Nu var det länge sedan jag fiskade. Hela december har mer eller mindre runnit iväg. Isen har legat på sjöarna i norra uppland men inte hållit att gå på. När det till slut gick att beträda sjöarna på ett säkert sätt kom julen emellan. Inte förrän torsdag den 28:e skulle det äntligen bli fiske igen. Aleksander däremot skulle ut redan den 26:e med kompis Johan. Jag själv var bortbjuden med familj vid lunchtid (trodde jag) men då det visade sig att vi inte skulle vara på plats förrän 14:30 så kastade jag mig ut på isen i sista sekund. Det blev en bonuspremiär innan själva premiären.

Dag 1

Tisdag morgon. Kompakt mörker, tung blötsnö. Lågtrycket svepte in över oss med full kraft när vi förväntansfulla satte ut våra spön.

 

 

Förutsättningarna var mindre gynnsamma då dagsljuset fick kämpa för att bryta sig igenom ridåerna av grått. Dåligt ljus i hålen brukar betyda trögt fiske. Det visade sig stämma.

Efter att även Johan dykt upp och satt ut sina spön hade vi sammanlagt 23 stycken agnade och redo. När jag var tvungen att packa ihop vid 12:30 hade vi haft tre fäll och tre landade smågäddor.

 

 

Aleksander hade samtliga fäll och vi andra bommade. Efter att jag åkte hade inget mer hänt heller. Det var en sådan dag bara. Åtminstone på det vatten vi valt för dagen.

Dag 2

Nu var det torsdag och dagen för den egentliga premiären. På besök skulle det komma två ismetenoviser. Vana spinnkillar som dock aldrig testat ismete. Tony och Sebastian dök upp på morgonkvisten med en handfull nyinhandlade spön och rullar, förväntansfulla och vid gott humör. Själv kände jag mig något tudelad. Glad som alltid inför fiskepass med trevligt sällskap men samtidigt också nedstämd. Vädret var nämligen detsamma som tisdagens med skillnaden att det under gårdagen inte var ett dugg snö inblandat i den konstanta nederbörden. Det skulle bli tufft fiske igen.

 

 

Vi satte ut våra 13 spön, tände brasa, fikade, snackade, väntade. Så som ismete brukar vara. Åtminstone under gråa, tröga lågtrycksdagar. Efter drygt en timme hörde vi en pingla låta och for upp ur våra stolar, vilt spanande efter en vajande vippa. Alla stod stilla, bugandes ned mot hålen. Efter en stund upptäckte Sebastian att vippan närmast baslägret stod lite konstigt. Den hade fällt men pinglan hade glidit upp till kulan och tyngt ned den så att fället knappt syntes. Som om det inte räckte hade jag av outgrundlig anledning inte frispolat rullen. Efter den följande kontrollrundan hade jag bara missat det på ett av åtta spön. Naturligtvis på det som gav fäll. Gäddan var borta och betesfisken likaså. Väntan i baslägret fortsatte.

 

 

Det dröjde ett bra tag men plötsligt fällde en utav mina andra vippor. Det var på spöt med dagens allra största betesfisk; en sarv i halvkilos-klassen. Adrenalinet pumpade när jag såg linan rinna av rullen. Mothugg och en viss tyngd. När fisken närmade sig hålet släppte den plötsligt utan att ens skakat på huvudet. Förmodligen var den inte krokad överhuvudtaget utan höll bara den stora betesfisken i munnen. Jag riggade snabbt om med samma pigga sarv (som knappt hade bitmärken ens) och gick tillbaka mot lägret. Efter fem meter pinglade samma vippa igen och jag gick tillbaka, övertygad om att det bara var sarvfäll. Lina rann av rullen igen men det kunde fortfarande bara vara sarven. Jag satte ett mothugg för säkerhets skull men kände ingen tyngd på andra sidan. Jag vevade in sarven som stretade lite men när sänket syntes i hålet såg jag även sarven fritt simma iväg, bort från tacklet med något på kroken. Upp ur hålet kom så en riktigt trött och sliten gädda som verkligen hade behövt den där sarven.

 

 

Det var inte bara gäddan som var hungrig utan det började kurra i våra magar också. Det var dags för lyxlunch på isen.

 

 

 

Att elda och dricka kaffe var vad resterande delen av passet handlade om. Förutom att springa på ett fäll som Tony hade men där den rusande gäddan spottade vid mothugget. Mer än så hände inte denna gråtyngda dag. Grabbarna verkade dock nöjda trots det tröga fisket och var peppade inför kommande äventyr på upplands isar. Jag tror att jag lyckades få över dem till den skara sportfiskare som vägrar vara vinterbittra. Ni vet de killar som med någon slags märklig stolthet sitter hemma och grämer sig hela vintern i abstinensliknande längtan till det enda rätta fisket, det enda som duger, dvs. gäddspinnfisket. Så fiskefattigt kan man ju inte ha det. Ismetet är ett strålande substitut i denna längtan (som jag för övrigt delar). Så strålande att jag ska ge mig på det imorgon igen. Nya tag då!

Skitfiske på er, så länge!