Från noll till hundra

Sommaren innebär lågsäsong i fisket för min del. Om sommaren dessutom bjuder på rekordvärme och extremt låga vattenstånd blir det hela ännu lägre. Under fem veckors semester blev det ett fruktlöst gäddpass, några sporadiska abborrfisken och ett göstrollingpass på Mälaren som gav över femtio gösar på en kväll (på tre spön). Men det var också det hela.

I måndags började jag att jobba igen, ungefär samtidigt som de första tecknen på tidig höst visade sig. Kallare nätter, mer nederbörd och mörkare kvällar. Gäddiga tider närmar sig, äntligen!

Pass 1

I tisdags eftermiddag lovade SMHI mulet väder, god vind och måttlig värme. Jag packade in gummijollen i bilen tillsammans med ett imponerande lass diverse utrustning och drog till en ny sjö efter jobbet. Efter pumpning och rigorös ipackning tuffade jag ut på sjön med en nyfiken förväntan. Den där lite sprittande känslan när något nytt ska upptäckas.

 

 

Jag började på mer öppet vatten i närheten av näckrosbälten men utan några kontakter under den första timmen. Det var först när jag började att gräva mig igenom spenaten med offset som gäddorna visade sig.

 

Pig Shad Jr-snipa.

 

Ursinnig tvåkilos som attackerade en CLshad18 vid båtkanten i ett klassiskt ”gjorde-nästan-i-brallan-hugg”

 

Det blev fyra gäddor under passet och några bommade samt loja följen. Tanken var att utforska sjön mer, att fiska längre in på kvällen, men efter tre timmars ihållande och stadigt regn (vilket SMHI sannerligen inte förutspått varpå jag struntat i regnkläder…) styrde jag dyngsur tillbaka mot bilen och den torra värme den hade att erbjuda. Trots blöta kläder, ett strulande ekolod och ett avkortat pass var det fantastiskt roligt att få fiska gädda igen. När vibrationerna av det första stenhårda och aggressiva gäddhugget planterade sig i ryggmärgen kändes det som om jag hittat hem igen. Leendet spreds som över hela mig.

Pass 2

Redan dagen efter, under onsdagen, var det dags igen. Aleksander bjöd in till pelagiskt gäddspinn på Ekoln efter jobbet och det var inget att orda om – jag tackade genast ja.

Vi utgick i vanlig ordning från Skarholmen och begav oss mot de olika branter som skulle avhandlas under eftermiddag/kväll. Men innan dess var katastrofen nära. Mina beten och övriga attiraljer ligger numera packade i fem stora plastlådor. Dessa bär jag runt i en stor plastkasse där också extrakläder, termos och mat precis får plats. Denna kasse blir förstås ganska tung då jag gillar att ha med mycket beten. Bara ifall att, så att säga (trots att man i slutändan nästan alltid bara fiskat med max 5 olika). När jag tog klivet ned i Aleksanders Buster XL från bryggan hörde jag ett konstigt, plastigt knakande och samtidigt som jag satte fötterna på båten gick axelremmen av och påsen åkte i vattnet. Den började sakta att sjunka och snabb som en kobra kastade jag mig ned över relingen och sög tag i påsen. Aleksander var också snabbt framme och höll fast mina ben så att inte även jag skulle behöva bada denna eftermiddag när jag sträckte mig långt ut över relingen. Till slut fick jag upp den nu vattenfyllda och betydligt tyngre påsen i båten och betena var därmed räddade. Det var dock ett redigt göra när jag kom hem många timmar senare att lägga ut och hänga upp allt på tork. Nåväl, efter denna tveksamma inledning styrde vi ut ur hamn och bort mot branterna.

 

 

Vi började djupare, på 6-10 meter med större och rejält blyade gummibeten. Betesfisken var på plats och gösarna likaså. Vart vi än begav oss så visade lodet gösbananer på botten. Men inga gäddor. Åtminstone inga som ville äta. När eftermiddagen övergick i kväll tog vi oss in på gräsflader med ca tre meters djup och fiskade över växtligheten istället. Det gav ett par kontakter men inte mer. När klockan blivit runt 20:00 hade vi fortfarande inte krokat någon gädda och efter att Aleksander tjatat om göstrolling i över en halvtimme suckade jag och sade; ok, då.

Vi tacklade om till små vobblers men orkade aldrig sätta i spöhållarna. Det blev lite gammaldags bonnatrolling tillbaka mot hamnen som resulterade i några smågösar. Roligare än så blev det inte men det räckte gott och väl. Det var en fin kväll på sjön, som heller aldrig blev direkt kylig, som tur var. Även mina extrakläder låg ju i den badande påsen…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

#vägrafronta

Sportfisket växer och företagen inom branschen i samma takt. Men vissa tar till missvisande knep; bilder på ”stora” fiskar, i syfte att sälja mer produkter. Något som kan bidra till prestationsångest och självförtroendesänkande prylhets.

Privatpersoner – fronta på! Under en längre tid har detta inlägg legat och puttrat i mina tankar. Jäst och mognat innan det nu börjar att ta form i ord. Det handlar i grund och botten om att jag är leds på frontningar av fiskar. Och då menar jag inte privatpersoner som stolt vill visa upp sina fiskar i bästa tänkbara vinkel; fronta på!

 

Frontad höstgädda, dock inte på raka armar.

 

Jag pratar om de fiskeprofiler knutna till företag, guider, prostaff-medlemmar och andra av branschen sponsrade sportfiskare som håller fram fiskar på raka armar, utan att ange längd och vikt, med enda syfte att sälja mer av ”sin” produkt. Det är jag leds på.

Skev bild. Det ger nämligen en skev bild av verkligheten. Och då tänker jag främst på den bild av verkligheten som våra sportfiskande ungdomar serveras via sociala medier. På samma sätt som det är lätt att luras av trendsättare, influensers, kändisar, modeller, fitnesspersoner mm att de har så spännande och perfekta liv så gäller samma sak i sportfiskebranschen. Det matas ut stora fiskar av ovan nämnda branschfolk men man ser aldrig rapporter från bompassen eller fiskbilder från de dagar då enbart ett fåtal snipor behagade hugga. Alla har sådana dagar, mer eller mindre.

Misstänkt fusk. Vissa sportfiskeprofiler är förstås oerhört skickliga att lokalisera och locka stor fisk till hugg och detta om och om igen. Men det framgår sällan hur otroligt många timmars nötande som ligger bakom denna kunskap. Hur mycket tid som krävts för att lära sig sina vatten och fiskarnas beteende i dessa. Utan det framstår mest som om de bara åker ut och ganska enkelt fångar jättefiskar så länge ”rätt” bete sitter på linan eller att ”rätt” spö och rulle sitter i näven. Och problemet är att det inte ens alltid rör sig om jättefiskar, utan det ser bara så ut. Vidvinkellinser, raka armar medans kroppen lutas bakåt och de rätta vinklarna gör att t.ex. en gädda på 90-95 cm och mellan 5-6 kilo ser ut som en plussare, inga problem. Samtidigt förstår jag dem. De vill överleva i en bransch med tuff konkurrens. Oavsett om det gäller båtar, beten eller guidningar. Pengarna måste rulla in och den bästa marknadsföringen är stora fiskar. Detta är inget nytt. Men frontas fisken tydligt och medvetet, utan att ange storleken annat än #bigpike eller #plussare, kan man misstänka fusk. Och fusk är att sälja sig själv billigt.

#vägrafronta Nu är jag inte sponsrad av någon. Inte heller någon känd sportfiskeprofil som influerar särskilt många men jag tänker ändå dra mitt strå till stacken. Jag har säkerligen ibland hållit fram fiskar lite väl långt genom åren av bloggande för att få till häftigare bloggbilder. Men det är slut med det nu. Mina fiskebilder framöver kommer att visa gäddans verkliga storlek, på böjda armar med armbågarna så långt bak det går utan att gäddans kropp (och slemskikt) nuddar jackan/tröjan. Dessutom med den nystartade taggen; #vägrafronta under mina bilder.

 

 

Skärpning branschen! Vad är då syftet med detta, varför bry sig om något som i högsta grad skulle falla under kategorin i-landsproblem? För att sportfiske är kärlek. Sportfiske är passion och avkoppling. För många också en livsstil. Sportfiske är inte prestationsångest. Inte heller självförtroendesänkande prylhets. Något många av branschens företag bidrar till med missvisande bilder av ”stora” fiskar. Så, skärpning branschen! Vissa (ingen nämnd, ingen glömd) tar redan sitt ansvar och visar en mer korrekt sida av vad sportfiske egentligen innebär. Jag önskar och hoppas att fler följer deras exempel. Ett litet steg på vägen är att berätta om sina bompass, visa bilder på små gäddor också eller att helt enkelt bara dra tillbaka armbågarna och tagga bilden med #vägrafronta.

Skitfiske på er, så länge!

 

Nytt däck, ny sjö

I torsdags fick jag för mig att testa en ny sjö, det extrema högtrycket till trots. Planen var att köra med min lilla gummijolle men den är lite jobbig att fiska ifrån. Eller det enda jobbiga är att stå på ”durken” som består av gummityg och några halvt stabiliserande brädor. Det blir vingligt samt att man står väldigt lågt och fiskar. Det fick bli ett litet kastdäck.

 

 

Jag letade fram lite spillbitar och byggrester i ladan och hittade dessutom plastad plyfa samt ett räfflad plastmatta och; voilà! Det ser kanske smått, vingligt och allmänt märkligt ut men med facit i hand kan jag meddela att det var grymt att fiska ifrån. Med sina 100×60 cm var däcket förvånansvärt stabilt att stå på och även bekvämt att sitta på under transport.

 

Draglådorna fick rum i springorna, och mitt lilla lod fick också sin givna plats (med batteriet i en hink, hängandes under däcket i en krok för att inte rulla runt på den skvalpiga durken).

 

Jag styrde ut på det nya vattnet med nästan obefintliga förväntningar. Det här var tänkt som en rek-tur. Klockan var 18:00, det var strålande sol, en lätt ostlig vind, 26 grader i luften och 23-23,5 i vattnet. Jag letade efter djup och det i kombination med växtlighet eller stenpartier. Men det verkade som de djupare områden (på 3-3,4 meter) helt utgjordes av släta dybottnar. En något djupare vass (med drygt 2 meter precis utanför) hittades och även en fin stenrygg i anslutning till en ö. På några ställen mitt ute i sjön hittades också sporadiska växtbälten med lite betesfisk. Alla dessa ställen såg högst intressanta ut men hade ytterligare en sak gemensamt; de producerade noll hugg. Vid ett tillfälle fiskade jag en glesvass med en offsetriggad Pigshad Jr och hade en skogssjömurrig halvkilosgädda som nyfiket (men inte hungrigt) följde efter in till båtkanten där den lojt vände på klacken och simmade tillbaka in i vassen.

 

Under transport.

 

 

Jag fiskade mig vidare in i kvällen även om det blev minst lika mycket åka runt och leta som det blev att kasta. Jag hann bilda mig en liten uppfattning om strukturen men hade svårt att hitta betesfisken. Nästa tur ska det rekas vidare och framförallt fiskas längre in på kvällen än 22:00 som blev sluttid i torsdags. Kanske tar jag också med abborrprylarna då. Det ska tydligen finnas klossar i sjön. Samt inplanterad gös. Känner jag mig själv så gör jag väl tio kast med lillspöt och om det inte blivit hugg innan dess byter jag säkert tillbaka till gäddgrejorna igen. Det brukar bli så.

Skitfiske på er, så länge!

Nytt PB!

Det är sällan jag får chansen att skriva en rubrik och ett inlägg som detta, alltför sällan. Men vore det å andra sidan ofta skulle det heller inte vara lika speciellt, det där med att slå sitt tidigare personbästa.

Jag och Aleksander hade planerat in ett fiskepass under gårdagen, och det på Mälaren. Denna stora sjö som gäckat oss under sommarfiske så många gånger tidigare. Men denna gång hade vi en plan, som äntligen gick i lås. Någon gång ska den ju göra det också. I sista stund fick vi också med oss en tredje gäddfiskare, Honken, och det var första gången sedan King of Mälaren i höstas som vi fiskade ihop alla tre. Trevligt!

Det skulle bli ett klart tidsbegränsat pass med start vid 9-tiden och tillbaka i hamn senast 14:00. SMHI hade förutspått mest mulet, 20 grader och en stadig sydvästlig vind och hade rätt sånär som på molnen som släppte igenom lite väl mycket sol. Vindriktningen hade varit stadig ett flertal dagar och tanken var att fiska djupvassar där sydvästan legat på för att sedan besöka några gräsflak. Men vi kom aldrig riktigt så långt som till flaken.

Först vid halv tio ungefär puttade vi i elmotorn vid första stoppet; en vass med ca 2 meters djup direkt utanför men där det snabbt sluttar ned till 9-10 meter och med fint gräs på botten hela vägen. Lodet skvallrade om att betesfisken var på plats och det kändes hett. Vi började alla med olika gummibeten (jag med helvit Burt23 från CaesarLures och de andra med naturligt färgade McPikes) men efter en liten stund bytte jag till en McTail för att bryta mönstret och testa annan rörelse. Dessutom ville jag köra mer klassisk ”Mälarskrikig” färg, solen till trots. Aleksander hade tänkt likadant, satt på en riktigt skrikig McPike och förkunnande hugg en halvtimme in i passet. ”Snipa” – sa han och jag som stod närmast (som eventuell håvman) drog iväg ett nytt kast. Men det visade dig snart nog att det inte alls rörde sig om någon snipa och det blev till att veva in fort. Fisken började att streta ordentligt och när den närmade sig båten såg vi att den var riktigt fin. Den var urstark och bjöd Aleksander på ett flertal kraftiga rusningar innan jag till slut kunde håva.

 

 

101 cm och 7,8 kilo. Vilken start!

 

Bara några minuter senare krokade Aleksander en till fisk på samma bete, en arg gädda i tre-kilosklassen. Uppenbarligen var det paddel som gällde och jag kom på att jag hade en Burt23 i fluogrön/gul kostym. Den åkte på beteslåset och jag fortsatte att kasta in mot vassen trots att Aleksander tagit sina fiskar längs med branten en bit ut. På kanske femte kastet med Burten, och minst tolfte kastet totalt på samma fläck med McTailen i Mälarfärg, tog det bara stopp. Hugget var inte så kraftigt men de följande huvudskakningarna var mer som djupt tunga gungningar i spöt. ”Stor fisk, stoooor fisk” – tjoade jag upphetsat. Fisken bröt snabbt ytan, så som stora fiskar ofta gör. Jag drillade snabbt in den mot båten eller snarare vinschade. Fisken gjorde knappt motstånd alls mer än att bara vara väldigt tung. Den gjorde ett halvlamt försök att dra ned på djupet vid båten men kom snabbt upp till ytan igen där Aleksander skopade in fisken i håven, i vilken den knappt fick plats. Med rejält adrenalinpåslag och lätt gummiaktiga knän granskade jag fisken. ”Den där är lätt 9+” – sa jag utan att riktigt ha registrerat längden.

 

 

Men när gäddan lyftes in i båten för snabb vägning och mätning insåg jag att den var snäppet större än vad jag först trott.

 

Den gamla och ganska trötta fisken var hela 118 cm lång…

 

… och vägde 10,4 kilo.

 

Min första plussare på tre år och ett nytt PB var ett faktum – äntligen! Min största gädda någonsin, både vad gällande längd som vikt. Glädjen var obeskrivlig och fortfarande nu, i skrivande stund, kan jag inte sluta att le.

 

 

Efter releasen hördes nog glädjevrålen ljuda över halva Ekoln och det blev kramkalas i båten.

 

Varför Aleksander och Honken kramades (brottades) framgick aldrig riktigt…

 

Jag var tvungen att sätta mig en stund, dricka en kopp kaffe och försöka landa lite i vad som precis hänt. Grabbarna fiskade vidare och jag satt bara och log i båten en stund. Så småningom, när adrenalinet lagt sig, fortsatte även jag att fiska men mattiden var tydligen över för efter detta hände inget mer. Vi provade lite olika platser men gäddorna hade som helt stängt av och huggfönstret var stängt. Vid halv två-tiden tuffade vi tillbaka till hamn och kunde konstatera att det varit ett kort men fantastiskt sommarpass på Mälaren med två fiskar över metern och ett nytt PB. Plötsligt lyckas man.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Resan till Hauki, Dag 4

Det var en trött skara gäddfiskare som släpade sig ur sina sängar på söndagens morgon. Den sista dagen på Finlandsresan. Den strålande solen lös obönhörligt vidare och en lätt sydvästlig vind drog in över Finlands södra skärgård. Dagens plan var att fiska utan avbrott fram till 15-tiden då vi var tvungna att avbryta för att hinna med all packning, städning och pyssel inför kvällens hemresa.

Jag, Micke och Tony fiskade i Tonys båt och Roger och Rosario körde i den andra. Vi styrde ännu en gång mot det välbesökta flaket i hopp om att hitta några nya fläckar som höll stor fisk. Men fisket var trögt denna dag, riktigt trögt. Så pass att det inte blev en enda gäddbild trots att det kom upp en handfull mindre gäddor. Istället blev det några stilstudier i kastteknik.

 

 

 

 

Vi harvade på under dagen men lyckades aldrig knäcka koden. Istället avslutade vi något tidigare för att hinna in till närmaste samhälle och käka en välbehövlig pizzalunch innan städ och packning.

 

 

Ett antal timmar senare, inpackade till tänderna, tackade vi och tog farväl av Rosario för att styra Mickes Saab mot Åbo och färjan hem. Vi lämnade i rejält god tid ifall något oförutsett skulle ske. Som trög trafik eller en punktering, till exempel. Men inget hade kunnat förbereda oss på vad som skulle hända, bara fyra mil kvar till färjeläget.

Plötsligt började oljelampan att lysa. ”Oj, vi måste svänga av och fylla på olja”, sa Micke och tog av vid närmaste avfart. Turligt nog fanns det olja i bilen men efter att det fyllts på, när båtsläpet backades runt, började det att lukta väldigt bränt om bilen. När vi sedan svängde upp mot påfarten igen bolmade det kraftig rök ur både avgasröret och under motorhuven. Sedan tvärdog bilen. Efter flera försök att starta och köra försiktigt framåt insåg vi till slut det bittra faktumet att bilen verkligen var död och att vi inte skulle komma någonstans med den. Micke kontaktade sitt försäkringsbolag, som styrde upp bärgning, medan vi andra vankande uppgivet av och an längs vägkanten.

 

 

Jag ringde och pratade med min fru och sade att vi förmodligen skulle missa båten och inte komma hem förrän sent på måndagens kväll istället för på morgonen som planerat. Hon tyckte att jag skulle ringa en taxi och se till att hinna med färjan och även om det var lockande kändes det fel att överge de andra.

Bärgarna ringde så småningom och sade att de var på väg men att det endast fanns plats för tre personer i bärgningsbilen. En taxi beställdes därför och då blev det beslutat att jag och Roger skulle ta den till Åbo för att kanske hinna med färjan ändå samtidigt som Micke och Tony skulle åka till verkstad i Salo med Saab och båt. Sagt och gjort.

Bärgaren kom till slut och började att pyssla med Saab och Kimple men ingen taxi syntes till.

 

 

Tiden tickade iväg och det såg mörkare och mörkare ut att hinna med färjan som skulle lämna hamn 19:55. Till slut dök taxin upp och jag och Roger avvek mot Åbo medan Micke och Tony drog vidare åt motsatt håll. Det var bara fyra mil till Åbo men klockan hade hunnit bli mycket vid det här laget och jag bokade hotellrum från taxin, på ett hotell som låg precis vid Viking Lines terminal. När vi till slut svängde in vid terminalen var klockan 19:58 och färjan stod fortfarande inne vid hamn! Kan vi ha sådan tur? Jag tittade på Roger och sa ”jag springer och kollar!” medan han betalade taxin och kom snart efter. Väl framme vid terminalentrén visade det sig att dörrarna låstes 19:45. Vi hade missat färjan med ynka 13 minuter och fick istället checka in på hotellet, äta middag, få en god natts sömn och sedan hoppa på morgonbåten över till Sverige istället.

På måndagen satt jag och Roger på båten med en hel hög av dödtid. Samtidigt i Finland roddade Micke och Tony med bilverkstad. Saaben stod inte att rädda, tyvärr. Eller snarare skulle det kosta mer att laga den kraschade turbon (och eventuellt andra delar av motorn också) än vad själva bilen var värd. Istället fick grabbarna låna Rosarios systers bil med dragkrok så att de kunde ta kvällsbåten hem, med Tonys båt i släptåg. Vilken soppa!

Det blev ett något eländigt avslut på denna resa till hauki. En resa som i övrigt var helt grym, såväl fiskemässigt som i allmän trevlighet. Och det är just det sistnämnda jag kommer att minnas bäst; det trevliga umgänget och alla explosiva gäddhugg.

Jag vill passa på att tacka Rosario för gästfriheten, att vi fick bo i hans stuga. Men även tacka för en lyckad guidning där så pass många fina gäddor krokades. Sedan ska också Micke ha ett tack, för inbjudan. Utan den hade det aldrig blivit någon Hauki-resa för min del och jag hade varit en 107:a på 8,7 kilo fattigare. Så, tack!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Näckros-köret

Fjärde och sista delen om finlandsresan ligger snart i utkorgen men jag tänkte ändå bryta av den serien med en liten fiskerapport från hemmaplan.

I tisdags blev det en kvällstur bland näckrosorna på ett av mina hemmavatten. Det var nästan tre veckor sedan senast och det hade hänt en del med växtligheten på denna tid, milt uttryckt.

 

Läge för offset.

 

Jag styrde ut på sjön med min lilla snurra, stannandes var trettionde meter för att rensa propellern.

 

 

Till en början testade jag strömfåran i sjöns mitt där växtligheten inte har hunnit få fäste ännu och där trekrokar fortfarande har en chans. Men precis som alla andra gånger jag provat denna fåra under sommartid så hittar man enbart snipor och stora abborrar därute.

 

Fin bonusborre runt kilot på Burt 18.

 

Istället styrde jag snabbt in i smeten och riggade om min Burt till offset.

 

En Owner Beast 12/0 med en screw in-vikt från Daiwa fungerar utmärkt på Burt 18.

 

Gäddorna var verkligen på hugget i det 22-gradiga vattnet och det small på direkt bland näckrosorna.

 

 

Snipslaktat gummi – den ofrånkomliga nackdelen med offsetfiske i växtlighet.

 

Trots den höga temperaturen i vattnet fiskade jag ganska långsamt med ordentliga spinnstopp så att jiggen tilläts sjunka ned i fickorna mellan växterna. Precis efter ett av dessa stopp small det på stenhårt. Fisken stretade och kämpade som en riktig best och drog fast linan i näckrosorna. Det blir svårt att avgöra fiskens storlek då men förhoppningen tänds och pulsen ökar. Vi fortsatte vår kamp och slutligen låg en fin gädda i håven, även om den (som nästan alltid) var mindre än vad jag först trott.

 

95 cm och strax över 5 kilo.

 

Sammanlagt blev det 11-12 gäddor som krokades denna kväll och för ovanlighetens skull (och glädjande nog) bommades bara en enda fisk på offset. Denna krok som annars brukar kunna vara min nemesis och gäcka mitt sommargäddfiske rejält. Men inte denna fina junikväll och det har jag främst gäddorna att tacka för; att de verkligen högg för att mörda.

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Resan till Hauki, Dag 3

Myggen surrade och fåglarna kvittrade utanför fönstret. Solstrimmor dansade in på sovrumsgolvets matta, silade genom lövverket utanför. Ännu en molnfri, klarblå himmel visade upp sig i full prakt. Det var dags att stiga upp, att påbörja dag 3 av gäddresan i Finland.

Efter en tidig frukost formades dagens plan. Vi skulle börja på gräsflaket som levererat första dagen och efter lunchpausen, när solen värmde som mest, fortsätta med djupvassarna från dag 2. Rosario, som ju tidigare dagar varit kapten på sin båt, ville nu testa Tonys båt så då blev det jag och Micke i Bustern under dag 3.

 

 

När vi kom till viken med flaket visade sig vinden inte hitta in där alls, tyvärr. Gassande sol och spegel men gäddorna var med på noterna ändå, åtminstone i Tonys båt. Roger och Rosse krokade 95:or på löpande band redan från start. På kort tid hade de håvat fem fiskar i den klassen medan jag, Tony och Micke blott var åskådare. Efter dagarnas framgång med Burt 23 så fiskade vi allihopa med det betet i olika färger. Plötsligt högg det på rejält på min svart/guldiga som jag fått av Micke strax innan.

 

 

98 cm, 6+

 

Även Micke krokade fin fisk i morgonsolen.

 

98 cm, 7+ på färgen ”Kräket” som skymtar på bänken till vänster.

 

Vi tog ett gäng gäddor till innan det så småningom var dags för lunchpaus. Taco stod på menyn och jag och Roger kockade. Det blev mangosalsa, pico de gallo, guacamole, smörstekt majs, och massa annat gott. Följt av en klassisk paltkoma.

Eftermiddagsracet började segt. Gäddorna längs de djupare vasskanterna var inte alls lika sugna på mat som dagen innan. Rosario drog dock en finare fisk på samma fläck där Roger tagit 105:an dagen innan. Enligt Tony var drillningen något alldeles extra då Rosse stod på knä, kämpade in fisken och samtidigt körde ett sportreferat till det hela. Lätt skadad kille det där, men ack så trevlig (samt duktig gäddfiskare och guide som man hittar på Instagram under @fadexer).

 

100 cm, 7 kilo. Tog på en Burt 20.

 

Jag och Micke drev vidare längs vasskanterna, kom till en liten vik efter ett sund och hittade en gräsplatå på två meter med en brant ned till nio meter precis bredvid. Det var packat med betesfisk enligt lodet och jag drog en snipa vid vasskanten. Strax därefter small det på stenhårt i Mickes Burt 23. Gäddan stretade rejält men lät sig snart håvas.

 

Resans längsta fisk var ett faktum.

 

113 cm. Tyvärr inte i samma kondis som de andra gäddorna varit i så vikten hamnade ”bara” på 8 – 8,5 kilo.

 

Grabbarna i Tonys båt var i närheten, kom förbi och vi tog en liten paus för överläggning. Vi bestämde att ge flaket en ny chans och köra hela kvällen där. Där drev vi fram och tillbaka, kors och tvärs. Fisket var rejält avstängt och det kom bara upp några sporadiska, mindre fiskar. Olika jerkar fick jobba (tyvärr inte min fina Buster som förolyckades under dag 2…) men även gummi och tailar. Det var riktigt trögt och till slut gav vi upp och lade båtarna bredvid varandra i den sena kvällssolen. När jag skrev vi menade jag de andra grabbarna. Själv fiskade jag vidare. Jag hade satt på ett hemsnidat tailbete som Micke målat och dragit på en orange/guldglittrig svans för att fånga upp den sista solen.

 

Slaktad!

 

Jag dängde på medan de andra satt och snackade och tog det lugnt. Från ingenstans kom plötsligt ett riktigt håll-käften-hugg. Fisken bröt genast yta för att sedan dra djupt i sidled och därefter nedåt. ”Håvläge”, tjoade jag och skruvade upp slirbromsen då gäddan ville ta lina, flera gånger dessutom. När den närmade sig båten och den bara skymtades nere i vattnet trodde jag först att det var en plussare som steg mot håven. Pulsen dånade och benen började att skaka – det klassiska, och alldeles underbara gädd-darret. Micke håvade galant och de andra blev först lite förvånade men plockade sedan direkt upp sina spön och fortsatte att kasta en stund.

 

107 cm…

 

…och 8,7 kilo.

 

Det var en riktigt trevlig avslutning på dag 3, att knipa resans tyngsta gädda. Fisket gav just inget mer denna kväll utan gäddorna verkade ha gått och lagt sig. Vi åkte tillbaka till stugan och gjorde detsamma, dock ett antal timmar senare. Lördagskvällen blev sen och med facit i hand skulle vi kanske ha lagt oss lite tidigare, sparat energi till söndagens hemresa. En resa som skulle bli allt annat än oproblematisk.

Fortsättning följer och skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Resan till Hauki, Dag 2

Jag drillade gäddor. Explosiva hugg avlöste varandra men plötsligt blev allt ett virrvarr i takt med att en gäll signal ekade över fjärdarna. Ljudet steg och steg i styrka tills det slutligen fick upp mig till ytan, till vakenheten och insikten att väckarklockan ringde in en ny fiskedag. Det finns inte mycket som får upp en så lätt ur sängen, även när tröttheten ligger som en mörk, trögflytande tjära innanför skallbenet och tynger ned ögonlocken. Det blev ju lite sent kvällen innan, i firandet av den lyckade inledningsdagen. Och då är jag ändå nykterist. Man kan bli trött ändå.

Efter frukost gick Tony ned i förväg till sin båt. Vi andra packade det sista när någons telefon ringde. En lätt panikslagen Tony i andra änden. Båten tog in vatten i aktern. Hade gjort det hela natten och stod vid bryggan med fören pekandes upp mot den molnfria himlen. Panik! Tony öste som en furie samtidigt som vi skyndade oss ned till undsättning. Mörka orosmoln lade sig över viken. Är Tonys båt obrukbar? Har saker gått sönder? Vad täcker försäkringen och kommer vi kunna använda den något mer, inte bara under andra dagen utan under resten av resan? Frågorna var många och hopplösheten var så påtaglig att den nästan gick att ta på.

 

Mååååånga hinkar senare…

 

Den baktunga båten hängde i sina akterförtöjningar i ybommarna och så fort tillräckligt mycket vatten var borta för att säkert lossa dessa förtöjningar kunde vi traila upp båten.

 

 

Motorn hade klarat sig men all elektronik (säkringsdosa, batteri och lod/plotter) hade stått under vatten.

 

Avbrända kabelskor i säkringsdosan. Foto: Tony

 

Även bensintanken hade stått under vatten, tyvärr med luftskruven öppen. Vi fick ur allt vatten och lokaliserade problemet. Jag som inte äger en båt med live-well är inte bekant med problemet men inom bass-boatkretsar är det tydligen en klassiker; att slangen för invatten kan börja läcka. I Tonys fall handlade det om en pluggning av en bortkopplad slang där tätningen släppt.

Tony började att gå igenom grejorna och det visade sig, märkligt och glädjande nog, att startbatteriet hade klarat sig (batteriet till elmotorn sitter också i aktern men var ju uppe i stugan på laddning över natten). Det mesta verkade vara grönt förutom att det behövdes nya kabelskor och säkringar till säkringsdosan samt ny bensin. Rosse och Tony tog bilen till närmaste samhälle för att shoppa lite samtidigt som vi andra laddade batteriet lite extra samt torkade ur det sista vattnet ur båten. Micke tätade dessutom live-wellens slang för invatten. Ett tidigare avbitet huvud från en Burt 30 (!?) fick agera fyllning innan det hela tejpades tätt.

Grabbarna kom så småningom tillbaka och Tony (elektriker som han är) fixade till elen innan vi knappt ens hunnit blinka. Dagens inledande mörker skingrades och fem tidigare nedstämda ansikten lystes plötsligt upp. När det faktiskt visade sig att vi skulle komma ut på fiske i två båtar denna dag bestämde vi att istället för att dela upp dagen i två pass, med lunch däremellan, skulle vi käka en tidig lunch först och sedan fiska resten av dagen och in på sena kvällen. Middag fick bli ett senare problem och istället packades det med lite stödmackor.

Klockan 13:00 kunde vi svänga ut ur hamnen med Tonys båt helt torr och fullt fungerande, även ekolodet som tur var. Jag och Roger gjorde honom sällskap denna dag samtidigt som Micke fiskade med Rosario i hans båt. Flaket från gårdagen hade vi bestämt att det skulle få vila och dagens plan såg helt annorlunda ut. Istället för jämngrund gräsflad var dag 2 vigd åt vasskanter/djupvassar i anslutning till grundare områden, sund och framförallt lite större djup. Rosse guidade till ett helt annat område som tidigare levererat väl. Så även denna dag.

På mitt beteslås hamnade en Hippishake (Piggking) i den färg jag ville ha för dagen. Det gummit har, likt Burt 23, en riktig ”storgädd-aura” kring sig.

 

 

Vid vassdrift nummer två lade jag in ett kast i vasskanten, lät betet sjunka en meter eller två, tog tre ganska snabba vevtag, lät betet sjunka igen och… smack! Så högg de flesta gäddorna för min del under andra fiskedagen.

 

99 cm och 7+

 

Strax därefter missade Tony en riktigt fin fisk och det dröjde inte många minuter innan Roger förkunnade; ”bättre fisk!”

 

Manglad Burt 23.

 

105 cm och 7+.

 

Det blev startskottet för Roger som dominerade i vår båt under resten av dagen och drog ett stort antal fiskar, såväl stora som små. Alla på Burt 23.

 

 

 

 

95 cm, 6+

 

Vi gled längs vasskant efter vasskant med Tonys frontmonterade elmotor och betade av stora områden under dag 2.

 

 

Gäddorna stod utspritt, med i stort sett en fin fisk som verkade patrullera varje liten vassträcka. Vid en av alla dessa fick Tony ett riktigt urhugg och en rejäl kamp inleddes. Vi trodde nog allihopa att det var en plussare på gång då de tidigare fina fiskarna denna dag inte kämpat ens i närheten lika väl. In till håven kom ännu en fin fisk även om dess styrka vilseledde oss lite angående storleken.

 

99 cm och 7+

 

När Tony hade fått loss krokarna gled tacklet ned lite i gapet och när han skulle pilla upp det lite försiktigt fick gäddan ett ryck, sprattlade sig uppåt och bet Tony över handen. Blodet rann ymnigt och jag fick agera först krokavlossare och sedan omplåstrare.

 

Tumme och pekfinger på vänstern med först toapapper och sedan röd tejp. Tonys vevgrepp på bilden var det han fick köra med under resten av dagen (samt halva dagen efter). Gäddtänder är inte att leka med.

 

Både jag och Tony hade bitvis ganska trögt fiske med en handfull mindre fiskar upp.

 

 

Jag lyckades sumpa min fina Buster också, den som levererat under gårdagskvällen. Vid en vassrugge, där det var lite grundare, satte jag på Bustern och drog iväg ett första kast. Jag hann bara göra några jerkningar innan det högg så våldsamt att jag nästan tappade spöt. Direkt efter blev det oroväckande slappt och viktlöst i linan och jag antog att fisken lyckats bita av tafsen, något jag aldrig varit med om sedan jag började med 1,3 mm nylon som tafsmaterial för över ett år sedan. Men tafsen hade hållit även denna gång. Nästa rimliga förklaring gjorde det hela lite skämmigt. Hade jag glömt att stänga beteslåset? Men även det var stängt som det skulle. Den enda kvarvarande förklaringen måste rimligen vara att nosöglan på betet gått av eller slitits ur sin plastkropp. På ett nyköpt bete som bara hunnit kroka ett par fiskar, dåligt! Det är alltid surt att bränna beten men långt mycket värre att låta en (förmodligen rejält stor) gädda simma runt med kanske dubbla trekrokar i munnen. Krokarna är gjorda för att rosta bort och försvinna och jag hoppas verkligen att så sker.

Vi fiskade oss vidare in i den sena kvällen, jag, Tony och Roger. Vi hade krokat runt 20 gäddor där Roger stod för merparten. Några riktigt fina, några riktigt små och de flesta mittemellan. I den andra båten (Micke och Rosario) hade det varit betydligt trögare. Vinden hade inte varit gynnsam för driftfiske längs vasskanter utan elmotor och de hade inte kunnat täcka samma ytor. Micke fick bland andra en fin 95:a på 6+, vet jag men saknar bild på den. Själv lyckades jag precis på sluttampen att kroka dagens, för mig, andra finare fisk på en Burt 23 i Klas ”The Pike Fathers” färg ”Årgångsvinet”.

 

Välskapt 93:a någonstans mellan 5 – 6 kilo.

 

Det blev som slutsignalen för dag 2 då mörkret närmade sig och vi hade en bit att åka tillbaka till hamnen. Vi mötte upp de andra vid bryggan, packade ur våra prylar, kollade att Tonys båt inte tog in vatten och återvände till stugan. Jag stekte omeletter till oss alla vrålhungriga gäddfiskare som krigat på rejält denna berg- och dalbanedag. En dag som verkade börja i katastrof men som slutade i framgång. Vi fick ju fiska trots allt och ett flertal riktigt fina gäddor landades, något vi inte ens vågat drömma om när vi fjorton timmar tidigare sett en halvt vattenfylld Kimple vid bryggan.

Planer, teorier och allmänt gäddsnack avhandlades vid köksbordet. Ölen fylldes stadigt på (förutom i mitt glas), stämningen var uppslupen och det blev ännu en sen kväll. Så småningom rasade mitt huvud ned på kudden. Ett huvud fyllt av minnesbilder från dagen som gått men också fantasibilder inför dag 3. Bilder på ännu större och mer bastanta gäddor än tidigare, bilder på hugg med stort H. Fantasier som skulle visa sig bli verklighet, snart nog.

Fortsättning följer och skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Resan till Hauki, Dag 1

Finland, denna pärla i öst. En strålande vacker skärgård bjuder hon på, en skärgård som jag nu för första gången besökt. Och det med råge.

För drygt en månad sedan hörde Micke ”Caesarlures” av sig med en förfrågan om jag hade lust att hänga med honom, Tony och Roger på en fyradagars gäddresa till Rosario; denna eminent trevliga medlem av Caesarfamiljen som har sommarstuga mitt i den finska skärgården. Oj, vad kul tänkte jag men kände direkt att det skulle bli svårt med ledighet från jobb och frånvaro från familj och gård. Den klassiska ”Askungen-känslan” infann sig, balen på slottet och allt det där. Men precis som i sagan (bortsett från hjälp av vänliga möss) lyckades jag på något sätt att styra upp på alla fronter. Jag kunde åka med, lycka!

I onsdags morgon träffades vi så, de fyra starka fiskarna, vid Viking Lines ”Grace” för avfärd mot Åbo. Att resa tar alltid tid. Men att resa när gäddfiske hägrar, och suget därefter är hårt, är närmast outhärdligt. Men femton timmar senare rullade vi äntligen in hos Rosario, i Mickes Saab med Tonys bass-båt bakom.

 

Urpackning

 

Basecamp

 

Tanken var att dela upp oss under de fyra dagarna; tre fiskare i Tonys Kimple och två i Rosarios Buster, med roterande schema. På torsdagens morgon hamnade jag hos Rosario och det efterlängtade fisket kunde börja.

 

Kapten, värd, guide Rosario

 

Jag hade inga förväntningar på fisket alls, egentligen. Väderprognoserna visade entydigt på strålande sol, runt 20 grader varmt, inte glimten av ett moln och en blygsam vind. En vädersituation som ju knappast brukar vara särskilt gynnsam. Främst inte i mina grunda sjöar men inte heller i den skärgård jag är van att fiska i. Gäddorna i Finland däremot verkar gå efter helt andra väderregler. Det dröjde nämligen inte mer än ca 15-20 minuter innan guide Rosse dragit en kanonfin fisk på en Burt23.

 

97 cm, 6,9 kg

 

Jag drog en snipa och en kvart senare förkunnade Rosario att det var läge för håven igen.

 

100 cm, 6,9 kg

 

Vad händer? Två fiskar i den kalibern inom en kvart! Vad är det för ställe egentligen, detta till synes magiska gräsflak med 3,5 meters djup? De kommande dagarna skulle visa att det var inget annat än galet, detta flak.

Efter ett par snipor började jag att härma Rosarios sätt att fiska, som var betydligt sävligare och mer långsamt än mitt, den höga vattentemperaturen till trots. Det gav snabbt utdelning när det högg tungt på min Sz-Tail.

 

90 cm, ca 5,5 kg

 

Vi noterade att grabbarna i den andra båten inte riktigt hittat rätt melodi och som god guide svängde Rosario över med insidertips. ”Sakta och monotont, krappar ( finlands-svenska för grabbar) sa Rosario och fisket lossnade även i Tonys båt. Jag har dock bara koll på fiskarna som landades i den båt jag fiskade från, vilket gäller samtliga dagar. Grabbarna har i efterhand skickat en hel del bilder på stora gäddor och när jag försökte reda ut ”när, var och hur” började huvudet och minnet att snurra runt och trassla in sig rejält. Ett klart angenämt bekymmer, konstaterar jag med bilder på några få av alla de fina gäddor som krokades i den andra båten dag 1.

 

Roger med 6+fisk. Tony fotar.

 

Tony med fin Burt-gädda.

 

I vår båt fortsatte Rosse att dominera med sin Burt23, stundvis på rullande band.

 

93 cm, 5,9…

 

 

…och 93 cm, 6,5 bland andra.

 

Även jag lyckades men inte med Burt23. Av okänd anledning fungerade det betet för alla utom Roger och mig under den första dagen. Vi hade antingen fel färg eller saknade bara rätta knycken. Jag krokade flest fiskar på Burt20 men också några på SvartzonkerTail och även en riktig tjockis på en Steamroller från Anchorbaits.

 

 

91 cm, 6,6 kg

 

Mitt på dagen gjorde sig sommarvärmen påmind, fisket dog av och våra magar kurrade. Det var läge att ta sig tillbaka till stugan för lunch samt att handla mat till övriga dagar, något vi inte orkat sent kvällen innan efter färjan. Det blev en välkommen och skön paus på ett par timmar innan kvällspasset skulle inledas. Ett kvällspass som, åtminstone jag, kommer att minnas med värme.

Vi styrde tillbaka till samma stora gräsflak som varit så givmilt under förmiddagen, som nu stod i annat ljus under den tidiga kvällen. Fisket började ganska trögt och paddelbeten verkade inte fungera alls. Jag bytte till en SvartzonkerTail laddad med en grönglittrig BigTail bakom och den lockade direkt till hugg.

 

98 cm, 6,3 kg

 

Jag tog ett litet gäng fiskar under kvällen, faktiskt fler än jag gjort under dagen och var den enda av oss som fick till fisket ordentligt den första kvällen. Jag lyckades pricka in rätt bete under både tidig kväll (SvartzonkerTailen med just grön svans) och solnedgångsfisket då det var en Buster i ”Silver Shadow” som gällde. Kvällens tionde och sista fisk för mig under dag 1 blev denna riktigt fina gädda i toppkondition som svalde min ganska hårt fiskade Buster.

 

98 cm, 7,7 kg

 

Det fick bli avslutningen på dag 1. 486 cm på de fem längsta, en över sju kilo, ytterligare fem över sex kilo samt en handfull 5+fiskar blev resultatet, och det var bara i vår båt. Grabbarna i Tonys båt hade precis lika bra fiske, med ett gäng fiskar runt 95 cm, åtminstone under dagpasset. Efter denna helt fantastiska fiskedag styrde vi, lätt omtumlade och djupt i själen lyckliga, hemåt i skymningen där sen middag och (så småningom) sömn väntade.

 

 

En viktig batteriladdning inför vad som komma skulle under dag 2. En dag som började i ren katastrof men avslutades i framgång.

Fortsättning följer och skitfiske på er, så länge!

 

Ur led är tiden

2018 går till historien som året då efterleksfisket försvann. Åtminstone på grunda sjöar i norra uppland. Isen gick den 21:a april i år. Det absolut bästa efterleksfisket har alltid tidigare varit precis en månad efter islossningen. Då brukar det normalt vara runt 12 grader i vattnet och gäddorna är rejält i farten. Sedan har man ytterligare 3-4 veckors fiske innan de första näckrosorna dyker upp i början av juni för att sedan ta över hela sjön och stänga den för säsongen. Men inte 2018.

Förra söndagen, när jag fiskade med Tony, Sebastian och Roger, visade sig de första tecknen på att större fisk var på gång. En metersfisk och ytterligare tre strax under kom upp. Det var runt 12 grader i vattnet och jag kände att nu, nu sätter det äntligen igång! Dagen efter kom sommaren.

När jag skriver detta har det gått tre veckor sedan isen försvann på sjön. Det är 19 grader i vattnet och näckrosorna har ploppat upp lite varstans. Under gårdagens kvällstur med Aleksander kom det upp fem snipor. Fisket är oerhört svårt och det gäller att tänka om, tänka annorlunda. Men också att invänta bakslaget. Vår/sommarens tillbakagång när det plötsligt blir 10 grader och mulet igen. Då blir det andra bullar, om nu inte växtligheten hunnit ta över innan dess, vill säga…

Skitfiske på er, så länge!