Vintertid och grånovember betyder att efter-jobbet-fiskets tid är över. Man får förlita sig enbart till helgerna igen och det känns långt mellan passen. Igår träffade jag barndomskamrat Johan för en tur på en sjö jag enbart besökt några få gånger tidigare. Då var det augusti-september med sommarvärme i vattnet men nu var det första besöket i riktigt novemberväder.

I väntan på Johan med Träsk-Siljan på taket.

Packade och klara.

En lätt bris från öst rörde upp ytan ute på sjön och himlen hängde blytungt. Det luktade verkligen storgädda. Vi började längs vasskanter och styrde stundtals ut till ”växtöar” på mer öppet vatten, eftersläntrare från sommaren som ännu inte tynat bort helt. Det började riktigt trögt och gäddorna var inte intresserade alls, varken av paddel, tail eller jerk. Men som det så ofta är i kallt vatten så började det plötsligt att hugga, som på en ohörbar, given signal.

Johans gädda som jag krokar av.

Vi krokade åtta fiskar på ganska kort tid innan fönstret åter stängdes och fisket tvärdog. Vi drev förbi det ena heta stället efter det andra utan vare sig kontakt eller följe. Lunchtid kom och gick och Johan var tvungen att bryta lite tidigare samtidigt som jag var tvungen att fortsätta. Känslan av att det hängde storgäddhugg i luften var överhängande. Jag drev genom ett sund i stiltje. Grådiset lågt tryckt mot sjön och det enda ljud som hördes var elmotorns låga surrande. Jag hade fiskat stora delar av dagen med Westin Swim som varit överlägsen på förmiddagen men bytte nu till en Burt20. Jag smög sakta förbi en vasskant med fina hålor in i växtligheten och flippade in Burten i dessa. Jag bommade nästan omgående ett rejält hugg och försökte få den fisken att hugga igen men utan resultat. Tjugo meter längre ned small det på stenhårt. Ingen jättefisk alls men ack så stark. Den gjorde några härliga sidoledsrusningar innan den lät sig gälgreppas.

Riktigt välmatad 90+fisk som nog vägde runt 5,5 kilo.

Som ni säkert ser på bilden var det något tok med vänsterögat. Jag har sett blinda gäddor förr, med mjölkvita ögon, som kan kallas zombiegäddor men aldrig någon med nästan lysande limegrön/gul färg.

Zombieöga deluxe.

Efter denna fina fisk hände just inget mer och trots den tidigare känslan så uteblev det där riktiga storhugget. Men vad gjorde väl det? Det var en riktigt trevlig dag på sjön och i samma sekund som båten lades tillbaka på biltaket så inleddes som alltid den långa väntan på nästa helg och dess löften om nya gäddäventyr.

Skitfiske på er, tills vidare!