Ismetepremiär x 2

Nu var det länge sedan jag fiskade. Hela december har mer eller mindre runnit iväg. Isen har legat på sjöarna i norra uppland men inte hållit att gå på. När det till slut gick att beträda sjöarna på ett säkert sätt kom julen emellan. Inte förrän torsdag den 28:e skulle det äntligen bli fiske igen. Aleksander däremot skulle ut redan den 26:e med kompis Johan. Jag själv var bortbjuden med familj vid lunchtid (trodde jag) men då det visade sig att vi inte skulle vara på plats förrän 14:30 så kastade jag mig ut på isen i sista sekund. Det blev en bonuspremiär innan själva premiären.

Dag 1

Tisdag morgon. Kompakt mörker, tung blötsnö. Lågtrycket svepte in över oss med full kraft när vi förväntansfulla satte ut våra spön.

 

 

Förutsättningarna var mindre gynnsamma då dagsljuset fick kämpa för att bryta sig igenom ridåerna av grått. Dåligt ljus i hålen brukar betyda trögt fiske. Det visade sig stämma.

Efter att även Johan dykt upp och satt ut sina spön hade vi sammanlagt 23 stycken agnade och redo. När jag var tvungen att packa ihop vid 12:30 hade vi haft tre fäll och tre landade smågäddor.

 

Den minst lilla.

 

Aleksander hade samtliga fäll och vi andra bommade. Efter att jag åkte hade inget mer hänt heller. Det var en sådan dag bara. Åtminstone på det vatten vi valt för dagen.

Dag 2

Nu var det torsdag och dagen för den egentliga premiären. På besök skulle det komma två ismetenoviser. Vana spinnkillar som dock aldrig testat ismete. Tony och Sebastian dök upp på morgonkvisten med en handfull nyinhandlade spön och rullar, förväntansfulla och vid gott humör. Själv kände jag mig något tudelad. Glad som alltid inför fiskepass med trevligt sällskap men samtidigt också nedstämd. Vädret var nämligen detsamma som tisdagens med skillnaden att det under gårdagen inte var ett dugg snö inblandat i den konstanta nederbörden. Det skulle bli tufft fiske igen.

 

Sebastian och Tony vid baslägret.

 

Vi satte ut våra 13 spön, tände brasa, fikade, snackade, väntade. Så som ismete brukar vara. Åtminstone under gråa, tröga lågtrycksdagar. Efter drygt en timme hörde vi en pingla låta och for upp ur våra stolar, vilt spanande efter en vajande vippa. Alla stod stilla, bugandes ned mot hålen. Efter en stund upptäckte Sebastian att vippan närmast baslägret stod lite konstigt. Den hade fällt men pinglan hade glidit upp till kulan och tyngt ned den så att fället knappt syntes. Som om det inte räckte hade jag av outgrundlig anledning inte frispolat rullen. Efter den följande kontrollrundan hade jag bara missat det på ett av åtta spön. Naturligtvis på det som gav fäll. Gäddan var borta och betesfisken likaså. Väntan i baslägret fortsatte.

 

 

Det dröjde ett bra tag men plötsligt fällde en utav mina andra vippor. Det var på spöt med dagens allra största betesfisk; en sarv i halvkilos-klassen. Adrenalinet pumpade när jag såg linan rinna av rullen. Mothugg och en viss tyngd. När fisken närmade sig hålet släppte den plötsligt utan att ens skakat på huvudet. Förmodligen var den inte krokad överhuvudtaget utan höll bara den stora betesfisken i munnen. Jag riggade snabbt om med samma pigga sarv (som knappt hade bitmärken ens) och gick tillbaka mot lägret. Efter fem meter pinglade samma vippa igen och jag gick tillbaka, övertygad om att det bara var sarvfäll. Lina rann av rullen igen men det kunde fortfarande bara vara sarven. Jag satte ett mothugg för säkerhets skull men kände ingen tyngd på andra sidan. Jag vevade in sarven som stretade lite men när sänket syntes i hålet såg jag även sarven fritt simma iväg, bort från tacklet med något på kroken. Upp ur hålet kom så en riktigt trött och sliten gädda som verkligen hade behövt den där sarven.

 

Strax under 90 cm i riktigt trött kondition. Foto: Tony

 

Det var inte bara gäddan som var hungrig utan det började kurra i våra magar också. Det var dags för lyxlunch på isen.

 

Surkål omkokt med ankfett, bacon, kummin och enbär. Till det; egenstoppad Thüringer bratwurst.

 

Nykokt kaffe på maten är ett måste.

 

Att elda och dricka kaffe var vad resterande delen av passet handlade om. Förutom att springa på ett fäll som Tony hade men där den rusande gäddan spottade vid mothugget. Mer än så hände inte denna gråtyngda dag. Grabbarna verkade dock nöjda trots det tröga fisket och var peppade inför kommande äventyr på upplands isar. Jag tror att jag lyckades få över dem till den skara sportfiskare som vägrar vara vinterbittra. Ni vet de killar som med någon slags märklig stolthet sitter hemma och grämer sig hela vintern i abstinensliknande längtan till det enda rätta fisket, det enda som duger, dvs. gäddspinnfisket. Så fiskefattigt kan man ju inte ha det. Ismetet är ett strålande substitut i denna längtan (som jag för övrigt delar). Så strålande att jag ska ge mig på det imorgon igen. Nya tag då!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Den ambivalenta årstiden

Nu är vi mitt uppe i tiden på året då vädret gör tvära kast i stora delar av landet. Fem minus ena dagen och lika många plusgrader nästa. Hopplöst för fiskaren då det oftast innebär att en tunn hinna is täcker sjöarna. Antingen vill man ha öppet vatten (helst) eller is som man kan gå på. Mellantinget suger och märkligt nog blir jag lika frustrerad varje gång. Som att jag, under det gångna året, helt glömt bort väderpremisserna för november/december i uppland, trots att jag varit med om det över fyrtio gånger.

Förra helgen låg den tunna isen och fisket uteblev helt. Men under veckan drog mildvädret in med plusgrader, regn och blåst och sjön öppnade åter upp sina portar. Jag och Aleksander bokade in ett kortare pass under gårdagen och årets kanske sista spinnfiske var ett faktum. Ett riktigt bonuspass, då jag redan ställt undan grejorna för säsongen och mentalt förberett mig på en 3,5 – 4 månaders väntan.

Vi skulle träffas vid båten, den som låg upp och ned en bra bit ifrån öppet vatten (för tjock is i båtviken för att kunna leka isbrytare). Jag var först på plats och vände den blytunga, dubbelbottnade gamla livräddningsjollen. Frukten av alla gympass under de senaste två åren kom väl till pass. Därefter knöt jag fast tampen i fören och i dragkroken och drog båten ett trettiotal meter på en grässlänt efter bilen. Aleksander dök upp och vi släpade båten de sista trettio meterna genom lera och sank gräsmark och vi var minst sagt ordentligt uppvärmda när vi äntligen kunde packa i prylarna och puttra iväg ut på sjön.

Vattnet var ca en grad varmt och vi var väl förberedda på segt fiske med rejält stela gäddor. Låååångsam hemtagning med många vevstopp var det som gällde. Jag körde med större tailbete medan Aleksander provade Mcrubber.

 

 

Hans gummi lockade nästan direkt en snipa till hugg och något förvånade bevittnade vi starten på ett litet december-sniprace. Jag bytte till ett mer dovt tailbete och började även jag att kroka fisk.

 

 

Gäddorna var riktigt små, välmatade och igelprydda. Vissa högg så försiktigt att det knappt kändes alls medan andra attackerade så våldsamt att spöt nästan flög ur näven. Det var en märklig fiskedag denna första advent.

Solen tittade fram och vinden försvann. Jag fick för mig att testa en fin svart/orange/guldglittrig slider som jag inte fiskat med på länge, en present jag tidigare fått av Christian ”Northsidetackle” Asp. Andra kastet landade rakt framför näsan på en bättre fisk och hugget kom direkt efter nedslag. Det blev ett taffligt mothugg men fisken satt krokad hela vägen in till båtkant.

 

 

Vi fiskade oss vidare in i eftermiddagen men det var bara riktigt små fiskar som ville äta. Vi befann oss då inne på grunda, växtrika områden och jag körde tail igen medan Aleksander fortsatte att plocka snipor på gummi. Först ute på mer öppet vatten igen bytte jag tillbaka till samma slider som tidigare och det small på ordentligt. Fisken gick upp till ytan direkt och betedde sig för en kort stund större. Men den hade inte alls storleken den först gjort sken av.

 

Passets näst största på kanske tre kilo.

 

Vi drog oss tillbaka till båtplatsen och upprepade proceduren med båt, lera och tungt dragande. Denna gång bara i fem meter istället för sextio och pärlan fick därmed ny vinterförvaringsplats, lättare att tippa i om det ambivalenta vädret kanske tillåter ännu fler spinnäventyr innan vintern kommer på riktigt. Det var ett härligt bonuspass denna första advent, som gav hela 19 gäddor i båten. Ett antal långt över förväntan i det 1-gradiga vattnet. Att den där riktiga toppfisken uteblev även denna gång noteras mindre och mindre för varje pass. Det har blivit en sådan vedertagen vanesak under den gångna säsongen. I Kina säger man att det är tuppens år 2017 men hos mig är det tveklöst snipans.

Skitfiske på er, så länge!