Säsongens sista ismete? (hoppas jag)

Ni som följt mina senaste och sporadiska inlägg vet att jag misslyckats kapitalt med ismetet denna säsong. Bompassen har radats upp efter varandra trots olika vatten och olika beten. Det enda som var gemensamt med dessa pass var vädret. Lågtryck, gråmulet och snö – varenda gång. Det var förstås inget självvalt scenario utan slumpen som bjöd oss denna dåliga hand på just de dagar då vi kunde fiska.

Men under gårdagen vände turen med vädret. Klarblå himmel, strålande sol och 7 plusgrader. Jag och Aleksander traskade ut på hemmavattnet för revansch. Vi valde ett nytt ställe där vi inte ismetat tidigare denna säsong men som normalt, under sen höst och tidig vår, håller grov fisk. Vi började att sätta ut våra 18 spön, samtliga riggade med levande mört. Känslan var god och redan innan hälften av spöna var ute kom första fället. Aleksander sprang fram till sitt spö och satte mothugget. Jag riggade spö en bit bort och såg att hans spöböj inte vittnade om någon storlek på fisken. När han sedan utbrast ”oooh, jävlar” samtidigt som jag såg något mindre komma upp ur hålet förstod jag först inte vad som var så spännande med den där lilla gäddan.

 

Riktigt fin bonusborre var det ju…

 

…på dryga 900 gram.

 

Abborren simmade tillbaka och vi fortsatte att klafsa runt i det hemska föret mellan hålen. Tre decimeter ihoptryckt snö vilade på en sjö av smältvatten uppepå isen – mysigt. Typiskt nog precis på den plats vi valt för dagen. Runtomkring var det torrt under snön och skaren bar.

 

 

Rejält trötta och med plaskvåta stövlar och byxben sjönk vi slutligen ned i lägret med en kopp kaffe, blickandes ut över 18 vippor i den strålande vårsolen. Vi satt inte särskilt länge innan Aleksander hade ännu ett fäll som resulterade i en krokad snipa.

 

 

Sedan blev det till att vänta. Kaffe, elda, kaffe, elda och så plötsligt – pling från en av vipporna. Det var på ett utav mina spön och det längst bort. Jag sprang i slasket och kom fram med andan i halsen. Rullen stod still men jag kände ett rejält motstånd när jag försiktigt drog i linan. Jag satte mothugget och upp ur hålet flög ett tomt tackel så när som på en klase växter. Ett klassiskt problem för oss som ismetar i grunda, växtrika sjöar det där – att gäddan tar betet, simmar iväg, kör fast krokarna i spenaten och lyckas dra med betesfisken. Jag suckade djupt, riggade om och värmde hemkokt ärtsoppa över öppen eld istället.

 

Varm mat på isen är ett direkt måste.

 

En god stund senare fick jag en ny chans men denna gång hade, den förmodligen väldigt lilla, gäddan bara nafsat lite på mörten och sedan dragit. Det upprepade sig, tyvärr. Under hela passet hade vi bara åtta fäll. Jag hade tre. Samtliga bom. Aleksander fick två bomfäll, sin fina abborre och två snipor. Det var allt som hände och jag fattar ingenting. Denna sjö som håller så mycket gädda och många större individer. Gäddor som denna vinter varit fullkomligt omöjliga att locka till hugg. Varken väder, plats eller typ av betesfisk har spelat någon större roll – det har varit närmast omöjligt oavsett. Den enda lilla bit av information, av lärande, inför framtiden som jag kan plocka med mig från detta är att sluta ismeta på denna sjö. Å andra sidan har jag ju bommat på flera andra vatten också denna vinter. Jag vet inte längre vad jag håller på med. Kan det inte bara bli öppet vatten nu? Snälla?

 

Skitfiske på er, så länge!

 

P.s

Ska man bomma ska man göra det med stil i nya FishEco-jackan. Och med ett leende på läpparna…

 

 

 

Allt på is

För första gången på oförskämt länge låter jag fingrarna trevande söka efter bokstäverna på tangentbordet. Det känns ringrostigt, ovant. Mitt bloggande har runnit ut i sanden, sakta förtvinat i samma takt som mina fiskepass har blivit färre och mindre fångstgivande. Jag behöver hitta tillbaka till känslan. Den som har svalnat – äsch vad fan; den som är helt djupfryst likt det karga vinterlandskap utanför mitt fönster, årstiden till trots. Men samtidigt vet jag att den kommer tillbaka, att den tinar med isarna, värms upp av vårsolen. Det känns långt bort bara, så långt bort.

I helgen gick ju Sportfiskemässan av stapeln. Jag skulle ha suttit på communitygatan alla tre dagar, var det planerat. Men förhinder dök upp i sista sekund och jag blev tvungen att ställa in. Tråkigt men sådant som händer. Jag kom åtminstone loss på söndagen och infann mig som besökare vilket har sina fördelar. Som utställare har man otroligt kul när man träffar och pratar med besökare men tiden att gå runt och träffa andra utställare är begränsad. Som besökare finns all den tiden och det var riktigt trevligt att gå runt och snacka med betesbyggare, mina tänkta communitygrannar och andra utställare.

 

Satt och hängde en del hos Micke ”Caesarlures” som bjöd på ny kepa. Kanske för att jag valt en T-shirt men hans logga, dagen till ära?

 

Mässan var lika rolig som alltid och planen är att närvara som bloggare igen nästa år på Elmia, om allt vill sig väl.

Härnäst väntar ännu ett ismetepass till helgen. På söndag är det den 25:e mars. Ett datum som normalt sett innebär spinnfiske i åar eller till och med från båt. Men inte detta år. Denna 25:e mars blir det till att vandra ut på 40 cm tjock is med ett lika tjockt snölager ovanpå. Suck! Tålamod, tålamod…

Skitfiske på er, så länge!