Att mycket tid på vattnet är lika med lyckat fiske är knappast något nytt. Det uttrycket har vi matats med länge via diverse fiskemedier. Så länge att det blivit både uttjatat och en allmän självklarhet för de flesta. Trots detta slogs jag av hur väl det kan appliceras på mitt gångna fiskeår – det klart segaste och mest fångstfattiga på länge.

I mitten av augusti förra året tog jag min senaste spinnfiskade metersfisk. Hösten föll sedan mer eller mindre bort tack vare knappt fiskbara hemmavatten samt rekordtidig isläggning. Därefter blev det två till under 2016 men från isen. Under 2017 har det alltså inte blivit en enda metersgädda för min del och vid den här tiden på året brukar jag normalt ha fångat minst sex, sju stycken. Visst har lite oflyt varit med i bilden men främst handlar det om otroligt få pass. Man kan inte ha för stora förväntningar på provresultatet om man inte gjort hemläxan, så att säga. Men nu har jag börjat plugga igen och då kom också resultatet – äntligen.

Denna helgs planering innehöll inget fiske, egentligen. Fönstermålning mm på lördagen och rådjurspremiär på söndagen. Jag har nästan helt lagt jakten på hyllan men farsans jaktlag ville så gärna att jag skulle ställa upp som hundförare med min drivande basset. Så fick det bli. Fisket fick skjutas till nästa helg eller kanske en eftermiddag i veckan. Men det går ju inte, eller hur? Att vänta så länge? Knappast.

06:35 på lördagens morgon drog jag igång snurran och styrde ut bland den alltmer vissnande växtligheten. Tre timmars fiske var planen, för att sedan var hemma igen till familjefrukost och hundpromenad. En gråmulen och vindstilla sjö mötte mig. Ett helt gäng knölsvanar gjorde mig sällskap och även en vadande älgko i vassen.

Utan rejält zoom-objektiv blir det ju svårt att fota på håll men den gråbruna blobben i mitten av vassen är faktiskt en älgko.

Dessa liv var dock de enda jag såg skymten av, förutom massa betesfisk. Gäddorna var som bortblåsta. Gryningstimmen brukar vara het men inte denna morgon. Några nafs och en avbiten paddel var det enda som hände under den första hälften av tretimmars-turen. Solen tittade fram och en lätt bris krusade ytan. Jag kom fram till en het plats jag sparat till just detta tillfälle. Gäddorna är nästan helt inriktade på löja denna årstid så det var små beten som gällde. Vid denna plats och med solen i sällskap föll valet på en liten ärrad McMy med glittrande grön tail.

Det högg nästan direkt och det var tveklöst en bättre fisk. Den bröt ytan, försvann och rusade i sidled. Denna fantastiska känsla av en bättre fisk som stångar på andra änden av linan – den är magisk. Snart nog närmade sig fisken håvnätet och det var ingen jätte men den första spinnfiskade metersgäddan på drygt ett år för min del var ett faktum.

101 cm…

…och någonstans över 6 kilo. Jag är betydligt gladare över fångsten än vad bildernas minspel antyder…

Fler fiskar än så blev det inte under gårdagen men vad gjorde väl det. Min meterlösa förbannelse är härmed bruten och hösten har knappt ens börjat. Goda ting väntar…

Skitfiske på er, så länge!