Båtpremiär hos Freddan

Vårlandskapet susade förbi. Mil efter mil i ett dovt och lätt sövande surrande av däckens framfart över asfalten. Bredvid mig på passagerarsätet låg snus, kaffetermos och vatten uppradat. Allt man behöver för en 45 mil lång resa söderut. I övriga delar av bilen trängdes spön, beteshink, sovsäck, väskor och andra nödvändiga prylar som kan tänkas behövas för en rejäl spinnpremiär. En hel spinnhelg, till och med.

Jag och Freddan hade i vanlig ordning planerat in en årlig vårträff. Den långdragna vintern gjorde att vi tänkt oss slutet av april men det blev hastigt framflyttat när isen gick redan förra helgen i Misterhults skärgård. Då spinnbegäret är närmast olidligt vid denna tid på året tog det knappast emot att tidigarelägga det hela med ett par veckor.

Planen var att åka ned efter jobbet på fredagen, komma fram runt 18-tiden, sjösätta Freddans lilla båt, åka ut och fiska ett par timmar och sedan slå tältläger för natten. Sedan fiska precis hela lördagen, tälta en natt till och fiska fram till lunch på söndagen innan det var dags för mig att dra norrut igen.

På fredagen, strax innan 18:00, sladdade jag in på Freddans uppfart, taggad och exalterad på ett sällan skådat sätt. Jag hann både att packa ur bilen och byta om men minns det knappt. Plötsligt satt jag i båten bara, trummandes med fingrarna i otålig väntan på att få komma ut på öppet vatten. Det är något magiskt med säsongens första båttur. Vattnet är kallt, gäddorna stela och tröga men det har som ingen betydelse. Det är en sådan intensiv lycka att bara få komma ut efter drygt fyra månaders väntan.

Vi styrde direkt mot den skyddade mar där vi tänkt att både tälta samt att lägga fredagskvällens korta fisketid. Efter att ha dumpat tält, mat och ryggsäckar på land kunde vi äntligen lägga de första kasten i kvällssolen. Jag började med slider men då vattenståndet var extremt lågt var det inte långt mellan ytan och den heltäckande matta av gräs som pryder botten på denna mar. Det blev en nästan ytgående tail istället (snidad av Sebastian Nordström) och det small till nästan direkt. Hugget var stenhårt och fisken spjärnade emot ordentligt. Under en kort stund kändes den ganska stor men det var bara en kombination av att den ställde sig på tvären samt min ringrostighet. När man inte känt ett spinnhugg på 4,5 månader är det lätt att dra förhastade slutsatser.

 

Årets första gädda och lyckan var stor.

 

Vi fiskade oss vidare in i kvällen men det hände inte så mycket mer än några nyfikna följare. Efter 1,5 timmes fiske började det bli dags att resa tält, starta en brasa och fixa mat.

 

 

Det blev en riktigt god avslutning på kvällen med hemgjord chorizo, lägereld och trevligt sällskap, med svanarnas eviga sång i bakgrunden.

På lördagens morgon vaknade jag tidigt. Det var ganska kyligt utanför samtidigt som sovsäckens värme omslöt. Jag tog en morgonsnus och låg kvar en god stund, lyssnande på naturen utanför tältduken och bara njöt. Bekväma, fina hotellrum i all ära men det är svårslaget att bo direkt i naturen.

 

Utsikt från ”frukostbordet”. Tidig och magisk morgon.

 

Det kokades gröt och sedan även kaffe. Termosen fylldes till bredden och sedan var det dags att starta fiskelördagen. När vi packade ned oss i båten syntes löjor sprätta i ytan en bit bort. Abborrjakt. Jag hade tagit med mitt lilla spö också och tänkte inleda den soliga och vindfria morgonen med några abborrkast. I andra kastet högg det brutalt. Fighten som sedan satte igång var inte att leka med. Fisken var urstark och gjorde flertalet rusningar mot botten. Det var garanterat inte en gädda men kändes ändå så stor och stark. Kunde det vara en gigantisk abborre? Adrenalinet rusade och Freddan greppade håven. Till slut visade sig fisken och samtidigt kom besvikelsen.

 

Ett dasslock på ca 3 kilo, krokad i stjärtspolen och därmed urstark.

 

I kastet efter fick jag helgens enda abborre på ca 500 g, gjorde några kast till men bytte sedan till gäddspöt som sedan stannade i näven under resten av helgen.

Vi fiskade en stund på morgonen i maren men det resulterade enbart i några försiktiga pet och följen. Det var för soligt och för lite vind för det supergrunda området så vi drog ut till andra hak. Freddan är van att vara i stort sett ensam i denna lilla del av skärgården men under lördagen hade vi nära sällskap av tre andra sportfiskebåtar samt en handfull landfiskare. Det blev plötsligt konkurrens om de intressanta ställena men samtidigt var det också ett tecken på att vi hade tänkt rätt. Jag har nämligen aldrig fiskat i dessa vatten under tidig vår förut och knappt Freddan heller. Vi hade ganska dålig koll på var vårgäddorna brukar stå vid denna tid på året men fick det alltså bekräftat när de amerikanska aluminiumbåtarna anlände en efter en. Men ingen båt fick några gäddor, nästan. Jag drog ett par sporadiska snipor och vi såg att det kom upp några små i andra båtar också. Det var en trög dag, gruvligt trög.

Vid lunchtid hade vi bara krokat två små fiskar trots att vi testat en rad olika typer av beten, storlekar och färger. Fisket fortsatte på samma sätt under den tidiga eftermiddagen. Planen var att lägga sista tredjedelen av passet i maren. Precis som vi gjorde oss redo att åka in dit igen kom en till alubåt insladdande mot den trånga (och tack vare lågvattnet; extremt grunda) passagen in till maren. -Nej, det är inte sant” – sa jag. ”Men de kommer nog inte in med den där”, sa Freddan. En rejält bred båt, frontmonterad motor och en mängd grunt liggande stenar som man måste sick-sacka sig fram emellan samtidigt som rännan i den täta vassen knappt ens är 1,5 meter bred. De kom in. Före oss och lade sig på precis den kant som vi lämnat till senare, ”sparat det bästa till sist”. Vi tog oss också in, åkte till lägret och tog en kopp kaffe i eftermiddagssolen samtidigt som vi surt tittade på när Starweld-båtens passagerare drog fyra-fem mindre gäddor på kort tid. De hade ankrat så vi drog ut igen, rundade dem och lade oss hundra meter längre in i maren. Vi krokade också några snipor här och där medan vi drev längs motsatt kant mot den där andra båten nu också driftade. Till slut beslutade de sig för att dra vidare och vi var ensamma i det lilla och nästan slutna systemet igen. Ljuset började sakta att dra sig undan för kvällen och jag valde att sätta på en riktigt lysande Burt18. Det högg direkt en, vad jag först trodde var, bättre fisk. Men det var ännu en liten gädda, om än väldigt stark.

 

Litet krutpaket till tröstgädda.

 

Fiskemässigt bjöd inte denna lördag på mer än så. Det var tufft fiske med stundvis full gäddlek inne på de grundaste gräsflaken, strålande sol och knappt någon vind. Vi krokade fem gäddor, en abborre och en felkrokad brax på hela dagen. Men det var ändå helt fantastiskt. Att bara få stå i en båt och spinnfiska i öppet vatten igen – magiskt.

Kvällen sänkte sig över Misterhults skärgård, elden brann, mat och kaffe tillagades och sjöfåglarna väsnades så där lite lagom i närheten. När vi kröp ned i sovsäckarna hördes även abborren jaga i ytan och något (förmodligen vildsvin) bryta små kvistar i sin framfart genom skogen. Trevlig avslutning på en trevlig fiskedag.

Under gårdagen hade förutsättningarna ändrats jämfört med lördagen. Gråa moln låg som ett lågt tak över skärgården. Vissa moln nuddade till och med ytan och den lätta dimman svepte in i omgångar under morgonen. När vi väl drog ut i båten satte jag på en Mcrubber i ”Firetiger”-kostym och fick aldrig anledning att byta. Gäddorna var med på noterna och högg från start. Det var våldsamma hugg, många missade attacker och ett flertal följen. Under första fisketimmen hade vi krokat nästan lika många gäddor som under hela lördagen.

 

Söndagens (och hela helgens) minst lilla gädda. En förlekstjockis på kanske fyra kilo.

 

Söndagens fiskepass varade inte länge tyvärr. Lägret skulle brytas, lunch lagas och sedan tillbaka till Freddans båtplats innan min knappt fem timmar långa hemresa kunde påbörjas.

 

På väg hemåt.

 

Strax efter klockan 13:00 styrde jag ut från Freddans gårdsplan, vinkande i backspegeln med blandade känslor. Jag var oerhört nöjd och glad över att ha fått både träffa Freddan samt spinnfiska igen. Men samtidigt också den där känslan av tomhet som uppstår när något man sett fram emot så mycket plötsligt är över.

De 45 milen hem susade förbi. I tanken var jag kvar i maren hela tiden. Även när jag slöt ögonen senare på kvällen, hemma med huvudet på egen kudde. Nu är det närmast omöjligt att tålmodigt vänta på nästa spinnpass. Framförallt med tanke på att isarna fortfarande ligger stadigt på sjöarna hos mig. Kan de ha gått upp tills på söndag, efter en vecka som verkar bjuda på massor av plusgrader? Det är tveksamt men man kan nog inte hoppas mer än vad jag gör i detta nu.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *