vänstern också för att skona axeln extra. Det var lite som att skriva med eller kasta boll med fel hand – spretigt och taffligt till en början men efter en timme eller så satt tekniken ganska bra.

Fisket var bedrövligt trögt, trots fina väderförutsättningar och bra beten.

Det kom några sporadiska hugg då och då men det var bara små fiskar i farten. Jag lyckades aldrig knäcka någon kod under mina sju timmar på sjön utan det var bara rejält avstängt. Det var en sådan där dag då gäddorna bara bestämt sig för att inte äta. När jag styrde hemåt igen hade sex mindre fiskar krokats av samt att jag tappat en fisk i 5-kilosklassen.

Mcrubber ”Skymningen”
40+ från Caesar Lures
Jerk från Niklas Lures

Den stora behållningen, bortsett från att bara få vara på sjön igen, var att lära mig fiska med vänstern. Det blev som lite barnsligt spännande att testa något nytt. Lite pirrigt och trevande i början, för att sedan gå ganska bra, till att i slutet av passet kännas fullt naturligt. Vilket var en lättnad då axeln inte blir bra i första taget. Nu ska det rehab-tränas ett tag men fiska gör jag ju redan på onsdag igen. Den högervevade rullen lär få sitta kvar ett tag till…

Skitfiske på er, så länge!

Stor förleksgädda – äntligen!

Det varma majvädret i april kom av sig och övergick till aprilväder i maj. Tur var det då jag varit orolig att vårfisket skulle förkortas med en månad så som det blev förra året, när högsommarvärmen kom två månader för tidigt. Även i år sköt vattentemperaturen iväg i rasande fart men bromsades in hastigt tidigare i veckan. Nordan förde med sig snöblandat regn, kalla vindar och minusgrader på nätterna. Tidigt i morse var det till och med fyra minus och det var en rejält påpälsad gäddfiskare som sjösatte sin träskbåt vid halvåttatiden. En gäddfiskare som räknade med att det skulle vara rejält trögt inledningsvis efter kallraset men som hade lika rejält fel, skulle det visa sig.

Barndomskamrat Johan skulle ha varit med denna morgon men hade dragit på sig en förkylning. Istället styrde jag ensam ut mot den första driften. En lätt nordanvind krusade ytan och till en början bröt några solstrålar igenom det gråmulna. På beteslåset hamnade en jerk som legat i brevlådan dagen innan.

Fin gädda tillverkad av Niklas Lures

Nyfiken på gången drog jag iväg ett kort första kast och hade direkt kontakt med en mindre fisk. På tredje kastet satt dagens första gädda.

Jag drev vidare ett tiotal meter och plötsligt tog det tvärstopp. Kraftigt mothugg följt av tunga huvudskakningar. Den bekanta och rent underbara känsla som infann sig är precis det man som gäddfiskare ständigt strävar efter. Adrenalinet rann till blixtsnabbt och alla omkringliggande ljud och intryck försvann spårlöst. Det var full koncentration på fisken i andra änden av linan samtidigt som den gäckande tankeloopen satte igång; inte tappa – inte tappa – inte tappa.

Fisken var rejält tung och kämpade ursinnigt med flertalet rusningar i sidled samt senare under båten. Min tidigare nervositet att förlora fisken hade vid det här laget lugnats då jag sett att hela betet var totalt inhalerat i det bastanta gapet. Till slut gled gäddan in i håvnätet och oron i mitt ansikte förvandlades till ett fånigt leende. Ni vet det där flinet som bara uppstår när en stor fisk är landad. Dessa gäddor gör en alltid glad men denna betydde lite extra mycket. Det är den första fisken över 8,5 kilo jag krokat sedan våren 2016 på mitt hemmavatten. Ett hemmavatten jag mer och mer övergivit då det blivit något utav ett snipeldorado. Men också en sjö som ligger mig varmt om hjärtat och som jag under våren inte kan låta bli att besöka. Och glad är jag för det, just denna dag.

Riktigt grov nacke och rygg.

Inhalerad jerk…

…som plötsligt ser väldigt liten ut.

9,17 kilo och 105 cm lång med hopklämd stjärtspole. Den ensamma fotografen lyckades inte riktigt fånga hur grov fisken faktiskt var…

Med stor glädje såg jag den kralliga och olekta gäddmadamen simma tillbaka till samma stubbvass där hon stått en stund tidigare. Ett behagligt lugn infann sig. Samtidigt som jag mest fiskar för rekreation, avkoppling, naturupplevelse och adrenalinkickar så jagar jag också efter stora fiskar. Den strävan ligger alltid där i bakgrunden och pyr; att lyckas kroka minst en gädda över 9 kilo på våren och sedan detsamma på hösten. Många år har det lyckats och andra inte alls. Men när nu ”vårfisken” är landad för detta år insåg jag att jag kunde fiska lite mer avslappnat när ett delmål var uppfyllt.

Passet fortsatte och drifterna avlöste varandra men gäddorna ville inte riktigt vara med något mer trots den lovande starten. Jag fick dock ytterligare en handfull mindre fiskar under dagen men det gick ibland flera timmar mellan huggen. På det hela taget en riktigt trög dag på sjön som förstås ändå blev mycket lyckad. Allt tack vare ”vårfisken” som dessutom invigde min Siljan 370F som första fisk över 100 cm att syna insidan. En bra dag, helt enkelt.

Skitfiske på er, så länge!

P.s Stort tack för betet Niklas Lures! Förtroendet för den jerken infann sig direkt, kan man säga.

Guidning à la Musikhjälpen

För femte året i rad auktionerade jag i december ut en heldags vårfiske efter gädda på mitt hemmavatten. Auktionen gick under Musikhjälpen och årets tema; alla människor har rätt att funka olika – där pengarna gick till att hjälpa människor med funktionsnedsättningar.

Vann auktionen gjorde en frikostig herre vid namn Patrik och i lördags kom han och vännen Andreas på besök, taggade på och rustade för gäddfiske. Vi styrde ut på en blåsig och soldränkt sjö i den lilla och välfyllda plastbåten. Gäss och svanar makade sig undan och doppingar dök förskräckt i vår framfart. I vassen hördes rördromens märkliga ljud och någonstans ovanför dess bo ryttlade de bruna kärrhökarna i jakt på något ätbart. Vi drack kaffe, pratade och var allmänt glada bara. Så där glada som man blir när det vankas en hel dags fiske.

Trots vinden låg det ett lugn över sjön. Det enda som var lite oroligt var min vilja att leverera bra fiske till gästerna. Historiskt sett brukar ”min” sjö leverera som bäst prick fyra veckor efter islossning. Men detta år har dessa fyra veckor bjudit på berg-och dalbana gällande vädret. Först milt, sedan sju minus en vecka senare och nu senaste veckan: tjugo plus. Leken blev först försenad för att sedan plötsligt kastas igång panikartat. Jag var orolig att fisket skulle bli riktigt svårt och hade både rätt och fel, skulle det visa sig. Mest fel som tur var.

Vi åkte upp mot den norra delen av sjön eftersom nordanvinden sedan skulle driva oss söderut. Väl på plats åkte IKEA-kassen i och första driften inleddes. Sniporna var med från start och Andreas i fören inledde dagen.

Sedan satte ett smågäddsrace igång. Under hela dagen krokades en jämn ström av små, utlekta hannar men de större fiskarna var rejält griniga. Efter ett okänt antal timmars fiske ankrade vi på en fläck som brukar kunna vara intressant. Jag satte på en Buster Jerk i favoritfärgen Golden Olive och körde lite vevjerk när det som egentligen inte bör hända hände; guiden krokade en större fisk. Den var ursinnig, stark och stretade på rejält innan Patrik galant håvade gäddan.

Det var en olekt madam…


…på 98 cm och en bit över 6 kilo.

Med blandade känslor såg jag fisken simma åter. Kul att de större kanske börjar hugga nu, tänkte jag samtidigt som jag kände mig förlägen över att det var jag själv som råkat kroka fisken. Men de större verkade inte vara med på noterna trots allt. Patrik och Andreas fortsatte att kroka gäddor i parti och minut men de var nästan alla stöpta i samma lilla form.




Dubbeldrillning

Mitt på dagen tog vi en välbehövlig lunchpaus och vi fick oss alla lite stabil mark under fötterna en stund medan jag värmde pulled chicken på trangiaköket. Till det serverades hemgjord BBQ-sås, vitlöksdressing, pico de gallo, syltad rödlök, sallad och tortillabröd.

Efter stärkande mat följt av kokkaffe inleddes andra halvlek. Ur guidesynpunkt började den inte så värst då jag lyckades kroka en till ganska fin fisk på samma Buster; en gädda på runt 90 cm och 5 kilo som inte hamnade på bild. Efter detta lånade jag ut Bustern till Patrik och plockade, för första gången på länge, upp mitt abborrspö istället. Jag hade köpt en kräftimitation som skulle testas. Patrik och Andreas fortsatte istället oförtrutet att med iver och glädje dänga efter gädda.

I takt med att eftermiddagen övergick i tidig kväll klingade huggfrekvensen av men slutade dock inte helt. Först lyckades Patrik kroka en finare gädda…

Stark 3,5:a med konstig utväxt under hakan

…och strax därefter lyckades Andreas med ett riktigt konststycke.

Dagens minsta och sötaste fisk som inte alls var intresserad av betet utan istället tyckte att pärlan mellan lina och tafs såg betydligt godare ut.

Den fisken satte punkt för dagen och årets upplaga av guidning à la Musikhjälpen var därmed över. Sammanfattningsvis kan man säga så här:

  • Otroligt trevligt
  • Gott sällskap och nya bekantskaper
  • Fantastiskt väder
  • God mat
  • Över trettio krokade gäddor
  • Sniprace
  • Pruttig guide som råkade kroka de två största fiskarna

Mina bristande guideegenskaper till trots så får jag säga att det var en riktigt lyckad dag. Det väsentliga är förstås att gästerna tyckte detsamma och jag tror att så var fallet. De sade åtminstone att de skulle buda på nästa års guidning också om jag nu skulle lägga upp någon under MH19. Vilket jag naturligtvis ska. Det har blivit den typ av trevliga tradition nu som man inte bryter i första taget. Så till Patrik och Andreas: tack för denna gång och varmt välkomna åter!

Skitfiske på er, så länge!

Lek på fullaste allvar

I måndags fick påsken se sig överstökad och hur trevlig helgens samkväm med familjen än varit så var det äntligen dags för lite gäddfiske. Roger kom på besök och vi kastade oss ut på sjön i en värme som mer påminde om slutet av maj än den tjugoandra april. En värme som ställer till det lite för oss som vill hinna med vårfisket i riktigt grunda slättlandssjöar. Efter drygt en vecka med arton grader och sol stegrar temperaturen med rasande fart i vatten som är under två meter djupa. Gäddorna måste ha fått sig en smärre chock när det plötsligt var över tio grader i vattnet trots att det mindre än tre veckor tidigare fortfarande låg is på sjön. En slags lekpanik verkar ha infunnit sig. Och med det en dramatisk minskning av chansen att hinna kroka en riktig förlekskluns.

Min gamla trotjänare fick bekänna färg igen.

Jag och Roger styrde ut på en blåsig sjö och inledde något som bäst kan kallas ett förfiske. På lördag är det nämligen dags för årets Musikhjälpen-guidning och jag ville bilda mig en uppfattning om gäddornas förehavanden med de nya värmeförutsättningarna. Konklusionen blev: lek. Lek på fullaste allvar, åtminstone för gäddorna, som inte bryr sig om något annat än fortplantning i det läget. Men som tur är gäller det aldrig alla gäddor samtidigt. Vissa hade inte lekt ännu medans andra redan var färdiga. Första fisken på första stoppet var väldigt klar med de bestyren.

Bra huvud och prick 100 cm men lätt utmärglad efter leken.

Vi drev med vinden kors och tvärs över sjön med blott en IKEA-kasse till drivankare som hejdade vår framfart något. Gäddorna högg sporadiskt här och där men det var nästan uteslutande små, utlekta och arga hannar. Det gick inte direkt att urskilja en vinnande betestyp utan de högg på allt men också på inget.

En av många som provades under dagen.

Det var stundvis riktigt trögt även om vi vid passets slut räknade ihop till tjugofem avkrokade fiskar under dagen. Passets första fisk blev också den största.

Det var en blåsig, solig och allmänt rolig dag på sjön i gott sällskap.

Målet (förutom att ha kul) var ju att börja forma en plan inför helgens guidning och den smids nu för fullt. I morgon eftermiddag blir det en sväng för att kolla lekläget en sista gång. Sedan hoppas jag vara redo för helgens gäster och en fisketur jag alltid ser fram emot.

Skitfiske på er, så länge!

Hemmaplan

I år är planen att fortsätta utforska vatten som var nya för mig i höstas. Dessutom ska en del helt nya provas också. Men igår föll jag tillbaka på det bekanta, det trygga och fiskade på hemmaplan för första gången sedan oktober. Dels för att jag bara tycker om den sjön så mycket men också för att jag ska köra Musikhjälpen-guidningen där om ett par veckor. Då måste man kunna lokalisera fisken och deras tillhåll kan variera ganska rejält från år till år. Jag ville bilda mig en uppfattning under gårdagen och med detta lyckades vi.

De senaste dygnen har kylan härjat rejält under nätterna i norra uppland. I fredags var sjöarna helt täckta med is och de behagade inte heller ge med sig under hela dagen, trots solsken och blåst. Jag blev snuvad på mitt planerade aw-pass och läget såg dystert ut. Men i lördags försvann isen så jag och Aleksander återgick till plan A och bestämde träff på hemmavattnet. Dock inte förrän vid 10-tiden då natten mellan lördag och söndag bjöd på 5-6 minus. Det blev isbrytning till en början.

Aleksander plöjer is med glädje.

Med dryga två grader i vattnet var det inledningsvis riktigt trögt efter nattens kallras. Långsam tail och sävliga paddlar inledde men gav just ingenting. Men som det brukar vara denna årstid så kom gäddorna igång i takt med att solens värmande strålar letade sig ned i vattnet. Vi tog några snabba snipor på en fläck innan vi drev vidare in på nästa där det stod snäppet större fisk.

89 cm i fin kondition. Osäkert varför jag ser så allvarlig ut med tanke på hur glad jag var efter det stenhårda hugget.

Vi drev vidare och krokade gäddor i jämn ström även om det kunde dröja en god stund mellan huggen.

Det var mest paddelbeten som var melodin även om jag också krokade ett litet gäng på Buster Jerk. Efter lunch gjorde vi en liten förflyttning till platser vi velat fiska från start men som då varit täckta av nattens is. Nu var de fria och låg redo att ta emot våra beten. Vid det här laget hade vi krokat 17 gäddor och jag hade precis gått om Aleksander i antal. Jag hade dessutom de största så stämningen i aktern började att bli lite spänd. När jag plötsligt krokade ännu en fisk muttrades det svordomar ur skägget på Aleksander men det skulle visa sig att den fisken inte räknades.

1040 gram fin bonusfångst.

Kort därefter krokade jag min tionde gädda för dagen och då tiden höll på att rinna ut trodde jag att den inofficiella tävling som så ofta uppstår när jag och Aleksander fiskar ihop var avgjord. Men fel hade jag då han istället kontrade rejält på sluttampen.

Inhalerad JerkTail från Nithagen.
94 cm och strax över 6 kilo

V hade äntligen kommit i kontakt med bättre fisk men samtidigt tog tiden slut, tyvärr. Det var dags att runda av men Aleksander hann knipa en snipa till och antalet krokade fiskar slutade på oavgjort = 10 lika.

Det var en riktigt bra dag på sjön. Visst fick vi många småfiskar och vi lyckades aldrig hitta bjässarna som vi sökte efter men det var jäkligt roligt ändå. Efter den långa vintern är man fortfarande inne i nyhetens behag av att spinnfiske överhuvudtaget är möjligt igen. Den känslan är närmast obeskrivlig. Och rakt av underbar.

Skitfiske på er, så länge!