Återkommande vårvisa

Det är samma visa varje år. Isarna går i södra delen av landet, folk har spinnfiskepremiär och överlyckliga män i Gore-Texkläder basunerar ut sin eufori. I norr skriker alla arma satar ut i avundsjuk förtvivlan när bilder på feta förleksgäddor dyker upp i flödena. Det blir lätt tjatigt och nästan klichéartat när sociala medier överflödas med dessa inlägg. Det blir scroll… suck… scroll, scroll… suck…

 

 

Men sedan står man plötsligt där själv, vid en nyligen isfri å (där man vet att det är för tidigt för att få någon gädda överhuvudtaget), med spinnspöet i näven och ett ansikte som inte kan sluta att flina. Det är så barnsligt roligt. Att bara få kasta igen efter en lång vinter. Att få välja mellan lite olika beten, fundera kring vilket som passar bäst med vattendragets siktdjup och ström, testa gången på dem, kasta, veva.

 

 

Denna glädje vill man ju dela med sig av, det är högst förståeligt. ”Delad glädje är dubbel glädje” – som det brukar heta. Fram med mobilen, klick, klick och ut på Instagram att det minsann är spinnpremiär. Sedan är man själv del av fenomenet som återkommer varje vår och minns plötsligt precis varför; det är för roligt för att låta bli, helt enkelt.

 

 

Sedan kommer jag hem och skriver dessutom ett blogginlägg som detta vilket inte heller är särskilt unikt. Det blir samma visa varje år även här, av samma anledning som nämndes ovan.

Skitfiske på er, så länge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *