Den ambivalenta årstiden

Nu är vi mitt uppe i tiden på året då vädret gör tvära kast i stora delar av landet. Fem minus ena dagen och lika många plusgrader nästa. Hopplöst för fiskaren då det oftast innebär att en tunn hinna is täcker sjöarna. Antingen vill man ha öppet vatten (helst) eller is som man kan gå på. Mellantinget suger och märkligt nog blir jag lika frustrerad varje gång. Som att jag, under det gångna året, helt glömt bort väderpremisserna för november/december i uppland, trots att jag varit med om det över fyrtio gånger.

Förra helgen låg den tunna isen och fisket uteblev helt. Men under veckan drog mildvädret in med plusgrader, regn och blåst och sjön öppnade åter upp sina portar. Jag och Aleksander bokade in ett kortare pass under gårdagen och årets kanske sista spinnfiske var ett faktum. Ett riktigt bonuspass, då jag redan ställt undan grejorna för säsongen och mentalt förberett mig på en 3,5 – 4 månaders väntan.

Vi skulle träffas vid båten, den som låg upp och ned en bra bit ifrån öppet vatten (för tjock is i båtviken för att kunna leka isbrytare). Jag var först på plats och vände den blytunga, dubbelbottnade gamla livräddningsjollen. Frukten av alla gympass under de senaste två åren kom väl till pass. Därefter knöt jag fast tampen i fören och i dragkroken och drog båten ett trettiotal meter på en grässlänt efter bilen. Aleksander dök upp och vi släpade båten de sista trettio meterna genom lera och sank gräsmark och vi var minst sagt ordentligt uppvärmda när vi äntligen kunde packa i prylarna och puttra iväg ut på sjön.

Vattnet var ca en grad varmt och vi var väl förberedda på segt fiske med rejält stela gäddor. Låååångsam hemtagning med många vevstopp var det som gällde. Jag körde med större tailbete medan Aleksander provade Mcrubber.

 

 

Hans gummi lockade nästan direkt en snipa till hugg och något förvånade bevittnade vi starten på ett litet december-sniprace. Jag bytte till ett mer dovt tailbete och började även jag att kroka fisk.

 

 

Gäddorna var riktigt små, välmatade och igelprydda. Vissa högg så försiktigt att det knappt kändes alls medan andra attackerade så våldsamt att spöt nästan flög ur näven. Det var en märklig fiskedag denna första advent.

Solen tittade fram och vinden försvann. Jag fick för mig att testa en fin svart/orange/guldglittrig slider som jag inte fiskat med på länge, en present jag tidigare fått av Christian ”Northsidetackle” Asp. Andra kastet landade rakt framför näsan på en bättre fisk och hugget kom direkt efter nedslag. Det blev ett taffligt mothugg men fisken satt krokad hela vägen in till båtkant.

 

 

Vi fiskade oss vidare in i eftermiddagen men det var bara riktigt små fiskar som ville äta. Vi befann oss då inne på grunda, växtrika områden och jag körde tail igen medan Aleksander fortsatte att plocka snipor på gummi. Först ute på mer öppet vatten igen bytte jag tillbaka till samma slider som tidigare och det small på ordentligt. Fisken gick upp till ytan direkt och betedde sig för en kort stund större. Men den hade inte alls storleken den först gjort sken av.

 

Passets näst största på kanske tre kilo.

 

Vi drog oss tillbaka till båtplatsen och upprepade proceduren med båt, lera och tungt dragande. Denna gång bara i fem meter istället för sextio och pärlan fick därmed ny vinterförvaringsplats, lättare att tippa i om det ambivalenta vädret kanske tillåter ännu fler spinnäventyr innan vintern kommer på riktigt. Det var ett härligt bonuspass denna första advent, som gav hela 19 gäddor i båten. Ett antal långt över förväntan i det 1-gradiga vattnet. Att den där riktiga toppfisken uteblev även denna gång noteras mindre och mindre för varje pass. Det har blivit en sådan vedertagen vanesak under den gångna säsongen. I Kina säger man att det är tuppens år 2017 men hos mig är det tveklöst snipans.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *