Premiär för träskbåten

På sistone har jag varit i köpatagen. Det började för ett par veckor sedan då jag inhandlade en enklare frontmonterad elmotor, en Shakespare Sigma WRX för att vara exakt. Tanken var att den skulle pryda fronten på en biltaksbåt men själva båten uteblev. Jag hade bestämt mig för en Kimple 370 Angler men återförsäljarna i min del av landet hade alla slut på lager och de lät meddela att leverantören inte kunde skaka fram nya förrän i början av nästa år. Det dög ju inte. Träskbåten skulle ju användas snarast. Och otålig som jag är så kastade jag mig iväg redan samma dag (i måndags) och köpte en Siljan 370 F istället, en snarlik modell som den tänkta Kimplen.

 

 

Under tisdagen blev det lite pyssel och fix med snabbfästet till elmotorn som monterades på en tillsågad gammal styckarskärbräda i hårdplast.

 

Kanske inte så estetiskt tilltalande men den fyller sin funktion.

 

Och under gårdagen blev det premiärtur. Jag och Johan hade bestämt träff vid 15-tiden för ett eftermiddags/kvällspass på ett relativt nytt vatten som jag bara har hunnit testa ett par gånger under de senaste veckorna. En sjö med potential nu när temperaturen sjunker och klimatet blir mer och mer gäddigt.

Väl framme vid sjön gick det oerhört snabbt och smidigt att lasta av och packa i båten, till skillnad från att pumpa upp och dona med en gummijolle som jag vant mig vid på sistone. Invand rutin för många men en glädjande överraskning för en nybörjare inom biltaksbåtköret.

 

 

Vi tuffade ut på en spegelblank sjö (eller 3-4 m/s i grundvind som SMHI sagt…) Två vuxna, två motorer (om än små) samt en god mängd packning tyngde ned båten lagom och hjälpte även till att stabilisera den lite. Den gick riktigt bra med min gamla Mercury 2,2:a och även klockrent med elmotorn, förstås. Men att stå och fiska två man, kasta, vända sig, göra mothugg, visar naturligtvis att det rör sig om en båt med 120cm bredd och blott 45 kilo. Den blir lite ostabil i sidled. Hastiga, stora rörelser är inte att rekommendera, helt enkelt. Men samtidigt är det enbart en vanesak. Första gången jag paddlade havskajak trodde jag att jag skulle välta hela tiden. Det hände inte. Och första gången jag stod i en fiskekajak på en sportfiskemässa trodde jag att jag skulle ramla i direkt. Det hände inte heller. Efter en timmes fiske i träskbåten tänkte jag knappt längre på att den var smal och lätt. Man vänjer sig.

Att fiska från en så pass låg båt var också ovant samt bekräftade det jag redan planerat; att snarast snickra ihop ett kastdäck mellan toften i fören och mitten för att komma upp en decimeter till. Det blir till helgen. Samt att montera det lilla lod som är på ingång.

Men hur gick fisket då? Tja, det var vindstilla, strålande sol och 21 grader varmt. Fisket var stendött sånär som på två snipor som krokades efter ett par timmar. Gårdagens tur handlade mest om att testa båt och i det var vi högst framgångsrika.

Med facit i hand, efter ett första test bara (i spegelblanka förhållanden), är jag riktigt nöjd med den nya träskbåten. Lätthanterlig (även ensam), extremt grundgående, rymlig att packa i och riktigt bra gång i vattnet med liten bensinmotor (trots tungt packad). Den enda punkt som hamnar på minussidan är den blygsamma bredden och därmed en viss vinglighet när man fiskar två stycken. Men återigen; det är en vanesak. Siljan 370 F kommer att vara en god kamrat under oräkneliga fisketimmar framöver, därom råder inga tvivel.

Skitfiske på er, så länge!

Från noll till hundra

Sommaren innebär lågsäsong i fisket för min del. Om sommaren dessutom bjuder på rekordvärme och extremt låga vattenstånd blir det hela ännu lägre. Under fem veckors semester blev det ett fruktlöst gäddpass, några sporadiska abborrfisken och ett göstrollingpass på Mälaren som gav över femtio gösar på en kväll (på tre spön). Men det var också det hela.

I måndags började jag att jobba igen, ungefär samtidigt som de första tecknen på tidig höst visade sig. Kallare nätter, mer nederbörd och mörkare kvällar. Gäddiga tider närmar sig, äntligen!

Pass 1

I tisdags eftermiddag lovade SMHI mulet väder, god vind och måttlig värme. Jag packade in gummijollen i bilen tillsammans med ett imponerande lass diverse utrustning och drog till en ny sjö efter jobbet. Efter pumpning och rigorös ipackning tuffade jag ut på sjön med en nyfiken förväntan. Den där lite sprittande känslan när något nytt ska upptäckas.

 

 

Jag började på mer öppet vatten i närheten av näckrosbälten men utan några kontakter under den första timmen. Det var först när jag började att gräva mig igenom spenaten med offset som gäddorna visade sig.

 

Pig Shad Jr-snipa.

 

Ursinnig tvåkilos som attackerade en CLshad18 vid båtkanten i ett klassiskt ”gjorde-nästan-i-brallan-hugg”

 

Det blev fyra gäddor under passet och några bommade samt loja följen. Tanken var att utforska sjön mer, att fiska längre in på kvällen, men efter tre timmars ihållande och stadigt regn (vilket SMHI sannerligen inte förutspått varpå jag struntat i regnkläder…) styrde jag dyngsur tillbaka mot bilen och den torra värme den hade att erbjuda. Trots blöta kläder, ett strulande ekolod och ett avkortat pass var det fantastiskt roligt att få fiska gädda igen. När vibrationerna av det första stenhårda och aggressiva gäddhugget planterade sig i ryggmärgen kändes det som om jag hittat hem igen. Leendet spreds som över hela mig.

Pass 2

Redan dagen efter, under onsdagen, var det dags igen. Aleksander bjöd in till pelagiskt gäddspinn på Ekoln efter jobbet och det var inget att orda om – jag tackade genast ja.

Vi utgick i vanlig ordning från Skarholmen och begav oss mot de olika branter som skulle avhandlas under eftermiddag/kväll. Men innan dess var katastrofen nära. Mina beten och övriga attiraljer ligger numera packade i fem stora plastlådor. Dessa bär jag runt i en stor plastkasse där också extrakläder, termos och mat precis får plats. Denna kasse blir förstås ganska tung då jag gillar att ha med mycket beten. Bara ifall att, så att säga (trots att man i slutändan nästan alltid bara fiskat med max 5 olika). När jag tog klivet ned i Aleksanders Buster XL från bryggan hörde jag ett konstigt, plastigt knakande och samtidigt som jag satte fötterna på båten gick axelremmen av och påsen åkte i vattnet. Den började sakta att sjunka och snabb som en kobra kastade jag mig ned över relingen och sög tag i påsen. Aleksander var också snabbt framme och höll fast mina ben så att inte även jag skulle behöva bada denna eftermiddag när jag sträckte mig långt ut över relingen. Till slut fick jag upp den nu vattenfyllda och betydligt tyngre påsen i båten och betena var därmed räddade. Det var dock ett redigt göra när jag kom hem många timmar senare att lägga ut och hänga upp allt på tork. Nåväl, efter denna tveksamma inledning styrde vi ut ur hamn och bort mot branterna.

 

 

Vi började djupare, på 6-10 meter med större och rejält blyade gummibeten. Betesfisken var på plats och gösarna likaså. Vart vi än begav oss så visade lodet gösbananer på botten. Men inga gäddor. Åtminstone inga som ville äta. När eftermiddagen övergick i kväll tog vi oss in på gräsflader med ca tre meters djup och fiskade över växtligheten istället. Det gav ett par kontakter men inte mer. När klockan blivit runt 20:00 hade vi fortfarande inte krokat någon gädda och efter att Aleksander tjatat om göstrolling i över en halvtimme suckade jag och sade; ok, då.

Vi tacklade om till små vobblers men orkade aldrig sätta i spöhållarna. Det blev lite gammaldags bonnatrolling tillbaka mot hamnen som resulterade i några smågösar. Roligare än så blev det inte men det räckte gott och väl. Det var en fin kväll på sjön, som heller aldrig blev direkt kylig, som tur var. Även mina extrakläder låg ju i den badande påsen…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

#vägrafronta

Sportfisket växer och företagen inom branschen i samma takt. Men vissa tar till missvisande knep; bilder på ”stora” fiskar, i syfte att sälja mer produkter. Något som kan bidra till prestationsångest och självförtroendesänkande prylhets.

Privatpersoner – fronta på! Under en längre tid har detta inlägg legat och puttrat i mina tankar. Jäst och mognat innan det nu börjar att ta form i ord. Det handlar i grund och botten om att jag är leds på frontningar av fiskar. Och då menar jag inte privatpersoner som stolt vill visa upp sina fiskar i bästa tänkbara vinkel; fronta på!

 

Frontad höstgädda, dock inte på raka armar.

 

Jag pratar om de fiskeprofiler knutna till företag, guider, prostaff-medlemmar och andra av branschen sponsrade sportfiskare som håller fram fiskar på raka armar, utan att ange längd och vikt, med enda syfte att sälja mer av ”sin” produkt. Det är jag leds på.

Skev bild. Det ger nämligen en skev bild av verkligheten. Och då tänker jag främst på den bild av verkligheten som våra sportfiskande ungdomar serveras via sociala medier. På samma sätt som det är lätt att luras av trendsättare, influensers, kändisar, modeller, fitnesspersoner mm att de har så spännande och perfekta liv så gäller samma sak i sportfiskebranschen. Det matas ut stora fiskar av ovan nämnda branschfolk men man ser aldrig rapporter från bompassen eller fiskbilder från de dagar då enbart ett fåtal snipor behagade hugga. Alla har sådana dagar, mer eller mindre.

Misstänkt fusk. Vissa sportfiskeprofiler är förstås oerhört skickliga att lokalisera och locka stor fisk till hugg och detta om och om igen. Men det framgår sällan hur otroligt många timmars nötande som ligger bakom denna kunskap. Hur mycket tid som krävts för att lära sig sina vatten och fiskarnas beteende i dessa. Utan det framstår mest som om de bara åker ut och ganska enkelt fångar jättefiskar så länge ”rätt” bete sitter på linan eller att ”rätt” spö och rulle sitter i näven. Och problemet är att det inte ens alltid rör sig om jättefiskar, utan det ser bara så ut. Vidvinkellinser, raka armar medans kroppen lutas bakåt och de rätta vinklarna gör att t.ex. en gädda på 90-95 cm och mellan 5-6 kilo ser ut som en plussare, inga problem. Samtidigt förstår jag dem. De vill överleva i en bransch med tuff konkurrens. Oavsett om det gäller båtar, beten eller guidningar. Pengarna måste rulla in och den bästa marknadsföringen är stora fiskar. Detta är inget nytt. Men frontas fisken tydligt och medvetet, utan att ange storleken annat än #bigpike eller #plussare, kan man misstänka fusk. Och fusk är att sälja sig själv billigt.

#vägrafronta Nu är jag inte sponsrad av någon. Inte heller någon känd sportfiskeprofil som influerar särskilt många men jag tänker ändå dra mitt strå till stacken. Jag har säkerligen ibland hållit fram fiskar lite väl långt genom åren av bloggande för att få till häftigare bloggbilder. Men det är slut med det nu. Mina fiskebilder framöver kommer att visa gäddans verkliga storlek, på böjda armar med armbågarna så långt bak det går utan att gäddans kropp (och slemskikt) nuddar jackan/tröjan. Dessutom med den nystartade taggen; #vägrafronta under mina bilder.

 

 

Skärpning branschen! Vad är då syftet med detta, varför bry sig om något som i högsta grad skulle falla under kategorin i-landsproblem? För att sportfiske är kärlek. Sportfiske är passion och avkoppling. För många också en livsstil. Sportfiske är inte prestationsångest. Inte heller självförtroendesänkande prylhets. Något många av branschens företag bidrar till med missvisande bilder av ”stora” fiskar. Så, skärpning branschen! Vissa (ingen nämnd, ingen glömd) tar redan sitt ansvar och visar en mer korrekt sida av vad sportfiske egentligen innebär. Jag önskar och hoppas att fler följer deras exempel. Ett litet steg på vägen är att berätta om sina bompass, visa bilder på små gäddor också eller att helt enkelt bara dra tillbaka armbågarna och tagga bilden med #vägrafronta.

Skitfiske på er, så länge!