Fel sjö

Lördag morgon. En minusgrad i luften, kraftig nordan och ett tunt, krispigt lager isig snö över norduppland. På mötesplatsen svängde en halvrisig Saab in försiktigt på sina slitna sommardäck. På taket låg träskbåten fastspänd. Dess aluminiumskrov blänkte till i strålkastarljuset när också Roger svängde in. Vi skulle på äventyr i ett nytt, litet och ofiskat vatten. Och något utav ett äventyr blev det också.

Roger packade in sig i min bil och vi åkte sakta norrut på de glashala vägarna. Först några mil på asfalt med sedan svängde vi av och de sista fem kilometrarna bestod av liten skogsväg. Framme vid den lilla skogssjön såg det riktigt hett ut. Otåliga lastade vi av träskbåten, kånkade den ned till sjön och gick sedan i omgångar över stock och sten med kastdäck, elmotor, batteri, bensinmotor, beten, spön och alla andra prylar man kan tänkas behöva. När vi var nästan klara med detta hörde jag Roger prata med någon och anade genast oråd. Jag gick tillbaka till bilen och där stod en arg och rultig jägare och gormade. ”Här får ni ju inte vara”. Jo, sa vi. Vi har fiskekort. Men efter en stunds dividerande visade det sig att inte mindre än tre jaktlag skulle bedriva jakt med kulvapen i skogarna runt sjön. Jag och Roger kände att det inte riktigt var värt att fiska just denna pöl med risk att bli beskjutna. Bära upp all packning igen, spänna fast båten på taket och åka till en annan sjö några mil bort. Vi tappade minst 1,5 timmes fisketid på detta konstaterade vi när vi styrde ut på en större sjö än planerat, där vinden nästan drog upp vita gäss.

 

 

Det aktuella vattnet har jag bara besökt vid två kortare tillfällen tidigare och har inte hunnit lära mig det alls. Vi provade klassiska vasskanter med pålandsvind, öar och mindre lävikar. Men det var avstängt och gruvligt trögt.

 

Glada fiskare, trots planändringen och den bitande nordanvinden.

 

Strax efter att bilden ovan togs bytte jag och Roger plats och jag tog över elmotorstyrandet. Det första som då händer är att jag böjer mig ned med spöt i ena handen och pysslar med något med andra handen. Det rycker till i spöt och något förvånad tittar jag upp. Naturligtvis har jag, för första gången, gjort en klassiker; linan fastsnurrad i elmotorn. Upp med motorn och skruva av propellern. Novis på elmotor som jag är trodde jag att sprinten i propelleraxeln satt fast och drog bara av propellern utan att tänka längre än så. Plums sa sprinten och sjönk. Nu hängde mörka moln över undertecknads huvud och svordomarna smattrade över den vindpinade vattenytan. Utan sprint – ingen elmotor. Ingen elmotor (och utan något drivankare med) – ingen chans till vettigt fiske i lätt båt med rådande vind. Det slog mig att jag hade kraftiga offsetkrokar till övers som jag kunde klippa en bit av i lagom längd. Samtidigt insåg Roger att han nog hade en reservdelssats till frontmonterad MinnKota längst ned i fiskeväskan. Mycket riktigt hittade han reserdelarna, sprintar fanns och de passade dessutom till min Shakespare. Lycka!

Vi fortsatte att beta av våra kanter och tillhåll med tailbeten, gummi och jerks. Men det enda som hände var små och ytterst försiktiga nafs. Plötsligt blev det bara lite tungt på min lina och jag ryckte loss mig från gräset. Men då sprattlade gräset lite och det kom upp en sjukligt smal liten fisk.

 

 

Tråkig kondition men vackert tecknad skogssjögädda.

 

Strax efter hade Roger ett mer rejält hugg men fisken tog Burten halvdant och hoppade av krokarna bredvid båten. Mer än så hände inte under detta märkliga pass. Hård och iskall vind, hagelskurar, ”fel” sjö och ganska ont om tid. Lite besegrade av förutsättningarna begav vi oss tillbaka till sjösättningsplatsen.

 

Urpackning

 

Ganska möra efter kyla och balansering i gungig båt styrde vi hemåt i den fullpackade Saaben. I bilens sköna värme kändes det nästan som man lika gärna hade kunnat vara hemma istället, en dag som denna. Men samtidigt hade vi också kunnat sitta i bilen överlyckliga över att vi krokat en 11-kilosfisk under passet. Sådant där vet man aldrig, och det är ju det som får en att, oavsett väder, bege sig ut igen och igen och igen…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Snipköret

I lördags fiskades det igen. Ett pass som förmodligen blev det sista i hemmavattnet för säsongen. Vattennivån är galet låg och sniporna bokstavligen tar över sjön. För fyra år sedan var det nästan lika ovanligt att kroka en snipa som det är att kroka en 90+ fisk idag. Sakta men säkert har antalet smågäddor vuxit rejält och verkar nu vara så många att de helt enkelt hinner före de större fram till betena. Oavsett anledning så känns det mindre och mindre värt att lägga sin dyrbara fisketid där. Nu låter det kanske som vi inte hade något bra fiske alls i helgen men så var inte fallet.

Jag hade bestämt träff med Fredrik – en ny bekantskap som monterade in en hiss på jobbet i somras och som råkade höra att jag pratade gäddfiske i telefon med Aleksander. Jag och Fredrik började givetvis att snacka fiske, likasinnade som vi gäddnördar är. Vi bestämde att vi skulle fiska på mitt hemmavatten vid tillfälle och i lördags dök tillfället upp. Dagen innan hörde en fiskesugen Roger av sig så han hängde också på. Dock i egen båt då min träskjolle förmodligen inte går med på den tyngd tre gubbar med packning åstadkommer.

Jag och Fredrik packade ned oss i min Siljan samtidigt som Roger blåste upp sin smidiga gummijolle. Snart nog styrde vi ut ur den löjligt grunda bryggviken och begav oss mot dagens jaktmarker.

 

Roger inne bland växterna.

 

Det hela började ganska segt men några mindre fiskar var ändå med från start.

 

Fredrik planar in snipa.

 

Roger krokade ett gäng mindre fiskar även han.

 

 

Förmiddagen förlöpte med mulet väder och svag vind. Fisket kändes rätt segt överlag men när lunchtiden närmade sig insåg vi att vi ändå krokat ca 20 gäddor tillsammans. Men när solen bröt fram och vinden dog av blev det trögt på riktigt. Jag tänkte att jag skulle sätta igång med lunchen men insåg att kassen med mat stod kvar i bilen, tio minuters båtresa bort. Det var inte mycket att välja på utan jag blev tvungen att avbryta fisket för att rätta till mitt tidigare slarv. Fredrik däremot hoppade över i Rogers båt så åtminstone några kunde fiska vidare.

Medan jag satt och förbannande min glömska på väg till bilen drog Roger dagens största, eller minst lilla, fisk.

 

Urstark gädda i 4,5kilos-klassen, fotad av Fredrik.

 

Tillbaka efter mathämtningen.

 

Rogers suveräna gasolgrill och på den min förberedda ballotine på kycklinglår med rostad potatis och blandade rotsaker.

 

I träskjollen bredvid; undertecknad som värmer tillhörande gräddsås på Trangiaköket. Därefter nykokt kaffe i vanlig ordning.

 

Som alltid stärktes vi ordentligt av varm mat ute på sjön. Det är klart underskattat och sju resor bättre än några halvsunkiga mackor. Den andra och kortare delen av passet bjöd inte på så mycket mer än strålande varm sol och några sporadiska smågäddor till. Det var åtminstone vad vi trodde innan vi lade ihop resultatet vid båtbryggan och kunde konstatera att det faktiskt krokats 37 fiskar under dagen.

 

 

Ett rejält och roligt antal men ack så små och därmed ännu ett otvetydigt tecken på att nya vatten skall besökas istället. Om tid ges, vill säga. De senaste prognoserna antyder att obehagliga minusgrader är på ingång. Jag ber en stilla bön att hösten blir riktigt lång i år. Ännu mer efter idag då jag kikade in ett nytt vatten efter jobbet. Efter att ha åkt långt in i skogen, på en minst sagt skumpig väg byggd för skogsmaskiner, kom jag fram till vad som verkade ett helt orört vatten. Vass runt hela sjön och direkt omöjligt att sjösätta något annat än flytring, kajak eller förstås; träskjolle. Jag tog en promenad ned till sjön och nästan framme vid strandkanten, på en liten slutning ned mot vattnet, skrämde jag en fisk som jag också såg ordentligt uppifrån. Det var en gädda i minst 5-kilosklassen. Inte den största av fiskar men ändå ett tydligt tecken; kom hit och fiska, Anders! Kom hit och fiska, nu!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ännu en stor Mälargädda

Äntligen helg och lördag igen, tänkte jag lite sömndrucket och svängde ut från gårdsplanen. Jag var på väg till Aleksander för att samåka till Skarholmen och gårdagens långpass på Ekoln, Mälaren. Vi har inte riktigt fått ihop något gemensamt fiske denna höst men nu var det så dags. Vid marinan väntade dessutom David, en kompis till Aleksander och tre man starka packade vi ned oss i Aleksanders Buster XL och styrde ut i morgonens första trevande ljus, genom en alltmer mer öde hamn.

 

 

Planen var enkel och klar; att fiska kanter med pålandsvind. Under hela gångna veckan har en ganska kraftig syd/syd/väst huserat så vasskanter, djupvassar och branter på Ekolns norra sida skulle betas av rejält med långa elmotordrifter. Sagt och gjort. Vi betade av och betade av, kastade och kastade. Paddel, tail, jerk och spinnerbait – allt provades i olika storlekar och hastigheter men det var gruvligt trögt. Det kom upp några sporadiska snipor här och där, dock utan att några betesmönster kunde avgöras.

 

 

Jag fiskade mest med SvartzonkerTail och McTail i klassiskt skrikiga mälarfärger under den mulna förmiddagen men det resulterade inte i mer än några försiktiga pet. Så småningom bytte jag till en Burt20 med spinnarrigg framför och krokade då några snabba fiskar varav en riktigt stark gädda runt 85cm.

 

 

Sedan dog det igen och vi harvade långa stunder utan ett endaste följe eller kontakt. Vid lunch, efter ca 5 timmars fiske, hade vi krokat 7 fiskar och Aleksander (som för övrigt fått in mig på ett mer retsamt förhållningssätt till kamrater) hade vid det här laget fått höra både en och två gånger att hans guidekunskaper denna dag var någon bristfälliga. Ett uttalande jag senare skulle få lov att ta tillbaka, helt och hållet.

Efter stärkande chiligryta, värmd på Trangiaköket, gjorde vi en desperat rockad och åkte till läkanter i söder istället. Det gav en snipa och några blygsamma pet innan vi återgick till ursprungsplan och fortsatte våra drifter längs pålandsvindskanter. Solen bröt allt mer igenom det uppluckrade molntäcket och det tröga fisket fortsatte. Ända tills jag utbrast; ”Nä, nu är det fan dags för snipmagneten” och klämde på en Westin Swim i skitmörtskostym på beteslåset. Ett sökarbete av rang som legat och dammat i lådan ett tag. Det small på i allra första kastet och en mindre fisk krokades av. Det dröjde inte många kast innan hugget med stort H kom. Det där hugget man som gäddfiskare drömmer om och konstant längtar efter; tvärstopp följt av djupa, tunga huvudskakningar. ”Bättre fisk”, hojtade jag. ”Den här är stoooor”. Aleksander började febrilt montera ihop håven medan jag sakta pumpade in den urtunga fisken till båtkanten. Gäddan steg upp från djupet och lät sig snällt håvas raskt av guide-Aleksander. ”Vilken jävla kondis”, utbrast vi alla tre men glömde märkligt nog att fota den otroligt grova fisken där den låg och tog upp större delen av håvnätet. Inte heller blev det någon bild på det imponerande gapet där den lilla Westin Swimen var som helt försvunnen. Men det blev åtminstone poseringsbild i vanlig ordning.

 

Strax över metern och hela 9,2 kilo.

 

 

En otroligt fin fisk i optimal höstkondition. Det kan mycket väl vara den stabbigaste gädda jag någonsin krokat med helt galet fin höjd, nackbredd och välmatad buk. Den stora fisken simmade åter och jag fortsatte att kroka fisk på min skitmörts-Westin. Så till den milda grad att David till slut plockade fram en Buster i samma färg. Det dröjde inte många kast alls innan även han behövde Aleksanders håvmästarhjälp.

 

 

90+ och ca 5,5 kilo.

 

Vi krokade några till mindre men sedan stängdes fönstret. Märkligt det där med huggperioder ibland. Mellan 08:30 till 14:00 fick vi sju utspridda mindre fiskar. Mellan 14:00 till 15:20 fick vi tolv gäddor varav två finingar. Men å andra sidan; skulle man förstå hur gäddor var funtade hade det ju inte varit samma sport. Vi fiskade vidare en timme till eller så men det var helt avstängt igen. Lite gungiga, halvslitna och nöjda svängde vi in i hamnen. Ett riktigt härligt oktoberpass var över. Strålande väder, gott sällskap, god mat och stora fiskar – vad mer kan man önska?

Skitfiske på er, så länge!

P.s Och ja Aleksander, du var en bra guide. Även denna gång.

 

Bättre sent än aldrig

Nu är vi inne i den årstid då veckodagarna bara är en enda lång transportsträcka till helgen. ”Born to fish – forced to work” har jag en liten skylt hemma som säger och nu stämmer den mer än vanligt. Trädens löv sprakar i sina gulröda färger, temperaturen sjunker drastiskt och det doftar inte bara höstig skog utan även storgädda. Då är det tungt att jobba i veckorna men glädjen desto större när lördagen kommer med ett rejält fiskepass inplanerat.

Medan nattens sista mörker skingrades svängde jag in vid båtplatsen. Det blev det extremgrunda hemmavattnet denna dag. Jag packade ned mig i träskjollen i min ensamhet då dagens sällskap var tvungen att avboka.

 

Bilden är från annat tillfälle men jag ville slänga in den och visa upp den likt en stolt far visar upp sin dotter.

 

Planen var att ta mig långt söderut i sjön – till ställen jag inte besökt på över ett år. Ställen som historiskt inte varit särskilt givmilda fiskemässigt men där växterna är glesare och där det är några decimeter djupare. Låter larvigt kanske men ett par decimeter gör skillnad i en sjö som normalt sett har medeldjup på 1,4 meter. En siffra som dessutom är betydligt lägre nu efter sommaren vi haft.

 

 

Vid första stoppet var det mer växter än jag trott så offsetkroken fick åka fram och mindre paddelgummin. En god sydvästlig vind svepte över sjön och himlen var mulen. Det kändes riktigt hett. Jag kastade mig genom fina vassträckor, strömfåror, små vikar och andra plättar som tidigare levererat. Men inte denna morgon. Det var fullkomligt stendött och på de första två och en halv timmarna hade jag ett enda hugg där en snipa knipsade av en Burt18-paddel.

Lätt frustrerad återvände jag till mina mer frekvent fiskade hålor och sträckor. Jag struntade i växterna utan ville fiska trekroksbeten ute på mer öppet vatten. Jag satte på en Buster Jerk i Golden Olive-kostym och sedan brakade det loss.

 

Dagens bete

 

Det högg plötsligt frenetiskt och på tio kast hade jag krokat fem fiskar. Det blev ett riktigt race där ett tag men fiskarna som högg var inte stora. Huggen klingade av och som alltid när smågäddorna slutar att äta blev jag förväntansfull inför frågan om det var de storas tur? Jag drev vidare och krokade ett par fiskar strax över 80 cm. Går åt rätt håll, tänkte jag samtidigt som motståndet i linan försvann i ett slackhugg deluxe. Mothugget satt och tyngden på andra änden fick hjärtat att slå ordentligt. Men sedan gick det alldeles för lätt in till båten.

 

En stabbig 85+ som ställt sig på tvären, bara.

 

Om det är någon som undrar över ”diskhandsken” på bilden så är det vinterfodrade nitrilhandskar som jag köpt på prov. Jag är sjukligt frusen om fingrarna och kan inte vara utan handskar när termometern visar under typ 6-7 grader. Jag har provat en rad olika modeller, främst i neopren, men inte hittat något som är tillräckligt värmande, vattentåligt och slittåligt på en och samma gång. Förrän nu kanske. Dessa fula, blåa handskar är framtagna för de som står i kylrum och filéar isade fiskar dagarna i ända och de verkar fylla sin funktion. Grymt grepp, varma samt inte en repa i ytskiktet trots att de kom i kontakt med både gälbågar och krokspetsar under dagen. Tummen upp.

Huggen dog av lite och jag driftade vidare bland de vissnande näckrosorna. Jag fick några av dem på kroken och vevade in Bustern superfort. Vid båtkanten vände en riktigt fin fisk som såg ut att var i meters-klassen. Jag rensade snabbt krokarna, drog iväg ett kort kast åt det håll hon försvunnit och jerkade hem betet som jag gjort tidigare under dagen. Men sedan slog det mig att hon ju reagerat på hög hastighet. I kastet efter körde jag därför någon slags turbojerk och då small det på ordentligt. Tyngd, rejäl spöböj och fisk som sakta drog i sidled. Äntligen en bättre fisk på kroken. Gäddan visade sig och var inte heller denna gång så stor som jag först trott men ändå riktigt fin. Den gjorde flera ursinniga rusningar vid båtkanten men lät sig sedan håvas.

 

97 cm och någonstans strax över 5,5 kilo. Fotad knapphändigt med en Iphone lutad mot en termos…

 

Med tanken att jag knäckt dagens kod fortsatte jag att power-jerka mig fram över sjön, och det blev förvisso ett gäng gäddor till, men tyvärr ingen mer i samma kaliber. Ganska väderbiten och lite mör klev jag av sjön efter nästan åtta timmars solofiske. 22 gäddor fick se sig krokade varav 20 på samma guld/oliv-Buster. Ett resultat jag inte direkt räknat med efter de första tre, extremt tröga, timmarna. Ibland gäller det ju att hitta betet för dagen. Bättre sent än aldrig.

Skitfiske på er, så länge!