Favoritgrynnan

Sommaren är per automatik lågsäsong för mig och mitt gäddfiske. De grunda sjöarna i min närhet är närmast ofiskbara och kusten bjuder förvisso på möjligheter men sommarvärmen försvårar i vanlig ordning. Men ibland ler vädergudarna åt oss gäddfiskare och juli månad blir mulen och lite kylig till alla semesterfirares förtret. Och är man på besök hos sina föräldrar och deras sommarstuga strax utanför Sigtuna samtidigt som den gråmulna himlen ligger tung över det sextongradiga vattnet… ja, då ger man sig ut på ett tidigt morgonpass såklart.

I väntan på biltaket.

Jag styrde min lilla aluminiumskuta mot favoritgrynnan, en grynna som jag aldrig behövt lämna utan att kroka något. Så även denna morgon, trots att det var flera år sedan jag senast var där. 05:45 ankrade jag på grynnkanten. En lätt nordanvind fick Mälarens vatten att skvalpa lite mot akterspegeln. Skrattmåsarna hade samlats i grupp och turades om att svepa ned och attackera det rejäla stim med betesfisk som samlats i närheten. Större fisk var också upp och vakade och det kändes hett. Med djup insikt om livets härlighet höjde jag spöt och började att kasta.

Till en början blev det Tail; Chubby Chaser med en Knorren från PiggKing i släptåg. Men den gav bara ett missat hugg under den ganska tröga inledningen. Buster Jerk bjöd på en snipa men det visade sig vara paddel som gällde. Jag ville köra med Firetiger och kom på att jag hade en gammal Mcrubber som låg och drällde i någon låda. Väl riggad gav den snabbt ett bomhugg och kort därefter ett äkta sommar-karate-hugg. Fisken visade sig i ytan och trots att den inte var stor (ca 85:a) drog den som en mindre häst. Jag var till och med tvungen att lätta på slirbromsen vid gäddans andra försök att smita från båten. Man måste ju bara älska styrkan hos välmatade sommargäddor.

Jag nötte vidare runt hela grynnan, attackerade från olika vinklar, med olika beten. Det blev en ny period där gäddorna återgick till en mer försiktig och misstänksam hållning. Först när en Hippishake med sitt sävliga lunk åkte på beteslåset lossnade det igen.

Några kast senare slet det plötsligt till i spöt med sådant ursinne att jag nästan tappade balansen. Mothugget blev ändå bra men gäddan, som aldrig varit nära krokarna, simmade vidare och den alltför lätta invevningen vittnade om avbiten paddel.

R.I.P till denna fina one of-färg (tydligen handmålad av Ismo).

Det brukar ju mest vara snipor i farten när paddlar saknas men den virvel som den här paddeltjuven skapade kräver ganska stor stjärtspole, skulle jag gissa. Trots att en variation av aptitretande kreationer presenterades på samma fläck så lockades inte samma fisk till hugg igen. Men jag vet var hon bor. Eller åtminstone var det alltid bor arga sommargäddor; på favoritgrynnan. Det verkar som jag får anledning att besöka föräldrarna snart igen. Mer anledning än att bara umgås, vill säga.

Skitfiske på er, så länge!