King of Mälaren, hösten 2017

Så var det dags igen; årets andra och sista gäddfisketävling för min del. Det var återigen Team Syndrom som skulle tävla ihop, med Aleksander, Erik ”Honken” och undertecknad. En plan fanns, främst ihopkokad efter Aleksanders och Honkens Mälarpass förra helgen. Vi skulle verkligen söka runt efter huggvillig fisk och hade en handfull lokaler i rad att beta av.

Grabbarna kom sjövägen medan jag mötte upp i Sigtuna hamn efter att ha anmält Team Syndrom och hämtat ut mätdekal. Som alltid var det en god och taggad stämning framför båtklubbstugan inför kaptensmötet.

 

Blott en liten del av alla de som fiskade under gårdagen.

 

Hela 127 team var anmälda och hade betalat in. Huruvida de alla var på plats vet jag inte men det var många båtar i hamnen. Den evige tävlingsledaren Jens Ekham körde genomgång av tävlingsregler innan det var dags för alla att storma till sina respektive ekipage. Bryggor gungade under tyngden av hundratals kängor, gummistövlar och flytoveraller. Amerikanska fiskebåtar (och ett fåtal andra) beträddes och motorer dundrade igång. Sedan slingrade sig den långa ormen av båtar ut från hamnen och delades snabbt upp i två läger; de som skulle söderut och de som istället tänkte pröva lyckan i norr. De senare blir bara fler och fler för varje tävling. Även Team Syndrom styrde (som alltid) mot norr och Ekoln.

 

Strax innan start.

 

09:00 gick startskottet och motorer vrålade. Svallvågor rörde upp Mälaren rejält och trots att det alltid är skumpigt till en början gick starten smidigt.

 

Köbildning i 5 knop på väg genom Erikssund.

 

Taggade killar.

 

Väl framme på första haket flög beten genom luften innan vi knappt ens hunnit få ned elmotorn. Vi hade direkt några mindre kontakter, nafs och följen. Det kändes hett men vi lyckades inte kroka någon fisk där. Först 1,5 timme senare, på andra platsen, skrek Erik; FISK! Aleksander greppade håven och den första godkända gäddan gled in i nätet.

 

71 cm

 

Efter mätning och lite trassel med krok i håvnät drar Erik iväg nästa kast på samma fläck. -FISK!, hojtade han igen.

 

71 cm, igen.

 

Två kast och två godkända fiskar inom ett par minuter. Vi tände till och kände tävlingshopp men sedan dog det av igen. Först en god stund senare krokade jag en, och Erik två mindre fiskar som inte klarade godkänd-strecket. Klockan hade hunnit bli 12:30 och vi började att känna oss lätt stressade då det inte fanns mycket kvar av den korta tävlingstiden. Trots detta värmdes fläsklägg, rotmos och hemmagjord bratwurst på mitt trangiakök och det var ett välbehövligt energitillskott.

Efter det vacklade planen. Ni som tävlingsfiskar vet precis vad jag menar; att man börjar ifrågasätta originalplanen och tar nya, djärva beslut på plats. Dessa är sällan lyckade och så även denna gång. Som tur var insåg vi det fort och tappade inte så mycket tid innan vi gled in i den vik där sista tiden skulle läggas. Erik krokar en fisk nästan direkt och vår tredje godkända var ett faktum.

 

Tjatigt och osannolikt men även denna var 71 cm.

 

Strax efter krokade även jag en gädda men den höll inte längdmåttet. Min McTail i red tiger med pearlvit tail for vidare in mot vassfickor och plötsligt tog det bara stopp. Ett riktigt hårt hugg och mothugget satt som det skulle. Spöt stod djupt böjt, stumt. Ni vet den där känslan, när man under en halv sekund undrar om det verkligen är en fisk eller om man sitter fast i en stock. Och sedan ett tungt sug i spöt, ett huvudskak. Ett sådant som mest stora fiskar lyckas med. Kanske riktigt stora fiskar, till och med. Jag hann precis utbrista; Ohhh, stor fisk!, innan linan blev förödande slapp. Neeeeej! Svordomarna studsade över Mälarens yta och en kall tomhet spreds i magen. Sådant som inte får hända på tävling hade lik förbannat skett. Satan!

På adrenalindarriga ben kastade jag dock vidare, för vad annars kan man göra? Gäddorna fortsatte att vara på hugget och vi krokade ytterligare tre fiskar på kort tid men ingen var över 70 cm. Sedan, när vi minst anade det, var tiden ute. Det var dags att åka tillbaka till Sigtuna, lämna tillbaka mätdekalen och inse att Mälaren besegrat oss totalt. Aleksander trodde att våra 213 cm kunde räcka till en topp 30-placering men jag och Erik var mer tveksamma. Hade det inte varit för återlämnadet av dekalen hade vi inte åkt tillbaka alls. Men nu gjorde vi det och efter att grabbarna släppt av mig vände de direkt hemåt igen. Jag gick upp till tävlingsledningen, lämnade in dekalen och de skrattade gott åt ”Team 71” men sina tre likadana gäddor. Jag berättade för Oskar, som ständigt hjälper tävlingen med att sammanställa resultat och ta snygga bilder mm, att jag tappat en fining och han sa att det var synd, att den hade kunnat räcka långt. Räcka långt?, tänkte jag. Men då hade vi ju ändå bara haft fyra godkända. Det krävs ju fullt papper med fem godkända för att komma långt upp i resultatlistorna, så är det alltid. Men inte denna dag, tydligen. Hade den tappade fisken varit 89 cm eller längre så hade vi vunnit alltihop. Helt galet nära, med andra ord. En redan sur tappad-fisk-känsla blev plötsligt ännu surare. Men tänk-om-tankar är sällan produktiva och gör sig bäst undantryckta.

Vi fick trots allt 10 gäddor på en i övrigt trög dag och detta gav oss en 7:e plats av 127 lag vilket förstås är ett jättebra resultat – Team Syndroms bästa hittills. Vi är nöjda men jag ljuger om jag säger att den bommade fisken inte spökar nu.

 

 

Avslutningsvis vill jag gratulera Max Fishing till lagvinsten på 301 cm samt Märsta Pike Fishing för längsta gädda på 109 cm – bra krigat! Dessutom ska Jens, Oskar och de andra bakom tävlingen ha ett stort tack för sitt arbete. Tillställningen var lika trevlig och välorganiserad som alltid.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *