Ett äkta höstpass

Denna söndag var det gäddfiske inbokat. Aleksander och jag skulle träffas på ett hemmavatten där vattennivån stigit och sommarens växter sjunkit undan något, även om de i högsta grad är kvar, årstiden till trots. Aleksander fick lite förhinder på morgonkvisten och jag startade solo. Jag fick förstås börja med att leka isbrytare. Kylan i veckan som varit hade lagt ett centimetertjockt täcke över båtplatsviken samt en god bit ut på sjön. Min lilla alu-jolle bröt sig fram i över hundra meter innan det öppna tog över.

En svag nordvästlig bris krusade den kalla ytan och solen letade sig fram mellan klasar av mörka moln. Olika sjöfåglar flög fram och tillbaka, landade och lyfte igen i någon slags ambivalent flyttdans. Jag krokade på ett jerkbait i gäddkostym och började kasta av en fin vassträcka. Tre och en halv timme senare, när Aleksander plockades upp, hade jag krokat 4 små gäddor och missat en snäppet bättre fisk. Det hade blivit mest vassfiske men även långa drifter mitt ute på sjön där det fortfarande finns växter. Alla hugg hade kommit relativt vassnära så det kändes som det var det som gällde. Men det var gruvligt trögt i det kalla vattnet – såsom det brukar kunna vara.

Vi åkte till ännu en vass och Aleksander började fiska medan jag satt och kokade mig grötlunch. Vinden tilltog och ett snöblandat regn öste ned över oss. Då förkunnade Aleksander plötsligt hugg. -Det är en bra fisk. Håven! Jag fipplade undan mina trangiakastruller och körde håvningen sittandes.

Mcrubber ”Skymningen” – stekhett höstbete i mulet väder.
95 cm och 6,2 kg.

Medan jag plockade ihop min lunch riggade Aleksander sitt bete och drog iväg nästa kast. -Fisk! Den är längre. Håven! Jag hade tagit lunchpaus vid precis fel ögonblick och fick återigen rafsa undan mina prylar och greppa håven igen.

Denna gång en klart tanigare fisk som nog inte passerade 5,5-kilosstrecket trots sina 99 cm.

Vad var det som hände där? 194 cm på två kast! Höstfiske i ett nötskal. Många timmars kastande med knapert resultat för att utan förvarning passera en fläck där flera bättre fiskar plötsligt väljer att äta. Vi ankrade förstås och kastade av området ordentligt men utan några fler kontakter. Vi drev vidare men gjorde senare ett omtag. Vi passerade ”fläcken” och jag drog på ett egensnidat tailbete som Micke Caesarlures målat.

Annan gädda vid annat tillfälle, men samma bete.

I andra kastet högg det på en gädda i 75-80 centimetersklassen. I det fjärde högg det större. Stenhårt hugg som kändes grovt men sedan gick det för snällt in till båten. Men väl framme visade det sig vara en stabbig gädda och det blev Aleksanders tur att håva.

98 cm…
…och rimligtvis en god bit över 7 kilo.

Vi tog ytterligare några mindre fiskar innan det var dags att åka hem. Ett initialt supertrögt pass som sedan blev riktigt lyckat, var över. Jag lämnade av Aleksander och åkte norrut i den bistra novembereftermiddagen. En god känsla i kroppen samt en värmande kopp kokkaffe gjorde mig sällskap i den kyliga motvinden. Med lite tur kanske denna söndag kan upprepas nästa helg? Om nu inte nästa veckas nattliga minusgrader sätter käppar i hjulet på riktigt? Vintern står runt hörnet och jag får samma panikkänslor varje år när spinnsäsongen lider mot sitt slut. Det är ofrånkomligt, det hör till årstiden, det är bara att gilla läget, det är som det är – allt detta känner jag till. Jag kan rent intellektuellt processa det i tankeapparaten men det spelar som ingen roll. Paniken är där ändå. Vetskapen att spinngrejorna snart får bli stående orörda i fyra månader. Hemskt!

Skitfiske på er, så länge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *