Limbo

Nu är den här. Den där outhärdliga mellanperioden när fiske är svårt att få till. Isarna ligger på sjöarna hos mig men är på tok för tunna och ruttna att gå på. Har man ändå ett skrikande behov av att få fiska (vilket man ju har) är alternativen få. Att åka till kusten men gummijollen gick bort då vinden var för stark. Kvar var å-alternativet. Min gamla hederliga after-work-å som inte besökts på mycket länge. Vattenståndet har varit galet lågt där under hela hösten och växtligheten har dröjt sig kvar. Men efter smältande snö och is hade nivån förstås gått upp och det var åter igen möjligt att fiska. Frågan var bara om några gäddor hunnit vandra upp redan, nu när det var möjligt igen.

 

img_7287

 

Jag började vid åmynningen men det var svårt med sankmarken, vassen och det lite väl strömmande vattnet. Ett enda litet bakvattenhål stod till förfogande och där hittade jag en hungrig snipa.

 

img_7289-1

CL Shad 18 visade vägen

 

Åmynningen gav inget mer så jag letade mig uppåt i ån där det normalt blir både djupare och mer lättillgängligt. Jag hittade en fin sträcka där det smackade på hårt.

 

img_7290-1

En fin och välmatad ågädda på ca 3 kilo. Brutalt hugg och rolig fajt. De måste inte alltid vara stora för att sprida leende på läpparna. Cl Shad 18 igen.

 

Till slut hamnade jag långt upp i ån, på samma ställen där jag lagt mest åtid tidigare. Ställen där det alltid stått mycket fisk vid normalt eller högt vattenstånd och där det också har varit helt dött vid låga nivåer. Nu var nivån normal men hade bara varit det i ett par dagar. Det kändes osannolikt att det skulle ha hunnit vandra upp fisk men jag var tvungen att prova.

 

img_7292

 

Det stod uppenbarligen en snipa där åtminstone, som var sugen på en viftande paddel. Mer spännande än så blev inte detta korta å-besök. Inte fiskemässigt i alla fall. Däremot tilltog spänningen när min bil vägrade att starta och jag fick ringa min fru som (en halvtimme senare) kom med startkablarna i högsta hugg. Det visade sig att en av våra hundar hade tyckt att den röda pluskabeln sett riktigt smaskig ut och tuggat på den därefter. Suck!

Iväg till närmsta mack, köpa nya kablar, åka tillbaka och starta, samt hem och ladda ett trött batteri. En kort fisketur blev ändå en lång utflykt men det är ju sådant som livet bjuder på ibland.

Härnäst hägrar invigning av en ny sportfiskebutik. Det är Österbybruks Trädgårdsmaskin & Allservice som flyttat till nya, större lokaler och har invigning nu på lördag den 26/11 klockan 12 -16. Låt er inte luras av namnet; det är mer fiskeutrustning i butiken än trädgårdsmaskiner. Jag blev tillfrågad att närvara för att snacka fiske men också för att visa lite pyssel som tafs- och stingertillverkning mm. Så har ni vägarna förbi Österbybruk på lördag ska ni absolut kika förbi gamla ok/Q8-mackans lokaler mellan 12-16. Vi ses!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Alltid redo!

Nu inleds perioden då jag, likt en scout, anammar mottot: alltid redo! I mitt fall innebär det att spinnspö och fiskeväska med beten och allehanda C&R-attiraljer är med i bilen till jobbet. Detsamma gäller kläder och stövlar för ändamålet. After-work-ån börjar nämligen att sträcka på sig i vårsolen, skakar sig sakteliga loss ur isens hårda grepp.

Ni som läste mina ord på förra bloggen vet att jag vid denna årstid ibland jobbar in lunchen och kastar mig iväg vid tvåtiden. Allt för att hinna fiska i ån i en timme innan dottern ska hämtas vid tåget. Precis så blev det idag. Det jag däremot hade valt att förtränga (från tidigare vårar) var vetskapen om hur gäddorna beter sig i ån direkt efter islossning. De trycker och gömmer sig i det galet jordfärgade vattnet. Det brukar behöva gå ett par dagar innan de vaknar till liv efter omställningen. Men med det mått av spinnabstinens som nu genomsyrar min vardag sket jag fullständigt i denna vetskap och drog dit ändå, så klart!

 

Vacker syn som värmer långt in i spinnsjälen.

 

Det var svårfiskat med mycket av fjolårets vass kvar samt iskanter och grenar som störde. Det blev därför mest korta flip-kast med mindre beten och gäddorna var inte ett dugg imponerade. Som väntat.

 

img_5235

 

Jag vandrade längs den svårframkomliga strandkanten i drygt en timme med spinnspöt utan att se skymten av liv under ytan. Några dagar för tidigt, helt enkelt. Precis som tidigare år. Tänk att man aldrig lär sig. Men å andra sidan kallar jag mig ju också syndrom av en anledning…

Skitfiske på er, så länge!