Grummelsjö och rasselbeten

Sjön låg stilla i morgondimman. Med nya krafter spändes dess yta, nästan så att det rann ut över kanterna. På en knapp vecka hade vattennivån stigit med tre decimeter tack vare stora mängder nederbörd. Det är mycket för en sjö med ett medeldjup på blott 1,4 meter. Plötsligt var stora delar av sjön fiskbar igen och det kändes som om stordåd väntade runt hörnet inför gårdagens pass med gäster.

Tony och en av hans team-kamrater Sebastian (från Team Keep it Simple) hälsade på. Grabbarna var så taggade att något liknande knappt skådats.

 

 

Vi tryckte ned oss i min lilla båt, styrde ut från bryggan och började fiska direkt utanför båtplatsen. Det var redan där och då som hoppet om riktigt bra fiske släcktes stilla inom mig. Vattnet var grumligt. Och då menar jag inte lite sediment som virvlar runt som det kan göra efter några dagars kraftig blåst. Det var oboy-färgad lervälling. Från att alltid kunna se botten i soligt väder var nu siktdjupet knappt en decimeter ens. Jag har aldrig sett något liknande på de fyra år som jag fiskat här (inte ens efter islossning och vårflod) men jag vet av erfarenhet att det är grymt svårfiskat när det är normalt efter-blåst-grummel. Och nu var det på en helt annan nivå. Det skulle bli till att bita ihop och kriga för gäddorna denna dag. Det hade ju trots allt varit grumligt i närmare en vecka och gäddorna måste ju äta, oavsett dålig sikt eller inte.

Jag tog ganska snart en mindre fisk vilket ändå gav tecken på att möjligheterna fanns. Men sedan blev det trögt, som förutspått. Vi for runt och letade kanter som legat i lä på jakt efter klarare vatten men det var grumligt överallt. På några ställen var det snäppet bättre men då det inte gav något for vi ut på beprövade storfiskhak och nötte i oboy-vattnet istället. Det var glittriga rasselbeten som gällde för att synas och höras så mycket som möjligt. Sebastian satte på en hemmagjord tail med folierade sidor samt en vitpearl/glittrig svans. När solens första strålar trängde sig igenom molntäcket började den leverera ordentligt.

 

En första på 99 cm…

 

…och strax därefter en i stort sett likadan på 98 cm. Ingen utav dem vägdes men båda låg strax över 6 kilo.

 

Efter dessa fina fiskar på samma bete utbrast Sebastian; ”Ja, just ja. Jag har ju gå-bort-presenter till guiden”.

 

 

Dessa otroligt vackra skapelser ligger nu i min låda och kommer tveklöst att få simma framöver. Stort tack! Den översta på bilden är precis en likadan som Sebastian hade framgång med så den satt sedan även på mitt beteslås större delen av dagen.

Vi kastade och kastade oss igenom dagen men det var långt mellan huggen. Det kom upp några sporadiska fiskar här och där men det var bara smått. En god stund efter lunch, när eftermiddagssolen värmde fint och vinden nästan helt avtagit, fick jag plötsligt ett redigt hugg på en orange/guldig Pig Shad Jr. ”Bättre fisk”, hojtade jag och håvmästare Tony gjorde sig beredd. Tunga huvudskak och rejäla gungningar i spöt vittnade om en stadig pjäs på andra änden. Fisken gick i sidled och bröt ytan en bit ut. ”Japp, det där är en metersfisk”, sa jag självsäkert övertygad. Hon fortsatte att bjuda motstånd så som en större fisk gör men när hon väl låg i håven insåg jag min grova felbedömning. Likt vissa deltagare i såväl Fly vs Jerk som Pikefight, när de drabbas av exalterade tävlingsnerver, missbedömde jag verkligen fiskens storlek. Kanske för att jag väntat på detta större hugg hela dagen eller för att fisken var ett sådant muskelpaket. Förmodligen en kombination av de två.

 

En anabolagädda som vare sig var över 90 cm eller 4,5 kg men som verkligen gav sken av att vara både 10 cm längre och 2 kilo tyngre.

 

Denna fisk fick oavsett agera en trevlig avslutning på ett ännu trevligare pass. Klockan hade blivit mycket och det var dags att runda av. Tolv fiskar fick se sig avkrokade under dagen varav två riktigt fina. Med tanke på grumlet så var det resultatet klart bättre än vad jag förväntat mig under tidig morgon. Men vi hade nog haft trevligt ändå. Gott sällskap med tillhörande snack, varm mat tillagad i båten, nykokt kaffe och Nirvana plus Perl Jam i Tonys högtalare gjorde verkligen dagen. De fina fiskarna var en bonus.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Spontanbesök i ösregnet

Ni gäddfiskare som har familj vet hur det är; man får dispens till sina pass. Vissa kan och vill fiska mer än andra men i mitt fall handlar det om en av helgdagarna varje helg under högsäsong (dvs större delen av året utom högsommaren och när isarna ligger men inte håller). Under helgen som gick var inget fiske inplanerat alls. Lördagen försvann med upptagning av den större familjebåten i Öregrund och söndagen var vigd åt familj och gårdssysslor. Men sugen som man är denna årstid bestämde jag att köra ett kort pass på tidig söndagsmorgon mellan 06:30 – 11:00, ungefär. Precis som jag satt i dessa tankar under lördagens eftermiddag fick jag meddelande av Roger, en trevlig lirare jag träffade på mässan i våras. Han fiskar en del med Klas ”Thepikefather” som har varit och besökt mig ett par gånger tidigare. ”Vi ska fiska i uppland imorgon, ska du med?”, frågade Roger. Jag berättade om mina planer och bjöd in grabbarna till mina trakter. Sagt och gjort.

06:30 dök de upp i mörkret. Regnet öste ned och SMHI hade utlovat att det så skulle fortsätta oupphörligt under hela dagen. En klass1-varning var till och med utfärdad för kraftig nederbörd längs upplandskusten. Hoppsan! Vi packade ned oss i min lilla plasteka och tuffade ut i den kraftiga nordanvinden. Med tungt lastad båt och stadig motvind fick den lilla snurran jobba sig frenetiskt genom växtligheten. Med femtio meters mellanrum var jag i vanlig ordning tvungen att dra ned på gasen och lyfta upp propellern ovanför ytan för att bli av med spenat och klet. Det tog sin tid. Regnet fortsatte att strila ned och allt var genomblött innan vi ens hunnit fram till första haket.

Väl på plats satte Klas genast igång morgonen med ett par snabba snipor.

 

Roger, Klas och undertecknad. Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten. Min Iphone har två år på nacken med både repat glas framför linsen och smuts innanför.

 

Vi krokade några mindre och hade en del nafs och pet men det var trögt överlag. Med väldigt grunt och ganska klart vatten i sjön brukar gäddorna skygga och trycka bland växterna när det regnar mycket. Vi lämnade så småningom de öppna områdena och gav oss in i den alltmer sinande växtligheten med offsetkrokarna i högsta hugg. Precis som jag gissat stod de och tryckte därinne och fisket lossande lite men det var mest småfisk som högg.

Regnet fortsatte obönhörligt att hälla ned över oss. Roger, som stod i fören, öste båten ett okänt antal gånger och själv stod jag med dyngsura handskar och iskalla händer som då och då stacks innanför byxorna och ned mellan låren. Inte för nöjes skull, bör påpekas utan enbart för värmen…

Inne på ett grunt och växtrikt område langade jag ut en offsetriggad Pg Shad Jr och vevade hem den strax under ytan. Nästan direkt efter nedslaget och sedan hela vägen in till båten följde en helt galen plog på ytan som reste upp vattnet mer än något jag tidigare sett. Jag gjorde mitt bästa för att locka till hugg men gäddan bestämde sig aldrig och jag skymtade sedan stjärtspolen när hon vände vid båten. Den var milt uttryckt rejäl. Vi fiskare har ju en förmåga att minnas tappade fiskar eller plogande följare som något större än vad de egentligen var. Hur stor den här fisken var vet ingen men vi kom överens om att det måste åtminstone ha rört sig om ett mindre monster för att åstadkomma de svallvågor som den gjorde. Lätt adrenalindarrig kastade jag vidare i samma riktning men fisken var borta. Surt!

Jag fick dock en mindre plåster-på-såret-fisk strax därefter.

 

Foto: Klas    Det var tur att denna gädda höll sig lugn för mina fingrar var vid det här laget så stelfrusna att jag inte var fysiskt förmögen att ens hålla ett stadigt gälgrepp.

 

Vi hade kommit in på ett område som höll bättre fisk och efter fyra timmars fiske var det äntligen dags att få använda håven. Roger förkunnade bättre hugg och en smal men lång fisk närmade sig båten och gled in i nätet.

 

101 cm ovägd fisk som behöver äta upp sig lite inför den kommande kylan.

 

Denna gädda satte punkt för passet, åtminstone för min del. Klockan hade hunnit bli 11 och jag var tvungen att packa ihop och bege mig hemåt. Grabbarna däremot krigade vidare i det konstanta regnet – till 18:00. Det resulterade i ett gott antal krokade gäddor men inga större fiskar än 3-4 kilo. Från en som hatar att vara blöt och kall och som inte har allt för svårt att ge upp i det läget; hatten av, väl kämpat!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Pikefight 2017 – en recension

Utan den minsta kunskap av filmskapande och allt som där tillkommer tänker jag ändå ge mig på att recensera Freewater Pictures produktion av Pikefight 2017.

 

Samtliga bilder i inlägget är med tillåtelse lånade av Freewater Pictures.

 

Själva upplägget skall skaparna Söder Sportfiske ha all cred för. De har kommit på själva idén där ett flertal lag (fyra förra året och fem detta år) tävlar under tre dagar på tre olika klassiska gäddvatten. Tävlingen går ut på att fånga långa gäddor. Minimimåttet är 60 cm och de fem längsta gäddorna per fiskedag räknas samman enligt följande:

1:a plats (flest cm per dag): 5 poäng

2:a plats: 4 poäng

3:e plats: 3 poäng

4:e plats: 2 poäng

5:e plats: 1 poäng

Dessutom finns det en till tävling i tävlingen som kan ändra slutresultatet den sista tävlingsdagen; The big five. Det är de fem längsta gäddorna under samtliga tre dagar som räknas samman och ger poäng på samma sätt som ovan. Laget som slutligen står som segrare tilldeles Pikefighttrofén samt 20.000 kronor att donera till valfritt välgörande ändamål.

Det som särskiljer denna tävlingsform från andra filmade gäddtävlingar på youtube är att lagen fiskar på samma vatten och därmed har samma förutsättningar. Vem som fiskar bäst för dagen blir mer tydligt. Fördelen med ”de fem längsta” som tävlingsform kontra poängsystem för tyngst och flest är också att det, enligt min högst personliga åsikt, blir ett mer spännande taktiskt upplägg. Dessutom tycker jag att det blir mer tittarvänligt när lagen inte kör sniprace en hel dag för att plocka antalspoängen. Eloge till Söder Sportfiske alltså. Nu åter till recensionen av själva produktionen.

Freewater Pictures består av ett gäng unga och talangfulla killar som brinner för fiske och att fånga den magiska känsla fiske ger på film. Gänget består av:

 

Oskar

Johan

Christofer

Ludde

Markus

Peter

 

Freewater Pictures slog igenom på Youtube för drygt tre år sedan med filmen ”Tolvan – minnen som aldrig sviker” där de flötestrollar upp två bestar varav den största vägde över galna 18 kilo. Därefter for de till Alaska och spelade in en rent magisk film om gäddfiske i vildmarken. Har ni inte sett den ännu är det ett klart måste (den finns att beställa på Freewaters hemsida). Därefter rullade det på och de har nu ett antal produktioner på meritlistan, både egna och i samarbete med tex. sportfiskarna och som i detta fall; Söder Sportfiske.

Något som genomsyrar Freewaters produktioner är deras sätt att filma, klippa, redigera och ljudsätta. Få lyckas att fånga och förmedla essensen av sportfisket lika stämningsfullt som de gör. Glädjen, engagemanget, spänningen och frustrationen. Alla dessa känslor och fler därtill lyckas de belysa, lyfta fram och skicka rakt ut genom åskådarens skärm. Denna förmåga präglar förstås också Pikefight, vars produktion andas professionalism när man som tittare kastas mellan ren sportfiskeglädje och darrande tävlingsnerver. Skulle jag få för mig att enkelt sammanfatta allt deras arbete och slit med ett enda ord blir det just; känsla.

Pikefight 2017 har redan dragit igång och sänds på tisdagar 20:00 på Freewaters youtubekanal som länkas ovan. För er som gillar gäddfiske, och som av märklig anledning inte redan tittat, gå in och kika! Idag kommer avsnitt nummer två där dagen på Mälaren avslutas. Jag kan knappt bärga mig. Det är dessutom väldigt svårt att vänta en hel vecka mellan gångerna. Som tur är kan man ju själv dra ut på fiske under tiden, något som blir ett direkt måste efter att ha tittat på Pikefight.

Skitfiske på er, så länge!

P.s Det har även spelats in Perchfight under året av samma gäng. Så de som misströstar efter att Pikefights sex avsnitt är avklarade behöver inte göra det alltför länge. Mer sevärt dyker upp inom överskådlig framtid…

 

 

 

Metersfisk och bruten förbannelse

Att mycket tid på vattnet är lika med lyckat fiske är knappast något nytt. Det uttrycket har vi matats med länge via diverse fiskemedier. Så länge att det blivit både uttjatat och en allmän självklarhet för de flesta. Trots detta slogs jag av hur väl det kan appliceras på mitt gångna fiskeår – det klart segaste och mest fångstfattiga på länge.

I mitten av augusti förra året tog jag min senaste spinnfiskade metersfisk. Hösten föll sedan mer eller mindre bort tack vare knappt fiskbara hemmavatten samt rekordtidig isläggning. Därefter blev det två till under 2016 men från isen. Under 2017 har det alltså inte blivit en enda metersgädda för min del och vid den här tiden på året brukar jag normalt ha fångat minst sex, sju stycken. Visst har lite oflyt varit med i bilden men främst handlar det om otroligt få pass. Man kan inte ha för stora förväntningar på provresultatet om man inte gjort hemläxan, så att säga. Men nu har jag börjat plugga igen och då kom också resultatet – äntligen.

 

 

Denna helgs planering innehöll inget fiske, egentligen. Fönstermålning mm på lördagen och rådjurspremiär på söndagen. Jag har nästan helt lagt jakten på hyllan men farsans jaktlag ville så gärna att jag skulle ställa upp som hundförare med min drivande basset. Så fick det bli. Fisket fick skjutas till nästa helg eller kanske en eftermiddag i veckan. Men det går ju inte, eller hur? Att vänta så länge? Knappast.

06:35 på lördagens morgon drog jag igång snurran och styrde ut bland den alltmer vissnande växtligheten. Tre timmars fiske var planen, för att sedan var hemma igen till familjefrukost och hundpromenad. En gråmulen och vindstilla sjö mötte mig. Ett helt gäng knölsvanar gjorde mig sällskap och även en vadande älgko i vassen.

 

Utan rejält zoom-objektiv blir det ju svårt att fota på håll men den gråbruna blobben i mitten av vassen är faktiskt en älgko.

 

Dessa liv var dock de enda jag såg skymten av, förutom massa betesfisk. Gäddorna var som bortblåsta. Gryningstimmen brukar vara het men inte denna morgon. Några nafs och en avbiten paddel var det enda som hände under den första hälften av tretimmars-turen. Solen tittade fram och en lätt bris krusade ytan. Jag kom fram till en het plats jag sparat till just detta tillfälle. Gäddorna är nästan helt inriktade på löja denna årstid så det var små beten som gällde. Vid denna plats och med solen i sällskap föll valet på en liten ärrad McMy med glittrande grön tail.

 

 

Det högg nästan direkt och det var tveklöst en bättre fisk. Den bröt ytan, försvann och rusade i sidled. Denna fantastiska känsla av en bättre fisk som stångar på andra änden av linan – den är magisk. Snart nog närmade sig fisken håvnätet och det var ingen jätte men den första spinnfiskade metersgäddan på drygt ett år för min del var ett faktum.

 

101 cm…

 

…och någonstans över 6 kilo. Jag är betydligt gladare över fångsten än vad bildernas minspel antyder…

 

Fler fiskar än så blev det inte under gårdagen men vad gjorde väl det. Min meterlösa förbannelse är härmed bruten och hösten har knappt ens börjat. Goda ting väntar…

Skitfiske på er, så länge!

 

Gäddhelg med barndomskamrater

 

Ni som följt mina ord ett tag vet vem Freddan är – barndomskamraten och fiskebrodern från förr. Vi träffas ju ungefär två helger per år för fiske och umgänge och turas om att resa de 45 milen som skiljer oss åt. Under helgen som gick blev det äntligen dags för Freddan att komma upp till mina trakter igen. Och som grädde på moset har konstellationen, från och med i år, ändrats och ökats på. Även barndomskamrat Johan ingår nu i de årliga träffarna och paret har därmed blivit trio. Det föll sig då naturligt att det var Johans nya fiskebåt som gällde och vatten i hans närhet, dvs Nolsterby, en bit utanför Östhammar.

Men Freddan kom redan på fredagens eftermiddag (då Johan satt i en bil på väg nedåt från Helags) så vi körde ett litet kortpass på ”min” sjö som aptitretare. Gäddorna var verkligen i stöten och vi krokade nio fiskar på två timmar.

 

Freddan med en fin 5+gädda.

 

Med hösten kommer kvällsmörkret överrumplande snabbt och skoningslöst. Vi bröt det korta passet, inhandlade proviant och mötte upp Johan i Nolsterby vid hans svärföräldrars sommarstuga som de, generöst nog, lånat ut över helgen. Kvällen blev tidig trots trevligt umgänge, vedeldad bastu och badtunna. Vi var för taggade inför lördagens fiske och kände kanske som barnet inför sin födelsedag; ”ju fortare jag somnar desto snabbare blir det morgon”.

När solen precis hade gått upp på lördagen stod så tre peppade gäddfiskare och trailade i Johans Linder i den lilla småbåtshamnen. Med ivrig snabbhet riggades och packades allt iordning och det dröjde inte länge förrän en lätt krusning på vattenytan mellan bryggorna var enda bevis på att det nyligen varit någon där överhuvudtaget.

Marer och inlopp och utlopp till dessa stod på schemat till en början. Men först stannade vi på ett stort gräsflak på vägen.

 

 

Det hela började mycket segt trots tacksamt gråväder och en lätt krusning på ytan. Vi fiskade oss vidare in i första maren och krokade några mindre gäddor. Därinne var det fart på betesfisken och tydlig abborrjakt så vi bytte till de små spöna en liten stund.

 

Det blev ett tiotal fina borrar med två fiskar i denna kaliber som störst. Mellan 6-7 hekto.

 

Gäddnerven gjorde sig dock påmind och vi fortsatte resten av dagen på det spåret. Men det var svårt. Inne i marerna var det vindstilla och trots det mulna vädret lät sig gäddorna inte luras därinne. Vi for utåt, till vinden och djupvassarna och det var först då det lossnade lite.

Vi krokade ett gäng mindre fiskar och jag lyckades knipa en snäppet bättre.

 

92 cm.

 

Vi nötte vidare och bombarderade vasskanterna med våra beten. Samtliga krokade fiskar denna dag stod inne i vassen och följde med ut. Inte en enda tog på frivattnet, oavsett hur mycket gräs det än fanns på botten. Märkligt.

Kvällen närmade sig med stormsteg och det var dags för ett sista stopp; en ytterst liten vassvik i anslutning till en djup farled där jag och Johan haft hyfsat fiske förr. Freddan satte på ett litet swimbait från Brunnberg som han knappt fiskat med förut. På andra eller tredje kastet small det på ordentligt. Fisken bröt direkt ytan, så som de större ofta gör. Jag vevade snabbt in och greppade håven. Freddan drillade och fisken rusade. Den var på väg in under motorn ett tag men Freddan lyckades avvärja den manövern och snart nog låg fisken i håven.

 

 

Det var årsbästa med råge för Freddans del.

 

Nöjd fiskare och fin fisk; 104 cm och 7,2 kilo.

 

Det var den perfekta avslutningen (åtminstone fiskemässigt) på en oerhört trevlig men ganska trög fiskedag. Den egentliga avslutningen kom senare med lättstekt entrecote, karl-johansvampspuré, parmesangratinerad färskpotatis, smörstekta kantareller och rödvinssås på hemkokt kalvfond. Kvällskaffe framför braskaminen var pricken över i och satte även punkt för lördagen.

Söndag gryning stod vi där igen i hamnen. Även gårdagen handlade om gädda men denna gång ytterst tidsbegränsat. Freddan var tvungen att komma iväg tidigt så planen var att bryta vid tio-tiden. Till skillnad från lördagens morgon så var denna oförskämt moln- och vindfri.

 

 

Fisket var fullständigt avstängt med ett fåtal nafs och endast en landad fisk.

 

Johans arga tre-kilos blev söndagens enda gädda.

 

Ivriga försök med olika betestyper och platser till trots så blev vi klart besegrade under den korta söndagsturen. Passet var som över innan den ens börjat kändes det som. Lite snopet och med svansen-mellan-benen-känsla åkte vi tillbaka till hamnen och trailade upp. En supertrevlig helg var till ända. Freddan styrde hemåt efter att vi lovat varandra att göra detta oftare. Det talades om Misterhult senare i höst och jag hoppas verkligen att vi lyckas planera in det i våra respektive familjescheman. Tills dess vankas fiske på hemmavatten. Vatten som känns hetare än de gjort på flera år. Jag hoppas.

Skitfiske på er, så länge!

 

Metersfisk, sniprally och konsten att kroka gädda utan krok

Igår fick jag besök igen. Stockholmslirare, som kom till upplands mer nordliga delar. Det var Micke ”Caesarlures” som kom på sin årliga visit och denna gång i sällskap av kompisen Kenneth.

 

 

Det var en kylig morgon som mötte oss vid sjön. Tre-fyra grader, vindstilla och en nyvaken sol som lojt slängde ut sina första, trevande strålar. Min lilla roddbåt blev snabbt fylld av spön, hinkar, väskor och gore tex-killar och när 2,2:an drogs igång fick hon jobba hårt för att driva hela ekipaget framåt.

Vi åkte mot första anhalten när jag fick en ingivelse. På vägen låg en liten flaskhals som samlar betesfisk men där det normalt sett mest står snipor under tidig höst. De större brukar dyka upp först senare men det var värt ett försök.

– Ta ett par snipor här medan jag riggar mina Burtar, sa jag som precis fått en bukett Burt 18 i gå-bort-present av snälla Micke. Det tog inte många kast innan Kenneth drillade dagens första fisk, en mindre gädda som helt inhalerat hans Cub. Strax efter, inte ens tio minuter in i fiskepasset, högg det hårt på Mickes Burt 18 och han förkunnade; -Bättre fisk! Det var håvläge, knappt innan jag ens hunnit börja fiska. Vilken drömstart!

 

 

106 cm lång… (Foto: Kenneth)

 

…och 7,6 kilo tung koskalle-gädda

 

En sådan fisk i nävarna på en gäst värmer gott i hjärtat på vilken fiskevärd som helst. Efter glada tillrop och allmän förundran över starten på dagen drev vi vidare mot nya äventyr och hårda hugg. Eller, drev och drev… det var fortfarande vindstilla, men ni förstår.

Det högg på bra under morgonen men det var mest snipor i farten. Kungen på dessa var tveklöst Kenneth som krokade och drillade i parti och minut.

 

 

Men det var faktiskt inte alltid han använde krokarna ens. En del skickliga fiskare nöjer sig med tålig-paddel-innanför-gällocks-metoden…

 

Innovativt och skonsamt. Kenneth går i bräschen för det moderna C&R-fisket…

 

Jag och Micke var blott åskådare ett tag men lyckades även vi att kroka en och annan fisk.

 

Den numera klassiska ”Snipa-på-SyndromTail-bilden”

 

Framåt lunchtid hade vi tagit ca 15 gäddor varav Kenneth stod för dryga hälften själv. Det var dags att fylla på energi med trangiavärmd köttfärslimpa i gräddsås samt kokt potatis.

 

Båtätande är det bästa för alla fiskare som vill fiska mycket och gå iland lite.

 

Man ska dock inte ha allt för bråttom. Ingen fiskelunch är komplett utan nykokt kaffe som avslutning.

 

Som så ofta var det riktigt trögt efter lunch och det dröjde länge mellan huggen. Men så plötsligt satte det igång igen.

 

 

 

 

 

Det kom upp många gäddor under gårdagen men toppfisken till trots var snittstorleken blygsam. Om man jämför Mickes största med den minsta blir bilden tydlig…

 

Foto: Kenneth

 

Den här gäddan var verkligen värd att fotas från flera håll.

 

Vi jagade båtrekordet på 35 gäddor in i det sista men slutade på 33 för dagen. Därtill en toppfisk på 106 cm och ett riktigt lyckat förhöst-pass på hemmavattnet var ett faktum. Det kunde vi konstatera när vi, belåtna och ganska möra, så småningom steg iland under den sena eftermiddagen. Passet var över och känslorna tudelade, som alltid. Ganska mätt på fiske och trött i kroppen vill man ju ändå fortsätta, trots att familj och (i mitt fall) gården väntar där hemma. Fiske föder fiske – som det brukar heta.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Goda tecken inför hösten

 

Under veckan som gått har jag besökt hemmavattnet ett par gånger efter jobbet. Det är en lyx i vardagen det där; att kunna stanna förbi ett par timmar, koppla av och bort allting, innan det är dags att återgå till verkligheten. Dessa pass gav ett gäng smågäddor, ett par abborrar och en tappad 90+fisk. Men framförallt gav den en förhoppning inför hösten. Förra året gick det knappt att fiska under hela hösten. Den varma sommaren och lite regn gjorde att växtlighet och klet aldrig sjönk undan, inte ens när vattnet var riktigt kallt i november.

I år däremot kom det något positivt ur den tråkiga och kalla sommaren; växtligheten under ytkletet är betydligt glesare. Jag kommer faktiskt att kunna fiska där i höst, fantastiskt. Vattennivån är dock oroande låg, men det säger jag varje år vid denna tid. Det visar sig vad hösten ger i form av regnmängder.

 

Båtplatsviken…

 

…och båtplatsstenen. Denna ”vattenmätare” brukar vara precis under ytan på våren. Under sommar och höst brukar vattenlinjen gå vid den gula randen. Nu är det lågt på riktigt.

 

Idag inleddes hösten på hemmavattnet med det första längre passet för säsongen. Barndomskamrat Johan kom på besök och på menyn stod gädda i det mulna och blåsiga söndagsvädret. Vi for ut i de klippta rännorna och lät gummin och tailbeten vina i luften. Gäddorna var med på noterna redan från start och ett gäng mindre fiskar krokades mellan näckrosorna. Jag fiskade med en Mcrubber i färgen ”Skymningen” som brukar kunna vara het hos mig när det är mulet. Plötsligt sög det tag duktigt i betet och jag förkunnade: ”Bättre fisk! Håvläge!” Johan vevade snabbt in och greppade håven. Fisken kändes tung och gjorde flera kraftiga rusningar innan hon gled in i håvnätet.

 

Äntligen en bättre fisk i håven – första på länge. Den som är observant ser att gäddan har halva huvudet ut genom ett sprillans nytt hål i nätet som hon precis rivit upp med krokarna. Jag upptäckte det efter att ha tagit bilden och det var nära att hon smet innan vägning och mätning.

 

Jag trodde att det var min första metersfisk på galet länge men icke. 98 cm…

 

…och 6,9 kilo. Fin fisk!

 

Den gäddan var ett mycket trevligt tecken på att hösten stundar. De större fiskarna letar sig äntligen ut i rännorna.

Vi fiskade oss vidare längs de klippta gatorna och krokade ett antal mindre fiskar längs vägen.

 

Johan drillar…

 

…en arg offset-snipa. 

 

Vid lunchtid tittade solen fram och fisket dog helt. Det fick bli lite ärtsoppa istället.

 

Jag har sagt det förut men säger det igen: varm mat är guld värt på fisketuren.

 

Efter lunch lös solen obönhörligt. Några enstaka moln skymde korta stunder men det hjälpte inte mycket. Fisket var överlag avstängt, även om vi lyckades lura ett par stycken gäddor till innan passet var över.

 

Guldglittrig syndromtail funkade som alltid i solskenet.

 

Med tretton avkrokade gäddor, ett gäng bommade samt en bra toppfisk styrde vi nöjda och belåtna hemåt. Det var en supertrevlig dag på sjön som (precis som alltid) gav ordentlig mersmak. Lite extra mycket denna gång efter att ha fått känna den nästan helt bortglömda känslan av tyngd i andra änden av linan. Nu kan man i vanlig ordning knappt vänta till nästa helg och det längre pass som då stundar. Då får jag väl sticka ut mitt i veckan igen då, antar jag…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Strävan hos en gäddfiskare

Fallen slog mot masterna i vinden. Ljudet påminde om raska steg över ett stengolv, som om det legat ett osynligt sådant bortom segelbåtarna. En ensam mås seglade över bryggorna, tillsynes oberörd av den tilltagande nordanvinden. Det var söndag morgon och hamnen var folktom. Sånär som på några gäddfiskare. Två utav dessa var Aleksander och jag som bestämt träff för en utflykt på nordvästra Mälaren.

Vi har båda varit ganska svältfödda med fiske denna sommar så de taggade känslorna låg tjock över Aleksander Buster XL under färden till första stoppet. Personligen var jag också riktigt sugen på att få fiska igen med min favoritkombo från tidigare år; SZ Signature 8´6 (som kom hem i förra veckan) och Shimano Calcutta 301.

 

 

Mitt förra SZ-spö gick ju av förra sommaren. Sedan dess har jag kört med ett St Croix Legend Tournament Bass Swimbait. Ett förvisso riktigt skönt spö (kanske det bästa för downsize-fisket?) men Calcuttan var för stor för det spöt. Det hela blev obalanserat och jag har, sedan denna tid förra året, fiskat med Daiwa Lexa istället. Också en mycket trevlig rulle men dessa två spelar i lite olika kvalitetsligor vilket blir uppenbart så fort de jämförs. Så nu hade Calcuttan ett matchande spö igen och dessutom ett spö som kan kasta samtliga beten i mina lådor; win-win.

Det var en fröjd att kasta och dänga beten till både höger och vänster och detta gjorde vi glatt (men fruktlöst) i närmare 2,5 timmar innan första fisken fick se sig krokad. Vi befann oss då på en flad med två meters djup och rejäl gräsmatta på botten. Här stannade vi sedan resten av dagen och stället bjöd på tio landade gäddor (6 – 4 till Aleksander, vilket han tycker är extremt viktigt att poängtera) men ingen storlek.

 

Några fiskar klev strax över 2-kilosstrecket men större än så blev de inte denna dag.

 

Det var ett fantastiskt trevligt pass på ett gråmulet Mälaren och det känns verkligen i gäddnerven att hösten stundar. Förutom allmänt ret, gnabb och skratt hade vi också ett intressant samtal i båten. Om hur ribban flyttas fram i fisket och om hur nervens känsel mattas av. Aleksander påpekade hur märkligt det var att han och hans kompis, efter deras årliga norgeresa i somras, var besvikna över fisket trots att tio torskar över tio kilo landats. Ett antal år tidigare hade de blivit överlyckliga över EN sådan torsk. Jag som inte varit i Norge drog parallellen till våren 2016. Då drog jag på ganska kort tid fem gäddor över metern som samtliga vägde över 7,5 kilo. Efter det ryckte man lite på axlarna och tyckte att pass som ”bara” levererat en femma som toppfisk var halvdana. Ribban flyttas alltså fram vilket är fullt naturligt. Om du tidigare tyckt att fritt fall på Grönan varit det grymmaste adrenalinpåslaget någonsin kanske du ändrar åsikt efter ett fallskärmshopp? Då kanske fritt fall plötsligt känns rentav fjuttigt? Men den mindre intensiva upplevelsen är ju fortfarande rolig, eller hur? Den är fortfarande givande, den berikar fortfarande ditt liv på något plan. Precis som små gäddor. Dessa underskattade varelser som lever i den kalla skuggan av sociala mediers strida ström av monsterfiskar. Bilder på ”grisar”, ”koskallar” och ”krokodiler” som vi dagligen matas med via digitala skärmar. Bilder på fiskar vi alla kämpar febrilt efter att fånga. Och det säger ju sig självt att man som sportfiskare drömmer om och strävar efter större fångster och tycker att dessa väger tyngre på mer än bara ett bokstavligt plan. Men den stora konsten är att inte förblinda sig själv i denna jakt. Konsten är att samtidigt vara glad för det lilla. Minns tillbaka till den känsla fisket gav när man som (i mitt fall) åttaårig pojke stod på en soldränkt brygga med burkrulle, halvdan nylonlina och reflexspinnare och drillade sin första gädda. Den känslan är ren magi. Är det något man verkligen ska sträva efter så är det väl tillbaka till den?

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Kärt återseende

Jag skrev senast i tisdags (för sjuttioelfte gången) om igenväxta sjöar. I onsdags kväll gav jag mig ut på precis en sådan med storborre i sikte. I de klippta rännorna finns sällan (aldrig?) stora gäddor men däremot rejäla abborrar. Normalt sett brukar de komma igång ordentligt i mitten av september här hos mig men då det varit kalla nätter nu (och då mitt fiskesug är enormt) kastade jag mig ut en liten sväng redan i förrgår. Det var ett kärt återseende men också ett något oroligt sådant. Vattennivån var den lägsta jag någonsin sett. Det kanske inte säger så mycket med tanke på att jag bara fiskat där i fyra år. Men jag träffade en granne till båtplatsen, som bott vid sjön länge, som sade detsamma. Oroväckande inför stundande vinter och is.

 

 

Efter en stunds båtösning kryssade jag ut i fåran och startade med en Texasriggad Swimmin Ribster och hade några smånafs, en rejäl följare samt krokade en hyfsad borre redan från start.

 

 

En god förhoppning planterades i mitt bröst men mattan skulle snart nog ryckas undan. Av sniporna. Jag hade bara två Texastackel med vikter och krokar i lådan. Båda var knutna på fluorocarbon 0,40 och inom en kvart var båda avbitna och borta. Den ena var en gädda på dryga tre kilo som gav en riktigt rolig fajt på det lätta spöt men som slet av tacklet vid båtkanten. Surt. Delvis för mig men mest för gäddorna som simmade vidare med små offsetkrokar i mungiporna.

Det var dags att tänka om. Trots att mina växtskyddade abborrkrokar var slut hade jag en del andra beten som kunde fiskas bland växterna. Men jag hade inga grövre tafsar. När gäddorna är så på hugget som de var skulle jag säga att det är närmast oansvarigt att fortsätta fiska abborre med veka tafsar och fortsätta pierca gäddor till höger och vänster. Det blev snipfiske med gäddspöt istället.

 

Buster Jerk funkade…

 

… likaså Hippishake…

 

…men kvällens vinnare var ett litet och äldre swimbait från Piggking, offsetriggat.

 

Det blev en dryg handfull gäddor under kvällen och precis som vanligt hade de inte storleken med sig ute i rännorna. Men det gjorde inte så mycket. Om planen istället hetat storgädda hade jag varit tvungen att bege mig till helt andra, avlägsna vatten. Den tiden fanns inte och onsdagens pass skulle aldrig ens blivit av. Snipfiske slår ingetfiske alla dagar i veckan, som jag brukar säga. 😉

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ofiske

Med en lätt suck fäller jag upp laptopen och söker mig till sociala medier. Den strida strömmen av bilder på långa och tunga gäddor fortsätter även denna dag, konstaterar jag med ett visst mått av uppgivenhet. Dock inte att likställa med missunnsamhet. Jag unnar verkligen alla ihärdiga och duktiga fiskare sina fiskar. Jag önskar bara att jag kunde vara ihärdig och duktig också. Jag har, om än tillfälligt, nästan helt tappat mitt fiske under denna senvår och sommar. Dessutom helt utan logisk förklaring. Inga småbarn, ingen familjekris, ingen flytt och ingen inställd semester. Helt vanligt ogrundat ofiske, bara. Och ju längre in i ofisket man hamnar desto svårare verkar det vara att hitta tillbaka igen. Vilket förstås är ytterst märkligt, att det ska vara så svårt att få tummen ur när det gäller något man tycker så mycket om. Rentav älskar.

En förklaring är väl sommaren i sig som naturligt innebär gäddlågsäsong för min del. Men mest handlar det om att mina nära hemmavatten är totalt igenväxta. Och då menar jag inte enbart näckrosor utan en kompakt hinna av klet som täcker hela sjöarna.

 

 

Förutom de rännor som klipps upp av drivna entusiaster men där står sällan större gäddor att finna, märkligt nog. När jag inte längre har en nära och snabb tillgång, när fisketuren plötsligt blir en lång och tidskrävande utflykt (har jag glömt att nämna att jag saknar trailerbar båt?), har jag denna sommar ryckt på axlarna och tänkt: ”Äsch, strunt i det. Kanske drar ut en sväng i nästa vecka istället?”

Och vad gör väl det då? Att jag inte kommit ut på fiske? Inte så mycket, faktiskt. Förutom känslan av tomhet, att något fundamentalt har saknats. Dessutom har ett lätt dåligt samvete gentemot er; min lilla men trogna skara bloggläsare, legat och gnagt. Med ofiske kommer även obloggande har jag märkt för då jag stänger av så stänger jag verkligen av. Men nu har jag satt på igen, verkligen tryckt in knappen så hårt att det knakade. Bara så att ni vet.

 

 

Skitfiske på er, så länge!