Stillsamheten i ensamfiske, 32-årig trotjänare och braxbuk deluxe

Det är roligt att fiska gädda och nästan alltid roligare när man har sällskap i båten. Delad glädje är dubbel glädje, brukar det ju heta. Men ibland är det också riktigt rogivande att köra ett rejält solopass. Så blev det under gårdagen.

 

Välfylld Siljan 370F, redo för äventyr.

 

Jag vill passa på att slå ett slag för min Mercury 2,2:a. Motorn på bilden ovan fick jag av farsan när jag fyllde 12 år (-86). Under motorns 32 år har den gått oräkneliga timmar samt haft ett parti i mitten på ca 18 år då den bara stod och dammade, år ut och år in utan värme under vintrarna. De senaste fem åren har den gått extremt hårt. På 32 år har jag bytt propeller en gång, tändstift en gång samt att jag skruvade av kåpan en gång och kikade lite, utan att direkt smörja eller pilla med något. Det är allt. Och den bara går och går och går. Startar alltid klockrent och strular aldrig. Kvalitet av rang i en kamrat som som bara ger utan att någonsin få något tillbaka. Ett sting av dåligt samvete säger mig att det kanske börjar bli dags att skruva av kåpan igen och kolla läget…

Jag gav mig ut under gårdagen på ett vatten som fortfarande utforskas, som jag inte alls hunnit lära mig ännu. Det här var andra turen under höstförhållanden och femte turen någonsin.

 

 

Förutsättningarna var inte de vassaste. Fullkomlig stiltje och strålande sol gjorde mig sällskap under hela dagen. I en sjö med maxdjup på tre meter betyder det trögfiske och trögt blev det. Jag började med tail i det fyrgradiga vattnet men utan resultat. Sedan blev det gummi i olika storlekar och rörelsemönster med några följen och nafs som resultat. Först när Westin Swim i Skitmört åkte på landades ett par snabba snipor. Men det var inte direkt snipor jag var ute efter så jag driftade vidare med elmotorn till mer öppna delar av sjön och fiskade av växtområden med gummibeten igen. Men det var tufft denna soliga lördag trots att det kom upp några sporadiska, mindre fiskar här och där.

 

 

Vid lunchdags hade jag krokat sex mindre fiskar och det började att kurra rejält i magen. Samtidigt gled jag förbi en ö där en grillplats skymtade mellan träden. Perfekt!

 

 

Havregrynsgröt med blåbär – en värmande energikick som heter duga.

 

Efter lunch befann jag mig direkt på ett ställe som brukar kunna vara intressant. Ett bälte av gammal växtlighet dröjer sig kvar och både betesfisk och rovdjur har gott om skydd där. Jag plockade upp jerkspöt för första gången under dagen och satte på en Buster, Golden Olive. På det allra första kastet, in mellan växterna, small det på rejält. Det var en riktigt stark fisk som dock inte var särskilt stor. När den närmade sig båten visade det sig att krokarna satt på ett sätt att gälgrepp inte var att tänka på. Då är det bra att ha håv.

 

Fantastisk kondition på denna 85-90cm:are med bred nacke, rygg…

 

…och galen braxbuk. Trots den ringa längden vägde denna fisk säkert närmare sex kilo.

 

Jag fiskade av området noggrant men det var bara en till, mindre gädda som behagade att hugga. Drifterna tog mig så småningom tillbaka mot båtplatsen och jag klev av sjön vid tre-tiden, med åtta landade fiskar som resultat. Det var en fantastiskt stillsam och trevlig dag på sjön även om den stundvis bjöd på riktigt trögfiske. Den där toppfisken som man så ofta söker uteblev men jag lär mig sjön sakta men säkert. Vädret verkar tillåta åtminstone en chans till, nästa helg. Nya tag då!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Zombiegäddan

Vintertid och grånovember betyder att efter-jobbet-fiskets tid är över. Man får förlita sig enbart till helgerna igen och det känns långt mellan passen. Igår träffade jag barndomskamrat Johan för en tur på en sjö jag enbart besökt några få gånger tidigare. Då var det augusti-september med sommarvärme i vattnet men nu var det första besöket i riktigt novemberväder.

 

I väntan på Johan med Träsk-Siljan på taket.

 

Packade och klara.

 

En lätt bris från öst rörde upp ytan ute på sjön och himlen hängde blytungt. Det luktade verkligen storgädda. Vi började längs vasskanter och styrde stundtals ut till ”växtöar” på mer öppet vatten, eftersläntrare från sommaren som ännu inte tynat bort helt. Det började riktigt trögt och gäddorna var inte intresserade alls, varken av paddel, tail eller jerk. Men som det så ofta är i kallt vatten så började det plötsligt att hugga, som på en ohörbar, given signal.

 

Johans gädda som jag krokar av.

 

 

 

Vi krokade åtta fiskar på ganska kort tid innan fönstret åter stängdes och fisket tvärdog. Vi drev förbi det ena heta stället efter det andra utan vare sig kontakt eller följe. Lunchtid kom och gick och Johan var tvungen att bryta lite tidigare samtidigt som jag var tvungen att fortsätta. Känslan av att det hängde storgäddhugg i luften var överhängande. Jag drev genom ett sund i stiltje. Grådiset lågt tryckt mot sjön och det enda ljud som hördes var elmotorns låga surrande. Jag hade fiskat stora delar av dagen med Westin Swim som varit överlägsen på förmiddagen men bytte nu till en Burt20. Jag smög sakta förbi en vasskant med fina hålor in i växtligheten och flippade in Burten i dessa. Jag bommade nästan omgående ett rejält hugg och försökte få den fisken att hugga igen men utan resultat. Tjugo meter längre ned small det på stenhårt. Ingen jättefisk alls men ack så stark. Den gjorde några härliga sidoledsrusningar innan den lät sig gälgreppas.

 

Riktigt välmatad 90+fisk som nog vägde runt 5,5 kilo.

 

Som ni säkert ser på bilden var det något tok med vänsterögat. Jag har sett blinda gäddor förr, med mjölkvita ögon, som kan kallas zombiegäddor men aldrig någon med nästan lysande limegrön/gul färg.

 

Zombieöga deluxe.

 

Efter denna fina fisk hände just inget mer och trots den tidigare känslan så uteblev det där riktiga storhugget. Men vad gjorde väl det? Det var en riktigt trevlig dag på sjön och i samma sekund som båten lades tillbaka på biltaket så inleddes som alltid den långa väntan på nästa helg och dess löften om nya gäddäventyr.

Skitfiske på er, tills vidare!