Sommaren sjunger på sista versen

Med två veckors arbete i ryggen konstaterar jag att det knappt har blivit något fiske alls för min del under den fem veckor långa semester jag hade dessförinnan. Några sporadiska abborrkast i Öregrunds yttre skärgård samt en kväll med göstrolling på Mälaren. Precis som det brukar vara, med andra ord. Gäddfisket ligger mig så varmt om hjärtat att jag har svårt att ställa om när sommarvärmen sköljer in över de norduppländska sjöarna. När det inte går att fiska gädda stänger jag som av den delen av mig själv, förlikar mig med ett påtvingat uppehåll. Jag går in i ett semester-mode där fiske inte längre är en naturlig del av tanke- och planeringsverksamheten. Men ibland kanske det är vettigt att ta semester från fisket också? Nej, det lät fel i samma sekund som jag skrev orden.

För drygt en månad sedan blev det lite abborrfiske utanför Herräng där jag sammanstrålade med ett litet gäng barndomskamrater under ett par dagar. Trots att umgänget stod i centrum, och att fisket därmed hamnade lite i skymundan, så räckte det fåtal abborrar jag fick att återigen tända fiskegnistan. Våldsamma hugg på lätta grejor (med en 700-grammare i topp) fick mig att minnas de klippta rännorna i mina hemmavatten där man från mitten av augusti och framåt brukar kunna hitta riktigt fina borrar. Det blev några sporadiska besök men utan vidare resultat. Många snipor och små abborrar. Det var lite för tidigt. Snart kommer löjjakten igång och då är det dags igen.

Men först öppnade sig ett gäddläge. Samtidigt som jag hade tid för fiske så visade rapporten i söndags att vädret skulle bli ostadigt. Rejält blåsigt och regnskurar med sjunkande temperaturer. Det var läge för ett litet kvällspass i skärgården.

Jag mötte upp Johan och vi trailade hans Linder 460 Arkip till Nolsterbystrand. Tanken var abborre till en början i den solvarma eftermiddagen för att sedan övergå till gädda i takt med det regnoväder som var på väg. Abborren lös dock helt med sin frånvaro (läs; vi är verkligen inte duktiga på abborrfiske…) så det blev snart nog gäddfiske för hela slanten. Först efter att regnet dragit förbi vaknade gäddorna till liv och en kort matperiod inleddes.

Fisken på bilden är min första ”riktiga” gädda (alltså inte en bonusgädda på borrespöt) på oförskämt länge och känslan av det extremt våldsamma hugget var inget annat än magisk. Nu är gnistan tänd igen. Och det med råge.

Strax efter min gädda krokade Johan något riktigt tjurigt som efter en stunds stånkande visade sig vara en vacker 90+fisk i 5-kilosklassen. Tyvärr slet den sig vid båtkant där den krängde som en vettvilling när jag försökte gälgreppa utan att själv bli krokad. Ingen bild men Johan var lika glad för det.

Vi hade några fler kontakter längs en djupvass och jag krokade en mindre fisk. Men sedan dog det av och vi påmindes om att det mörknar på fort så här i början av september. Det blev lanternor på och tillbaka till rampen.

Det var en härlig kväll (bortsett från lite ösregn, strandhugg vid åska samt en helt jävla galen mängd mygg i hamnen) som trots att den bara gav tre gäddor gav så oerhört mycket mer i karatehuggsglädje. För att inte tala om mersmaken som nu rister i kroppen. Med tillhörande gäddfisketänk som tagit över själva tankeapparaten helt och hållet.

Skitfiske på er, så länge!

En reaktion på “Sommaren sjunger på sista versen

  1. Hej Anders!
    Gött att du fått tillbaka lite gäddfeeling. Ser med spänning fram emot dina rapporter från höstens fiske här på bloggen.

    Skitfiske!
    /Niklas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *