Ny helg, nya besök

En vecka har gått sedan islossningen på mitt hemmavatten. Efter förra söndagens pass med Roger blev abstinensen hård och jag gav mig ut på ett kortare eftermiddagspass i onsdags. Gäddorna var med på noterna och jag krokade sex stycken. Sniporna verkade leka för samtliga båtade fiskar låg mellan ca 80 – 90 cm. Dessutom brände jag en riktigt fin fisk vars rejäla huvud skymtade i vattnet innan den slet sig fri.

 

 

Gäddorna var kräsna denna dag. Trots att jag fiskade en del med andra beten också var det bara ett enda som gällde:

 

Mcrubber, ”Skymningen”

 

Det var ett härligt men kort pass som åter påminde om vilken lyx det är att ha möjlighet till en sväng förbi sjön efter jobbet.

Veckan gick fort och plötsligt var det söndag igen. Ny helg, nya besök. Micke ”Caesarlures” och Kenneth (som besökte mig en sväng i höstas) kom upp från Stockholm för en heldag i min lilla plastskuta.

Tungt lastade och med klart begränsat durkutrymme svängde vi ut i den soliga men också kyliga morgonen.

 

 

Vattentemperaturen hade sjunkit lite och gäddorna var tröga till en början. Vi driftade lite kors och tvärs i den svaga vinden som inte riktigt kunde bestämma riktning. Sniporna vaknade efter en stund och det var starten på ett saktagående rally som höll i sig under hela dagen.

 

 

 

I stort sett alla gäddor var utlekta och hade tjocka, fiskfyllda magar. Och alla var små. Vi hade inte en enda kontakt med bättre fisk och det blev snart nog uppenbart att de lekte för fullt. Vi sökte dock tålmodigt vidare efter bättre fisk men hade vid lunchtid bara hittat smågäddor, runt femton stycken.

 

Micke bjöd på lunch och grillade burgare som ett proffs.

 

Medan vi tryckte i oss de goda burgarna spanade jag ut över vattnet och såg att både moln och vind tilltog. Det såg lovande ut inför eftermiddagens nya drifter men när vi väl var ute i båten igen såg det något annorlunda ut:

 

 

Fisket blev riktigt segt och vi krokade några sporadiska snipor här och där. Till skillnad från de två tidigare passen sedan islossningen fanns det ingen som helst röd tråd vad gällde beten eller färger under gårdagen. De högg på allt eller inget – stort eller smått, dovt eller grällt, paddel, jerk eller tail – det verkade kvitta. Även för de större fiskarna, som var fullt upptagna med kärleksbestyr istället.

Först när passet led mot sitt slut ändrade vinden riktning och tilltog samtidigt som mörka moln täckte solen. Smågäddorna vaknade till liv ordentligt och vi smattrade upp ett gäng under sista timmen.

 

 

Strax efter klockan 17:00 var det dags att avsluta det roliga och bege sig hemåt. 34 gäddor fick se sig avkrokade under dagen och en mängd följen och pet på det. Ett klart godkänt resultat om man bortser från att dagens största fisk inte kan ha vägt mer än 2,5 kilo. Vi var de ofrivilliga snipjägarna men det kändes som det kvittade. Vi hade precis lika roligt ändå. Tack Micke och Kenneth för en trevlig dag! Och extra tack till Micke för lunchen och ett redigt knippe Burtar som kommer att tuggas rejält framöver!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Hemmavattnet öppet

Värmen drog in under slutet av förra veckan och det knakade till ordentligt i upplands sista, envisa isar. På ”mina” sjöar låg det fortfarande lite is på fredagens eftermiddag (trots att det varit 22 grader varmt och blåsigt under dagen) men på morgonen efter var allt borta. Premiärpasset på söndagen skulle bli av. Äntligen!

Strax innan 07:00 på söndagen syntes jag vända på och dra min tunga plastbåt mot vattnet. All vinterförvarad utrustning fyllde snart nog durken och precis som jag skulle ta en kopp kaffe svängde dagens fiskesällskap in på parkeringen. Det var den gode Roger ”Miroque” Micklesson som i veckan innan kontaktat mig angående isläget i norra uppland då han tänkt sjösätta sin gummibåt i någon av alla sjöar. Istället blev han inbjuden till mig på premiärpass.

 

Taggad Roger i solig aprilmorgon.

 

Det var bara lite drygt ett dygn sedan isen gick men det var redan 6-7 grader i vattnet. Ett vatten som var högre än jag någonsin sett i denna sjö. Jag har en sten i båtplatsviken som jag brukar använda som riktmärke. Under normal vårflod sticker endast toppen upp över ytan.

 

Stenen vid riktigt lågvatten. Gula randen vittnar om den normala sommarnivån.

 

Nu var stenen helt borta och det kanske inte verkar så speciellt. Men för en sjö med medeldjup under 1,5 meter gör ett par decimeter hit eller dit stor skillnad. Förutsättningarna för gäddfisket var nu klart annorlunda än tidigare år och det skulle bli riktigt spännande att börja luska ut vad som gällde just denna vår.

De senaste åren när vattnet varit lägre och mer av förra årets växtlighet funnits kvar har stor del av fisket lagts på frivattnet. Det fanns att gömma sig i överallt och gäddorna stod utspridda. Men de nya förutsättningarna gjorde att jag främst ville söka vassnära detta pass. Pilla in beten i fickor och runt stubbvass.

Vi började att drifta i den lätta nordanvinden. Solen lös starkt och reflekterades fint i de guldglittriga betena som svingades entusiastiskt. Roger körde med ett Wolfcreekbete i tånglakekostym med motoroilpaddel och plockade ett flertal mindre fiskar på kort tid.

 

 

Själv var jag betesbytaren nummer 1 under gårdagen. Jag var så sugen att prova en rad olika beten och slogs hela tiden av tanken; ”ja just ja, jag har ju den där också…” Med facit i hand så hittade jag aldrig melodin för dagen utan krokade mina sporadiska gäddor på olika beten. Roger däremot krokade flest gäddor under gårdagen och samtliga tog på antingen hans WC-bete eller på en abborrfärgad Curly Lucy med röd tail.

 

Jag körde mest med dova, naturliga färger men en av mina fiskar ville ha en skrikig, hemsnidad tail.

 

En i mängden av Rogers Curly Lucy-gäddor.

 

 

Vi kom till en fin vassträcka och solen gick i moln. Jag valde att downsizea och satte på en blå/vit Burt18 med röd paddel. Efter ett par kast tog det tvärstopp i ett karatehugg deluxe. Fisken bröt genast yta och ställde sig på tvären med tyngd – tecken på större fisk. ”Bättre fisk”- utbrast jag nervöst och Roger frågade om det var läge för håven. Ja, nja, kanske, nej, jo – lät det under drillningen. Fisken kom in för snällt och det visades sig snart att den inte var särskilt stor alls utan bara stark. Taggad, exalterad och ringrostig i känslan efter 4,5 månaders uppehåll är det lätt att missbedöma storleken tydligen…

 

Passets största (eller minst lilla) gädda.

 

Vi fiskade oss vidare in i dagen och vid lunchtid hade vi krokat 17 gäddor. Ett resultat som var klart godkänt med tanke på att vattentemperaturen (som under dagen gick upp till 9 grader) skvallrade om att leken inletts. Vi saknade dock en toppfisk men den kanske skulle komma på eftermiddagen?

Roger hade utlovat lunch och det var en milt uttryckt exemplarisk gäst som halade fram en liten portabel gasolgrill, högrevsburgare, bacon och alla andra tillbehör man kan tänkas vilja ha på sin burgare.

 

Lunchmästare Roger

 

Han satte som en ny standard i min båt, tycker jag. En ny tradition, rent av. Att gästen bjuder på mat, vilken lyx. Det var grymt gott och mycket uppskattat, tack!

Mätta och belåtna fiskade vi oss vidare, drift på drift. Vinden mojnade efter hand, värmen steg markant och fisket dog dessvärre av helt. Under de sista timmarna lyckades vi bara kroka en enda fisk och det var Roger som drog en snipa. Vid tre-tiden var vi tyvärr tvungna att avbryta och premiärpasset på hemmavattnet var över. 18 krokade gäddor, vackert vårväder, rördrommens besynnerliga läte i vassen, trevligt sällskap och god mat – vad mer kan man önska? Jo, att fiskepasset kunde vara för evigt kanske. Det skulle man faktiskt kunna önska sig…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Båtpremiär hos Freddan

Vårlandskapet susade förbi. Mil efter mil i ett dovt och lätt sövande surrande av däckens framfart över asfalten. Bredvid mig på passagerarsätet låg snus, kaffetermos och vatten uppradat. Allt man behöver för en 45 mil lång resa söderut. I övriga delar av bilen trängdes spön, beteshink, sovsäck, väskor och andra nödvändiga prylar som kan tänkas behövas för en rejäl spinnpremiär. En hel spinnhelg, till och med.

Jag och Freddan hade i vanlig ordning planerat in en årlig vårträff. Den långdragna vintern gjorde att vi tänkt oss slutet av april men det blev hastigt framflyttat när isen gick redan förra helgen i Misterhults skärgård. Då spinnbegäret är närmast olidligt vid denna tid på året tog det knappast emot att tidigarelägga det hela med ett par veckor.

Planen var att åka ned efter jobbet på fredagen, komma fram runt 18-tiden, sjösätta Freddans lilla båt, åka ut och fiska ett par timmar och sedan slå tältläger för natten. Sedan fiska precis hela lördagen, tälta en natt till och fiska fram till lunch på söndagen innan det var dags för mig att dra norrut igen.

På fredagen, strax innan 18:00, sladdade jag in på Freddans uppfart, taggad och exalterad på ett sällan skådat sätt. Jag hann både att packa ur bilen och byta om men minns det knappt. Plötsligt satt jag i båten bara, trummandes med fingrarna i otålig väntan på att få komma ut på öppet vatten. Det är något magiskt med säsongens första båttur. Vattnet är kallt, gäddorna stela och tröga men det har som ingen betydelse. Det är en sådan intensiv lycka att bara få komma ut efter drygt fyra månaders väntan.

Vi styrde direkt mot den skyddade mar där vi tänkt att både tälta samt att lägga fredagskvällens korta fisketid. Efter att ha dumpat tält, mat och ryggsäckar på land kunde vi äntligen lägga de första kasten i kvällssolen. Jag började med slider men då vattenståndet var extremt lågt var det inte långt mellan ytan och den heltäckande matta av gräs som pryder botten på denna mar. Det blev en nästan ytgående tail istället (snidad av Sebastian Nordström) och det small till nästan direkt. Hugget var stenhårt och fisken spjärnade emot ordentligt. Under en kort stund kändes den ganska stor men det var bara en kombination av att den ställde sig på tvären samt min ringrostighet. När man inte känt ett spinnhugg på 4,5 månader är det lätt att dra förhastade slutsatser.

 

Årets första gädda och lyckan var stor.

 

Vi fiskade oss vidare in i kvällen men det hände inte så mycket mer än några nyfikna följare. Efter 1,5 timmes fiske började det bli dags att resa tält, starta en brasa och fixa mat.

 

 

Det blev en riktigt god avslutning på kvällen med hemgjord chorizo, lägereld och trevligt sällskap, med svanarnas eviga sång i bakgrunden.

På lördagens morgon vaknade jag tidigt. Det var ganska kyligt utanför samtidigt som sovsäckens värme omslöt. Jag tog en morgonsnus och låg kvar en god stund, lyssnande på naturen utanför tältduken och bara njöt. Bekväma, fina hotellrum i all ära men det är svårslaget att bo direkt i naturen.

 

Utsikt från ”frukostbordet”. Tidig och magisk morgon.

 

Det kokades gröt och sedan även kaffe. Termosen fylldes till bredden och sedan var det dags att starta fiskelördagen. När vi packade ned oss i båten syntes löjor sprätta i ytan en bit bort. Abborrjakt. Jag hade tagit med mitt lilla spö också och tänkte inleda den soliga och vindfria morgonen med några abborrkast. I andra kastet högg det brutalt. Fighten som sedan satte igång var inte att leka med. Fisken var urstark och gjorde flertalet rusningar mot botten. Det var garanterat inte en gädda men kändes ändå så stor och stark. Kunde det vara en gigantisk abborre? Adrenalinet rusade och Freddan greppade håven. Till slut visade sig fisken och samtidigt kom besvikelsen.

 

Ett dasslock på ca 3 kilo, krokad i stjärtspolen och därmed urstark.

 

I kastet efter fick jag helgens enda abborre på ca 500 g, gjorde några kast till men bytte sedan till gäddspöt som sedan stannade i näven under resten av helgen.

Vi fiskade en stund på morgonen i maren men det resulterade enbart i några försiktiga pet och följen. Det var för soligt och för lite vind för det supergrunda området så vi drog ut till andra hak. Freddan är van att vara i stort sett ensam i denna lilla del av skärgården men under lördagen hade vi nära sällskap av tre andra sportfiskebåtar samt en handfull landfiskare. Det blev plötsligt konkurrens om de intressanta ställena men samtidigt var det också ett tecken på att vi hade tänkt rätt. Jag har nämligen aldrig fiskat i dessa vatten under tidig vår förut och knappt Freddan heller. Vi hade ganska dålig koll på var vårgäddorna brukar stå vid denna tid på året men fick det alltså bekräftat när de amerikanska aluminiumbåtarna anlände en efter en. Men ingen båt fick några gäddor, nästan. Jag drog ett par sporadiska snipor och vi såg att det kom upp några små i andra båtar också. Det var en trög dag, gruvligt trög.

Vid lunchtid hade vi bara krokat två små fiskar trots att vi testat en rad olika typer av beten, storlekar och färger. Fisket fortsatte på samma sätt under den tidiga eftermiddagen. Planen var att lägga sista tredjedelen av passet i maren. Precis som vi gjorde oss redo att åka in dit igen kom en till alubåt insladdande mot den trånga (och tack vare lågvattnet; extremt grunda) passagen in till maren. -Nej, det är inte sant” – sa jag. ”Men de kommer nog inte in med den där”, sa Freddan. En rejält bred båt, frontmonterad motor och en mängd grunt liggande stenar som man måste sick-sacka sig fram emellan samtidigt som rännan i den täta vassen knappt ens är 1,5 meter bred. De kom in. Före oss och lade sig på precis den kant som vi lämnat till senare, ”sparat det bästa till sist”. Vi tog oss också in, åkte till lägret och tog en kopp kaffe i eftermiddagssolen samtidigt som vi surt tittade på när Starweld-båtens passagerare drog fyra-fem mindre gäddor på kort tid. De hade ankrat så vi drog ut igen, rundade dem och lade oss hundra meter längre in i maren. Vi krokade också några snipor här och där medan vi drev längs motsatt kant mot den där andra båten nu också driftade. Till slut beslutade de sig för att dra vidare och vi var ensamma i det lilla och nästan slutna systemet igen. Ljuset började sakta att dra sig undan för kvällen och jag valde att sätta på en riktigt lysande Burt18. Det högg direkt en, vad jag först trodde var, bättre fisk. Men det var ännu en liten gädda, om än väldigt stark.

 

Litet krutpaket till tröstgädda.

 

Fiskemässigt bjöd inte denna lördag på mer än så. Det var tufft fiske med stundvis full gäddlek inne på de grundaste gräsflaken, strålande sol och knappt någon vind. Vi krokade fem gäddor, en abborre och en felkrokad brax på hela dagen. Men det var ändå helt fantastiskt. Att bara få stå i en båt och spinnfiska i öppet vatten igen – magiskt.

Kvällen sänkte sig över Misterhults skärgård, elden brann, mat och kaffe tillagades och sjöfåglarna väsnades så där lite lagom i närheten. När vi kröp ned i sovsäckarna hördes även abborren jaga i ytan och något (förmodligen vildsvin) bryta små kvistar i sin framfart genom skogen. Trevlig avslutning på en trevlig fiskedag.

Under gårdagen hade förutsättningarna ändrats jämfört med lördagen. Gråa moln låg som ett lågt tak över skärgården. Vissa moln nuddade till och med ytan och den lätta dimman svepte in i omgångar under morgonen. När vi väl drog ut i båten satte jag på en Mcrubber i ”Firetiger”-kostym och fick aldrig anledning att byta. Gäddorna var med på noterna och högg från start. Det var våldsamma hugg, många missade attacker och ett flertal följen. Under första fisketimmen hade vi krokat nästan lika många gäddor som under hela lördagen.

 

Söndagens (och hela helgens) minst lilla gädda. En förlekstjockis på kanske fyra kilo.

 

Söndagens fiskepass varade inte länge tyvärr. Lägret skulle brytas, lunch lagas och sedan tillbaka till Freddans båtplats innan min knappt fem timmar långa hemresa kunde påbörjas.

 

På väg hemåt.

 

Strax efter klockan 13:00 styrde jag ut från Freddans gårdsplan, vinkande i backspegeln med blandade känslor. Jag var oerhört nöjd och glad över att ha fått både träffa Freddan samt spinnfiska igen. Men samtidigt också den där känslan av tomhet som uppstår när något man sett fram emot så mycket plötsligt är över.

De 45 milen hem susade förbi. I tanken var jag kvar i maren hela tiden. Även när jag slöt ögonen senare på kvällen, hemma med huvudet på egen kudde. Nu är det närmast omöjligt att tålmodigt vänta på nästa spinnpass. Framförallt med tanke på att isarna fortfarande ligger stadigt på sjöarna hos mig. Kan de ha gått upp tills på söndag, efter en vecka som verkar bjuda på massor av plusgrader? Det är tveksamt men man kan nog inte hoppas mer än vad jag gör i detta nu.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

Återkommande vårvisa

Det är samma visa varje år. Isarna går i södra delen av landet, folk har spinnfiskepremiär och överlyckliga män i Gore-Texkläder basunerar ut sin eufori. I norr skriker alla arma satar ut i avundsjuk förtvivlan när bilder på feta förleksgäddor dyker upp i flödena. Det blir lätt tjatigt och nästan klichéartat när sociala medier överflödas med dessa inlägg. Det blir scroll… suck… scroll, scroll… suck…

 

 

Men sedan står man plötsligt där själv, vid en nyligen isfri å (där man vet att det är för tidigt för att få någon gädda överhuvudtaget), med spinnspöet i näven och ett ansikte som inte kan sluta att flina. Det är så barnsligt roligt. Att bara få kasta igen efter en lång vinter. Att få välja mellan lite olika beten, fundera kring vilket som passar bäst med vattendragets siktdjup och ström, testa gången på dem, kasta, veva.

 

 

Denna glädje vill man ju dela med sig av, det är högst förståeligt. ”Delad glädje är dubbel glädje” – som det brukar heta. Fram med mobilen, klick, klick och ut på Instagram att det minsann är spinnpremiär. Sedan är man själv del av fenomenet som återkommer varje vår och minns plötsligt precis varför; det är för roligt för att låta bli, helt enkelt.

 

 

Sedan kommer jag hem och skriver dessutom ett blogginlägg som detta vilket inte heller är särskilt unikt. Det blir samma visa varje år även här, av samma anledning som nämndes ovan.

Skitfiske på er, så länge!