Sportfiskemässan – en ambivalent historia

Sorlet från gårdagens mässbesökare har dämpats till ett mer harmoniskt surr under denna sista mässdag. Folk strövar omkring bland alla sevärdheter och den hets och trängsel som rådde under lördagen är som bortblåst. Det är mycket folk i dag också men det råder ett annat lugn, även om aktiviteten bland utställarna är densamma.

Fullt vimmel under lördagen på bara en liten del av ena mässhallen.

Detta gäller även på Communitygatan. Strömmen av folk på lördagen var konstant och jag som bjuder på kokkaffe kokade sammanlagt 22 pannor x 1,2 liter = drygt 26 liter kaffe.

Lilla bänkspisen och pannan i bakgrunden fick jobba hårt.

Det blev lite mycket. Så pass att jag knappt gjorde något annat kändes det som. Men vid närmare eftertanke träffade jag faktiskt otroligt mycket folk som hängde, snackade gäddfiske och drack kaffe förstås. På det hela taget; en riktigt bra dag.

Men en känsla som genomsyrade stora delar av mässan, hos såväl utställare som besökare, var att de ville vara på mässan men ändå inte. En dragkamp av känslor, en ambivalent påminnelse om att mässa är roligt samtidigt som många isar i stora delar av mellansverige gick upp i förrgår. Den första spinnchansen efter långt uppehåll uppenbarade sig för många och längtan ut på sjön låg tät över mässhallarna. ”Varför är man här egentligen. Det är ju galet när man kan vara ute i båten istället”, fick jag höra. Sant förvisso men det finns femtiotvå helger på året. En kan man viga till att byta idéer, få inspiration, uppgradera utrustning, lära sig nya saker, knyta kontakter och att bara träffa likasinnade.

På tal om att uppgradera utrustningen; några nya beten som följer med hem. Stort tack till Mosbait, Caesarlures, Mondrad och Gäddgapet som tyckte att jag var värd en liten present. Dessutom en Chubby Chaser i plast som jag kände mig tvingad att prova.

Att det hela sedan också är jäkligt roligt bara gör det ännu mera värt att vara på plats. Fiska kan man göra nästa helg. Vilket man naturligtvis ska också. Men känner jag mig själv rätt så blir det direkt omöjligt att vänta tills dess. Den läskigt stora fisk som jag tappade i en å förra lördagen står säkerligen kvar på samma ställe. Jag ska försöka locka henne igen under en eftermiddag i veckan. Ett direkt måste, om inte annat för sinnesfridens skull.

Skitfiske på er, så länge!

Spinnpremiär

Under förra helgen besökte jag öppet vatten för första gången i år. Det var ett kort litet besök som inte riktigt räknades som spinnpremiär. Den kom istället under gårdagen.

Jag och Aleksander hade bestämt träff vid en större å som varit isfri i ett par veckor. Jag hade med mig min biltaks-Siljan samt hela bilen full med packning. Ibland slås man verkligen av hur mycket prylar som ”behövs” för denna underbara hobby/livsstil.

Jag lastade av och packade i båten och satte mig sedan med en god kopp kaffe och riggade lite beten. Det blev lite tid över då Aleksander hade glömt flytvästen och fått vända hem igen.

Min PB-Burt 23b fick inleda dagen.

Aleksander dök upp så småningom och vi begav oss ut i blåsten. Nu befann vi oss förvisso på en ganska skyddad å men de extremt kraftiga byvindarna (som kom från alla möjliga håll) ställde till det lite för oss under dagen och gjorde elmotordrifterna svåra.

Det hela började oerhört segt men vi hade knappast heller förväntat oss något annat med ett siktdjup på max 1 decimeter i det vårgrumliga vattnet som dessutom bara var 2,5 grader varmt. Vi fiskade med ganska grälla färger och framförallt med rassel för att gäddorna skulle upptäcka våra beten. Trots detta gav de tre första timmarna endast ett extremt försiktigt och därmed också bommat hugg.

Blev lite vilande i båten mellan kasten…

Plötsligt var det dock mattid och det small på ordentligt på min rasslande Westin Swim några meter ut från vassen. Fisken betedde sig först ganska liten men sedan kom en skön tyngd på andra änden av linan. Jag misstänkte att den gått fast i lite växter men upp kom en riktig fläskis som ställt sig på tvären under drillningen.

I trakterna runt 90 cm och 4,5 kilo välmatad förleksgädda.

Blott några minuter senare fick också Aleksander ett rejält hugg som tyvärr bommades. Svordomarna studsade över den vindpinade ytan men frustrationen över den tappade fisken var ingenting mot vad som komma skulle.

Ett par fruktlösa timmar senare hade jag satt på en Pig Shad Junior i favoritfärgen (oavsett vattentyp) Baby Brown. I regel tycker jag att en CL Shad 18 från Caesarlures är att föredra när man vill ha ett snäppet mindre och livligare gummi. CL-Shaden har dessutom inbyggt rassel i paddeln vilket är närmast avgörande i så grumligt vatten som vi fiskade i. Men jag saknade den färgen; med mörkare, glittrig rygg i solskenet och pearlvit buk. Kanske hade det kvittat i det grumliga vattnet, vem vet?

Jag gjorde några kast med långsam invevning och kortare vevstopp. Det var bara 1,5 meter djupt så stoppen blev inte så långa. Plötsligt bytte jag taktik och körde istället tre snabba vevtag följt av ett längre stopp, tre snabba igen, stopp och så vidare. Efter halva invevningen i första kastet med denna taktik tog det bokstavligen tvärstopp. Instinktivt gjorde jag ett rejält mothugg och spöt (upp till 140 g i kastvikt) stod djupt böjt och helt stilla. Bottennapp. Trodde jag i en halv sekund. Sedan kom två djupt, djupt tunga sug i spöt innan linan plötsligt blev slak. Jag har några plussare bakom mig. Dessutom ett gäng fiskar över nio kilo. Men jag har aldrig tidigare känt en liknande tyngd i huvudskakningarna. Det var något i hästväg. Det kan naturligtvis ha varit en fisk som ”bara” vägde åtta kilo. Men känslan av det hugget, som fortfarande ligger gäckande färskt i muskelminnet, säger mig att det var en betydligt större fisk än så som tog sig loss.

Jag var tvungen att ta paus en stund. Att försöka smälta det som precis hänt men framförallt att samla ihop mina dränerade krafter och helt enkelt ta nya tag. Vad annat kan man göra? Besviken och med en obeskrivlig känsla av tomhet fiskade jag mig vidare in i eftermiddagen utan att få några fler hugg detta premiärpass. Aleksander krokade dock en gädda till slut som blev dagens andra och sista.

En liten leksugen hane som föll för en Westin Swim.

Mer än så hände inte denna soliga och extremt blåsiga vårdag. Om man bortser från min hemfärd som tog dubbelt så lång tid som den borde ha gjort då båten höll på att blåsa av biltaket på E4:an. Men det är en annan historia.

Skitfiske på er, så länge!

Första besöket på öppet vatten

Ruskvädret härjar över Uppland. De ganska kraftiga nordostliga vindarna för med sig snöblandat regn och det är bara ett par plusgrader. Grått, blött, kallt. Då passade jag på att ge mig ut till kusten och besöka ett av de sund där isen hunnit släppa sitt grepp.

Siljan 370F, lastad och redo med kastdäcket på plats

Med ett pirr i magen lastade jag bagageutrymmet fullt av prylar. Elmotor, batteri, ekolod, spön, beteshink, väskor, håv, elsladdar, bensinmotor, bensindunk, öskar, flytväst, matsäck, kaffetermos mm. Mycket grejor blir det.

Efter en knapp timme svängde jag ned mot bryggorna och lastade snabbt av båt och alla prylar. Förväntan låg skälvande i luften. Inte över att jag skulle få mycket fisk (eller ens någon) utan bara över att jag skulle få kasta konstgjorda beten igen.




Redo för premiär

Jag styrde ut på det vansinnigt kalla vattnet (givaren sade mellan 0,03 – 0,4 grader). Det var svävande tailbeten som gällde, extremt långsamt hemtagna med långa vevstopp. Jag hittade lite betesfisk på lodet och några större individer på botten men allt var köldstelt och avstängt, precis som det brukar kunna vara vid dessa första trevande spinnförsök.

Efter halvtimme eller så gled jag upp längs en liten vassträcka där det blev något grundare. Jag bytte till en Westin Swim, ”Skitmört” och tänkte att lite rassel kanske skulle få igång någon av de halvfrusna gäddorna. Efter ett par kast högg det på rejält och känslan när kraften for genom lina, spö, rulle och upp i handen, armen och slutligen planterade sig i ryggmärgen – obeskrivlig. Som jag har längtat. Efter närmare fyra månaders uppehåll har man nästan glömt bort hur det känns. Ett hugg senare och allt är tillbaka. Jag är hemma igen, helt enkelt.

Skitfiske på er, så länge!

Återfall

Våren kommer aldrig smärtfritt, utan motstånd. Vinterns lömska klor är långa och greppet hårt som is.

Barmark och plusgrader var gårdagens melodi men idag syns bara vitt utanför gårdens fönster. Besvikelsen slår nästan luften ur den hungrige spinnfiskaren, där han sitter på köksbänken och spanar ut över vidderna. Tjugo centimeter snö pratade de om. Sjutton minus på onsdag. Suckarna ljuder tungt. Spinnfiskaren tycker synd om sig själv. Trots hans vetskap om att det är likadant varje år vid denna årstid. Att bakslagen, eller måhända återfallen, hör mars månad till är lika givet som att Snoken är stockholmare. Det lindrar dock inte besvikelsen. Snarare spär på den. Det händer något med spinnfiskarens hjärna efter ca tre månader med istäckta fiskevatten. Fundamentala kopplingar glappar, logiska resonemang grumlas, rinner runt som någon trögflytande sörja i skallen. Självklara fakta har svårt att få fästa när det eviga mantrat snurrar på sin ändlösa loop; öppet vatten – båt – kasta med spinnspö – gädda – öppet vatten – båt – kasta med spinnspö – gädda…

Att det plötsligt blir full vinter igen i början av mars ses därför inte som den naturliga del av nordeuropeiskt väder som det är. Det ses bara som ett hån. Som Murphys lag om alltings jävlighet. Men å andra sidan hör ju det också årstiden till. Att spinnfiskare lipar, klagar och tycker synd om sig själva. Det är precis lika självklart som snöns obarmhärtiga återfall. Annars vore det helt enkelt inte mars.

Skitfiske på er, så länge!