I slutet av mars var jag riktigt nära att sälja hela min ismeteutrustning. 2017 var ett tufft fiskeår för min del och ismetesäsongen som följde var rent ut sagt katastrofal. Av sex pass så bommade jag helt på fem. Trots olika vatten och trots att jag delvis frångick mitt nötande med deadbait. Jag sålde mitt lager av 11 kilo fryst, hel sill och var som sagt på väg att lägga ut alla spön med tillhörande rullar på blocket. Jag kom till sans så småningom och tur var väl det. Annars hade ju dagens premiär aldrig blivit av och det var en trevlig start på ny säsong.

Jag och Aleksander hade bokat träff vid ett, för oss, helt nytt vatten. Ännu en grund, näringsrik sjö skulle testas. Vi drog ut våra gedigna lass med utrustning på den skrovliga isen. Ett 7-9cm tjockt istäcke bar oss väl men vi blev båda lite förvånade att det inte hunnit bli tjockare vid det här laget.

Femton hål borrades och vi laddade spöna med levande agn – stora mörtar och några mindre braxar. Att sätta ut spöna är det enda riktigt tråkiga med ismete. Det är mörkt och fingrarna blir efter 7-8 spön som istappar, oavsett vilka vattentäta handskar jag än provat. Men när allt är klart är belöningen desto större när morgonens första kopp med rykande varmt kaffe hälls upp och brasans trevande, värmande lågor kastar ut sitt sken över isen.

Det blev ingen fikaro dock, precis som det ska vara på ismete. Ett av mina spön längst bort hade trillat och jag gick dit för att fixa. Det visade sig vara Aleksanders spö och jag kände försiktigt på linan i tron om att linan bara lossnat från vippan när spöt trillat men ville ändå vara på säkra sidan om gädda varit i farten. Ett motstånd kändes och jag gjorde mothugg samt drillade in fisken för hand, a la old school.

Kort därefter fick Aleksander fäll på ett annat spö och det var igång.

Smågäddorna var på hugget och det fällde till höger och vänster. Några var riktigt små men de flesta var som stöpta i samma välmatade tvåkilos-form. Några enstaka var snäppet större.

En 3,5-4 kilos i fin kondition.

När klockan så småningom slog 12:00 hade vi haft närmare 20 fäll och krokat av det osannolika antalet 14 gäddor. Aktiviteten avstannade och när det blev paus i det (nästan) konstanta springandet som dominerat förmiddagen, blev det läge för lunch. Varm mat, gott kaffe, härligt väder och trevligt sällskap – vad mer kan man begära?

Under passets sista timmar var som gäddornas mattid över, som det så ofta brukar kunna vara. Men några sporadiska fäll till blev det och antalet avkrokade fiskar slutade på arton stycken. Jag tog åtta utav dem och det var sju fler än jag fick under hela issäsongen 2017/2018…

Välmatade och fina fiskar i denna sjö.

Nedpackning och hemgång.

Säsongens ismetepremiär var så över och vilken premiär det blev. Inga stora fiskar men ack så många, välkonditionerade, starka och allmänt roliga. Dagens pass var precis vad mitt extremt låga ismetessjälvförtroende behövde – en välbehövlig boost. Ny glädje till isfisket börjar sakta sprida sig inom mig och planer inför kommande turer tar redan form. I samma takt börjar även inspirationen till skrivandet att sakta återvända till mina ringrostiga tangentfingrar. Vaknar den slumrande bloggen till liv igen, kanske?

Skitfiske på er, så länge!