McTail-lånet

Känner ni igen att det börjar eka oroväckande ihåligt och tomt i kassan runt den 15:e till 20:e varje månad? Att den surt förvärvade lönen är bränd och att nästa inte dyker upp förrän den tjugofemte? Ni är inte ensamma. Men vad ska man egentligen göra i detta läge? Tja, sms-lån finns ju alltid men räntan är gruvlig och att råna en bank är inte att rekommendera. Det oetiska med rån åsidosatt; det är väldigt svårt att fiska gädda frihetsberövad.

De flesta med detta bekymmer får vardagen att fungera ändå. Det blir helt enkelt rotsakssoppa och knäckebröd sista veckan innan löning. Men inte för alla. Vissa är mer företagsamma. Så till den grad att man lyckats göra det räntefria korttidslånet till något av en konstform. Jag talar om det så kallade McTail-lånet. Ett lån som inte är fiktivt påhittat av min tvivelaktiga fantasi utan hämtat direkt ur närliggande verklighet.

 

Plastbetet på bilden har inget med texten att göra.

 

Detta lån går till enligt följande. Först lägger du ut på valfri köp & säljsajt att du har 3 x 3 McTails i trä, handsnidade av Claes, i ovanliga färger, till salu. Dessa beten brukar kunna inbringa minst 800 spänn styck men du begär 1600:- för trepacket. Inom fem minuter har du sedan sålt dessa tre trepack och ivriga betessamlare, som inte vill gå miste om denna chans, swishar pengarna efter löfte om att dina egna bilder på betena kommer inom kort (i annonsen syns bara bilder du lånat från nätet). Plötsligt har du 4800:- på kontot och livet leker igen. Du svarar trevligt till dina köpare att allt är frid och fröjd men att du för tillfället befinner dig på jobb utomlands och skickar betena så fort du kommer hem igen. Det går några dagar och köparna börjar oroligt att skruva på sig och ber ännu en gång om bilder på de beten du påstått besitta. Du låter då meddela att arbetet utomlands blivit något försenat men att du givetvis ska göra rätt för dig så fort du är hemma igen. Inga problem. I värsta fall kan du ju alltid betala tillbaka till den som känner sig olustig över situationen, erbjuder du vänligt. Köparna är vid det här laget klart misstänksamma men ger det hela en chans till.

När så den 25:e kommer, och lönen likaså, har det gått över en vecka sedan affären genomfördes och köparna är förbannade. Det är dags att avsluta det hela. Du hör av dig och säger att du fortfarande är fast på jobb utomlands, ber så hemskt mycket om ursäkt för det hela men att det låg utanför din kontroll. Du frågar de tre köparna om de kanske vill ha sina pengar tillbaka och det vill de sannerligen vid det här laget. Du betalar tillbaka och voilá – det räntefria korttidslånet är ett faktum. Det är nästan vackert i sin snillrika enkelhet.

Missförstå mig dock inte nu; detta är inget jag rekommenderar. Även om jag imponerades av denna udda lånemetod så är det förstås oetiskt och taskigt. Kanske rentav olagligt. Dessutom blir man nog rimligen bränd ganska fort på olika köp & säljforum efter några försök. Så till er som kände att ni fick tips inför framtiden här; kör på rotsakssoppan och knäckebrödet istället. Det blir enklare så. Och framförallt väldigt mycket snällare.

Skitfiske på er, så länge!

 

Våldgästeri

Det var tidig lördag morgon och jag var på väg österut, mot kusten och Hargshamn. Dagen innan hade jag ringt Tony och Sebastian, som var hos mig förra helgen, för att kolla om det fanns en ledig plats i deras båt under lördagen. Det fanns det och spinnhelgen var därmed räddad. På hemmavattnet ligger nämligen isen. En tunn men utestängande hinna av kristalliserad antispinn. Usch! Då är det tur att man kan bjuda in sig själv hos andra och våldgästa lite.

Grabbarna plockade upp mig på vanlig plats i gästhamnen och vi drog ut och bortåt mot grunda gräsvikar, marer och braxpottor.

 

 

SMHI hade utlovat fyra plusgrader, en stadig sydväst och lätta skurar under förmiddagen. De hade delvis rätt. Regnet var kraftigt, ihållande och långvarigt och det blev en blöt tillställning. Det tre-gradiga vattnet gjorde gäddorna försiktiga, milt uttryckt. Vi hade några enstaka kontakter på de första haken men ingen fisk som ville hugga ordentligt. Efter ett par timmar utan fisk i båten satte jag på en betestyp som ytterst sällan får hänga i mitt beteslås; ett skeddrag. Jag drog några kast in mot vasskanten och en sträcka som vi strax innan kallat död visade sig innehålla ett helt gäng av nyfikna gäddor. På fem kast hade jag lika många följen där jag kunde konstatera att det var åtminstone tre olika fiskar, varav en var riktigt fin. Men ingen ville äta. Jag satte på snipbetet nummer 1 för min del; Buster Jerk och mycket riktigt krokades strax därefter en gädda under kilot.

Regnet tilltog, gäddkontakterna avtog och vi fiskade oss vidare i jakten på braxätande gäddor.

 

Svanvikar är ofta bra ställen. På detta hak hängde fler än 80 stycken men inte en enda huggvillig gädda.

 

Tony svingar Burt.

 

Plötsligt knorrade magarna och fuktigt nedkylda gjorde vi strandhugg för att tända en värmande brasa och grilla lite korv.

 

 

Välbehövlig paus. Tack för lånet av grillen, till den som det berör!

 

Efter lunch hittade vi äntligen braxstim inne i en mindre potta då jag studsade på ryggar med betet och hade fjäll på krokarna flera kast i rad. Jag satte på en Pankan för att efterlikna en brax så mycket som möjligt men Sebastian valde en annan metod. Han drog på en hemmasnickrad jerk, modell större, som såg ut som en liten gädda. Efter ett par kasta bara small det på ordenligt. Fisken gick direkt upp till ytan och gjorde ett stort plask. ”Oh, jävlar” – utbrast vi alla tre nästan unisont. Det såg ut som en riktigt stor fisk. Men sedan kom den tyvärr in alldeles för snällt och enkelt.

 

 

En klassisk glad-men-ändå-lite-besviken-gädda. När man först tror att det är ett monster som sedan visar sig ”bara” vara en 90+, en fisk som i själva verket är en riktigt fin gädda.

 

Efter detta nötte vi förväntansfullt och spänt vidare i braxviken men det gav inget mer. Klockan började att bli mycket och vi stannande på några småhak på vägen tillbaka till hamn. Men resultatet slutade på två krokade gäddor; en minisnipa och en fining. Blöta och kalla kunde vi i hamn konstatera att fisket var precis som det kan vara den 18:e november; kallt och supersegt. Ibland prickar man in de där storas ståndplatser och mattider men oftast gör man ju inte det. För att avsluta med ännu fler klyschor; chansen ökar om man är ute i båten med betet i vattnet, har jag hört…

Skitfiske på er, så länge!

 

P.s Tack till Tony och Sebastian för fiske och lunch. Det där med våldgästeri är inte så dumt…

 

 

 

Sista-minuten-fiske

 

Äntligen så kom helgen igen. Denna oas av törstsläckande fiske i vardagens torra öken. Jag hade tänkt mig fiske på lördagen då andra planer fanns på söndagen. Men när helgen närmade sig fick jag avhopp samt att SMHI hotade med kraftig nordan, spöregn och lite snö. Trots att jag kallar mig själv för syndrom (för att man just kastar sig ut i de mest märkliga situationer och förutsättningar) så valde jag att stanna hemma på lördagen. Det blev gårdsfix och uppskattad familjetid istället. Saker ändrades inför söndagen och plötsligt uppenbarade sig en lucka för fiske. På kvällen slog det mig att Tony och Sebastian, som knappt gör annat än att fiska på helgerna, kanske hade lust att haka på. Visst hade de det.

 

 

En rejält kall och mulen förmiddag mötte oss vid sjön och händerna frös nästan innan vi ens börjat fiska. Det skulle bli kyligt, förmodligen ganska trögt och långsam invevning som gällde denna dag.

Jag och Tony inledde med gummi medan Sebastian körde egengjort tailbete. Jag krokade snabbt en mindre fisk på Mcrubber men sedan blev det trögt, rentav helt dött. En god stund senare, utan vidare förvarning, inleddes plötsligt gäddornas mattid och vi började att kroka fisk, framförallt Sebastian med sin heta tail som klart var dagens bete.

 

 

 

Vid lunch hade vi lurat runt 6 – 7 stycken. Samtliga var välmatade men små, förutom den på bilden ovan. Vi nötte vidare i det fågradiga vattnet och plötsligt förkunnade Sebastian; -Bättre fisk, håva fort! Gäddan hade huggit nära båten och håvman Tony hade precis lagt ut ett långt kast. Lätt kaos utbröt med håv, spön och linor till höger och vänster men Tony skopade som en kung och fisken var säkrad.

 

 

Det var en riktigt stilig fisk på 102 cm. Vikt okänd.

 

Efter detta hamnade märkligt nog en likadan tail som Sebastian fiskade med på mitt beteslås också, då jag fått mig ett exemplar vid deras senaste besök. Jag krokade snabbt en mindre fisk och så gjorde även de andra. Det blev en sista liten huggperiod där och då innan gäddorna åter lade sig tillrätta bland växligheten på botten för att invänta natten. Tolv gäddor fick se sig krokade samt att vi hade lätt 25 – 30 kontakter och pet som inte resulterade i något. En riktigt lyckad dag. Mycket tack vare gott sällskap och metersfisk i håven men kanske främst för att det blev fiske överhuvudtaget, på en dag då det inte var tänkt. Sådana dagar skulle man ha fler av.

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Balsam för själen

Sakta slingrar den sig genom landskapet som en svart, glänsande orm. Påfylld av höstens alla regn sväller den över kanterna, dåsigt övergödd. Det mörka, kalla vattnet rinner lojt söderut, genom såväl öppna åkermarker som ogenomträngliga buskage och överhängande träd.

 

 

Allt är stilla. Plötsligt lyfter några gräsänder förskräckt och lämnar en upprörd yta efter sig. Snart nog är allt tyst igen och jag lyfter mitt spö. Kanske har gäddorna åter hittat upp i ån, nu när vattenståndet för första gången på länge tillåter det? Det är dags att ta reda på saken.

Spöt svingas och betet flyger i en vid båge till andra sidan. Det blir gummi som gäller, men med förförisk svansföring istället för paddel i det kalla vattnet. Det hörs ett plask på håll och hoppet om jagande gäddor tänds. Ännu en and syns dock lyfta mot den mörknande himlen och jag kastar vidare.

 

 

Tiden, detta ogripbara begrepp, verkar inte kunna bestämma riktning denna eftermiddag. Samtidigt som den till synes står stilla, medan jag meditativt går och fiskar längs åns strand, så har den också rusat iväg. Mörkret tränger sig på, knuffar dagen över någon osynlig kant och tar över. Jag plockar ihop mina saker. Det var ingen hungrig gädda hemma denna dag. Ingen synlig betesfisk heller, för den delen. Kanske har de inte vandrat upp ännu? Jag har inga svar, min frånvaro har varit alldeles för lång för det. Men snart kommer jag nog tillbaka igen, till min lilla å. Denna skimrande pärla i en alltmer jordfärgad höst, vars återbesök var ren balsam för själen.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ett riktigt höstpass

Igår fanns alla förutsättningar. Efter en vecka med kalla nätter och kylig nordan hade vinden vänt till syd under fredagen och dagstemperaturen under helgen låg på 8 – 9 grader. Ett tjockt täcke med grått dolde solen under gårdagen och sydan fick vattnet att krusa sig rejält. Det luktade gäddfiske långa vägar.

Jag, Johan och Aleksander samlades vid min båtplats i arla morgonstund, stuvade ned oss så gott det gick och for ut i novembermorgonen.

 

 

Jag hade preppat lite olika tailar för kallvattensfiske men det visade sig vara en riktig paddeldag. Aleksander körde från start med en McRubber i kostym ”Skymningen” och han bytte knappt under hela passet. Den levererade från start.

 

Totalt inhalerat gummi trots gäddans ringa storlek.

 

Aleksander krokade fisk efter fisk men det var småttingarnas mattid. Några var snäppet tyngre än andra…

 

En liten mega-tjockis.

 

Jag nötte vidare med min SyndromTail vilken levererade till slut.

 

Foto: Johan

 

Drifterna avlöste varandra och Aleksander fortsatte att skotta upp fisk på sin Mcrubber, som tydligt var betet för dagen. Jag hade en likadan i hinken men valde ändå att köra med Hippishake. Även den dög.

 

 

Strax efter denna fisk fick jag plötsligt ett märkligt hugg några meter från båten. Eller det var aldrig något hugg utan det blev bara sakta tyngre. Jag gjorde knappt något mothugg då det inte kändes som fisk men plötsligt kom en fin gädda upp bredvid båten och då blev det andra bullar. Den gjorde några rusningar och Aleksander frågade om håven behövdes men jag sa att jag kunde ta den själv. Väl i näven såg jag att det var en finare fisk än vad jag först trodde.

 

97 cm och runt 6 kilo. Färgen på denna Hippishake är en av mina absoluta favoriter oavsett väderförhållanden; röd motoroilrygg och pearlvit buk. Eller ”Årgångsvinet” som The Pikefather hade sagt. Foto: Johan

 

Vid lunchtid hade vi krokat av närmare 20 gäddor där Aleksander stod för merparten.

 

 

Trots 9 grader i luften och sydliga vindar blev vi förvånansvärt kalla och lunchrasten i en lävass med trangiavärmd pulled pork samt nykokt kaffe därefter var ett välkommet avbrott. Jag hade till och med funderat på att ta snäppet tunnare strumpor samt kängor istället för vinterstövlarna på morgonen men var glad att så inte var fallet. Som kedjesnusare brukar jag också frysa galet mycket om händerna vid denna årstid, trots att jag provat en mängd olika handskar som ska förhindra just detta, men som genom magi klarade jag mig fint under gårdagen.

Med ny värme och kraft fortsatte vi in i eftermiddagen som blev en direkt repris på förmiddagen, bortsett från att snäppet färre gäddor landades. Aleksander dominerade vidare med sin Mcrubber. Ett bete jag för övrigt räddat åt honom efter att den flugit iväg med en stump lina efter sig och sjunkit. En lina som några kast senare satt på min krok och Aleksander kunde därmed fortsätta sitt krokande.

 

Passets näst största fisk.

 

När klockan var tre började en för tidig skymning att sänka sig över norduppland. Det tungt gråmulna vädret förmörkade eftermiddagen och vi bestämde, ganska genomfrusna, att avrunda. 32 gäddor krokades av denna dag och Aleksander med sin ”Skymningen” stod själv för 18 utav dessa. Det var ett riktigt trevligt höstpass med många och hårda hugg i gott sällskap. Livet på en pinne.

Skitfiske på er, så länge!