Hemmavattnet öppet

Värmen drog in under slutet av förra veckan och det knakade till ordentligt i upplands sista, envisa isar. På ”mina” sjöar låg det fortfarande lite is på fredagens eftermiddag (trots att det varit 22 grader varmt och blåsigt under dagen) men på morgonen efter var allt borta. Premiärpasset på söndagen skulle bli av. Äntligen!

Strax innan 07:00 på söndagen syntes jag vända på och dra min tunga plastbåt mot vattnet. All vinterförvarad utrustning fyllde snart nog durken och precis som jag skulle ta en kopp kaffe svängde dagens fiskesällskap in på parkeringen. Det var den gode Roger ”Miroque” Micklesson som i veckan innan kontaktat mig angående isläget i norra uppland då han tänkt sjösätta sin gummibåt i någon av alla sjöar. Istället blev han inbjuden till mig på premiärpass.

 

Taggad Roger i solig aprilmorgon.

 

Det var bara lite drygt ett dygn sedan isen gick men det var redan 6-7 grader i vattnet. Ett vatten som var högre än jag någonsin sett i denna sjö. Jag har en sten i båtplatsviken som jag brukar använda som riktmärke. Under normal vårflod sticker endast toppen upp över ytan.

 

Stenen vid riktigt lågvatten. Gula randen vittnar om den normala sommarnivån.

 

Nu var stenen helt borta och det kanske inte verkar så speciellt. Men för en sjö med medeldjup under 1,5 meter gör ett par decimeter hit eller dit stor skillnad. Förutsättningarna för gäddfisket var nu klart annorlunda än tidigare år och det skulle bli riktigt spännande att börja luska ut vad som gällde just denna vår.

De senaste åren när vattnet varit lägre och mer av förra årets växtlighet funnits kvar har stor del av fisket lagts på frivattnet. Det fanns att gömma sig i överallt och gäddorna stod utspridda. Men de nya förutsättningarna gjorde att jag främst ville söka vassnära detta pass. Pilla in beten i fickor och runt stubbvass.

Vi började att drifta i den lätta nordanvinden. Solen lös starkt och reflekterades fint i de guldglittriga betena som svingades entusiastiskt. Roger körde med ett Wolfcreekbete i tånglakekostym med motoroilpaddel och plockade ett flertal mindre fiskar på kort tid.

 

 

Själv var jag betesbytaren nummer 1 under gårdagen. Jag var så sugen att prova en rad olika beten och slogs hela tiden av tanken; ”ja just ja, jag har ju den där också…” Med facit i hand så hittade jag aldrig melodin för dagen utan krokade mina sporadiska gäddor på olika beten. Roger däremot krokade flest gäddor under gårdagen och samtliga tog på antingen hans WC-bete eller på en abborrfärgad Curly Lucy med röd tail.

 

Jag körde mest med dova, naturliga färger men en av mina fiskar ville ha en skrikig, hemsnidad tail.

 

En i mängden av Rogers Curly Lucy-gäddor.

 

 

Vi kom till en fin vassträcka och solen gick i moln. Jag valde att downsizea och satte på en blå/vit Burt18 med röd paddel. Efter ett par kast tog det tvärstopp i ett karatehugg deluxe. Fisken bröt genast yta och ställde sig på tvären med tyngd – tecken på större fisk. ”Bättre fisk”- utbrast jag nervöst och Roger frågade om det var läge för håven. Ja, nja, kanske, nej, jo – lät det under drillningen. Fisken kom in för snällt och det visades sig snart att den inte var särskilt stor alls utan bara stark. Taggad, exalterad och ringrostig i känslan efter 4,5 månaders uppehåll är det lätt att missbedöma storleken tydligen…

 

Passets största (eller minst lilla) gädda.

 

Vi fiskade oss vidare in i dagen och vid lunchtid hade vi krokat 17 gäddor. Ett resultat som var klart godkänt med tanke på att vattentemperaturen (som under dagen gick upp till 9 grader) skvallrade om att leken inletts. Vi saknade dock en toppfisk men den kanske skulle komma på eftermiddagen?

Roger hade utlovat lunch och det var en milt uttryckt exemplarisk gäst som halade fram en liten portabel gasolgrill, högrevsburgare, bacon och alla andra tillbehör man kan tänkas vilja ha på sin burgare.

 

Lunchmästare Roger

 

Han satte som en ny standard i min båt, tycker jag. En ny tradition, rent av. Att gästen bjuder på mat, vilken lyx. Det var grymt gott och mycket uppskattat, tack!

Mätta och belåtna fiskade vi oss vidare, drift på drift. Vinden mojnade efter hand, värmen steg markant och fisket dog dessvärre av helt. Under de sista timmarna lyckades vi bara kroka en enda fisk och det var Roger som drog en snipa. Vid tre-tiden var vi tyvärr tvungna att avbryta och premiärpasset på hemmavattnet var över. 18 krokade gäddor, vackert vårväder, rördrommens besynnerliga läte i vassen, trevligt sällskap och god mat – vad mer kan man önska? Jo, att fiskepasset kunde vara för evigt kanske. Det skulle man faktiskt kunna önska sig…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *