Tiden då tålamodet får bekänna färg

Idag var det dags igen för årets andra, mer rejäla spinpass. Tony och Sebastian skulle ut på en trevlig insjö jag aldrig besökt och frågade om jag ville hänga med. Självklart ville jag det.

Irampning i arla morgonstund.

På klassiskt förleksmanér skulle vi först beta av djupkanter in mot lekområden och sedan leta oss in till lite grundare områden. Nattens kallras och morgonkvistens minusgrader borgade för tufft fiske. Som om förleksfiske inte redan brukar vara det? Och tufft blev det.

Vi provade kanter, vassträckor och stenpartier där vi hittade betesfisk men gäddorna stod där nere någonstans och tjurade å det grövsta. Precis som det brukar kunna vara med en vattentemperatur på ca 2,5 grad. Det dröjde närmare tre timmar innan Tony plötsligt fick tungt gräs på kroken. Gräs som började att sprattla lite.

Sedan blev det dött igen. Tiden rullade på och tålamodet (eller pannbenet som vissa säger) fick bekänna färg.

Det blev lunchtid och så småningom tidig eftermiddag. Vi kunde bara fiska fram till ca 13:30 denna vårsoliga lördag och i sista stund förkunnade Sebastian hugg. På en fläck där jag precis lagt närmare tio kast men han hade antingen rätt bete, rätta knycken eller lyckades bara pricka den köldstela fisken rätt i skallen.

Sebastian langar iväg sin Mcrubber som strax därefter krokade en riktig tjockis.

Precis över metern och någonstans över sju kilo.

Det blev en perfekt avslutning på en mycket trevlig dag på sjön. Om vi nu bortser ifrån att jag bommade, vilket jag tycker att vi kan göra…

Skitfiske på er, så länge!

En reaktion på “Tiden då tålamodet får bekänna färg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *