Balsam för själen

Sakta slingrar den sig genom landskapet som en svart, glänsande orm. Påfylld av höstens alla regn sväller den över kanterna, dåsigt övergödd. Det mörka, kalla vattnet rinner lojt söderut, genom såväl öppna åkermarker som ogenomträngliga buskage och överhängande träd.

 

 

Allt är stilla. Plötsligt lyfter några gräsänder förskräckt och lämnar en upprörd yta efter sig. Snart nog är allt tyst igen och jag lyfter mitt spö. Kanske har gäddorna åter hittat upp i ån, nu när vattenståndet för första gången på länge tillåter det? Det är dags att ta reda på saken.

Spöt svingas och betet flyger i en vid båge till andra sidan. Det blir gummi som gäller, men med förförisk svansföring istället för paddel i det kalla vattnet. Det hörs ett plask på håll och hoppet om jagande gäddor tänds. Ännu en and syns dock lyfta mot den mörknande himlen och jag kastar vidare.

 

 

Tiden, detta ogripbara begrepp, verkar inte kunna bestämma riktning denna eftermiddag. Samtidigt som den till synes står stilla, medan jag meditativt går och fiskar längs åns strand, så har den också rusat iväg. Mörkret tränger sig på, knuffar dagen över någon osynlig kant och tar över. Jag plockar ihop mina saker. Det var ingen hungrig gädda hemma denna dag. Ingen synlig betesfisk heller, för den delen. Kanske har de inte vandrat upp ännu? Jag har inga svar, min frånvaro har varit alldeles för lång för det. Men snart kommer jag nog tillbaka igen, till min lilla å. Denna skimrande pärla i en alltmer jordfärgad höst, vars återbesök var ren balsam för själen.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *