Bättre sent än aldrig

Nu är vi inne i den årstid då veckodagarna bara är en enda lång transportsträcka till helgen. ”Born to fish – forced to work” har jag en liten skylt hemma som säger och nu stämmer den mer än vanligt. Trädens löv sprakar i sina gulröda färger, temperaturen sjunker drastiskt och det doftar inte bara höstig skog utan även storgädda. Då är det tungt att jobba i veckorna men glädjen desto större när lördagen kommer med ett rejält fiskepass inplanerat.

Medan nattens sista mörker skingrades svängde jag in vid båtplatsen. Det blev det extremgrunda hemmavattnet denna dag. Jag packade ned mig i träskjollen i min ensamhet då dagens sällskap var tvungen att avboka.

 

Bilden är från annat tillfälle men jag ville slänga in den och visa upp den likt en stolt far visar upp sin dotter.

 

Planen var att ta mig långt söderut i sjön – till ställen jag inte besökt på över ett år. Ställen som historiskt inte varit särskilt givmilda fiskemässigt men där växterna är glesare och där det är några decimeter djupare. Låter larvigt kanske men ett par decimeter gör skillnad i en sjö som normalt sett har medeldjup på 1,4 meter. En siffra som dessutom är betydligt lägre nu efter sommaren vi haft.

 

 

Vid första stoppet var det mer växter än jag trott så offsetkroken fick åka fram och mindre paddelgummin. En god sydvästlig vind svepte över sjön och himlen var mulen. Det kändes riktigt hett. Jag kastade mig genom fina vassträckor, strömfåror, små vikar och andra plättar som tidigare levererat. Men inte denna morgon. Det var fullkomligt stendött och på de första två och en halv timmarna hade jag ett enda hugg där en snipa knipsade av en Burt18-paddel.

Lätt frustrerad återvände jag till mina mer frekvent fiskade hålor och sträckor. Jag struntade i växterna utan ville fiska trekroksbeten ute på mer öppet vatten. Jag satte på en Buster Jerk i Golden Olive-kostym och sedan brakade det loss.

 

Dagens bete

 

Det högg plötsligt frenetiskt och på tio kast hade jag krokat fem fiskar. Det blev ett riktigt race där ett tag men fiskarna som högg var inte stora. Huggen klingade av och som alltid när smågäddorna slutar att äta blev jag förväntansfull inför frågan om det var de storas tur? Jag drev vidare och krokade ett par fiskar strax över 80 cm. Går åt rätt håll, tänkte jag samtidigt som motståndet i linan försvann i ett slackhugg deluxe. Mothugget satt och tyngden på andra änden fick hjärtat att slå ordentligt. Men sedan gick det alldeles för lätt in till båten.

 

En stabbig 85+ som ställt sig på tvären, bara.

 

Om det är någon som undrar över ”diskhandsken” på bilden så är det vinterfodrade nitrilhandskar som jag köpt på prov. Jag är sjukligt frusen om fingrarna och kan inte vara utan handskar när termometern visar under typ 6-7 grader. Jag har provat en rad olika modeller, främst i neopren, men inte hittat något som är tillräckligt värmande, vattentåligt och slittåligt på en och samma gång. Förrän nu kanske. Dessa fula, blåa handskar är framtagna för de som står i kylrum och filéar isade fiskar dagarna i ända och de verkar fylla sin funktion. Grymt grepp, varma samt inte en repa i ytskiktet trots att de kom i kontakt med både gälbågar och krokspetsar under dagen. Tummen upp.

Huggen dog av lite och jag driftade vidare bland de vissnande näckrosorna. Jag fick några av dem på kroken och vevade in Bustern superfort. Vid båtkanten vände en riktigt fin fisk som såg ut att var i meters-klassen. Jag rensade snabbt krokarna, drog iväg ett kort kast åt det håll hon försvunnit och jerkade hem betet som jag gjort tidigare under dagen. Men sedan slog det mig att hon ju reagerat på hög hastighet. I kastet efter körde jag därför någon slags turbojerk och då small det på ordentligt. Tyngd, rejäl spöböj och fisk som sakta drog i sidled. Äntligen en bättre fisk på kroken. Gäddan visade sig och var inte heller denna gång så stor som jag först trott men ändå riktigt fin. Den gjorde flera ursinniga rusningar vid båtkanten men lät sig sedan håvas.

 

97 cm och någonstans strax över 5,5 kilo. Fotad knapphändigt med en Iphone lutad mot en termos…

 

Med tanken att jag knäckt dagens kod fortsatte jag att power-jerka mig fram över sjön, och det blev förvisso ett gäng gäddor till, men tyvärr ingen mer i samma kaliber. Ganska väderbiten och lite mör klev jag av sjön efter nästan åtta timmars solofiske. 22 gäddor fick se sig krokade varav 20 på samma guld/oliv-Buster. Ett resultat jag inte direkt räknat med efter de första tre, extremt tröga, timmarna. Ibland gäller det ju att hitta betet för dagen. Bättre sent än aldrig.

Skitfiske på er, så länge!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *